Niclas Peter Gedda, von

Född:1675-02-27 – Visby domkyrkoförsamling, Gotlands län
Död:1758-05-16 – Stockholms stad, Stockholms län (klockringn, i Jakobs Kyrka.)

Diplomat


Band 16 (1964-1966), sida 767.

Meriter

1 von Gedda, Niclas Peter, f 27 febr 1675 i Visby, d 16 maj 1758 i Sthlm (klockringn i Jak 17 maj). Föräldrar: rådmannen Johan Gedda o Juliana Rosina Lönn. Inskr vid Uppsala univ 20 okt 1694, anställd vid sv beskickningen i Paris 1702, eo kanslist i ut-rikesexp o RA okt 1705, ord kanslist i utri-kesexp 1706, kommissionssekr i Paris 8 juli 1707, adl 22 dec 1719 (introd 1720), resident i Paris 6 maj 1721, hovråd 21 okt 1723, envoyé extraordinaire i Paris o kansliråd 16 aug 1725, fransk baron 1727, ambassadör vid kongressen i Soissons 8 april 1728, frih 14 jan 1730 (introd 1731), ministre pléni-potentiaire i Paris 1 dec 1730—1736, stats-sekr i utrikesexp 16 nov 1736, hovkansler 20 juni 1739, president i kammarrevisionen 12 okt 1742—14 jan 1755. — RNO 1748, KNO s å.

G 1) 20 okt 1707 m Sofia Elisabet Klingspor, d 18 nov 1725 i Paris, dtr till assessorn Staffan Fredrik K o Christina Graan; 2) 30 nov 1728 i Paris m frih Hedvig Charlotta v Düben, f 1698, d 2 mars 1745, trol i Sthlm, dtr till hovmarskalken frih Gustaf v D o Sara Törne; 3) 7 febr 1749 i Sthlm (Jak) m frih Fredrika Elisabet Strömfelt, f 19 nov 1715 på Ticksta, Rö (Sth), d 1 aug 1765, dtr till presidenten frih Otto Reinhold S o frih Anna Magdalena Taube af Odenkat.

Biografi

G var till börden gotlänning och behöll enligt Carl Gustaf Tessin hela livet sin dialekt. Hans studier inriktades först på det andliga ståndet. Intresset för lärda studier, särskilt i de grekiska och hebreiska språken tycks han ha bevarat livet igenom. Det var emellertid i utrikestjänsten, som han gjorde sin karriär.

Efter anställning som sekreterare hos Daniel Cronström i Paris och några år i utrikesexpeditionen återvände han 1707 som kommissionssekreterare till den franska huvudstaden, där han sedan stannade i trettio år. Under våren 1713 sändes han till Dun-kerque för att söka organisera en eskader till den i Tönningen inneslutne Stenbocks undsättning. Efter Cronströms död hösten 1719 förestod han beskickningen, till dess efterträdaren Carl Gustaf Bielke hunnit anlända i febr 1720. När Bielke året därpå återkallades, utnämndes G till resident i Paris.

Redan vid denna tid synes han ha varit kung Fredriks personliga ombud i den franska huvudstaden. För sina tjänster uppbar han i varje fall 1727 en särskild pension ur konungens handkassa. Ett liknande uppdrag, som anförtroddes honom av Stanislaw Leszczynski, gav honom en särställning vid det franska hovet, när den landsflyktige polske konungen 1725 blev Ludvig XV :s svärfader.

Till en början intog G likväl en tämligen undanskymd plats, men efter Sveriges anslutning till den hannoverska alliansen ändrades detta förhållande. Förhandlingarna började i Sthlm hösten 1725 och ledde halvtannat år senare i mars 1727 till resultat. I samband härmed stärktes G:s ställning påtagligt ej blott i yttre hänseende. Kansliråd och envoyé 1725 utnämndes han att jämte sin kollega i London, Carl Sparre, med ambassadörs rang representera Sverige vid kongressen i Soissons, där de aktuella europeiska tvistefrågorna skulle lösas. Kongressen blev emellertid resultatlös, och G återgick till den blygsammare ställningen som sändebud i Paris. Nådevedermälena upphörde likväl inte, och hans ställning var vid denna tid tydligen ganska stark. En dansk diplomat betecknade honom i febr 1728 som den mest välsedde av de främmande sändebuden och ansåg, att han i särskilt hög grad hade kardinal Fleurys öra. Till den nye utrikesministern Chauvelin tycks förhållandet inte ha varit lika hjärtligt.

Den goda ställning G sålunda till en tid åtnjöt var emellertid konjunkturbetonad, ett resultat av Sveriges anslutning till alliansen mellan de båda stora västmakterna och av vänskapen mellan dem. Men när denna vänskap under 1730-talets första år avlöstes av en tilltagande spänning och dragkamp mellan de båda allierade om inflytandet i Europa, innebar detta ett allvarligt hot mot Arvid Horns utrikespolitik, och då visade sig begränsningen i G:s förmåga som diplomat. Hans anseende och inflytande vid det franska hovet avtog snabbt. Härtill bidrog fiämst, att hans beroende av den brittiska regeringen, i vars sold han redan vid denna tid stod, ej förblev obekant i Paris.

Under Frankrikes försök att stärka sin ställning i Sverige och att utnyttja detta land som en bricka i det storpolitiska spelet i samband med polska tronföljdskrisen försämrades hans ställning ytterligare. Genom sitt 1728 ingångna andra äktenskap med en brorsdotter till statssekreteraren Joakim von Düben knöts G nära till kretsen kring Arvid Horn och blev en varm anhängare av dennes försiktiga balanspolitik. Efter Frankrikes vägran att ratificera 1735 års subsidiekonvention blev hans ställning i det närmaste ohållbar. Hans syn på den franska politiken blev allt mer kritisk. I Paris beskylldes han för dubbelspel, och man övervägde rentav att inskränka förbindelserna med honom till det rent formella. Till G:s svårigheter att hävda sig torde hans svaga ekonomi och en viss benägenhet för ett tillbakadraget liv i böckernas värld ha medverkat. I Sthlm ägde en motsvarande utveckling rum när den verksamme franske ambassadören Castéja engagerade sig för oppositionen mot Horn. Från fransk sida antydde man redan i början av 1736 lämpligheten av ett ombyte på den sv sändebudsposten, och i Sthlm övervägde man att begära Castéjas rappell. Själv insåg G, att hans möjligheter i Paris var uttömda, och han sökte en utväg i befordran till en annan post. I nov 1736 utnämndes han till Herman Cedercreutz efterträdare som statssekreterare vid utrikesexpeditionen och lämnade Paris i sept 1737. I slutet av året ägde så skiftet på den franska sändebudsposten i Sthlm rum.

Efter hemkomsten synes G till en början ha hoppats på en förändring av den franska politiken i riktning mot en avspänning, som skulle göra det möjligt för Sverige att leva i vänskap med Storbritannien utan att övergiva förbindelsen med Frankrike. Sin uppfattning stödde han på den vänlighet kardinal Fleury visade honom vid avskedet och på den nye franske ambassadören Saint-Severins koncilianta uppträdande. Sina förbindelser med det brittiska hovet upprätthöll han emellertid och med dess sändebud Finch stod han på intim fot.

I stället för att utjämnas skärptes emellertid motsättningarna, och G fann det klokast att lägga om sin politiska kurs. Redan före Horns fall synes han ha närmat sig dennes motståndare, och han undgick också att indragas i regimskiftet i mars 1739. Av Arvid Horns närmaste medarbetare var han den ende som skonades. Ställningen som statssekreterare måste han visserligen uppgiva, men han soulagerades med den mindre utsatta posten som hovkansler. Officiellt uppgavs det, att man inte kunnat finna tillräckliga angreppspunkter mot honom, då han så nyligen tillträtt sitt ämbete. I själva verket torde han ha beskyddats av den nye kanslipresidenten Carl Gyllenborg, som i kansliet önskade bevara en person, som kunde tjäna som förbindelseman med konungen. Som sådan fick han också snart tillfälle att visa sin goda vilja, när det gällde att söka påverka konungens hessiska politik i en för den nya regimen lämplig riktning. — G:s hållning under krisen avslöjar ett opportunistiskt drag i hans karaktär. Följden blev också att han till en tid betraktades med misstro både i Paris och London.

Efter sammanbrottet för hattarnas politik återknöt G sina tidigare förbindelser. Under 1742 års riksdag räknades han till de ledande mössorna, och han ansågs nu stå Samuel Åkerhielm nära. Han utsågs till ombud vid fredskongressen i Åbo men lyckades undandra sig uppdraget, förebärande hälsoskäl. Vid denna tidpunkt hade G lämnat kansliet, då han i okt 1742 utnämndes till president i kammarrevisionen.

Sina förbindelser med det brittiska hovet återupptog G under denna tid. Av det engelska sändebudet Guy Dickens räkenskaper framgår, att hans årliga pension om 400 £ fr o m hösten 1742 åter utbetalades. Hans roll som informationskälla övertogs senare av sonen kammarherren Carl v Gedda (1712—-94). Under pseud Wilkenson fungerade denne, sedan de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Storbritannien 1748 avbrutits, genom den holländska beskickningens förmedling som regelbunden rapportör till den brittiska regeringen om de politiska förhållandena i Sthlm. För sina tjänster, som pågick under femton år, uppbar han en ersättning av 200 £ årligen.

G synes personligen ha varit en godmodig och omtyckt människa, som hade vänner i båda partierna. Härom vittnar bl a den välvilliga karakteristik, som en av hans tidigare politiska motståndare, Carl Gustaf Tessin, nedtecknade vid hans frånfälle.

Författare

Olof Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

G:s omfattande ämbetsarkiv i Diplomatica: Gallica 219, 230—81 (brev till o från G, koncept, registr m fl handl :r), RA. En stor saml brev från J C v Bahr till G i F 326— 328, UUB. — Brev från G bl a till A Brun-crona (18 st, 1731—36) o J v Düben (198 st, 1723—30) i Diibenska saml, till Claes Ekeblad d y (13 st, 1730—43), till E M v Nolcken (8 st, 1728—41) o till C G Tessin (17 st, 1725—36) samt spridda brev i Diplomatica, bl a ett stort antal till J F Preis i Hollandica, allt i RA. Strödda brev till ett stort antal adressater i UUB.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA. — G Beh-re, Underrättelseväsen o diplomati. De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige o Stor-britanien 1743—45 (1965); H Danielsson, Sverige o Frankrike 1727—35 (1920); dens, Sverige o Frankrike 1736—39 (1956); F W v Ehrenheim, Tessin o Tessiniana (1819); W Holst, Carl Gustaf Tessin (1931); H Jansson, Sveriges accession till hannoverska alliansen (1893); O Jägerskiöld, Den sv utrikespolitikens hist, 2:2, 1721—92 (1957); C G Malmström, Sveriges polit hist . . ., 1—3 (1893—97); Gunnar Olsson, Hattar o mössor (1963); B Sallnäs, Samuel Åkerhielm d y (1947).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Niclas Peter Gedda, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14687, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-03-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14687
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Niclas Peter Gedda, von, urn:sbl:14687, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-03-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se