Meriter

4. Carl Fredrik Michael Fant, f. 6 mars 1852 i Fasterna sn (Sth.), d. 6 jan. 1921 i Södertälje. Föräldrar: kyrkoherden Fredric Fant och Johanna (Jeanette) Cederberg. Elev vid Uppsala katedralskola; mogenhetsex. i Uppsala juni 1870; student vid Uppsala univ. 5 sept. s. å.; skollärare vid straffängelset å Långholmen 1874; skolföreståndare 1875 och bevakningsbefälhavare vid kronohäktet därstädes 1878; från 1 febr. 1882 tf. direktör vid Åkerbrukskolonien Hall utanför Södertälje, där han tidigare i några kortare perioder 1876–79 varit förordnad som lärare; avsked från sin tidigare tjänst i fångvården och ordinarie direktör vid Hall 1 aug. 1888, avsked med pension 1 nov. 1916; medredaktör för Nord. Tidsskrift for Fængselsvæsen 1885–89; ledamot av Stockholms läns prövningsnämnd 1886–1919; ordf. i Öknebo härads hushållningsgille 1886–1902; ledamot av styrelsen för Sparbanken i Södertälje från 1887 (ordf. från 1911); kommunalstämmans och kommunalnämndens ordförande i Östertälje 1887; revisor i Stockholms läns sparbank 1890–1918; ledamot av Centralkommittén för hemslöjdens befrämjande i Stockholms län från 1890, av styrelsen för Manilla dövstumskola från 1897 och skolans inspektor från 1906; ledamot av tvångsuppfostringskommittén 1896–98; studieresa till uppfostringsanstalter i Tyskland, Belgien, Frankrike och England 1897; ledamot av direktionen för Södertälje lasarett från 1899 (vice ordf. från 1911), av styrelsen för Stockholms läns lantbruksskola 1904–12, av Stockholms läns veterinärstyrelse från 1911 och av Patriotiska Sällskapets förvaltningsutskott från s. å.; landstingsman i Stockholms län från 1901 (från 1911 ledamot av landstingets bestyrelse); ledamot av Riksdagens första kammare (höger) 1917–19 A (suppleant i lagutskottet 1917–18, i första lagutskottet 1919 A); ledamot av 1918 års kyrkomöte. RVO 1891; RNO 1911.

G. 5 nov. 1877 i Skara m. Olga Gunilla (Gully) Elvira Wettergren, f. 3 mars 1851 där, d. 24 maj 1941 i Stockholm (Hedv. El.), dotter av postmästaren Johan Fredrik Wettergren och Beata Wilhelmina Simmingsköld.

Biografi

Fredrik F., som under Uppsalatiden haft viss kontakt med tidens liberala strömningar, kom som ung student genom tillfälligheter (ekonomiska svårigheter och impulser från en avlägsen släkting, generaldirektören i fångvårdsstyrelsen Gustaf Fridolf Almquist) att få den första kontakten med verksamheten bland de missanpassade i samhället, en verksamhet, som han blev trogen under resten av sitt liv och för vilken han med sin hänförelse, sin ljusa optimism och generositeten i sin natur hade sällsynt goda förutsättningar.

Fångvården, åt vilken F. först kom att ägna sig, genomgick på 1870- och 80-talen en snabb utveckling i humaniserande riktning under Almquists energiska ledning. Ett led i denna utveckling var införandet (1874) av ordnad skolundervisning och anställande av särskilda lärare vid de större fängelserna. Dessa lärare skulle kunna befordras till fängelseföreståndare, och man bröt här med en gammal tradition att taga dessa så gott som uteslutande ur militärernas led. F. blev den ene av det stora Långholmsfängelsets två först anställda lärare, och tidigt insåg han, att en lärare vid ett fängelse kunde ha stora människovårdande uppgifter vid sidan av kunskapsmeddelandet. År 1878 deltog den unge F. i en debatt inom den nordiska sektionen av den i Stockholm anordnade internationella penitentiärkongressen. I en fråga om cellbesök och undervisning hävdade han, att man måste vinna fångens förtroende genom besök och samtal och genom att visa honom ett oegennyttigt intresse. Därefter är tiden inne att söka påverka honom moraliskt. Här hade läraren en lika stor uppgift som prästen. Genom samtal av uteslutande religiös art riskerade man att uppväcka hyckleri.

F:s huvudintresse hade tidigt ägnats den yngre och mera hoppingivande delen av fångklientelet, och när han i slutet av 1870-talet kom alt tillfälligt lämna fångvården för lärarevikariat bland pojkarna på Hall, kände han, att han här hade en uppgift, som låg honom speciellt varmt om hjärtat. Uppfostringsanstalter i form av åkerbrukskolonier för vanartade barn hade efter förebild av de franska mönsteranläggningarna i Val d'Yèvre och Mettray börjat anordnas flerstädes i Europa, och i Sverige blev den 1876 öppnade Hallkolonien föremål för allmänt intresse. Behandlingen av barn i dessa kolonier blev ofta återkommande spörsmål vid de kriminologiska debatterna överallt i Europa. På en kongress i Kristiania 1882 talade F. varmt för att utvidga kolonisystemet även till 15–18-åringar och bespara dem den fördärvbringande samvaron i fängelserna med äldre brottslingar. Han menade, att de korta fängelsestraffen för flertalet ungdomar var »en lek som ofta lektes om igen». I stället ville han ha specialanstalter, där den unge brottslingen »under ständig tillsyn samt sträng och allvarlig tukt, förenad med kärleksfull omvårdnad, kan förbättras och räddas».

F. hade då sedan några månader tillbaka, till en början på förordnande, tillträtt den tjänst som direktör på Hall, vilken han skulle komma att inneha i nära 35 år. Hall var vid denna tid en anstalt, som från hela riket tog emot pojkar mellan 10 och 15 år, som gjort sig skyldiga till brott eller grov vanart, medan övriga inrättningar av liknande slag endast hade att göra med vanvårdade eller lindrigt vanartade barn. Även anstaltens storlek gjorde de disciplinära och uppfostrande problemen vanskliga. Vid F:s tillträde hade kolonien 125 elever, och platsantalet utökades sedermera till 175.

Det var givetvis mängder av pojkar, som under F:s långa tid som direktör passerade kolonien. När F. avgick 1916, hade sedan koloniens instiftande över 1,100 pojkar utskrivits, flertalet placerade i jordbruksarbete och i de hantverk, i vilka de bibragts de första grunderna på Hall. Äran av att så stor del som 83 % av denna skara enligt gjorda efterundersökningar kunde anses räddade åt samhället som laglydiga medborgare kan man säkerligen tillskriva F., som aldrig tröttnade att individuellt taga sig an varje elev under kolonitiden och som även långt efter utskrivningen ägnade pojkarna ett faderligt intresse. Vid sidan av sin egentliga livsgärning hade F. tid över till en mängd olikartade uppdrag. Han ägnade sålunda stort intresse åt jordbruk, sjukvård, dövstumsvård och ortens kommunalstyrelse och skolväsen. Stora tillbyggnader vid Södertälje lasarett tillkommo på hans initiativ. Han var en erkänd auktoritet i taxerings- och beskattningsfrågor.

I likhet med många av sina förfäder var han musikalisk. Hans vackra bas och hans goda handlag med fiolen kom väl till pass i hans arbete bland pojkarna. Han var också en intresserad amatörbotanist med Salixarterna som specialitet.

Författare

Gunnar Rudstedt.

Källor och litteratur

Källor: Åkerbrukskolonien Halls årsberättelser 1876–1916. – Nordisk Tidsskrift for Fsengselsvaisen, Köbenhavn 1878, 1880, 1882; Sv. släktkalendern, 3, 1914, utg. av G. Elgenstierna; Upsala ärkestifts herdaminne, N. F., 4, utg. av L. Nyström (1893); nekrologer i Stockholms läns Tidning och i Svenska Dagbladet 7 jan. 1921; muntliga meddelanden av släkten och av personal vid Hall.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Fredrik Mikael Fant, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15134, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Rudstedt.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15134
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Fredrik Mikael Fant, urn:sbl:15134, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Rudstedt.), hämtad 2024-04-18.