Meriter

Magnus von Celse, före adlandet Celsius, f.6 jan. 1709 i Uppsala, d 21 juli 1784 därstädes. Föräldrar: domprosten Olof Celsius d. ä. och Margareta Insulander. Student i Uppsala 10 dec. 1714; informerades av sin kusin Magnus Beronius; disp. 28 sept. 1728 (Monasterium Sko in Uplandia; pres. E. Alstrin). V. amanuens vid K. biblioteket 7 nov. 1729; tillika e. o. kanslist vid inrikes civilexpeditionen 1 juni 1731; amanuens vid K. biblioteket 19 mars 1740; företog en studieresa genom Danmark, Holland, Belgien, Frankrike och Tyskland aug. 1741—sept. 1742 och blev därunder bl. a. student i Leiden 27 sept. 1741; upprepade gånger i. K. bibliotekarie under Olof Dalins tjänstledigheter; K. bibliotekarie och chef för K. biblioteket 23 febr. 1750; adlad 9 nov. 1756; rikshistoriograf 11 aug. 1760; kansliråd 29 juni 1762; erhöll samtidigt survivance på befattningen som censor librorum, vilken emellertid indrogs 1766; kanslikollegiets deputerade i psalmbokskommissionen 11 dec. 1764; erhöll på grund av försvagad hälsa tjänstefrihet 1767; vistades mestadels å sin gård Blackstalund i Jumkils socken; erhöll 29 jan. 1770 sekreta utskottets rekommendation till K. M:t å fortsatt tjänstefrihet; bevistade riksdagen 1778. LVS 1759.

Gift 16 dec. 1756 med Anna Eleonora Georgii, f. 6 apr. 1720, d 14 maj 1804, dotter till K. hovapotekaren Peter Eberhard Georgii.

Biografi

Som det hövdes en medlem av den ryktbara Celsiska släkten, började den unge Magnus mycket tidigt göra sina första lärospån på den vetenskapliga banan. Säkerligen var han knappast hunnen ur barnkammaren, förrän hans lärde fader i överensstämmelse med traditionen inom dåtidens pedagogik började göra honom förtrogen med den klassiska bildningens grunder. Blott elva år gammal framträdde han första gången inför offentligheten, i det han vid en sammankomst på Upplands nation »med särdeles auditorii nöje declamerade en oration De primo Romanorum rege Romulo». Under de följande åren synes han med iver och framgång ha fortsatt sina studier särskilt inom det historiska och filologiska området. 1726 responderade han vid tvenne disputationer, och två år senare utgav han sitt första egentliga lärdomsprov, en för sin tid verkligt värdefull, omsorgsfull och väl dokumenterad undersökning av Sko dominikanerklosters historia. Skriften, som utförligt och erkännsamt refererades i Acta literaria Sveciæ, vol. 2, pag. 551—54, kan enligt C: s egen uppgift »bättras och ökas med auctoris senare gjorde anmärkningar i MS». Året därpå sökte han inträde i K; biblioteket, därvid hans ansökan i en skrivelse av 27 okt. kraftigt tillstyrktes av dåvarande chefen, den berömde orientalisten Henrik Brenner. Denne ansåg, att »ett skickeligare ämne» än C. ej kan finnas, helst då han, »förutan ett mycket sedigt och vackert uppförande, verkeligen befunnits äga den kunskap uti studiis academicis och humanioribus, som vid en sådan syssla nödvändigt erfordras och utan vilka han mera till hinder än hjälp vara skulle». G. blev också utan vidare antagen. Under de närmast följande åren torde han i likhet med flertalet av dåtidens unga obefordrade tjänstemän på extra stat ha delat sin tid mellan biblioteket och kansliet. Hans hälsotillstånd var länge icke det bästa. Han plågades nämligen svårt av »ådragen förkylningsgikt», en åkomma som han emellertid »igenom flitigt brukande av brunnskurer, mest vid Sätra, samt pyrmontervatten och andre medel» så småningom lyckades häva. Några smärre skrifter, recensioner m. m. vittna om att han sökt följa med inom sin forskning, om han också ej fått tid att ägna sig åt större och sammanhängande arbeten. Viktigast av hans arbeten från denna tid är hans upplaga av Smålandslagens Kristnubalk (i Acta literaria Sveciæ, 1738), vilken av K. J. Schlyter omtalas såsom försvarlig, om än med vissa oriktigheter i detaljerna. År 1737 sökte det Celsiska partiet i Uppsala att driva fram honom till befattningen som universitetets sekreterare, men inom som utom universitetet ansågs detta särskilt med hänsyn till den sökandes ungdom som ett utslag av nepotism och blev därför avstyrt. Försöket renderade emellertid konsistoriet en kännbar skrapa från den nyvalde kanslern, riksrådet greve Gustav Bonde. Tre år senare vann C. befordran inom K. biblioteket, i det att han på våren 1740 efter framgångsrik tävlan med den i tjänsten flera år äldre kollegan K. Carlsson utnämndes till innehavare av den där lediga ordinarie amanuénsbefattningen. Inom huvudstadens lärda kretsar synes hans framgång ha ansetts välförtjänt, åtminstone om man får döma av de ord, Gustav Benzelstierna fäller i ett brev till sin broder biskopen i Linköping 1 juli 1740: »Magnus Celsius blef nyligen amanuensis i Kungl. biblio-thequet här och har därvid redan gjort mera gagn än den förre i hela 2 år.»

Sin nyvunna säkra ställning använde C. i första hand att söka tjänstledighet i avsikt att äntligen få förverkliga sin länge närda plan att företaga en längre europeisk resa. Den traditionella utlandsvistelse, som ingick i dåtidens allmänna bildningsprogram, hade förut icke kommit på hans lott, då han direkt från universitetet övergått i den lärda administrationens tjänst. Nu var emellertid för honom tiden kommen att taga skadan igen och gottgöra vad som i hans ungdom försummats. Den 8 aug. 1741 reste han i sällskap med sin något yngre vän Abraham Bäck från Stockholm. Färden gick först till Lund, som omsorgsfullt besågs — särskilt dröjde man vid biblioteket med dess »selecte och vackre böcker» — och därefter till Köpenhamn, där man bl. a. uppvaktade Holberg. Så fortsattes färden till Helsingör, där man steg ombord på en-till Amsterdam destinerad svensk galliot. I Amsterdam dröjde resenärerna i åtta dagar; Då deras vistelse där sammanföll med höstkermesseh, hade de tillfälle att nära studera det holländska folklivet, men mer än allt annat intresserade dem förevisningen av »en levande rhino-ceros», vilkens huvud C. i sin resedagbok avtecknat. Den 26 sept. fortsattes färden till Leiden, där de båda resande svenskarna läto inskriva sig som studenter. C. hörde strödda föreläsningar, bl. a. i juridik, statsrätt, antik och biblisk historia. Av professorerna lärde .han känna åtskilliga. Den originellaste var historikern Havercamp, vilken, säger C, »kom mig nog pedantisk före; kom ock in att läsa uti nattrocken och peruken med hatten uppå, det jag såg ingen annan prof. här göra». Leidens universitetsbibliotek, »abundant av gode manuscripter», väckte hans hänförelse, om än själva trycksamlingen till hans missräkning i viktiga ämnen visade »stora defekter». Från Leiden företog C. flera smärre resor till Haag, Utrecht osv. I början av nov. fortsatte han till Antwerpen, där han bl. a. i katedralen beundrade Rubens' Korsnedtagningen. »Hon hålles för ett stort mästerstycke och raretet och täckes med 2: ne dörrar, som kunna slås igen». Sedan gick resan över Bryssel, där C. sporde efter »herr Voltaire, som här mest uppehåller sig»; emellertid fick han veta, att den efterfrågade för tillfället befann sig i Paris. Där låg även målet för C:s resa. Den 11 nov. klockan sex om morgonen satte han sig i postvagnen i Bryssel, och den 16 rullade han in genom Paris gator. Hans vistelse där räckte till 28 juli 1742. Tiden användes huvudsakligen till studier, biblioteksbesök, uppvaktningar hos framstående vetenskapsmän m. m. Bland lärda, med vilka C. sålunda fick tillfälle att göra bekantskap, må nämnas den berömde sinologen Etienne Fourmont, hans broder hellenisten Michel Fourmont m. fl. Även sammanträffade han med en mängd resande svenskar, som i olika syften uppehöllo sig i staden. Att han hade ögonen öppna även för andra företeelser än de lärda, visas av hans anteckningar, där han bl. a. nedskrivit roande reflexioner över Parisdamernas överdrivna svaghet för att sminka sig. — Från Paris for C. till Strassburg. Resan blev angenäm därigenom, att han till sällskap hade tvenne grundlärda tyska jesuiter, som nyligen återvänt till Europa efter en längre tids missionsverksamhet i Indien. Om Strassburgs katedral yttrar han, att den är »den konstigaste gotiska byggnad man vill se. Tornet är i synnerhet admirabelt.» På stadens teater såg han Racine's Athalie spelas »men ej så särdeles». Den 15 aug. fortsatte han över Frankfurt a. M. till Kasselj där han träffade en landsman, den ryktbare kompositören Johan Agrell, kapellmästare hos prins Max av Hessen, konung Fredrik I:s broder. Denne lämnade honom »2: ne paqueter musicalier» för vidare befordran till Johan Roman i Stockholm. Från Kassel företog C. en utfärd till kaskaderna vid Wilhelmshöhe; en i resedagboken införd primitiv teckning bär vittne om hur starkt anläggningen imponerat på honom. På sensommaren styrde han äntligen på allvar kosan hemåt. Den 5 sept. var han i Hamburg, sedan gick färden till Lybeck och så till Travemünde, varifrån eri tysk skeppare på åtta dagar förde honom till Dalarö, där han för att undgå den långsamma inseglingen genom skärgården hyrde sig en häst och red in till Stockholm.

Vid hemkomsten återtog C. sin tjänstgöring i K. biblioteket. Om enskildheterna i hans arbete veta vi föga utöver vad vi kunna lära av de inlagor och skrivelser av hans hand, som handlingarna bevara. Han tyckes huvudsakligen ha varit verksam vid förberedande av nyförvärv och inköp för bibliotekets räkning, därvid stor omtanke var av nöden, i betraktande av att anslaget för inköp av nya böcker blott var 600 dir smt årligen. Främst gällde det helt naturligt den utländska litteraturen, men att han ej saknade blick för vikten av att komplettera bibliotekets svenska, samling, visas bl. a. ay en skrivelse av 17 maj 1748, i vilken han ivrigt påyrkar inköpet av en samling svenska disputationer, avsedd att fylla luckorna i bibliotekets äldre, på många punkter defekta samlingar av akademiskt tryck. Vid sidan av sin tjänst arbetade C. på ordnandet av K. G. Tessins boksamling, som 1757 av ständerna inlöstes för kronprins Gustavs räkning. Även om kronprinsens boksamling hade han till en början omvårdnad men efterträddes sedermera i denna befattning av sin frände Johan Björnstierna (se denne).

Arbetet i biblioteket synes efter C:s hemkomst tämligen fullständigt ha lagt beslag på hans tid, ty av nya lärda arbeten utgav han under 1740-talet så gott som intet. Endast ett par recensioner o. d. vittna om att hans forskningsintresse alltjämt var vaket. Mot slutet av decenniet kom han emellertid att gripa sig an med en uppgift, som på ett lyckligt sätt anknöt både till hans ämbetsuppgift och hans vetenskapliga specialitet, nämligen författandet av K. bibliotekets historia. lett memorial, ingivet till. kanslikollegiet 31 maj 1748 men på grund av några oss obekanta mellankommande omständigheter ej föredraget förrän 11 dec. följande år, meddelar han, att han »sammanfattat en historisk underrättelse på latin om det Kongl. biblioteket här i Stockholm» men att han ej lyckats få förläggare till denna. Av denna anledning anhåller han, att kostnaden för tryckningen måtte få bestridas av antikvitetsarkivets medel. Själv begär han ingen annan ersättning för sitt arbete än att erhålla några friexemplar av boken. Kanslikollegiet synes hava ansett skäligt att tillmötesgå denna blygsamma begäran, ty år 1751 utkom verkligen C: s arbete på Lars Salvius' förlag. Ehuru till omfånget föga vidlyftigt, rymmer det dock ett särdeles viktigt material och kan ännu i dag med fördel användas, om än vissa uppgifter av senare forskare kunnat rättas och fullständigas.

Senare delen av C: s liv blev helt och hållet den lärde samlarens. Sällan lämnade han sitt bibliotek annat än för de kortare resor, han om somrarna företog till det vackra Cronstedtska godset Fullerö, där han vistades dels som sällskap åt riksrådet Jakob Cronstedt, dels för att ordna och förteckna den vidlyftiga boksamling, som där förvarades. Resultatet av hans arbete föreligger i en mäktig, i K. biblioteket förvarad foliant (numera signerad U. 288). Att C. satt högt värde på dessa sommarvistelser, framgår av en på volymens frampärm nedskriven anteckning, att författaren utfört arbetet »otio feriarum apud illustrem possessorem annis pluribus fruens». Sedan han i aug. 1760 blivit utnämnd till rikshistoriograf, lämnade han emellertid sin befattning med biblioteksärendena, delvis väl på grund av att hans aldrig starka hälsa med tilltagande ålder gav honom anledning att söka ett mindre ansträngande arbete. Allt mer och mer började han nu koncentrera sina forskningar på källorna till den svenska historien. Han hade enligt sina egna ord »ifrån förre tider gjort ansenlige samlingar till en så kallad 'Apparatus ad historiam Suio Gothicam'», och det var med arbeten inom detta område, han på sina äldre dagar huvudsakligen kom att syssla, helst som han även av kanslikollegiet uppmanades att fullfölja, vad han där tidigare begynt. Samuel Loenboms Samlingar till Karl XI :s historia utgåvos under hans överinseende, och själv publicerade han i K. Kr. Gjörwells K. bibliotekets handlingar ett par av Vasatidens krönikor. Över hans stora källkritiska samlingsverk lyste emellertid olyckliga stjärnor. Planen till verket förelåg utarbetad år 1770 och framlades av C. i ett brev till Gjörwell av 8 juni detta år. Ett första ark av »Bullarii Romano-Suio-Gothici recensio», som var avsedd att utgöra första volymen av »Apparatus», trycktes redan år' 1771 på Gjörwells förlag, men det skulle tyvärr sedan dröja länge, innan fortsättningen avhördes. Utgivningen blev nämligen avbruten genom mellankommande svårigheter; å ena sidan lär det ha vållat bekymmer att få kompetenta sättare till det krävande arbetet (K. G. Warmholtz), å andra sidan torde Gjörwells kort efteråt iråkade obestånd ha vållat avbrott. Först efter mer än tio års förlopp, år 1782, kunde första volymen av arbetet utkomma. De planerade följande delarna voro avsedda att offentliggöras, »så vida auctors över 72 år tilltagande ålder och dess ögons svaghet det tillstädja». Men de vittomfattande planerna hade icke hunnit realiseras, då döden år 1784 bortryckte den gamle forskaren från hans trägna och ivriga lärda mödor. Emellertid har hans arbete trots detta icke varit förgäves, ty fastän ej i tryck bekantgjorda, ha dock hans omfattande samlingar ständigt rådfrågats av våra historici, och visst är, att där ännu alltjämt rymmes mycket ej utnyttjat material av värde. Fortsättning på C:s »Apparatus» har dessutom publicerats av H. G. Porthan, J. H. Schröder och H. Reuterdahl.

Som personlighet tycks C. ha varit utomordentligt vinnande. Ehuru grundlärd och med hela sin själ forskningen tillgiven, var han dock av ett annat och elegantare snitt än 1600-talets något pedantiska lärdomsbjässar. Det vill synas, som om han i sitt väsen tillägnat sig något av rokokoperiodens älskvärda sirlighet; åtminstone framträder ett dylikt drag ej sällan i hans brevstil. Dock höll han ganska strängt på det lärda decorum både hos sig själv och andra; vid ett tillfälle klandrar han sålunda i ett brev »vår goda Lagerbring», därför att denne »ofta brukar en styl, som ej är nog allvarsam utan lekande med ironier och skämt på Holbergs sätt». Hans lärdom var känd och erkänd av samtiden. Bekant blev ett uttryck av Samuel Klingenstierna om C. och hans broder Olof, vilken i sin omfattande produktion ej alltid visat erforderlig kritisk insikt: »Den ene vet mer, än han skriver, och den andre skriver mer, än han vet.» Till sin forskningsprincip är C. framför allt källkritiker. Den granskande, lugnt och sakligt avvägande anda, som efter barockperiodens metodlösa hypotesbyggande och som en hälsosam reaktion mot detta vunnit insteg i den svenska historieforskningen, har knappast någon bättre representant än han. Som ett prov på hans kritiska skarpsinne förtjänar nämnas, att han, oberoende av Jakob Langebek, underkände »Agapetus bulla», Nils Rabenius' beryktade förfalskning, som vilselett, även senare forskare av hög rang. Säkerligen var C. i metodiskt hänseende i huvudsak påverkad av den äldre och samtida diplomatiken i Frankrike. Vare sig han direkt studerat Mabillon eller ej — det förra antagandet synes av flera skäl vara det sannolikaste — har han full rätt att betecknas som en bland hans klokaste och insiktsfullaste svenska efterföljare. Även på andra områden än de vetenskapliga var C., åtminstone om man får tro hans egna uppgifter, verksam. »Han har ock», yttrar han om sig själv i sin släktkrönika, »varit älskare av poesie och musik. Vad den förre angår, äro av honom verser författade i åtskillige språk, såsom svenska, latin, italienska och fransyska, dels vid förefallande tillfällen tryckte, dels ej. Angående den senare har dess håg därtill i yngre åren mera bestått att öva sig i teorien än på instrumenter; vårföre han försökt att sammansätta musik i flere stämmor; men huru vida den av mästare kan gillas, lämnar han, som självläring, därhän.» Om dessa alster av hans vittra och konstnärliga intressen är det numera ej möjligt att fälla något omdöme, då de tydligen i de fall, då de överhuvud taget nått publiciteten, framträtt anonymt och ej äro möjliga att identifiera.

Som bok- och manuskriptsamlare var C. betydande. Hans bibliotek, som efter hans död såldes i Uppsala 23 febr. 1785, var visserligen icke särdeles stort — antalet volymer uppgick blott till c: a 400 — men däremot särdeles väl valt och rikt på sällsynta och värdefulla arbeten, särskilt i historia och rättsvetenskap. Av övriga verk må nämnas en Moliéreupplaga, förmodligen ett minne från vistelsen i Paris 1741—42. Om böckerna upplyser katalogen, dels att de i allmänhet voro »till banden behållne», dels även att »i de flesta finnas ganska upplysande och kritiske anm. så väl om sakerne, som auctorerne, av framledne Herr C. Rådet v. Celses egen hand; som hos var och en, som känner denne gransynte forn-forskare, lärer giva boken ett nytt värde». Samlingen torde vid auktionen ha skingrats på många händer. C: s manuskriptsamlingar däremot inlöstes av K. Maj:t genom beslut av 1 febr. 1785 emot en livstidspension åt hans i ganska knappa omständigheter efterlämnade änka, uppgående till 50 rdr specie. Till en början överflyttades samlingarna till Drottningholms bibliotek, därifrån de dock 9 aug. 1793 transporterades till K. biblioteket, varest de nämnda dag av bibliotekarien Anders Wilde emottogos och kvitterades. Tyvärr blev samlingen emellertid icke bibehållen som en enhet utan splittrades och fördelades på flera institutioner. En betydande del, huvudsakligen av historiskt och biografiskt innehåll, finnes alltjämt på K. biblioteket, där dock tyvärr flera volymer på ett barbariskt sätt »slaktats»; vissa äldre handskrifter ha gått till riksarkivet, Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och Uppsala universitetsbibliotek men ha där ej sammanhållits. Förteckningen över samlingen i dess helhet, som tillhör K. biblioteket (U. 287), upptar sammanlagt fyrtio nummer, — I K. biblioteket förvaras brev från C. till K. Kr. Gjörwell, Samuel Gagnerus, K. Fr. Mennander m. fl.; i dess autograf samling är han likaså representerad. Linköpings stiftsbibliotek äger verser av honom på flera språk.

Författare

O. Wieselgren.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Celse, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14750, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Wieselgren.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14750
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Celse, von, urn:sbl:14750, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Wieselgren.), hämtad 2024-04-20.