Samuel Jonæ Columbus

Född:1642 – Husby församling (W-län), Dalarnas län (i (Dala-)Husby)
Död:1679-07-08 – Stockholms stad, Stockholms län

Poet


Band 08 (1929), sida 767.

Meriter

3. Samuel Jonæ Columbus, den föregåendes broder, f. 1642 i (Dala-)Husby, d 8 juli 1679 i Stockholm. Elev vid trivialskolan i Västerås från febr. 1656 och vid gymnasiet därstädes från juni 1658; student i Uppsala mars 1659. Huslärare hos preses i kammarrevisionen Mårten Pedersson Blixencron omkr. 1666—omkr. 1668; anställd i antikvitetskollegiet från 1667; huslärare hos köpmannen och bruksägaren Jakob (Momma-)Reenstierna 1671—79; företog en resa till Tyskland, Holland, England och Frankrike hösten 1674—febr. 1679; student i Leipzig sommarterminen 1674. — Ogift.

Biografi

Liksom sin broder Johan hade C, då han efter sin skolgång i Västerås kom till universitetet, sina intressen huvudsakligen inriktade på de klassiska och österländska språken, i vilka han åtnjöt handledning av samma professorer som Johan. Olaus Rudbeck har emellertid även intygat hans intresse för naturkunnigheten. Förmodligen var det Rudbeck själv, som väckt hans håg härför; vi finna C. antecknad bland åhörarna av dennes föreläsningar för åren 1664—65 och 1665—66. Han och brodern tillhörde en litterärt intresserad krets, vari Urban Hjärne var själen; vid uppförandet av dennes »Rosimunda» i aug. 1665 spelade C. en av de mer framträdande rollerna. Ehuru inga direkta uppgifter därom finnas, är det sannolikt, att C. som var synnerligen musikalisk, deltog i det rika musikliv, som utvecklades, i Uppsala på hans tid och som hade sin främste ledare i Rudbeck. En akademisk bana liknande brodern Johans genomlöpte C. ej — han synes ej ens någon gång ha offentligen responderat — men det finnes ingen anledning att antaga, att han icke skött sina studier. I dec. 1665 utbröto emellertid svårartade studentupplopp, varvid man särskilt vände sig mot rektor, Petrus Rudbeckius, som var illa omtyckt. Tydligen under inflytande av Bacchi håvor uppträdde den annars försynte och stillsamme C. på sätt och vis som ledare i ett av dessa tumult eller gav åtminstone med sina ord uttryck åt den sinnesstämning, som behärskade honom och hans kamrater. Efter att ha bekant sin andel i upptåget måste han liksom övriga anklagade gå i carcer, och där fick han förmodligen sitta till i mars 1666; först då utfärdades ett K. brev, vari de tumulterande med hänsyn, till visad ånger och långvarig fängelsevistelse benådades. Sedan C. därpå blivit »guvernör» för den framstående ämbetsmannen Mårten Blixencrons söner, torde han och hans lärjungar ha vistats vid universitetet under terminerna och eljest i huvudstaden. Hos Blixencron fick C. tillfälle att lära känna många högre och lägre tjänste- och ämbetsmän. Betydelsefullast var den bekantskap, han av allt att döma där stiftade med Georg Stiernhielm, som han med starka vänskapsband blev knuten till och som för honom småningom blev mästaren framför alla andra. Anställd vid antikvitetskollegiet, när Stiernhielm vid dettas inrättande 1667 blev dess president, sysslade C. — synbarligen som Stiernhielms handsekreterare — i främsta rummet med att ordna och renskriva en del av dennes språkliga samlingar och manuskript men ägnade sig även åt utarbetandet av en svensk poetik. En annan gynnare, som han förmodligen under denna tid vann, var riks- och universitetskanslern M. G. De la Gardie, vilken Stiernhielm som bekant stod nära. Huru länge C. arbetade i antikvitetskollegiet, är ej säkert känt; i början av år 1671 finna vi honom emellertid som huslärare hos den bekante holländskfödde köpmannen och bruksägaren Jakob (Momma-)Reenstierna. Även nu vistades C. och hans lärjungar, Reenstiernas söner, tidvis vid universitet och för övrigt i huvudstaden och på andra orter, där Reenstierna hade egendomar och fabriker. Med sina disciplar anträdde han hösten 1674 en bildningsresa av den art, som de unga adelsmännen vid denna tid gemenligen företogo för att få sin uppfostran fulländad. Färden ställdes först till Leipzig, där man stannade i över två år och vid vars universitet C. synes ha idkat studier. Bland dem, som där särskilt tagit sig an honom, nämnes en Thomasius, troligen fadern till den bekante upplysningsmannen Christian Thomasius, samt en medlem av den vid denna tid i Leipzig talrika släkten Carpzow. I okt. 1676 bröto C. och hans lärjungar åter upp och begåvo sig först till Holland, där de stannade några dagar i Amsterdam och där C. fick tillfälle att i Haag besöka brodern Johans lärde vän Nic. Heinsius, samt seglade så över till England, varest de uppehöllo sig i två veckor och bland annat, enligt ett brev från C. i London till principalen, hade »stor förlustan av de tings åskådan, som här finnas, såsom konungars begravningars eller gravars av förnäme herrar etc, djursstrid, såsom björnars med hundar, oxar och hundar, tuppastrid och vad mera småsaker här är att si». I dec. 1676 voro resenärerna i Paris. Frankrike var enligt C:s' eget uttryck »en skola av all hövlighet», och i dess huvudstad fingo både disciplar och lärare söka tillägna sig, vad denna kunde ge av »studier, förfarenhet och seder». Om C: s' vetenskapliga och vittra intressen vittnar den boksamling på över tvåhundra verk, varöver han i Paris gjorde upp en förteckning och som han troligen till större delen bragt samman under vistelsen där. Under det att hans lärjungar på grund av sin faders död lämnade den franska huvudstaden redan vid mitten av år 1678, dröjde C. kvar till in i dec. och färdades sedan i sällskap med en sekreterare hos drottning Kristina över Holland, Tyskland och Danmark tillbaka till hemlandet. Han stod nu utan vad han själv kallar »något visst bol och stol, att jag så må säja, att luta mig till och lita på» och begärde därför bl. a..i en supplik till sin gamle gynnare De la Gardie (maj 1679) en »profession» i Uppsala, varjämte han som »ett biverk, som i pungen ringa indrager» förklarade sig ämna fortfara med »någre vackre comcediers översättiande». Samtidigt nämner han emellertid, att han på grund av den nu för honom ovana hårdheten i klimatet och förändringen i kosthållet ansatts av en sjukdom. Denna var enligt Olaus Rudbecks uppgift skörbjugg, vartill sedermera kom en bröstsjukdom; sannolikt var det den senare, som ändade C:s' liv 8 juli 1679. Hans stoft fördes till Uppsala, där begravningen ägde rum 21 sept. Till den högtidliga akten hade hans gamle vän och gynnare Rudbeck utfärdat ett program, vari han uppmanade de akademiska medborgarna till talrikt deltagande och samtidigt gav den tidigaste skildringen av C: s' levnadslopp.

I sin parentation över Johan Columbus nämner Petrus Lagerlöf, att C. liksom brodern ägnade sig åt poesien, ehuru åt den på fosterlandets språk framträdande, »vari han utan tvivel», fortsätter minnestecknaren, »skulle undanryckt alla segerpriset, om icke en avundsam och alltför tidig död berövat oss honom, just då han välvde allehanda stora planer». Emellertid hade C. i likhet med brodern börjat som skald på de klassiska språken. Hans äldsta kända dikter äro från 1661, och ända till och med 1666 känner man ej annat än latinska och grekiska samt ett hebreiskt poem av honom. Det är mest lyckönskningsdikter vid disputationer och dylikt samt ett och annat bröllopskväde, alla mer eller mindre fyllda av motiv och reminiscenser från antika skalder. C:s' inblandning i studentupptågen i slutet av 1665 blev dessutom anledningen till att han i flera latinska dikter sökte beveka de maktägande att visa nåd. Givetvis har denna latinska och grekiska diktning ej varit utan betydelse för hans svenska poesi; den formtukt och elegans i framställningen, som de klassiska språken krävde, ha förvisso skolat hans versifikatoriska förmåga. År 1667 börjar C: s' svenska diktning, ehuru han alltjämt fortfar att någon gång skriva på främmande språk, utom de klassiska nu också tyska och franska. Att han nu övergår till att framför allt nyttja modersmålet beror förmodligen dels på överflyttningen till huvudstaden och den nya omgivning, han där kom in i, dels och kanske framför allt på inflytande från Stiernhielm, av vars nit för uppodlandet av det svenska språket och den svenska skaldekonsten han säkerligen tog starka intryck. Till att. börja med är det enbart bröllops- och begravningsdikter i gängse stil han — ibland under pseudonymen Myrtillus (af Bergen) — författar; det är naturligt nog icke någon poesi av större mått eller kraftigare resning, om den också i sin art tillhör skedets bästa. Motiven hämtas ofta från Bibeln eller antika skalder; stundom skönjer man emellertid också inflytande från tysk och holländsk renässansdiktning. Även Stiernhielms poesi har givetvis varit av stor betydelse icke minst i formellt hänseende; så skrev C. bl. a. tre dikter på hexameter, vilka utan att vara sådana slaviska efterhärmningar, som andra av tidens diktare gjorde sig skyldiga till, dock i hög grad till stilen erinra om den äldre skalden. Vid sidan av tillfällighetspoesien grep sig C. så småningom även an med högre uppgifter. Tillsammans med Stiernhielm dramatiserade han dennes stora episka dikt till en balett: »Spel om Herculis wäge-wal»; genom att där som motsats till Hercules föra in Lustvin, en företrädare för njutningen, vilken dock på sistone ångrar sitt lättsinniga liv, har han åstadkommit ett slags motstycke till de tidigare studentdramerna om den förlorade sonen. Med sina 1674 utgivna »Odæ Svethicas», vilka han själv kännetecknar som några »visor eller sånger angående verldenes beskaffenhet och mänskians tillstånd», trädde han i Ronsard's och Opitz' spår och skapade svenska konstnärliga motsvarigheter till deras och andra utländska skalders visartade oden, dikter, vilka i främsta rummet ge berättigande åt det namn av »den svenska lyrikens fader», som man senare tilldelat honom. Somliga av dessa visor ha en viss psalmton, men vid sidan av den inspiration från religiös litteratur, som denna antyder, märker man också intryck från Opitz och dennes efterföljare bland de tyska skalderna samt från holländaren Cats. Utgångspunkten för renässansens odediktning på folkspråken var Horatius' lyriska poesi, och även C:s' »svenska oden» ha, både genom de samtida förebilderna och direkt, påverkats av den romerska skalden. Med det likaledes 1674 utgivna, på alexandriner avfattade diktverket »Den bibliske werlden» har C. givit den svenska litteraturen dess första religiösa epos, en diktart, som under senrenässansen icke var ovanlig. Uppslaget till poemet har han sannolikt fått från den franske hugenottdiktaren Du Bartas' stora skapelseepos »La premiére sepmaine» och dess fortsättningar; att just partiet om skapelsen, paradiset och syndafallet i C: s' dikt blivit så jämförelsevis vidlyftigt, under det att »oprättelsen» genom Kristus, uppståndelsen och domen däremot behandlas rätt kortfattat, beror möjligen delvis på de utförligare mönster, som han i Du Bartas' dikter hade för de tidigare sångerna. De dikter, som C. offentliggjorde under uppehållet i Leipzig och som voro skrivna både på svenska, latin, tyska och franska, skilja sig till karaktären icke från de i hemlandet tryckta; de på främmande språk äro till en del översättningar av äldre svenska; största intresset tilldraga sig några, som knyta sig till Lustvin-gestalten.

När C. kom till Frankrike, stod han visserligen ej främmande för detta lands litteratur, men uppenbarligen är det först under vistelsen, i Paris, som han på allvar blir förtrogen med den. I hans förut omnämnda boksamling intar den franska vitterheten en betydande plats; faktiskt ger förteckningen över den ett tvärsnitt av Frankrikes litteratur fr. o. m. Plejaden t. o. m. klassicitetens höjdpunkt; icke minst äro klassicismens stora dramatiker, Corneille, Moliére och Racine, väl företrädda. Särskilt de två första beundrade C. mycket och hade planer på att översätta verk av dem; enligt en gammal uppgift skola dessa planer också ha förverkligats med avseende på några av Moliéres komedier. Även i hans självständiga författarskap från Paristiden tycker man sig kunna spåra inverkan från den nya litterära miljön. I likhet med vad fallet var även med senare franskt påverkade svenska författare hade han emellertid icke sinne för att de vittra verk från skilda skeden, som han stiftade bekantskap med, företrädde olika litterära uppfattningar, och detta avspeglar sig även i hans egen produktion. Ren renässanskaraktär har således hans anekdotsamling »Mål-roo eller roo-mål», vari berättelserna till stor del äro översättningar eller bearbetningar efter liknande samlingar på franska eller andra språk; verkligt värdefulla äro emellertid några originalanekdoter om svenska personligheter, »mäster Pär», kyrkoherden Petrus Helsingius, Jonas Columbus' frände och vän, samt Stiernhielm och Lucidor. Bakgrunden till åskådningen i det språkvetenskapliga, aldrig fullbordade arbetet »En svensk ordeskötsel» är visserligen senrenässansens och särskilt Stiernhielms språkpatriotism, men här finnas även andra drag: författaren ivrar bl. a. för ljudenlig stavning samt för skriftspråkets närmande till talet, det senare i full överensstämmelse med en av den tidigare franska klassicismens språkteoretiker, Vaugelas. Icke heller preciositetens språksträvanden stod C. främmande för — ett par smådikter, som han nedskrivit i sin anteckningsbok från Paristiden, äro också i den preciösa stilen — liksom vissa uttalanden i »Ordeskötseln» röja, att han även kände till de åsikter beträffande litteraturen och dess utveckling, som de »moderna» förfäktade. I det liksom »Ordeskötseln» ofullbordade alexandrineposet »Den swenske konungs-son», ett hyllningskväde till Karl XI, vilket åtminstone i sin nu kända gestalt härrör från Paristiden, återfinner man mycket tydligt motiv och tankegångar från Stiernhielms »Hercules» och skönjer även uttryck för 1600-talets göticism; samtidigt är emellertid tonen en annan, mera abstrakt-retorisk än hos Stiernhielm, något vari man är benägen att se inflytande från något äldre och samtida fransk epik. Allt som allt är C: s' franskt påverkade författarskap av intresse som ett av de tidigaste förebäden om det förhärskande inflytande, som fransk litteratur längre fram kom att öva på svensk diktning.

Till sin läggning var C. av allt att döma mycket lik fadern Jonas och brodern Johan, vek och känslig, försynt och skyende överdrifter, verkligen med hjärtat omfattande de läror, som satte förnöjsamheten och den »gyllene medelvägen» i högsätet. Hans diktning äger också en avgjort subjektiv ton, och i denna subjektivism är han, som man framhållit, en föregångare till senare sentimentalt stämda lyriker i vår litteratur.

För naturens skönhet hade C. uppenbarligen öppet öga, en av de få svenska 1600-talsskalder, varom man med full rätt kan säga detta. En strof i det avslutande odet till konungen i »Herculis wäge-wal» tecknar med friskt och vaket natursinne det uppsvenska landskapet en högsommarmorgon, paradisskildringen i »Den bibliske werlden» framställer ett ideallandskap av en viss vek skönhet, dels med naturen på övligt 1600-talsmaner »satt i rörelse», dels också med några strofer, som påminna om senare deskriptiv poesi, i en gravskrift över Ebba Brahe ger han uttryck åt en religiöst färgad naturglädje, som erinrar om den hos en del nyplatonskt påverkade tänkare och diktare förekommande, och även på andra håll i hans diktning finner man prov på verkligt förfinad naturkänsla. I flera av sina bröllopskväden och även annorstädes har C. besjungit kärleken, stundom i en under 1600-tälet ingalunda ovanlig drastisk ton; man har emellertid en känsla av att den för honom i dess allmänmänskliga form icke varit någon personlig makt av betydelse; när han prisar äktenskapet med dess »brinnand' kärleks brand» eller utvecklar tanken, att »kärlig lek och kärlig skämtan siktar all natur uppå», är det något ganska konventionellt över framställningen. »Kärleks-prijs», den dikt i »Odæ Sveticæ», där han utan tvivel klarast lägger fram sin åskådning i hithörande ting, är icke heller någon lovsång till den glödande lidelsen; den eros, som där besjunges, »all livs och levnads springe-källa», har ett avgjort platonskt tycke: den är den kraft, som håller världsalltet samman, den makt, som driver människan att söka fullkomna sig, utan vilken vårt liv är »en ork-lös död» och vi själva blott fänad och utan vilken skönheten vore utan värde. De djupaste tonerna i C:s' diktning ljuda emellertid, då hans tanke sysslar med döden. Hans egen svaghet och bräcklighet ha säkerligen tidigt fört honom till att begrunda livets intighet och det fåfängliga i alla mänskliga strävanden, och litterära intryck kunna ha bidragit till att- ytterligare stärka denna förgängelsekänsla, som visserligen, i överensstämmelse med C:s' hela kynne, är måttfull i uttrycken men av en avgjord intensitet: åter och åter kommer den i olika skiftningar tillbaka i hans dikter, mest gripande måhända i »En naturlig dödsbetraktelse» (»Odæ Svethicæ»), där skalden mot slutet tilltalar döden som friheten, vilken han uppmanar att träda fram och bryta »mitt ok mäd allt sitt träle-likt besvär» »i tusend stycker». I dessa dikter saknar man dock. alldeles den hemska och skakande tonen i Lucidors dödsbetraktelser; från att hemfalla åt pessimism hindras C. framför allt av sin trohjärtade barnafromhet och gudsförtröstan, en religiositet, som stundom får halvt pietistisk färg. Förgängelsetanken hindrar för övrigt icke C. att på ett harmoniskt och försynt sätt njuta av livet och dess glädjekällor; den ger snarare ytterligare en krydda åt denna njutning. Den gestalt, som mer än andra är ett uttryck för denna sida av hans väsen, är Lustvin, en »livsbejakare», vars gavott med de fem sinnena jämte en visa »Musicanter speler opp» (båda i den i Leipzig utgivna samlingen »Rådrijk») ge prov på en utsökt och förfinad sensualism. I den förstnämnda dikten är en strof ägnad åt hörseln, och i denna kan man förnimma något av den kärlek, skalden själv hyste för tonernas värld, för sång och musik. Säkerligen sammanhänger den förmåga av mjuk och rytmiskt smidig formgivning, som hans dikter gemenligen visa och vari han är ensamstående bland sin tids svenska skalder, med denna musikaliskt inriktade begåvning. De lyriska dikterna i »Odse Sveticae» samt en del andra tonsattes av hovkapellmästaren Gustav Düben. — C: s' stil är i regel enkel och måttfull, av en viss tunn karaktär, också detta givetvis ett uttryck för hans temperament, och endast mera sällan finner man hos honom någon starkare dragning åt barockens överlastade framställningssätt; hans bilder ha intet överraskande eller storståtligt men äro vackert tänkta och väl utformade. Stundom förekomma emellertid även partier av mera frodig och kraftig. läggning: några strofer i en bröllops skrift ge en rent dråplig skildring av en verksam, solid och mannen underdånig borgarhustru, och i C:s' prosa är framställningen ofta både åskådlig och frisk; särskilt är detta förhållandet med vissa delar av »Ordeskötseln» samt med de i »Mål-roo» förekommande karakteristikerna av Stiernhielm och Lucidor; dessa äga därtill en psykologisk realism, som ställer de skildrade personerna utomordentligt levande inför läsaren.

Författare

R. Ekholm.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ett stort antal tillfällighetsdikter, lyckönskningsdikter vid disputationer o. d. samt bröllops- och begravningskväden, tidigast på latin och grekiska m. fl. främmande tungomål, senare huvudsakligen på svenska (jmfr texten), dels under utsatt förf.-namn, dels anonymt eller pseudonymt (Myrtillus af Bergen); en stor del av denna alstring är ånyo tryckt i den av Hanselli utg. uppl. av C:s' samlade vitterhetsarbeten (se nedan), andra dikter äro omnämnda av R. Ekholm i hans nedannämnda monografi över C, särsk. s. 28—39. Några anon. eller pseudon. utg. dikter av C. äro avslöjade och omtryckta i Samlaren, Arg. 21 (1900), 39 (1916) och 40 (1919). — Den bibliske werlden, thet är, hwad om skapelsen, syndefallet ock oprättelscn, upståndelsen ock doomen, i den helga skrifft är uppenbarat. På swänsk werss

1 kort begreep författat. Sthm 1674. 4: o 8 bl. [Ny uppl. 1687 se nedan.] — Odas Svethicas. Thet är, någre werlds-betraktelser, sång-wijs författade. Sthm 1674. 4: o 48 s,, 2 bl. [Ett fragment av en variantuppl. eller möjligen tidigare uppl. (Ekholm s. 68) av dessa dikter är omnämnt hos Hanselli, s. 289; ny uppl. 1687 se nedan.] — Rådrijk, oder Anweiser zur Tugend. Leipz. 1676. 4: o 14 bl. [Tillägnad riksrådet Andr. Lilljehöök; ny uppl. 1687 se nedan. En översättning till svenska: Rådrik eller wägwisare til dygden..., med några anmärkningar af M. J. S. utgavs Linköping 1746. 8 bl.] — Pfeil-Verwechslung dess Todes und der Liebe samt etlichen andern Neben-gedichten. Leipz. 1676. 4: o 7 bl. [Tillägnad räntmästaren M. Cronström och hans maka Sigrid Eke-hielm; ny uppl. 1687 se nedan.] — Samuelis Columbi Bibliske werld, sampt andre hans poetiske skriffter, med flijt samblade och andre resan uplagde. [Utg. af J. Reenstierna.] Sthm 1687. 4: o 9 bl.; 25 bl.; 14 bl.; 8 bl.; 5 bl.;

2 bl.; 2 bl.; 3 bl. [Innehåller de ovannämnda samlingarna Den bibliske werlden, Odas Svethicas, Rådrijk och Pfeil-Verwechslung samt dessutom C: s' tidigare särskilt utg. begravningsdikter över Ebba Brahe, G. Stjernhielm, Anna Liljeqvist och Albr. Funk.] — Spel om Herculis wäge-wal; eller Den förste comoedie, som speltes för Hans Kongl. May: t konung Carl den XI år 1669, sammansatt af krigsrådet... h. Stiernhielm på heroisk vers, samt dess ama-nuense Sam. Columbo på någre andre slags verser ... (J. J. Björklund, Stjern-hjelms Hercules dramatiserad och på svenska skådebanan uppförd år 1669, Sthm 1848 [akad. avh., Upps., prass. J. H. Schröder], s. 8—19). — Samlade vitterhetsarbeten. [Utg. af P. Hanselli & C. Eichhorn.] Upps. 1856. 299 s. (Sami. vitterhetsarbeten av sv. författare, utg. af P. Hanselli, D. 2.) — Mål-roo eller roo-mål, bestående af allehanda rolige frågor och svar, snack och sagor, pusser och äfventyr, språk och kortvill. Efter handskrifter utg. af C. Eichhorn. Upps. 1856. 48 s. (Avtr. ur Sami. vitterhetsarbeten; ett utdrag av Mål-roo tidigare tryckt i Kritiska ok historiska handlingar, utg. af E. Ekholm, Sami. 2, Sthm 1760, s. 123—-137). — En svensk ordeskötsel angående bokstäfver, ord och ordesätt. Med inledning, anmärkningar och register, utg. af G. Stjern-ström & A. Noreen. Upps. 1881. XXVI, 78 s. (Skrifter utg. af Sv. literatur-sällsk., 4.) — En swensk orde-skötsel. Med anmärkningar och ordlista utg. af B. Hesselman. Upps. 1908. VII, 122 s.

Översatt: Någre fabler af Ovidii Metamorphoses förswänskade. Sthm 1708. 100 s. [Utg. i J. Reenstiernas namn, men torde härröra från C; se J. Nordström i Samlaren 1918 samt R. Ekholm s. 145.]

Handskrifter: se företalet och anmärkningarna till Hansellis uppl. av C:s' arbeten samt R. Ekholms anf. arbete, passim.

Källor och litteratur

Källor: P. Lagerlöfs parentation över Johan Columbus (hdskr., UB, sign. R. 406); R. Ekholm, Samuel Columbus (1924) med där anförd tryckt och otryckt litteratur; T. Norlind, Musiken i Uppsala under 1600-talet (Kult o. konst, 1908).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Samuel Jonæ Columbus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14944, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Ekholm.), hämtad 2019-10-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14944
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Samuel Jonæ Columbus, urn:sbl:14944, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Ekholm.), hämtad 2019-10-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se