Meriter

Biografi

Paschilius Dionysius Chenon, i svenska handlingar känd som Påke Gilliusson eller Påke harnesktryckare, har sedan gammalt i vår brukshistoriska litteratur åtnjutit en viss ryktbarhet såsom en av den svenska valloninvandringens pionjärer. Denna invandrings senaste historieskrivare, E. V. Dahlgren, har emellertid, utan att direkt bestrida uppgiftens riktighet, satt ett frågetecken därvid, då samtida handlingar ej skulle bekräfta traditionen. Denna åsikt torde emellertid finna sin förklaring däri, att konungabrev av kameralt innehåll och pass särskilt på främmande språk, i detta fall som eljest, ofta ej intagits i kansliets registratur. Traditionen om C, som tämligen oförändrad gått i arv från det ena arbetet till det andra ända fram till våra dagar, kan i allt väsentligt ledas tillbaka till ett meddelande i Lärda tidningar 1764 (n: o 34) och Abraham Hülphers' året därefter i »Ättartal öfver den svenska slägten: Wallwik» införda biografi. I båda dessa framställningar åberopas originalurkunder rörande C, vilka enligt Lärda tidningar ännu 1730 skola ha funnits kvar i Filipstad. En granskning av det rika material till den tidigare värmländska brukshistorien, som kammararkivets räkenskapsserier erbjuda, har visserligen ej direkt bekräftat alla Hülphers' uppgifter men till fullo bestyrkt ej blott C:s existens utan även hans insats för valloninvandringen; tillika har detta material givit honom en plats i den högre järnteknikens äldsta, visserligen endast fragmentariskt skönjbara historia i vårt land.

Den 13 maj 1600 utfärdade Karl IX ett beställningsbrev för järndragaren Påke, som skulle bliva hos 'Johan Clagåss' i Värmland för en mästersven och årligen tillarbeta, vad som kan bliva befallt och föresatt; för denna sin tjänst skulle han årligen åtnjuta 60 dir, en älghud och 6 alnar packlakan, »efter som han här uti Nyköping haver haft», Denne Påke järndragare är förmodligen identisk med en 'Pake dragaredräng', vilken i det värmländska kronobruket Nykroppas räkenskaper 1599/1600 på vårvintern (16:e—19: e veckan) omnämnes bland »främmande», som utspisats vid bruket. Registraturets 'Johan Clagåss' åter kan ej gärna vara någon annan än den Johan Gago, som förestod dragsmedjan (dragverket, dragkonsten) vid Fors hammare under Nykroppa. Vilken teknik, som kom till användning i dragsmedjan, är ej känt. Men tydligt är, att man här möter en ny och högre tillverkningsmetod, varigenom i mindre dimensioner utsmitt stångjärn förvandlades till ämnesjärn, avpassade för olika speciella tillverkningar. Om C, såsom troligt synes, är identisk med järndragaren Påke, är han helt visst att söka bland Gagos tekniskt tränade medhjälpare. I Lärda tidningar och hos Hülphers berättas det emellertid, att C. just vid den tid, då Påke järndragares ekonomiska villkor ordnades, skulle ha sänts utrikes ay Karl IX för att införskriva järnarbetare, och som stöd härför åberopas »ett latinskt resepass, dat. Nyköping prid. jun. 1600». Om identifieringen av C. och Påke järndragare är riktig, får man tänka sig, att C. på sommaren 1600 anträtt utrikesresan och först därpå inställt sig hos Gago. Under 1600-talets första år möter man i Nykroppas och andra kronobruks räkenskaper franska arbetare, men någon uppgift om att dessa inkommit med C. har ej påträffats. Johan Gago gästade regelbundet varje vecka Nykroppa, vanligen »själv andre»; omöjligt är ej, att Påke järndragare åtminstone ibland är den ej namngivne medhjälpare, som åtföljde honom på hans tydligen för järntillverkningens skull företagna besök vid bruksgården. I räkenskaperna uppträda vid denna tid tillfälligtvis tvenne personer med namnet Påke. Den ene är en Påke harneskmakare (Paquele mester), som 6 dec. 1602 kvitterar ut plåtar, stål och redskap för harnesksmidet i Örebro. Tack vare namnteckningar och bomärken kan han identifieras med den senare i Jönköping verksamme harneskmakare med samma namn, som 21 juni 1616 tillika med sin kollega Niklas erhöll en »ordning» av Gustav Adolf. Större intresse i detta sammanhang har »Påke järndragare vid Fors» (»en järndragare benämnd Påke en fransos»), för vilken Johan Gago 28 juli 1606 av fogden i Östersysslet utkvitterar 5 dlr i tärepenningar, enär Påke fått konungens uppdrag att resa till Jönköping och utsöka lägenhet för en dragsmedja. All sannolikhet talar för, att denne Påke är den järndragare, som 1600 ställdes till Gagos förfogande och som enligt ovan gjorda antagande skulle kunna identifieras med C. Då Gago fick betalt för hela järndragningen, har han antagligen själv lönat sina medhjälpare. Detta skulle då vara anledningen till att inga anteckningar om utbetalande av lön till Påke järndragare och inga kvittenser av honom finnas i bruksräkenskaperna. Huru därmed än förhåller sig, är frånvaron av kvittenser ur vår synpunkt beklaglig. Ty så länge dylika ej anträffas, måste den närliggande identifieringen av C. med Påke järndragare förbliva en obevislig hypotes.

För den följande tiden befinner man sig på säkrare mark. I Lärda tidningar 1764 och hos Hülphers uppges det, att C. 26 okt. 1607 ånyo erhållit ett pass till utlandet, daterat Stockholms slott. Ej heller om denna resa är emellertid något bekant. Men ett år senare, 16 nov. 1608, anträdde C. en värvningsresa, som äntligen lämnat säkra spår efter sig; på sommaren nästa år (23: e veckan 1609) utspisas vid Nykroppa i fem dagar tolv »fransoser, som Påke Giliusson hade inbestälat till H. K. Maj: ts behov». Några detaljer från C: s resor ha ej blivit bevarade. Att locka konstförfarna arbetare till emigration var emellertid vid denna tid intet riskfritt företag, och Hülphers har därför förmodligen rätt, då han omtalar C: s värvningsexpeditioner såsom »äventyrliga».

Den 21 juni 1609 anvisade Karl IX som ersättning för de franska arbetarnas resekostnader 36 1/2 skeppund dragjärn. Kort därpå, 6 juli 1609, fick C. som belöning för sina tjänster en beställning som harnesktryckare. Hans lön skulle utgöra 100 dir penningar, 20 tunnor spannmål, 2 oxar och 1 älghud årligen, räknat från den dag, då han anträdde sin sista värvningsresa. På grund av beställningen uppbar C. samma år de två oxarna vid Nykroppa, men sedan förekomma inga löneutbetalningar till honom i brukets räkenskaper. Ersättningen för de franska arbetarnas resekostnader utbetalades till honom i tre poster, den sista i enlighet med en bestämmelse i Karl IX: s nedan behandlade kontrakt med Johan Gago 5 apr. 1611.

C:s nya beställning 1609 bör ses i samband med vapentillverkningens utveckling vid Nykroppa-Fors. Under hela den tid, varom här varit fråga, hade dylik tillverkning bedrivits där. Bland produkterna förekomma även harnesk och stormhattar, ibland i stor utsträckning men endast sporadiskt. Tillverkningen var ordnad på sådant sätt, ätt plåtar utsmiddes av stångjärnssmederna vid Fors. Dessa plåtar »trycktes (pressades) och bänkades» sedan till harnesk och stormhattar, vilka därefter gjordes färdiga av harnesksmederna. Ibland var det endast det första av de tre tillverkningsstadierna, ibland det första och andra, stundom alla tre, söm utfördes vid Nykroppa-Fors (om »tryckningen» därstädes se t. ex. K. brev 2 maj 1604). Den uppgift, som tillämnades C., är sålunda klar, men räkenskaperna för 1609 och 1610 gömma ej några påtagliga vittnesbörd om hans verksamhet, ehuru han tydligen vistats vid Förs — han återfinnes stundom i Nykroppas utspisningslängder, så en halv dag 1610 (20 :e veckan) och 1611 vid Karl IX:s besök vid bruket (12:e veckan). 1611 tar emellertid tillverkningen av vapen av alla slag ett starkt uppsving vid Nykroppa-Fors, säkerligen i samband med konungens nyssnämnda besök. Kort efter detta, 5 apr. 1611, utfärdade Karl IX en ordning för hammarsmederna vid Fors och ingick samma dag en särskild överenskommelse med Johan Gago, som avsåg att sätta fart på harnesktillverkningen. Gago, som de närmast föregående åren på grund av sjuklighet endast kunnat arbeta obetydligt, åtog sig nu att varje vecka leverera minst sexton tryckta skottfria harnesk med stormhattar, »blanke gjorde» (dvs. »bänkade»). Kan han driva trycket med vattenkraft och öka tillverkningen, är det så mycket bättre, fogden skall låta uppsätta ett hus åt honom vid strömmen. Kontraktet reglerade, såsom av 1611 års räkenskaper framgår, även C:s arbete. Den omedelbara följden av överenskommelsen blev en ganska forcerad harnesktryckning: innan årets slut hade man medhunnit harnesk och stormhattar för 142 man. Av dessa hade Johan Gago gjort 130, resp. 116, C. återstoden, Tydligt är, att det är den förre; som är förmannen; därför talar även det sätt varpå han, som ovan omtalats, uppträder som C:s målsman i 1611 års kontrakt.

Under de följande åren har harnesktillverkningen ej utvecklats på det sätt, de franska bruksmännen ställt i utsikt; om »tryckning» med vattenkraft hör man ej talas, och tillverkningen går tillbaka för att alldeles upphöra med år 1617. En orsak härtill var måhända, att bruket vid Karl IX: s död övergick från kronan till hertigdömet. Om C. förekomma inga uppgifter i Nykroppa räkenskaper, vare sig detta beror på att han ej fått sin lön av fogden vid bruket eller på att han förflyttats från Nykroppa-Fors. Det enda som står fast är, att han — enligt Lärda tidningar och Hülphers — 17 okt. 1615 »förpassades» till det nyanlagda Filipstad av änkedrottning Kristina, som förestod hertigdömets förvaltning under Karl Filips minderårighet. Därmed är tydligen hans verksamhet i kronobrukens tjänst slut. Längre fram skall han visserligen enligt släkttraditionen av Gustav Adolf ha erbjudits att övertaga Nykroppa-Fors, tydligen på arrende. Men han lär då ha betackat sig med orden: »Den hammaren är den fan och den masugnen det helvete», en fras, som kan tänkas ha ätit sig fast i minnet, därför att den bevarat en återklang av den franske harneskmakarens brutna svenska.

Filipstad åtnjöt till en början frihet från alla kronoutskylder i tio år och därpå enligt K. brev 1 juni 1625 i ytterligare fyra år frihet från kronoutskylderna med undantag av kvarntullen. Då skattelängderna börja, återfinnes C. i dessa såsom borgaren Påke Giliusson. 1632 hade han två kor, elva getter och ett svin, senare skaffade han sig en häst i stället för getterna; ibland hade han även ett par får. Efter sin ankomst till Värmland hade C. gift sig, hustrun skall ha hetat Johanna Pedersdotter. 1631–32 betalade C. i skeppshjälp 20 dlr, vilket innebär, att han tillhörde borgerskapets bättre lottade hälft men visserligen räknades bland denna hälfts minst burgna medlemmar. Någon överdrift men även någon sanning ligger följaktligen i traditionens beskrivning av hans sista år: »Han förnötte sin tid i mycken torftighet och dog i Filipstad, där han själv grov upp sin egen grav.»

Författare

B. Boëthius.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. 1600 och 1611, RA; räkenskaper för Nykroppa gård och bruk, för Östersysslet i Värmland och för Jönköpings slott, boskapslängder, Filipstads akter, kammararkivet; R. Björkman, Jönköpings historia, 1—2 (1913 —18); J. O. Carlberg, Hist. sammandrag om sv. bergverkens uppkomst pch utveckling samt grufvelagstiftningen (1879); E. W. Dahlgren, Ett bidrag till valloninvandringens historia (En bergsbok, tillägn. Carl Sahlin, 1921); G. Ekman, Ur Storforsverkens historia (1921); E. Fernow, Bref om ätterne Chenon och Grave (Allm. tidningar, 1 mars 1770, St. 27); J. Furuskog, De värmlandska järnbruken (1924); J. Hammarin, Carlstads stifts herdaminne, 1—2 (1846—47); Abr. Hülphers, Ättartal öfver den svenska slägten Wallwik (1765); G. Kallstenius, Filipstad 1611—1911 (1911); Maxander, Påminnelser vid E. Fernow, Dissertatio historico-topographica de regione Wermelandorum metallica, olim Wermelandsberg dicta, ét oppido Philippstadio, 1764 (Lärda tidningar, 1764, N:o 34); M. B. Swederus, Bidrag till kännedomen om Sveriges berghandtering under Karl IX: s tid (1903—05); L. M. V. Örnberg, Svensk slägt-kalender för år 1888 (1887).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Paschilius Dionysius Chenon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14811, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14811
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Paschilius Dionysius Chenon, urn:sbl:14811, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.