Germund Cederhielm

Född:1661-09-13
Död:1741-08-26 – Vinnerstads församling, Östergötlands län (på Charlottenborg)

Lagman, Landshövding, Hovrättspresident, Guvernör


Band 08 (1929), sida 6.

Meriter

2. Germund Cederhielm, före adlandet Palm och Palmstedt, friherre till Säby och Cedersberg, den föregåendes son, f. 13 sept. 1661. d 26 aug. 1741 på Charlottenborg i Vinnerstads socken. Inskriven i Växjö skola 4 juni 1672; student i Uppsala 22 juli 1675—1681. Auskultant i Göta hovrätt 1678; justitieborgmästare i Lidköping 17 dec. 1680; häradshövding i Hanekinds, Bankekinds, Åkerbo, Skärkinds och Memmings härader 5 nov. 1681; gjorde tjänstebyte med domhavanden i Väne, Flundre och Bjärke härad Maurits Holst (K. M:ts tillstånd 4 mars 1682) men återfick efter tvist med Holst sin förra domsaga 31 maj 1684; upphöjd i adligt stånd genom faderns adlande 10 apr. 1686; ledamot av kommissionen angående Kinnetorps kronopark i Västergötland 4 maj 1688; förordnad att deltaga i reglering av gränsen mellan Östergötland och Södermanland 1688; v. landshövding i Östergötland 1689; förordnad att utreda några förfalskade handlingar 1689; förordnad att omhänderhava omorganisationen av indelningsverket i Östergötland 1691—93; ordförande i kommissionen angående gränsen mellan Stora Kopparbergs län samt Närkes och Värmlands län å andra sidan 28 nov. 1692; assessor i Svea hovrätt 18okt. 1699; tillika ledamot av lagkommissionen 11 febr. 1702— 1716; lagman i Närke 22 apr. 1704; guvernör för hertig Karl Fredrik av Holstem 27 apr. 1706— 1716; lagman i Östergötland 23 juni 1711; landshövding i Skaraborgs län 4 okt. 1716 och i Södermanlands län 5 okt. 1716; deltog i riksdagarna 1719—27 och var därunder bl. a. deputerad rörande klassordningen på riddarhuset samt elektor till och ledamot av sekreta utskottet 1719, ledamot av justitiedeputationen och av deputationen över adelns privilegier 1720, ledamot av deputationen över adelns privilegier och av deputationen angående rådsprotokollen samt ordförande i ständernas kommission 1723, ledamot i justitiedeputationen och i deputationen över reduktions- och likvidationsverket, ur vilken senare han dock utgick, 1726—27; president i Göta hovrätt 2 sept. 1723; ordförande i kommissionen för återuppbyggnadsarbetet i Åbo, Björneborgs och Tavastehus län 8 dec. 1724 (instruktion); deltog i utredning om vattenfarten i Finland (jm.fr bet. föredraget i rådet 17 nov 1732).

Gift 1) 7 jan. 1683 i Stockholm med Anna Margareta Nyman, f. 1665 (döpt 5 febr.), d 22 febr. 1716, dotter till borgmästaren i Skänninge Nils Nyman; 2) 13 jan. 1719 i Nyköping med grevinnan Fredrika Henrietta Albertina Anna Maria Lewenhaupt, f. 25 juni 1691, d 18 febr. 1766, dotter till riksrådet greve Adam Ludvig Lewenhaupt.

Biografi

C:s tidigare levnadsbana företer rätt stora likheter med faderns, med vilken han på grund av namnlikheten ej sällan förväxlades — ett förhållande som föranledde honom att, innan släkten blivit adlad, emellanåt kalla sig Palmstedt. Sedan han ganska tidigt fått domareämbete i Östergötland, användes han under 1680-och' 1690-talen i åtskilliga viktiga kommissioner och utredningar, men med hans befordran till ett mera ansenligt fast ämbete gick det till en början trögt, trots att han hade många vänner, som lade sig ut för honom. År 1699 fick han emellertid ett assessorsämbete i Svea hovrätt, och med detta förenade han inom kort ledamotskap i lagkommissionen. Arbetet i denna intresserade honom i så hög grad, att han enligt uppgift icke »sig därifrån en endaste gång absenterade» under de fjorton år (1702—16), varunder han deltog däri, och han torde vara en av dem, som gjort de värdefullaste insatserna i det verk, som slutligen satte frukt i 1734 års lag. Samtidigt fullgjorde C. ett annat uppdrag, nämligen att vara lärare för konungens systerson, den unge hertig Karl Fredrik av Holstein — en befattning, som sedermera i politiken förde honom nära det parti, som verkade för hertigens intressen.

Under tiden hade C: s ämbetsmannakarriär fortskridit och slutligen över Närkes och Östergötlands lagmansdömen fört honom till en landshövdingestol. Redan 1714 var han ifrågasatt till landshövding i Skaraborgs län, men utnämningen ändrades, och han kom i stället senare (1716) var det meningen, att han skulle efterträda sin fader i Skaraborgs län, men utnämningen ändrades, och han kom i stället till Södermanland. C:s verksamhet som landshövding kom på grund av de svåra tiderna att bliva mycket krävande. När det vid hans bår sades, att han skött sitt ämbete i länet »så till alla invånares förmån och nytta, att han där i länet med en kärlig och ömsint ihågkommelse ännu saknas och beprisas», låg det nog däri mera av vilja att om död man ej säga annat än gott än av kännedom om verkliga förhållandena. Redan innan C. hunnit besöka sin residensstad Nyköping, uppvaktades han i Stockholm av stadens borgmästare med en supplik, vari anhölls, att han måtte utverka lättnader för staden vid den nyss påbjudna stora kontributionens utgörande. Det föll på C:s lott att sörja för exekutionen av varjehanda »kristidsåtgärder», såsom spannmålsfördelningens reglerande, anskaffande av utrustning för norska fälttåget 1718 och mycket annat, och det är ganska naturligt, att hans åtgöranden ej alltid vunno allmänhetens gillande. Svårast blev det för honom, när ryssarna på sommaren 1719 härjade hans provins och det ålåg honom att sörja för det lokala försvaret. Då en landstigning av ryssarna väntades, hade arvprinsen Fredrik föreslagit att till kustens försvar förlägga Östgöta kavalleri mellan Södertälje och Nyköping, men detta förslag avvisades av C. under hänvisning till svårigheten att förse trupperna med underhåll. När sedan allmogen skulle uppbådas, drevs arbetet planlöst, C. själv for omkring för att påskynda' detsamma och kunde ingenstädes påträffas, och när ryssarna nalkades Nyköping, var staden så gott som blottad på försvarsmedel, allt under det dess landshövding irrade omkring på landsbygden och gav stridiga och ändamålslösa order. Så gick staden sitt olyckliga öde till mötes. När sedan skulden till olyckan skulle utredas, blev C. naturligt, nog utsatt för grava anmärkningar. Stadens invånare klagade hos K. M:t, att C. »intet tagit staden i försvar utan mer vid tillfället dem skada tillfogat», och trots C: s »excuser och ursäkter» resolverade borgarna på en sammankomst i Nyköping (17 aug.), att »om baron Cederhielm bliver deras landshövding vidare, så åstundar ingen av dem att här bygga och bo, utan vilja alla på den händelsen begiva sig härifrån, eftersom de frukta, att han bliver dem vidrig och söker mer dem att förtrycka än upphjälpa för den förtret, han vid detta tillfället haft». Regeringen riktade till C. ett strängt bannbrev och ålade honom att inför rådet avgiva en muntlig förklaring över sitt beteende; det gick till och med så långt, att drottning Ulrika Eleonora och hennes gemål ville skilja honom från hans ämbete, men de hindrades av rådet, som påminte, att ingen kunde avsättas utan dom och rannsakning. Till den kommission, som tillsattes för att undersöka olika myndigheters uppträdande under krisen, avgav C. sedermera (7 juli 1725) en inlaga, vari han sökte försvara sina åtgärder och hänvisade till att olyckan »syntes vara ett av Gud över oss så bestämt straff, att vi det med lekamliga vapen och mänsklig kraft icke kunnat avvärja». Huruvida det kan finnas någon grund för det samtida och även av senare forskare upprepade ryktet, att C. med flit underlåtit att vidtaga försvarsanstalter mot en makt, som ansågs lierad med C:s vän och forne lärjunge, hertigen av Holstein, må lämnas därhän, men säkerligen är man berättigad att instämma med frihetstidens oväldige historieskrivare K. G. Malmström, då han säger, att C. »onekligen av alla ämbetsmän var den, som under dessa dagar sämst uppfyllde sin plats». C: s ställning i länet, särskilt i residensstaden, var efter detta föga behaglig, och han synes under de följande åren endast tillfälligtvis ha vistats där, helst som landshövdingeresidenset bränts av ryssarna. Det var ej heller ägnat att stärka hans popularitet, att han under den svåra tid, som följde efter branden, nödgades göra allehanda ovälkomna påminnelser och ingripanden, t. ex. i fråga om felande räkenskaper, utskylders erläggande, upprättandet av försvarsberedskap, olaga landsköp och andra lagöverträdelser. Ett ombyte av verksamhet var tydligen den enda utvägen ur svårigheterna.

C:s ställning vid statsvälvningen 1719 borde ha varit ganska ömtålig med hänsyn till hans gamla förbindelser med den försmådde pretendenten, hertigen av Holstein. Härav märkes emellertid föga. På riksdagen 1719 infann han sig och var bl. a. medlem av sekreta utskottet, i vars förhandlingar han tog livlig del. Särskilt gjorde han inlägg i diskussionen om mynttecknens avskaffande och i lönefrågor, bl. a. den honom på hjärtat liggande frågan om förbättring av landshövdingarnas underhåll. C. ledde den deputation, som avgick till arvprinsen Fredrik för att delgiva denne ständernas beslut om ökning av hans anslagssumma. Det växlades härunder artiga ord å ömse sidor; man hade — sade C. bland annat — »haft att frukta, att den lilla tillökningen kunde för sin ringhets skull vara misshaglig, om den icke gjordes angenäm genom ständernas goda och välmenta avsikt». När påföljande riksdag (1720) kronans överflyttning till arvprins Fredrik var före, ställde sig C. redan från början bland förslagets anhängare; i en skrift, kallad »En infödd swensk mans wälmente påminnelser», sökte han gendriva eventuell opposition under framhållande av att det behövliga lugnet bäst skulle befrämjas, om drottningens önskan uppfylldes. Då C. kort därefter av den finske prästen Petrus Brenner angavs såsom delaktig i f. d. kanslipresidenten Gustav Cronhielms förmenta stämplingar till förmån för hertigen av Holstein, blev han av den för sakens utrönande tillsatta kommissionen, jämte de övriga anklagade, utan vidare betraktad som oskyldig och erhöll upprättelsen, att Brenner såsom »landsförrädare och äreskändare» dömdes till döden och avrättades (1720). C. hade sålunda vetat att ställa sig väl med den nya regimen. På riksdagen 1723 fick emellertid det holsteinska partiet vind i seglen, C:s broder Josias utnämndes till riksråd, och även C. drog såsom holsteinske hertigens forne lärare fördel av den förändrade situationen. Han fungerade såsom ordförande i ständernas kommission, som skulle döma över »dem, som handlat emot riksens fundament, lag och regeringsform», dvs. anstiftarna av stämplingar i bondeståndet till konungamaktens stärkande. Han fick också se sina förhoppningar om förflyttning till annat ämbete förverkligade, då han »uppå samtliga riksens ständers kallelse» förordnades till president i Göta hovrätt (2 sept. 1723). Följande år utsågs han att presidera i en kommission, som skulle vidtaga åtgärder för återuppbyggnadsarbetet i västra Finland efter den stora ofredens svårigheter. I denna egenskap uträttade C. ett synnerligen nyttigt arbete: underslev och utpressningar från fogdarnas och andra tjänstemäns sida bestraffades, ibland kanske med överdriven stränghet, missförhållanden i den kyrkliga administrationen rättades, vördnad för lag och överhet inskärptes osv. Det har sagts, att denna kommission — jämte den som samtidigt arbetade i östra Finland — genom sin verksamhet bildar epok i Finlands förvaltningshistoria. C. skördade också mycken berömmelse och livligt erkännande för vad han uträttat. Under de år han var sysselsatt i Finland, åtnjöt han tjänstledighet från presidentskapet i Göta hovrätt, men på tider, då han var ledig från andra göromål, skötte han detta ämbete med nit och intresse. Fram på 1730-talet blev hans hälsa emellertid vacklande, och han begärde flera gånger ledighet för dess vårdande. Under dessa år utsattes C. för angrepp från några underordnades sida, närmast till följd av ett av honom väckt förslag om uppsättandet av en instruktion rörande ekonomiska frågor för hovrättens ledamöter. Kontroversen blev skarp, och i ett till ständerna 1738 ingivet betänkande biter C. ordentligt ifrån sig. Samma år sökte han också gendriva anmärkningar, som ständernas protokollsdeputation framställt mot Göta hovrätts protokoll. Från 1739 var emellertid hans offentliga, verksamhet praktiskt taget avslutad. Den hade helt varit ämbetsmannens. I det politiska livet deltog C. visserligen såsom ledamot av riddarhuset även under den stormiga riksdagen 1726—27, och hans namn skymtar ej sällan i riksdagshandlingarna
— t. ex. i fråga om reglering av akademiernas ekonomi 1727 — men då han aldrig intagit någon prononcerad partiståndpunkt, undgick han att dragas med i brodern Josias' och holsteinska partiets fall 1727.

På samma gång som C. var en nitisk och i fredliga värv framgångsrik ämbetsman, hade han ett utpräglat sinne för ekonomiska ting. Han började med två tomma händer men var vid sitt livs slut en av landets största jorddrottar. Detta resultat ernådde han genom att skickligt och fördomsfritt begagna sig av konjunkturerna, särskilt den baisse i avseende på jordegendomar, som reduktionen och den sedan följande långa krigstiden medförde. Det var under C: s tjänstemannabana i Östergötland, som han först fick blicken inriktad på dessa möjligheter; såsom god man, utredningsman eller medlare vid egendomstransaktioner skaffade han sig småningom tillfälle att göra förvärv för egen räkning. Början gjordes med Hovetorpsgodset i Östergötland (Djursberg med Hovetorp, Torpa, Vässertorp m. m.), som han 1694 köpte av Beata Sparre för Maurits Vellingks räkning men som han 1698 själv tillhandlade sig. Kring denna stomme sökte han bygga upp ett stort godskomplex. År 1701 köpte han det stora Säbygodset i Vists socken, i det att han från banken övertog sätesgården jämte Kringstorp, Ringsnäs. och ängen Bjärkan. Säby blev småningom C: s huvudgård. Där vistades han på äldre dagar under sin lediga tid, där åtnjöt han sitt otium, sedan han dragit sig tillbaka från offentlig verksamhet, och denna gård sökte han i första hand för all framtid tillförsäkra sina ättlingar och göra till basis för en godsägaresläkt och godsägaretradition av gammal typ. I Östergötland förvärvade C. ytterligare sätesgårdarna Sörby i Örtomta socken (1708) och Charlottenborg i Vinnerstads socken (1731). Sistnämnda förvärv tillkom genom hans andra gifte, med Anna Maria Lewenhaupt, vilket även inbragte Säbylund i Kumla socken i Närke (1737); genom sina förbindelser med släkten Lewenhaupt blev C. dessutom efter vidlyftiga strider ägare av Edshults sätesgård i socknen av samma namn i Småland (1730-talet). Utom dessa sätesgårdar hade C. också enstaka gårdar och hemman i olika landsdelar, Östergötland, Södermanland, Småland och Finland; i sistnämnda del av riket ägde han ett trettiotal hemman, troligen förvärvade under den tid, han verkade där som ledare av den västfinska kommissionen. Småningom skaffade sig C. också placeringar i rörligt kapital, särskilt såsom långivare till behövande ståndsbröder. Vid 1735 års slut räknade han en behållning på 139,957 dir kmt, oberäknat värdet på den fasta egendomen. Alla de stora gårdar, som C. samlat, övergingo efter hans död till änkan, vilken överlevde honom mycket länge.

Till C: s andliga utrustning hörde omfattande lärda och vittra intressen. Sin ståtligaste frukt avsatte dessa i det berömda Cederhielmska biblioteket, vilket, vårdat och förkovrat genom generationer, en gång varit en av våra förnämligaste privata boksamlingar. Grunden till biblioteket lades av C, förmodligen genom inköp från flera under reduktionstiden och senare skingrade äldre samlingar. Av särskilt intresse bland hans förvärv äro de böcker, som tillhört hertig Karls sekreterare Nils Jönsson, stamfader för adliga ätten Jacobsköld, vilken visat sig vara en av 1500-talets största boksamlare, som sådan tidigare känd under namnformen Nicolaus Johannis Smalandius. Ett annat äldre, hittills ouppmärksammat bibliotek, en gång tillhörigt den förste svenske diplomaten Anders Svensson Ödell, samlare framför allt ay italiensk historisk och politisk litteratur, torde likaledes under C:s tid åtminstone till en del ha införlivats med den nygrundade Säby samlingen. Även rester av Magnus Gabriel De la Gardies och hans bibliotekarie Georg Ludvig Furstenhäusers bibliotek hade, antagligen genom det 1732 försålda Oxenstiernska biblioteket, förvärvats av C. och vandrat till Säby. I förvärvet från Oxenstiernska biblioteket ingick därjämte ett rätt betydande antal arbeten från de kungliga polska biblioteken i Warschau och Ujasdow. Förmodligen var det också C, som med Säbybiblioteket införlivade överste Gustav Koskulls ej obetydliga boksamling.

C. var även litterärt verksam. P. Hansellis edition av äldre dikter (XI: 2, tryckt 1869) upptager ett trettiotal smådikter av hans hand. Flera av dessa äro rena tillfällighetsverser, bl. a. tillkomna xinder den tid han var lärare för den unge prins Karl Fredrik, t. ex. en liten dikt till prinsen, själv, en till hans moder Hedvig Sofia med anledning av ett porträtt, en »minnesbild» över samma prinsessas hund Orange, som begrovs i Karlbergs trädgård (1706). Andra dikter äro av religiös art, såsom »Beredelse till Herrens nattvard», »Jesus till barnen», »Om vårt dagliga leverne», andra åter innehålla ironiska små reflexioner, t. ex. »Över sarven, som är med i var lek». Något större värde ha dessa dikter givetvis icke, men O. Levertin har dock givit C. vitsordet att ha varit den bäste av Cederhielmska släktens icke så få vitterlekare. Som prosaist, utmärkt av en sirlig, bred stil och logisk skärpa, framträdde C. i en mångfald inlagor, skrivelser och memorial, vilka han avfattade i egenskap av ämbetsman, riksdagsman eller part i rättegångar. En ytterligare form för C: s författarskap var hans omfattande korrespondens, som till stor del är bevarad.

Författare

G. Jacobson, med bidrag av O.Walde



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från honom finnas i Uppsala universitetsbibliotek (F. 110, F. 155, F. 155 a, X. 255 ab och flerstädes), i riksarkivets Biographica, Danica, Taubeska samlingen, Arvid Horns samling, i Linköpings stiftsbibliotek, i Eriksbergs arkiv, i Finlands statsarkiv. Brev till C. från brodern Josias äro tryckta i Karolinska krigares dagböcker (4, 1908), och en mängd brev till C. från olika personer ligga i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar (F. 152—155, F. 155 a, X. 255 ab). På sistnämnda ställe (X. 255 ac) finnas av C. gjorda almanacksanteckningar för 1735, och liknande för 1701 äro bevarade i K. biblioteket.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: [Samlade vitterhetsarbeten] (Sami. vitterh.-arbeten af sv. förf., utg. af P. Hanselli, D. 11: 2, Upps. 1869, s. 53—128). — Enl. uppgift av J. H. Liden skola några av C:s dikter även varit särsk. tryckta tidigare. Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: I texten omnämnda brev och övriga handlingar. — Sveriges ridderskaps o. adels riksdags-prot. fr. o. m. 1719, 1—5 (1875—79). — Likpredikan över C. av S. M. Fröling 16 okt. 1741 (1742); G. Carlquist, Om och ur Josias Cederhjelms papper (Karol. förb. årsbok, 1915); P. G. Cederschjöld, Riksdagen i Stockholm år 1719 (1825); Facta till revolutions-historien under kon. Carl XII: s regering, drottn. Ulrica Eleonoras samt början af kon. Fredrics (Handl. rör. Skandinaviens historia, 7, 1819); A. Falck, Nyköpings handelssocietet (1926); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 25—33 (1857—64); H. O. Indebetou, Nyköpings minnen, 2 (1874); O. Levertin, Svenska gestalter (1907); CG. Malmström, Sveriges polit. historia, 1 (1893); H. Rosman, Bjärka-Säby och dess ägare, 2 (1924); M. G. Schybergson, Finlands historia, 2 (1902); O. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten, 2 (1920); dens., Nicolaus Johannis Smalandius (Nord. tidskr. fl bok- och biblioteks- väsen, 1926).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Germund Cederhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14704, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson, med bidrag av O.Walde), hämtad 2019-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14704
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Germund Cederhielm, urn:sbl:14704, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson, med bidrag av O.Walde), hämtad 2019-04-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se