Josias Carl Cederhielm

Född:1734-04-11 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1795-12-21 – Brännkyrka församling, Stockholms län (på Västberga)

Riksdagsledamot, Kammarherre, Tullråd


Band 08 (1929), sida 51.

Meriter

7. Josias Carl Cederhielm, den föregåendes syssling, friherre till Lindholmen, Segersjö och Västberga, f. 11 apr. 1734 i Stockholm, d 21 dec. 1795 på Västberga, Brännkyrka socken. Föräldrar: kammarherren Karl Vilhelm Cederhielm och Anna Margareta von Strokirch. Student i Uppsala 23 juli 1741; erhöll testimonium academicum vt. 1750. Auskultant i kommerskollegium 16 juli 1750; sökte 1756 förgäves konsulatet i Lissabon; bevistade riksdagarna 1760—62, 1765—66, 1771—72, 1778 och 1789 samt var därunder bl. a. ledamot av sekreta utskottet 1762 och 1765—66 och av protokollsdeputationen 1771—72 (ordförande) samt elektor 1765—66; fullmäktig i riksens ständers kontor 1762—65; erhöll kammarråds titel 10 jan. 1765; tullråd 5 dec. 1765; kammarherre; förklarades obehörig att deltaga i ständernas överläggningar och utestängdes från rikets tjänst genom ständernas skrivelse till K. M: t 15 okt. 1766 och erhöll fördenskull avsked från tullverket 11 nov. 1766; kommerseråd över stat 25 aug. 1786; ledamot av beredningen för reglerandet av författningarna rörande sillfisket och trankokerierna 3 mars —3 juni 1788. KVO 1772.

Gift 9 okt. 1757 med Katarina Margareta Tigerhielm, f. 6 okt. 1733, d 9 apr. 1816, dotter till kaptenen Bengt Gustav Tigerhielm.

Biografi

C. har tack vare Oskar Levertins mästerliga skildring »En aristokratisk tidningsskrifvare och hans familj» (1900) blivit den av den Cederhielmska släktens många märkliga medlemmar, som kanske klarast framstår för eftervärlden. Om den store essayisten här i ovanlig grad lyckats ge livets färg åt den bild, han sammanfogat med hjälp av en familjebrevväxlings många stora och små notiser, så var hans ämne också ovanligt tacksamt. Ty fastän C. på grund av hämmande karaktärslyten ej kom att spela den roll, vartill hans begåvning och sociala ställning eljes borde ha förutbestämt honom och till vilken han kände sig kallad, belyser hans oroliga och skarpskurna personlighet många av tidens karakteristiska drag utan att därför förlora något av sin utpräglade egenart. Om hans begåvning vittnar å ena sidan hans framgångsrika förvaltning av sina jordiska gåvor, som, om än underhjälpt av en enstämmigt intygad hänsynslöshet i ekonomiska ting, dock främst röjer hans drift och klokhet, å andra sidan den bitande satiriska kvickhet, som samtiden snart lärde sig att frukta och eftervärlden finner bestyrkt av hans brev och skrifter. I Levertins skildring möter man en av dessa i vår parlamentariska historia ej alldeles sällsynta självständiga jorddrottar, vilka aldrig kunna finna sig till rätta med byråkrati, stad och borgardöme. C:s ideal var oberoendets, det för hovmannasmicker främmande öppna talets och den intressefria redbarhetens aristokratiskt-republikanska dygder. Men fastän han syftade mot odalmannasjälvständighetens och den antika medborgerlighetens återupplivande i en korrumperad tid, gäckade hans temperament och hans motsägelselusta i varje stund sådana tendenser. Även då intet eget intresse var med i spelet, hade han »ett ogement nöje av att utdela nålstygn och så tvistefrön och därjämte en oppositionell naturs oförmåga att hejda sin kritik». Så blev C. blott ett riksdagspolitikens enfant terrible, fruktad och hatad för sin »ormtunga» och sin absoluta hänsynslöshet men utan inflytande på grund av sina tvära kastningar, till vilka man gärna sökte förklaringen i hans egennytta — en farlig man alltså, »den dangereusaste karl som ges, ty med extraordinära gåvor och ovanlig tilltagsenhet liknar han Livii beskrivning på Hannibal, för vilken ingen rätt och ingen helgd fanns».

C, som otvivelaktigt inriktade sig på att nå fram till en ledande ställning i det offentliga livet, började sin bana med att auskultera i kommerskollegiet. Han försökte sig även som ekonomisk författare, i det han i en broschyr, »Tankar om spanmåls brist och dyrhet» (1757) med utgångspunkt i tidstypiska bekymmer för handelsbalansen gav sitt bidrag till den lika tidstypiska agitationen för jordbrukets förbättrande, som han ville vinna med premier. Av ett visst intresse är, att han därvid skarpt polemiserade mot förslag om skiftesbruk och dylika nyheter och gjorde sig till målsman för det traditionella mellansvenska en- och tvåsädesbruket. Under 1760-talets första hälft gick C: s befordran raskt. Han satt som fullmäktig i riksens ständers kontor (1762—65), hedrades med kammarråds titel (1765) och placerades slutligen (s. å.) som tullråd på en ganska framskjuten post, som han knappast förtjänat med vanliga ämbetsman nameri ter. Det var i stället riksdagsmannabragder, som hjälpte honom fram. Vid riksdagen 1760—62 hade han med liv och lust kastat sig in i diskussionen om stora och små frågor. I partistriden ställde han sig med hetta på mössornas sida. Så bekämpade han ehuru förgäves de licentierade rådsherrarna Nils Palmstiernas och Karl Fredrik Scheffers rehabilitering men såg i stället sitt partis strävanden att från riddarhuset utestänga Karl Fredrik Pechlin, för vilka han med iver gick i elden, krönas med framgång. I övrigt delade han partiets ovilja mot sekreta utskottets maktställning och uttalade sig med stor skärpa mot ständernas ingripanden i befordringsväsendet, enär de väl voro maktägande men blott inom lagens gränser. Karakteristiskt för hans aristokratiskt-agrariska sinnelag var hans yrkande under överläggningarna om riddarhusordningen, att endast de, som voro possessionater och ägde åtminstone tjugu rusttjänstmarker, skulle få äga säte och stämma på riddarhuset, »helst ända uti bondeståndet ingen riksdagsfullmäktig voro, som icke ägde ett hemman».

Mössornas fullständiga seger vid riksdagen 1765/66 borde ju ha öppnat lysande utsikter för en partiman av C: s mått, och det är väl ingen tillfällighet, att hans befordringsbana kulminerade just år 1765. Själv tog han, även i syfte att befordra enhetligheten i förvaltningen (memorial 22 mars), initiativet till en undersökning rörande medelsförvaltningen i riksens ständers kontor, där han själv hade plats. Bland de projekt till kontorets omorganisation, som i detta sammanhang framkommo, var jämväl att göra det till en fristående institution under en direktör, en befattning till vilken C. synes varit påtänkt. Men med sin oövervinneliga oppositionslust hade C. hunnit tröttna på segerns frukter, långt innan de bärgats. Redan i febr. 1765 väckte han bekymmer genom ett memorial, vari han antydde, att orsaken till de långa riksdagarna och de många klagomålen och besvären måste sökas antingen i grundlagarna eller i det sätt, varpå dessa tillämpades. Ett utskott borde därför tillsättas för att undersöka frågan. Man vädrade bakom det oväntade projektet en intrig från hovet och mötte det med en storm av ovilja, för vilken C. föll undan, i det han återtog sitt memorial, ödmjukt bedjande om nåd och eftergift. På våren följande år kunde han dock ej längre hålla sin kritiklust tillbaka. Så bekämpade han vid Axel von Fersens sida mössornas räfst med bankledningen, vilken under en kritik av föregående ständers åtgöranden, som C. fann olämplig, endast tadlade utan att ge några positiva förslag, och med skärpa hävdade han avtalets helgd, då de maktägande företogo sig att till åbornas fromma ändra redan ingångna skatteköp. C: s tvära frontförändring i segerns ögonblick väckte naturligtvis en undrande förbittring, som ej nekade sig att insinuera korruption och otillåtlig påverkan. Utan att våga bestämt avvisa detta smygande förtal betonar Levertin dock överensstämmelserna mellan oppositionstidens ideal och C: s kritik av de segrande partivännerna, som glömde sina principer, så snart de nått makten. Till gagn ej minst för bilden av C. som offentlig personlighet blev det det skoningslösa blottandet av denna motsägelse, som bröt hans politiska bana och ämbetsmannakarriär. Glömska av sina föregåenden skyndade mössorna, som tidigare alltid utdömt extraordinära dömande kommissioner, att tillsätta en dylik över bondeuppviglaren Sven Hofman. Det var de ofrälse stånden, som i direkt strid mot adelns uttalade vilja och på ganska olagliga vägar genomdrevo det ominösa beslutet. Då adeln 28 maj 1766 nästa gång samlades, kokade förbittringen över. C. tog ledningen. »Ett parti», sade han, »som ligger under, ropar alltid på lag, enighet och foglighet. Det åter, som är rådände, vill helst göra efter eget behag.» Men får landet en gång ögonen öppna, vill det kanske »hellre behålla sina gamla mätta flugor än att få nya och hungriga». Det var mer än de myndiga segerherrarna kunde tåla. Den 30 juni uteslöts C. genom sitt stånds beslut för pågående och följande riksdag från det riddarhus, där han tvenne riksmöten »med ohejdad påflugenhet» strött sin »huggormatungas» uddvassa giftigheter omkring sig. De ofrälse stånden, som han retat även genom bornerat aristokratiskt översitteri, nöjde sig ej härmed. I bondeståndet drog man fram hans memorial om grundlagarnas förbättring, och detta gav de tre stånden en välkommen anledning att mot adelns vilja genomdriva ett riksdagsbeslut, att C. för alltid skulle uteslutas från riksdagarna och från all befattning i rikets tjänst (ständernas brev 15 okt. 1766).

Efter katastrofen drog sig C. tillbaka till sin egendom Lindholmen i Uppland. Sin motgång bar han med det filosofiska lugn, som tidens vishets- och dygdelära fordrade, men med den otillfredsställda verksamhetslust, som kvävdes bakom denna mask, stelnade även hans naturs livligare rörelser. Det blev »själviskhetens stoicism», han nådde, och den sammanföll med konstitutiva drag i hans karaktär. »Snart vibrerade», säger Levertin, »utom det personliga intresset föga annat i hans själ än hans vassa oppositionslust, men dess föraktfulla kritik och sociala projektmakeri skulle aldrig dö.» Därför fann han ej heller ro i lugnet på sina gods, Lindholmen och snart nog det präktiga Segersjö i Närke, som han köpte 1768 och gjorde till en mönstergård. Medan han fyllde tomheten genom skötseln av sina egna angelägenheter och processer med underhavande och grannar, hade han god tid till filosofiska och historiska studier och till funderingar över den politiska utveckling, i vilken han ej fick ingripa. Redan vid riksdagen 1771—72 erhöll han visserligen åter tillträde till riddarhuset, men något inflytande vann han ej. Han sökte ena partierna inom sitt stånd till värn mot de ofrälses anlopp och synes ha hoppats mycket av revolutionen. Sålunda strävade han påtagligt att närma sig Gustav III, men han stod både personligt och teoretiskt som motståndare till Ulrik och K. Fr. Scheffer och kunde alltså knappast finna någon användning som statsman, så länge dessas inflytande övervägde. Ej heller hade han framgång med ett förslag, att konungen åtminstone på vissa håll skulle skilja landshövdingeämbetets juridiska och administrativa uppgifter från ekonomien och politien och genom att inrätta särskilda landshövdingetjänster för dessa förvaltningsgrenar skapa befattningar, direkt tillskurna efter C:s intressen. Stängd på alla håll, sökte C. slutligen ett utlopp både för sin bitterhet och sin förslagsrikedom i ett litet tidningsblad, som han i dec. 1779 började utgiva under den väl funna titeln Sanning och nöje. Ehuru ett sällskap »Pro veritate» nominellt svarade för den nya tidningen, var det dock redaktören, som huvudsakligen författade bidragen; bland medarbetare kunna nämnas brodern Germund Adam Cederhielm, J. G. Halldin och Bengt Lidner. C. utnyttjade till det yttersta den rörelsefrihet, Gustav III: s tryckfrihetsförordning skänkt pressen. Största uppmärksamheten väckte de j sagostil eller fingerad brevform framställda angreppen på regeringssystemet, i vilka särskilt Karl Fredrik Scheffer och Johan Liljencrantz gjordes till föremål för en bitande satir. Vid sidan av anfall och kritik förekommo såväl principiella uttalanden i författningsfrågor, där C: s aristokratiska grundsatser tydligt framträda, som många positiva förslag och yrkanden, särskilt rörande ämnen, vilka speciellt intresserade C, såsom kameralväsendet, domstolsväsendet och tjänstehjonsförhållandena. I längden kunde emellertid C. icke hålla tidningen uppe på den nivå, den från början intagit. Redan tidigt klagade han över bristande understöd från medarbetarna, och efter ett halvår hade han själv fått säga ut, vad han hade på hjärtat. Tidningens spalter började utfyllas med allehanda likgiltigt och konventionellt gods, och när våren kom, lade C. ned pennan och återvände till sin egendom. Hans skarpa och oförblommerade kritik, vartill ett motstycke knappast funnits sedan Svenska Argus dagar, tilldrog sig en oerhörd uppmärksamhet. Tidningen vann också en för tiden ovanlig spridning, C. själv uppger en gång, att 1,500 exemplar sålts på några dagar. Men lika stor som uppmärksamheten var indignationen. De andra tidningarna kastade sig över nykomlingen med en kritik, som kunde löpa ut i rena skällsord, och de, som träffades av C: s satir, kände en förbittring, vars skärpa ökades av ovanan vid all offentlig granskning. Utan tvivel var det Sanning och nöje, som blev den närmaste anledningen till att Gustav III i maj 1780 tillintetgjorde sin egen tryckfrihetsreform av 1774 genom den förordning, som gjorde boktryckarna ansvariga för allt vad de tryckte.

Än en gång skulle C. komma det politiska livet nära. Vid riksdagen 1786 var han påtänkt till oppositionsledare, men misstroendet mot honom var för starkt. I verkligheten underhöll han också förbindelser även med hovet. G. M. Armfelt och Elis Schröderheim rekommenderade honom till statssekreterare i handels- och finansexpeditionen, och C. själv synes ha hyst förhoppningar att nå denna post, som väl alltid varit målet för hans ärelystnad. Till slut fick han emellertid stå tillbaka för Erik Ruuth och soulagerades då med en utnämning till kommerseråd över stat med rätt att »intaga främsta rummet bland ledamöterna och att vid ordförningen biträda presidenten». För att vara närmare de händelser, i vilka han sålunda ändock fått någon del, flyttade han till Västberga gård i Brännkyrka. Han tjänstgjorde sedan utan lön i sitt verk och tillfrågades även under hand av Gustav III i brydsamma situationer som ett slags orakel. I överensstämmelse härmed står det väl, att han vid riksdagen 1789 ålade sig en viss moderation. Han ställde sig väl på adelspluralitetens sida i diskussionen om instruktion för hemliga utskottet men intog i överläggningarna på riddarhuset efter konungens bekanta strafftal på rikssalen 17 febr. en förmedlande hållning, i det han tillrådde försoning med lantmarskalken. Efter Gustav III: s död fortsatte man att rådfråga C. i ömtåliga ärenden såsom rörande växelkursen, och det talades åter om att han skulle kallas till finansminister. Vid denna tid (22 okt. 1794) föreslog han i brev till G. A. Reuterholm inrättandet av ett »riksskattmästarämbete» efter mönster av det engelska board of commissioners for the place of high treasurer. Ämbetet skulle bestå av några, presidenter, som skulle bibehålla förutvarande löner, och ärendena skulle föredragas av en »kansler av K. M: ts drätsel», vilken skulle intaga en ställning motsvarande hovkanslerns — en befattning alltså, som väl skulle ha passat för förslagsställaren själv. C:s närmande till Reuterholm, som f. ö. skedde i ganska inställsamma former, tycktes till en början skola krönas med framgång, och C. skriver full av iver: »Natt och dag, hemma eller i herregården, i frack eller i hovdräkt, den stora trappan eller den lilla, alltid och allestädes är jag á vos ordres, monseigneur.» Efter några månader kom dock underrättelsen, att hertigen-regenten ansett sig böra skona C: s år — han var omkring 60 år gammal—, men denne gav ändå ej upp hoppet. En god finansställning vinnes ej länge, skrev han till Reuterholm, »om statskontorets debet och credit utgör ensamma betraktelsen. Den allmänna förmögenheten, grundad på allmän trevnad, är statskontorets varaktiga källådra. Den att utfinna är den stora konsten, som i 45 år sysselsatt min hjärna. ... Skona icke min ålderdom, en tidigare död blir ärofull, om den verkas genom arbete för fäderneslandet.» Allt var dock förgäves, och även under C: s sista år blevo teoretiserande skrifter de enda resultaten av hans nit. Så nedskrev han sina »Strödda tankar om handtwerkerierne i riket» (1794), en historiskt orienterad översikt, som går till rätta med skråtvångets överdrifter, prisar arbetsfördelningens gagn och syftar till yrkesegoismens tyglande utan att därför förorda en frihet, som skulle utesluta en rationell ledning av näringslivet genom det allmänna. Intressantast äro kanske C:s historiska reflexioner, som vittna ej blott om verkliga studier utan även om en personligt färgad, livfull uppfattning av en äldre tids personer och händelser. Ett samlat uttryck för sin åskådning ämnade C. giva i en skrift om »Svenska folkets självständiga höghet, ofta antastad av envälde, prästvälde och herrevälde», ett stort arbete, vars två första delar skulle utgöras av en historisk framställning, medan den sista skulle angiva medlen »att framdeles oförkränkt bibehålla nationens majestät, vidtageliga vid adertonde sseculi slut». Tyvärr hann C. blott till Kristian Tyrann, men även detta fragment ger åter uttryck både åt den självständige jorddrottens förkärlek för ett socialt-konservativt mångvälde och för författarens personliga särdrag, den djärva frispråkigheten och vassa satiren.

C. efterlämnade en förmögenhet, som efter avdrag av de obetydliga skulderna enligt bouppteckningen uppgick till 145,776 rdr rglds. Bland tillgångarna märkas säterierna Segersjö i Närke, Brogård i Uppland och Västberga i Södermanland, ett i nov. 1794 inköpt hus i staden (Stora Oxen n: o 28 & 34, å Norrmalm) samt en del fordringar, som vittna om, att C. bedrev en liten lånerörelse. Av Segersjö hade han inrättat ett fideikommiss, vars innehavare enligt hans förordnande och K. M:ts tillstånd 22 nov. 1771 alltid till sitt eget namn skall foga namnet Cederhielm. Fideikommisset tillföll vid hans död hans äldste dotterson, sedermera översten Josias Montgomery-Cederhielm (f. 1785, d 1825) och innehaves alltjämt av dennes ättlingar.

C:s yngre broder, den ovannämnde Germund Adam C. (f. 1740, d 1808), framlevde på Ribbingebäck i Västmanland i epikureisk ro sitt ungkarlsliv, offrande åt »lättjans divinité» och bevarande hjärtats ömma och nobla rörelser genom åren. Om han sålunda saknade den äldre broderns äregiriga och aldrig tillfredsställda verksamhetslust, förverkligade han mera i anda och sanning samma aristokratiskt-medborgerliga självständighetsideal, som gav det ideella inslaget åt C: s oroliga, av affekter störda offentliga framträdande. Han delade även broderns ekonomiskt-sociala reformiver, ehuru främst specialiserad på att övervinna fördomen mot ätande av hästkött — en idé, som bevarat hans namn mindre genom sin ovedersägliga ekonomiska förtjänst än genom Gustav III: s berömda infall att särskilja de båda bröderna såsom »den som äter människor» och »den som äter hästar».

Författare

Erik Naumann.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Den familjebrevväxling, som Levertin lagt till grund för sin skildring av C. och hans syskon, förvaras bland släktpapperen på Segersjö. En del brev från C. finnas i riksarkivet, bl. a. bland G. A. Reuterholms papper.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Tankar om spanmåls brist och dyrhet. Sthm 1757. 4: o 32 s. (Anon.) — Ad protocollum ('Memorial och dictamina 19 febr.—17 mars 1766 ang. bankodeputationens betänkande' av F. A. von Fersen m. fl., Sthm 1766, 4: o, s. 49—50). — Cammar-rådet . .. herr baron Josias Carl Cederhielms Dictamen -ad protocollum i Höglofl. secreta utskottet, d. 14 april 1766 [ang. ryska ordnars bärande af svenskar och de svenska ordnarnas rättsliga ställning], Upps, 1769. 4: o 4 bl. — Strödda tankar om handtwerkerierne i riket. Sthm 1794. 31 s. — Därjämte ett stort antal, måhända flertalet, artiklar i Sanning och nöje (se nedan) samt artiklar i Extra posten (1792—95).

Utgivit: Sanning och nöje (1779 9/iS—1780 «/6). Sthm 1779—80. Handskrifter: Memorial och anföranden på riddarhuset (UB, sign. F. 270, 271, 272, 273, 279, 282, 283, 371, 375 c, 396), däribland det ovan omnämnda memorialet ang. grundlagarna d. 4 febr. 1765 (sign. F. 270 och flerstädes). — Berättelse och anmärkningar över pommerska campagnen (UB, sign. F. 268). —¦ Bokmalens herr Cornuti [o : censor librorum Nils Oelreichs] recept att blifwa president 1766, completterat af Lucifers, Cromwells och Ärlig swänsks manu-scripter (UB, sign. F. 211; anon.). — Riddarespel d. 13 augusti 1779 (Eriksbergs arkiv; avskr. KB, sign. *D. 1019). [Smädeskrift efter mönster av det iaug. 1779 på Drottningholm uppförda divertissementet »La roche Galtare».] — Företal till översättning av Thomas äreminne över Sully (UB, sign. E. 126 b). — Svenska folkets själfständiga höghet, ofta antastat af envälde, prästavälde och herrevälde. Hist. afhandl. i 2: ne delar, den 3: dje innehåller medel att framdeles oförkränkt bibehålla nationens majestät, vidtageliga vid adertonde saeculi slut (LB och RA).

Källor och litteratur

Källor: Biographica, C:s bouppteckning, riksens ständers skrivelser till K. M:t i inrikes ärenden 1765—1766 samt skrivelser till kanslipresidenten och till G. A. Reuterholm, allt i RA. — Protocoller hos ridderskapet och adeln wid riksdagen 1789 (1809); G. G. Adlerbeth, Hist. anteckningar, 1' (1856); M. Calonii bref till H. G. Porthan åren 1793—1800 (Skrifter utg. av Sv. litt-sällsk. i Finland, 55, 1902); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 1, 4 (1902, 20); G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar, utg. af E. V. Montan, 1—2 (1878, 77); J. von Engeström, Hist. anteckningar, utg. af E. V. Montan (1877); Bref från Elis Schröderheim (Sv. memoarer och bref, 6, 1902); Anders Schön-bergs bref till bergsrådet Adlerwald (1920); O. Wallqvist, Berättelse om riksdagen 1789 (Hist. handl., 5, 1866). — J. A. Almquist, Kommerskollegium (1915); S. Ambrosiani, Från de svenska skråämbetenas dagar (1920), s. 173—188; F. Lagerroth, Frihetstidens författning (1915); O. Levertin, En aristokratisk tidningsskrifvare och hans familj (Ord o. bild, 1900; omtr. i Svenska gestalter, 1903); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 5, 6 (1900, 1901); E. Nau-mann, Justitiekanslersämbetet (Hist. studier tillägn. L. Stavenow, 1924); dens., Adeln som riksstånd under 1700- och 1800-talen (Sveriges riddarhus, 1926); M. Nylund, G. A. Reuterholm under förmyndaretiden 1792—1796 (1917); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under' kon. Gustaf III:s regering, 2 (1886); T. Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget (1915); Elof Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 1 (1893); W. Tham, Kon. Gustaf III och rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866); C. Trolle-Bonde, Riksrådet och riksmarskalken grefwe Carl Bonde (1895).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Josias Carl Cederhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14711, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2019-10-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14711
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Josias Carl Cederhielm, urn:sbl:14711, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2019-10-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se