Meriter

1. Fredrik August Fehr, f. 25 april 1849 i Stockholm (Maria), d. 14 maj 1895 å Eknäs, Västerhaninge sn (Sth.). Föräldrar: kammarrådet och bruksägaren Carl August Fehr och Hilda Lovisa Christina Hildebrand. Elev i Klara lägre elementarläroverk i Stockholm 1858; elev vid Stockholms gymnasium 1864; mogenhetsex. 19 maj 1868; student vid Uppsala univ. 26 maj s. å.; fil. kand. där 31 maj 1871; disp. pro gradu 13 mars 1872; docent i hebreiska språket vid Uppsala univ. 28 mars s. å.; fil. doktor 31 maj s. å.; teol. dimissionsex. 31 jan. 1873; prästex. 31 maj s. å.; prästvigd för ärkestiftet 8 juni s. å.; tjänstledig från docenturen s. å.; pastorsadjunkt i Nikolai förs., Stockholm, 10 juni s. å.–sept. 1874; tillika vice lektor i teologi och hebreiska vid Stockholms gymnasium vt. 1874; studieresa till Tyskland sept. 1874–aug. 1875; tjänstgjorde efter hemkomsten åter som docent i Uppsala; vik. rektor vid Nisbethska flickskolan i Uppsala jan. 1876–maj 1877, ordinarie 1877–78; pastoralex. i Uppsala 11 okt. 1879; vik. lektor i teologi vid Stockholms gymnasium 1879–80; komminister i Maria Magdalena förs., Stockholm, 27 juli 1880 (tilltr. 1 febr. 1881); teol. kandidat i Uppsala 15 sept. 1883; kyrkoherde i Nikolai förs. och pastor primarius 30 jan. 1884 (tilltr. 1 febr. s. å., som preses i Stockholms stads konsistorium 5 febr. s. å.); teol. doktor vid Giessens univ., Tyskland, 4 febr. 1892. Led. av kyrkomötet 1888 och 1893; led. av överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor 1888–90; inspektor vid h. a. läroverket å Södermalm från 1885 och vid Wallinska skolan från 1890. LNO 1884; KNO2kl 1892; innehade även utländska ordnar.

G. 17 okt. 1879 i Uppsala m. Annie Martina Gibson, f. 23 april 1859 i Göteborg (Domkyrkoförs.), d. 30 dec. 1920 i Stockholm (Ad. Fredr.), dotter av grosshandlaren Charles Oscar Gibson och Hilma Charlotta Lindberg.

Biografi

Fredrik F. växte upp i ett välbärgat hem och mötte redan där hos sina föräldrar en levande religiositet. Denna hade hos den allvarlige fadern en sträng form med orientering mot Schartau (jfr släktartikeln ovan). Om sin mor, Hilda Hildebrand, säger F. själv, att hon hade ett »glättigt och härligt lynne» samt att hon var »hjärtat, huvudet och medelpunkten» i föräldrahemmet. Förhållandet mellan föräldrarna och sönerna var gott, även senare då F:s religiösa åsikter eljest delvis oroade fadern och modern. På Flerohopps järnbruk nära Nybro bodde ända till sin död 1859 F:s morfars mor, den åldriga brukspatronessan Lovisa Hildebrand, och där samlades på somrarna rader av barn och barnbarn. Såsom redan nämnts (ovan s. 465) var kammarrådet 1853–66 delägare och 1866–80 ägare av Flerohopp, och Fredrik F. gjorde längre besök där 1862 och 1866. Han vistades även på andra gårdar i Kalmar län – hos sin mormor, omgift med brukspatron H. G. Sahlin på Linnefors, och sin moster, g. m. godsägaren A. Wimmerstedt på Bruatorp. Mest förbunden var familjen F. med kammarrådinnans farbrors, riksantikvarien B. E. Hildebrands, familj; dennes ene son Emil Hildebrand – under Fredrik F:s mandomstid lektor i Stockholm och efter hans död riksarkivarie – var Fredriks nära vän och deltog med starkt intresse i hans öden. Från fädernehemmet medförde Fredrik F. själv ej blott känslan av levande kristendom utan också en tro, som han aldrig förlorade. Redan som ung förklarade han, att han skulle bli präst, och som student predikade han i Österhaninge kyrka. På Södertörn hade kammarrådet F. sitt lantställe Eknäs vid Hårsfjärden i Västerhaninge, vilket Fredrik F. sedan övertog och som han var mycket fästad vid.

Om F:s utveckling och historia har man ett ganska rikt, av S. A. Fries ingående utnyttjat källmaterial i F:s då bevarade dagböcker och andra anteckningar. I Uppsala började F. 1868 som humanist. Han studerade klassiska och moderna språk, filosofi och estetik, men hans speciale blev semitiska språk, närmare bestämt hebreiska. Han hade redan som gymnasist förvärvat aktningsbjudande kunskaper däri genom lektioner för rabbinen L. Lewysohn i Stockholm. I mars 1872 disputerade F. på en avhandling om traktaten Sanhedrin i den babyloniska Talmud. Det relativt ovanliga ämnet gjorde, att fakulteten tillkallade den lärde orientalisten prosten i Tierp, dr H. G. Lindgren som opponent. F. erhöll laudatur på såväl avhandlingen som försvaret och förordnades samma månad till docent i hebreiska. Redan hösten 1871 hade F. låtit inskriva sig i teologiska fakulteten men tog att börja med blott teologisk dimissionsexamen nyåret 1873; hans studier voro redan nu ej alldeles fria från sammanstötningar med ledamöterna i teologiska fakulteten. Han prästvigdes av ärkebiskop Sundberg för ärkestiftet och blev i juni samma år pastorsadjunkt vid Storkyrkan i Stockholm. Redan nu var han en berömd predikant. På uppmaning av Hans Forssell skrev F. 1873 i Läsning för folket om urskrifterna till Nya testamentet, med redogörelser för nytestamentlig textkritik. Samtidigt verkade han som lärare i Stockholm. I Uppsala hade han även odlat estetiska intressen, läste Goethe och Schiller samt skrev själv lyrik, varav en och annan sak trycktes.

Av avgörande betydelse för F. blev hans studieresa i Tyskland sept. 1874–aug. 1875. Han skulle framför allt studera orientaliska språk, ställde kosan till Leipzig och mottogs välvilligt av F. J. Delitzsch, som dock mindre tilltalade honom. Han studerade emellertid också teologi, slöt vänskap med B. Stade, E. Schtirer och Ad. von Harnack och skrev om den sistnämnde: »Av alla jämnåriga jag sett är han den jag helst vill likna» (Fries, s. 27). Schürer inspirerade F: s arbete om Palestina på Kristi tid (första och enda delen 1876). F. hörde i Leipzig även framstående predikanter, bl.a. Harnack, vars enkelhet tilltalade honom. Redan nu tillhörde F. bibelkritikens män, och vistelsen i Leipzig stärkte hans insikter om dess principiella nödvändighet och berättigande; så blev än mer fallet efter Wellhausens uppträdande 1878. F. var alltså, vad som på 1890-talet kallades »liberal» teolog. Under Leipzigtiden gjorde F., genom Harnacks förmedling, även begynnande bekantskap med den teologi, som knöt sig till namnet Albrecht Ritschl, den protestantiska teologiens störste nydanare efter Schleiermacher. Samtidigt märkes hos F. inflytanden från Schleiermacher. Först i teserna till pastoralexamen i Uppsala hösten 1879 skönjes hos F. ett starkare inflytande från Ritschl, varom mera nedan. I Leipzig slöt F. även vänskap med Esaias Tegnér d.y., som studerade där. Sommaren 1875 for F. över Berlin hem.

F. återinträdde i tjänstgöring som docent i Uppsala, var även förste kurator i Stockholms nation 1875–77, fungerade som vice ordförande och sedan ordförande i studentkåren samt var lärare vid den s.k. Nisbethska flickskolan, där han blev först tf. 1876–77 och sedan ordinarie rektor 1877–78. Han skrev vid denna tid en rad teologiska uppsatser, som vittna om hans stilistiska begåvning och beläsenhet. I Teologisk tidskrift försvarade han religionshistorikern Max Müller mot ett angrepp av sedermera biskop v. Schéele. Av bl.a. ekonomiska skäl åtog sig F. även en rad översättningar, såsom av Farrars »Jesu lif» (1877—78). Hans håg stod till den orientaliska filologien, men olika förhållanden förde honom i stället på allvar in på prästbanan, bl.a. hans förlovning maj 1877 med Annie Gibson, grosshandlardotter från Göteborg. De vigdes okt. 1879. F. hade då på allvar och slutgiltigt överflyttat till Stockholm. Han tjänstgjorde åter som lärare, nämligen som vikarierande lektor i teologi vid Stockholms gymnasium. Fr. Fåhræus har skildrat honom som sådan, intressant, storvulen, ståtlig och ungdomligt frimodig. Just genom sin från sedvanan avvikande, kritiska syn vann han de ungas intresse.

Under kolossalt tillopp försvarade F. i Uppsala 11 okt. 1879 sju teser för pastoralexamen. Han gav här klart uttryck åt Ritschls inflytande. I den tredje tesen heter det: »Den bibliska idé, som framför andra äger central betydelse, är idén om Guds rike.» Detta var en grundtanke hos Ritschl. I den mån dennes teologi blev bekant i Sverige, uppfattades den av företrädarna för det traditionalistiska tänkesättet som den största fara för kristendomen, så t.ex. – efter F: s död – i E. D. Heümans »Ritschlianismen och församlingen eller hedendomen i helgedomen». F. var en kritisk natur och accepterade ingalunda Ritschls åskådning utan vidare, utan intog i flera avseenden en annan ståndpunkt än denne. Men han räknades av de ortodoxa som samma andas barn och det med rätta. Ställningstagandet mot F. var emellertid komplicerat, då han i vissa frågor icke kunde annat än röna gillande från deras sida, som annars misstänkliggjorde hans renlärighet och t.o.m. krävde, att han för sitt kätteri borde lämna sitt ämbete och utträda ur kyrkan. Det gällde t.ex. den katolska verksamheten i huvudstaden, mot vilken han uppträdde med stor skärpa. Härigenom åter skaffade han sig fiender på annat håll, i den liberala och radikala pressen. Som ett kuriosum kan antecknas, att den enda officiellt framförda anklagelsen mot F. för irrlärighet gjordes av ateisten V. Lennstrand och hans anhängare. Den ingavs till Stockholms konsistorium i maj 1888, men F. blev frikänd.

F. blev med stor röstövervikt vald till komminister i Maria, som han önskat, och tillträdde i febr. 1880. Emellertid fortsatte han intensivt både sina teologiska studier, varvid han även lade grunden till sitt stora bibliotek, och sitt teologiska skriftställen. På Svenska bibelsällskapets årssammankomst 13 april 1881 behandlade han frågan om bibelns auktoritet. Med erkännande av bibelns gudomliga ursprung i fråga om det religiösa innehållet hävdade han där även bibelns mänskliga sida och dolde ej sin kritiska ståndpunkt; talet väckte visst uppseende. För att skaffa sig ökade vetenskapliga meriter avlade F. inom loppet av nio månader teologisk kandidatexamen sept. 1883. Den teologiska doktorshatten fick han senare som en utländsk hedersbevisning, i Giessen 1892.

Genom pastor primarius A. Th. Strömbergs utnämning 1882 till biskop i Strängnäs stift blev en framträdande kyrklig post ledig i Stockholm. F. kallades att i juni 1883 avlägga prov för pastor primarius-befattningen genom provpredikan, som hölls i Storkyrkan 11 nov. s. å. F:s »vältaliga och gripande» predikan över »Tidernas skymning och evighetens ljus» skall ha åhörts av över 3.000 personer. Starka krafter voro i rörelse för att motverka hans utnämning. Såväl Oscar II, som hört F. i Maria kyrka, som ärkebiskop Sundberg hade enskilda samtal med honom. Fries har i sin monografi icke velat referera ärkebiskopens samtal, men detta omtalas i Emil Hildebrands dagbok (6 nov. 1892, RA) efter F:s eget referat så: »Innan han blev pastor primarius, hade han blivit underkastad förhör av ärkebiskopen – på Kung Carl – med reglad dörr – han hade bl.a. frågat, om han trodde, att Jesus var Guds son, men ingenting om hans födelse»! Utnämningen kom emellertid 30 jan. 1884. Konungen lyckönskade F. Han var vid denna tid ännu ej fyllda 35 år. »Herre hjälp, Herre låt väl gå», skrev han i dagboken.

Vid sidan om F: s egentliga, pastorala uppgifter åvilade honom ett stort antal mer eller mindre officiella ämbetsplikter och uppdrag. Han var självskriven ordförande i kyrkoråd, skolråd och konsistorium, självskriven ledamot i kyrkomötena 1888 och 1893, inspektor för Södra latinläroverket och Wallinska skolan, ledamot av kyrkofullmäktige och folkskoleöverstyrelsen, satt i direktionen över Stockholms stads undervisningsverk och i styrelsen för Prins Carls uppfostringsanstalt för vanvårdade barn o.s.v. De sociala och filantropiska frågorna hörde till hans centrala intressen, och tre av hans skrifter voro ägnade de sociala problemen. F. förblev en forskare och studiemänniska, han medhann en omfattande litterär produktion och kom i den kyrkliga och teologiska debatten såsom förkämpe för nya idéer att betyda mer än de flesta. I flera år var F. medlem av en granskningsnämnd, som biträdde den nya bibelkommissionen med uppdrag att revidera den sista provöversättningen av Gamla testamentet. I yngre år kände han också en stark dragning att helt få ägna sig åt forskningen och den akademiska undervisningen. Men han hörde till de rika personliga begåvningar, vilka väl aldrig kunna bli helt tillfredsställda med den begränsning, som en ensidigt teoretisk sysselsättning ofta nödvändiggör. Att F. därför tidigt blev en kyrkans man var ingen tillfällighet.

Att F. redan vid unga år blev räknad som en av landets främsta prästmän hade väl närmast sin grund i den uppmärksamhet han tilldrog sig som förkunnare och andlig vältalare. S. A. Fries skriver: »Minnesgoda församlingsbor i Storkyrkoförsamlingen kunna ännu förtälja om den snart sagt otroliga tillströmningen, då andäktiga åhörare fyllde icke allenast kyrkan utan även gatan och husen mitt emot densamma, och den enda användbara vägen mellan sakristian och predikstolen måste tagas utanför templet mellan västra och norra ingångsportarna.» Fries fortsätter: »Den största själavården utövade F. utan allt tvivel genom sina predikningar, och det torde väl ej vara för mycket sagt, att han efter Wallins död var den störste andlige vältalaren i detta århundrade i Storkyrkan för att ej säga i hela Stockholm. Härtill bidrogo den imponerande gestalten, det ungdomliga och tillika kraftigt manliga i den yttre apparitionen, samt framför allt den starka, malmrika stämman, vilken fyllde tempelvalven och trängde till de avlägsnaste vrår i den stora kyrkan.» F. har själv utgivit två samlingar predikningar (1879 och 1881). Det är tydligt, att F., som också var en diktarbegåvning, suveränt behärskade det språkliga instrumentet. Stilen karakteriseras genom väl uppbyggda perioder, och det är lätt att se, att den är anlagd på att göra retorisk effekt. Mätt efter sin tids smak är den likväl enkel och frasfri; innehållet är det väsentliga, och det skymmes icke av den yttre ornamentiken. Att F. både i fråga om stil och innehåll ständigt var stadd i utveckling fram mot större enkelhet och innerlighet är omvittnat. Därpå tyder ock det förhållandet, att han med tiden upphörde att skriva sina predikningar. F. skulle icke ha kunnat draga människoskarorna till sin predikstol, som han ständigt gjorde, om icke hans syfte varit positivt, uppbyggande: att föra in emot kristendomens evangeliska centrum. Han var en sällsynt levande människa, som brottades med livsfrågan och som därför alltid hade något att ge dem, som sökte ett äkta och ärligt svar. Han ville icke föra fram de teologiska stridsämnena i sina predikningar, men hans kamp för en friare bibel- och dogmsyn sätter naturligtvis någon gång spår efter sig, när tillfället erbjuder sig. Sålunda kan det i en predikan om »En kristen människas frihet» heta: »Det gives i sanning knappast någonting, emot vilket en oförvillad kristen människas rätts- och frihetskänsla så reser sig upp, som emot de försök, vilka då och då blivit gjorda och delvis ännu göras av kyrkans tjänare, att upphäva sig till trons herrar i församlingen.»

Fredrik F. var även företrädare för ett nytt teologiskt tänkesätt. Hans meningsfränder sågo i honom en reformator, hans motståndare betraktade honom som en farlig villolärare. Våren 1887 företog F. en ny resa till Tyskland, varvid han även personligen sammanträffade med Ritschl. Efter hemkomsten från resan var det, som striden om F. på allvar tog sin början. Den direkta anledningen var, att han 1887 utgav första delen av »Familjebibeln», omfattande Nya testamentet. Det var ett urval av nytestamentliga texter, försedda med förklaringar, närmast efter en schweizisk förebild. Efter en sammandrabbning i Stockholms prästsällskap började polemiken mot F. Artiklar publicerades bl.a. i Vårt Land, däribland en av biskop Gottfrid Billing, som varnade för Familjebibelns användande i undervisningen; det skulle vara »en obetänksamhet, hart när en förbrytelse». Några präster i Stockholm jämte professor C. Norrby i Uppsala avgåvo en protest, vari F: s utgivande av Familjebibeln stämplades som »en kränkning av heligt område». F. svarade biskop Billing i Vårt Land, stödde sig på Luther och menade sig sålunda vara i gott sällskap. Till stridens skärpa bidrog inte blott angriparnas hätskhet utan också det sätt, varpå F. försvarade sig och själv gick till angrepp. Hans häftiga temperament drev honom stundom till att bruka mera våld, än nöden krävde. F. intresserade sig livligt för kristendomsundervisningen. Vid tionde allmänna folkskollärarmötet 1888 antogs en av F. föreslagen resolution, som gick ut på att kristendomsundervisningen skulle läggas mindre dogmatiskt och i stället mera etiskt och religiöst. Detta innebar till sina konsekvenser ett tillbakaträngande av dåtida katekesundervisning. Vid invigningen av den nya läroverksbyggnaden på Södermalm den 7 sept. 1891 höll F. ett tal över ämnet »Några tankar om kristendomsundervisningen i våra skolor» (sedan publicerat i F: s skriftserie »I religiösa och kyrkliga frågor», nr 5, 1891). Han börjar med att konstatera, att kristendomsundervisningen är otillfredsställande. Tidens lyten i religiöst och sedligt avseende stå i samband med den rådande kristendomsundervisningen i landet. Dessa lyten äro likgiltighet, »utilistisk och socialistisk» kristendomsfientlighet, tendens till dels katolskt, dels sekteristiskt proselytmakeri. Det kan å andra sidan icke vara möjligt, att icke en rätt kristendomsundervisning skulle vinna ungdomens gehör. »Huru mycket onödigt och dessutom delvis alldeles föråldrat och för sitt ändamål odugligt lärdomskram insmugglas icke alltfort år efter år under den falska flaggan av religionsundervisning i det uppväxande släktets, jag vill icke säga hjärtan – ty dit kommer det visserligen aldrig – men hjärnor! Därunder, vilket är det ödes-digraste, bortskymmes oundvikligen huvudsaken, evangelii renhet grumlas, och dess hjärtebetvingande kraft försvagas eller rent av upphäves.» Sitt eget program formulerar F. så: det dogmatiska elementet skall träda tillbaka till förmån för det religiösa och etiska. Gudsrikesidén, kristendomens centralidé, skulle jämte tecknandet av Kristi egen personlighet, sådan den framträder i hans ord och hans verk, bliva den förbindande enheten mellan det religiösa och etiska betraktelsesättet. Bibeln skulle inte användas »såsom en lagkodex eller en orakelsamling, med andra ord såsom nederlagsort för den dogmatiska troslärans bevisställen». I stället skulle man införa »en sammanhängande bibelläsning på grundvalen av en historisk-kristologisk uppfattning av den heliga skrift» o.s.v. På ett för F. karakteristiskt sätt heter det även: »Dogmtro är ett, religiös tro ett annat, båda väsentligen oberoende av varandra och endast den senare saliggörande.»

Året därpå (1892) utgav F. en översättning av Harnacks skrift om »Den apostoliska trosbekännelsen. En historisk redogörelse ...». F:s vänner skalden K. A. Melin och Emil Hildebrand uppsökte honom 1 nov. 1892 (Hildebrands dagbok) »för att avråda honom från att utgiva den Harnackska boken. Säkerligen förgäves», heter det. Något senare skriver Hildebrand i sin dagbok (6 nov.): »Uppe hos Fredrik, boken låg färdig, han hade lagt till ett stycke i förordet för vår skull. Han hade för övrigt satt sig in i alla följder, som kunde inträffa och var beredd att bära dem.» F. bjöd nu hem tre nära vänner den 10 nov. (brev 8 nov. till E. Hildebrand), nämligen Hildebrand, Melin och Gustaf Ribbing (då hovrättsassessor, senare hovrättsråd och häradshövding), varvid diskussionen troligen fortsatt.

År 1894 utkom F: s »Undervisning i kristendom i anslutning till Luthers lilla katekes», på över 300 sidor. I förordet till detta märkliga arbete heter det bl.a.: »Erfarenheter hava stadgat min övertygelse om behovet av en lärobok, som mindre gör den dogmatiska än de religiösa och etiska synpunkterna gällande vid framställningen av den kristna tros- och sedeläran, och som framför allt gör fullt allvar av att ställa den historiskt givne Kristus i medelpunkten för det hela ... Det är ... icke fråga om att prisgiva eller utbyta den gamla kristna tron mot en nymodig människovisdoms funder... utan min avsikt har allena varit att med trohet mot den evangeliska sanningen förena frihet från bundenhet under människors läror och stadgar, kunde än dessa åberopa tusenårig hävd och därutöver.» I denna bok kan man studera F: s teologiska ståndpunkt rörande bibeln, trosbekännelsen, kristologien och sakramenten. Bland dem, som med glädje hälsade boken, var dåvarande pastor Nathan Söderblom i Paris (en utförlig, mycket uppskattande recension i Pedagogisk tidskr., 1895, s. 143–155; omtr. i Svenskars fromhet).

I striden om bekännelseskrifterna vid 1893 års kyrkomöte uttalade F., att han för sin del icke kunde vara med om att tillerkänna någon av den lutherska kyrkans symboliska skrifter betydelsen av en lagbok med juridiskt bindande bestämmelser med hänsyn till den kyrkliga läroförkunnelsen. Under förhandenvarande förhållanden och med hänvisning till sin principiella uppfattning anslöt sig F. till K. M:ts förslag (närmare om hela frågan hos Rodhe, s. 5–20).

F. deltog icke i det politiska livet men ägde ett levande intresse för de sociala frågorna och följde de framväxande folkrörelserna. F. läste regelbundet Socialdemokraten (Fries; Palm, s. 185). I enlighet med sin uppfattning av dogmerna hyllade han toleransens princip och gav uttryck åt en avancerad uppfattning i fråga om religionsfriheten. Det skedde i Stockholms prästsällskap den 31 okt. 1881 i ett föredrag över ämnet »Stat och kyrka i deras inbördes förhållande» (tr. i Ny svensk tidskrift 1881, s. 333–349). F. menar, att i de gamla europeiska samhällena banden mellan stat och kyrka äro så starka, att de ej kunna slitas. Men staten har att obetingat hylla religionsfrihetens grundsats. Staten kan av sina medborgare icke fordra vare sig anslutning till någon viss kyrka eller ens till någon kyrka, något religionssamfund överhuvud.

F. yttrade en gång: »Jag hör varken till Guds barn eller till världens barn. Därför är jag ensam.» Han var en stridens man, som ständigt var ute i blåsväder. Till en viss grad var det hans egen skuld. Han gick hårt fram och skrädde inte orden. Det var icke blott den dogmatiska trångheten, som i honom hade en svuren motståndare. Han var en viril natur, och det är betygat, att salvelsefullhet och fromleri voro honom ytterst motbjudande. Måhända hade den schartauanske fadern bidragit till denna utpräglade motvilja mot sentimentalitet. I sin kärva och manliga religiositet var F. också befryndad med sin andlige lärofader, Ritschl. Därför var F. även synnerligen skeptisk mot den föreningskristendom, som vid denna tid började tränga in i landet. Hans polemiska attityd hade sin grund i det omutliga allvar, varmed han omfattade sin uppgift. Han var medveten om att äga en mission. Sveriges kyrka och folkets andliga välfärd voro hans livs stora intressen, och det var hans övertygelse, att han genom sitt reformatoriska program stod i den sanna evangeliska kristendomens tjänst. Men han var icke okänslig, och striden kostade honom mycket, varom bl.a. hans dagbok vittnar. Hans hjärta var vekt och ömsint.

F:s arbetsförmåga var ovanlig, men han slet ut sig. Långt in på nätterna satt han i sitt stora bibliotek – för vilket Fries (s. 52 f.) lämnar en utförlig redogörelse (biblioteket inlöstes efter hans död av vänner till F. och gavs till K. biblioteket) – ständigt berikande sitt vetande. Hans lärdom var imponerande, och han stod i oavbruten kontakt med vad som ägde rum, inte minst inom den tyska teologiska forskningen. Som forum för de nya idéerna grundade och redigerade han under en lång följd av år skriftserien »I religiösa och kyrkliga frågor», där han själv medverkade antingen genom originaluppsatser eller med översättningar. Om F:s teologiska betydelse skriver S. A. Fries: »Har man blott begynt verkligen studera 'ritschlianismen', så behöver man icke vara profet för att kunna förespå, att den såsom reformatorisk riktning har framtiden för sig, och då Fehr öppnat vägen för denna teologis intåg i vårt land, så har han därmed gjort en insats av hart när oöverskådligt värde i vår kyrka, ett värde, som har sin allra närmaste och mest aktuella betydelse däri, att den ställer sig i opposition mot pietismen, vilken hotar att kväva det äkta lutherska fromhetslivet i vårt land, i hela Skandinavien, och är så mycket skadligare, som den dag för dag vidgar klyftan mellan kyrkan och kulturen.» Ännu en skall nämnas i detta sammanhang – Nathan Söderblom. Fries och Söderblom hade som mycket unga lärt känna F., inviterats till hans hem, imponerats av hans märkliga bibliotek och mottagit grundläggande impulser för sin egen teologiska åskådning. Om F:s betydelse för Söderblom har Tor Andrae i minnesboken över denne givit utförliga upplysningar. Detta F:s inflytande på den unge Söderblom får icke glömmas, när man söker värdesätta verkningarna av hans åskådning.

Fredrik F. dog 14 maj 1895. Emil Hildebrand antecknade i sin dagbok (15 maj): »Det var den äldste och bäste av mina vänner och en tid hade vi mycket gemensamt. Där kom en annan tid då tänkande och verksamhet förde oss från varandra, men jag höll av honom till det sista och han hade så grott ihop med mig sedan gammalt, att redan blotta tanken att han fanns i Stockholm var tillfredsställande, medvetandet om att han är borta medför en stor tomhet.» Den 30 maj tillfogade Hildebrand, efter samtal med F:s änka, några gripande ord om, att »Fredrik länge hållit på att skriva dagbok. Han hade känt sig mer och mer ensam under senare tid och glatts över vart ord av erkännande han fick.»

F. var vid sin bortgång endast 46 år gammal. Han jordfästes i Storkyrkan söndagen den 19 maj 1895. En oerhörd människomassa slöt upp kring hans bår. Sitt sista vilorum fick han på Stockholms norra kyrkogård. Där avtäcktes 31 okt. 1897 en minnesvård med medaljong av Theodor Lundberg.

Fridtjuf Berg skrev i »Svea» 1896, att F:s egentliga storhet låg »i hans helgjutna, djupt religiösa personlighet och hans härur framsprungna reformatoriska verksamhet». Vad F. kunde giva unga människor av vägledning in i evangeliets värld har omvittnats av en av hans konfirmander, Anna Söderblom (i: Nathan Söderblom, Svenskars fromhet). F. imponerade på sin samtid, han fascinerade och stötte bort. Hans utrustning var lysande, vidden och djupet av hans livsinsats häpnadsväckande. Han var en riddare utan fruktan och tadel. Hans vapen var blankt och hans uppsåt rent: »F. hörde till de ej alltför talrika, vilkas lätt i ögonen fallande fel vid närmare eftersyn visa sig vara baksidan av ovanliga egenskaper och vilkas sedliga storhet växer, ju närmare bekantskapen blir» (Anna Söderblom).

Författare

Gösta Lindeskog.

Arkivuppgifter

F:s dagböcker och brevsamling synas vara förstörda. Hans brev (1862–93) till Emil Hildebrand finnas i dennes samling, Riksarkivet. Strödda brev från F. (bl.a. till S. A. Fries och T. A. Mazer) finnas i Uppsala univ.-bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avh.: [Hebr. tit.] Den babyloniska Talmud. Traktat Sanhedrin. Perek I Mischnah I med dithörande Gemara. Upsala 1872. 4:o (2), 75, (1) s.; b) övriga arbeten: Lyrik. [Förtit.:] Dikter. Upsala 1872. (6), 67 s. (Anon.; tills. m. I. Fehr & K. A. Melin.) — [Fem dikter] (Vitter kalender 1872, passim). —¦ Om urskrifterna till Nya Testamentet (Läsning för folket. Ny följd. Bd 5 [Årg. 39], 1873, .s. 349—370. Sign.). — Angående Max Mullers Inledning till den jemförande religionsvetenskapen, öppet genmäle till recensenten G. v. S. ... (Teol. tidskr. 16, 1876, s. 130—133.) — Paloestina på Kristi tid. 1. De yttre förhållandena och rättsväsendet. Sthm 1876. (2), IV, 197, (3) s.; 2 kartor, 1 pl. — Profeten Jesaja. Ett gammaltestamentligt utkast. 1—2. (Nisbethska flickskolans i Upsala redogör. 1876—77, s. (I)—XXII, och 1878—79, s. (I)—XXV. Sign. Även sep. utg. Upsala 1877 och 1879.) — En samling predikningar. Saml. [1]—2. Sthm 1879—81. (4), 345, (3); (4), 284, (2) s. — Stat och kyrka i deras inbördes förhållande. Föredrag hållet i Stockholms prestsällskap på dess högtidsdag den 31 oktober 1881 (Ny svensk tidskr., 1881, s. 333—349. Även sep. utg. Upsala s. å. (2), 16, (2) s.). — Tal vid Svenska Bibel-Sällskapets allmänna års-sammankomst den 13 April 1881 (i: Sv. Bibelsällskapets årsberättelse, 66, 1881. 19, (1) s. Även sep. utg. Sthm s. å.). — Vid Med. Doktorn Carl Hugo Stoltz' jordfästning i Maria kyrka. Den 4 februari 1881. Tal före jordfästningen. Sthm 1881. 12 s. — Tal till nattvardsbarnen efter högmessopredikan på Bönsöndagen i Maria kyrka den 14 Maj 1882. Sthm 1882. 4 s. (Sign.) — Doktor Martin Luther. En minnesteckning med anledning af den 400 :de årsdagen af hans födelse (Läsning för folket. Tilläggshäfte. Ny följd. Nr 5, 1883. 96 s.). — Några drag af det judiska undervisningsväsendet vid tiden för kristendomens framträdande (Sveriges ungdom, 1885, s. 232—235. Sign. Fr. F.). — Genmäle till biskopen och öfverhofpredikanten m.m. herr doktor G. Billing ... (Vårt land 23/1 1888). —¦ Mot den katolska propagandan. Predikan i Stockholms Storkyrka på Gustaf-Adolfs-dagen den 6 November 1889. Sthm 1889. 18 s. — Några tankar om kristendomsundervisningen i våra skolor. Föredrag hållet vid invigningen af Södermalms Högre allmänna läroverks nya byggnad den 7 september 1891 (I religiösa och kyrkliga frågor, 5, 1891. 25, (1) s.). — Jesus Kristus är oss gifven. En juldagsbetraktelse (ibid., 17, 1893. 15, (1) s.). — Olavus Petri (Ord o. bild, 2, 1893, s. 15—28. Även sep. utg. Sthm s. å.). — Slutord till nattvardsbarnen i Storkyrkan den 29 april 1894. Sthm 1894. (2) s. (Sign.) — Undervisning i kristendom i anslutning till Luthers lilla katekes. Sthm 1894. VIII, 307 s. — [Tal] Vid fröken Carolina Norstedts jordfästning i Storkyrkan den 4 november 1894. Sthm 1894. 6, (2) s. —Om den ställning våra heliga skrifter intaga till bruket af alkoholiska drycker. Föredrag hållet vid Södra grundlogernas af nationalgoodtemplarorden högtidsfest i Katarina kyrka den 17 mars 1895. Sthm 1895. 32 s. 2. uppl.' s. å. — Doktor Fehrs sista predikan. Predikan på Reformationsdagen den 28 april 1895. Sthm 1895. 13, (3) s. 2. uppl. s. å. — Konfirmationstal i Storkyrkan den 29 april 1892 (I religiösa och kyrkliga frågor, 34, 1899, s. 11—16.). — Recensioner, genmälen och artiklar i Vårt land, Svenska Dagbladet, Stockholms Dagblad och andra tidningar.

Översatt: K. R. Hagenbach, Om tro och otro. Sthm 1874. (4), 64 s. — F. M. Muller, Inledning till den jemförande religionsvetenskapen. Sthm 1874. (4), 191, (1) s. — F. W. Farrar, Jesu lif. öfvers. och bearb. Med 311 illustr. Sthm 18 [77—]78. 4: o XXXII, 1254 sp. 2. uppl. (godtköpsuppl., 8: o) 18[80—]81, 3. uppl. 1885, ny uppl. (illustr. 4: o-uppl.) Chicago [omkr. 1890], 4. uppl. (i huvudsak lika med föreg.) Sthm 18[91—] 92, ny uppl. Häft. 1—3 Sthm 1907. — F. A. & O. Strauss, Den Heliga Skrifts länder och orter. Sthm 1877. 4: o (4), 436 s., 2 kartor. Ny uppl. 1—2 1896. — E. Riehm, Kyrka och teologi. Föredrag. Sthm 1882. 60 s. — J. Köstlin, Luthers lefnad. Bemynd. öfvers. från tyskan. Sthm 1884. VI, 572, IV s. — M. Luther, Om en kristen människas frihet. Med en inledn. försedd öfvers. från latinet (I religiösa och kyrkliga frågor, 1, 1891. 56 s.). — A. Ritschl, Den kristliga fullkomligheten. Ett föredrag. — F. Spitta, Om den heliga nattvarden. För påsktiden, till upplysning och till uppmuntran. En afhandling (ibid., 2—3, 1891. 40 s.). — A. Harnack, Dogmhistoriens trefaldiga utmynning. Af förf. auktoriserad öfvers. (ibid., 4, 1891. 259, (1) s.). — E. Haupt, Den Heliga Skrifts betydelse för evangeliska kristna. — R. Handmann, Kristendom och buddhism i deras förhållande till hvarandra. — P. Lobstein, Några tankar om barndopet (ibid., 6—8, 1892. 160 s.). — F. Kattenbusch, Från Schleier-macher til] Ritschl. Orienterande framställning af dogmatikens nuvarande ställning. Föredrag (ibid., 10, 1892. 68 s.). — A. Harnack, Den apostoliska trosbekännelsen. En historisk redogörelse jämte ett slutord (ibid., 11, 1892. 35, (1) s.). — Dens., Svar på D. Gremers stridsskrift "Till striden om Apostolikum". Med ett förord försedd öfvers. (ibid., 12, 1893. 35, (1) s.). — H. H. Wendt, Den äkta kristendomens norm (ibid., 13, 1893. 54, (2) s.). — H. Schultz, Det gamla testamentet och den evangeliska kyrkan (ibid., 14, 1893. 30, (2) s.). ¦— B. Stade, Om de uppgifter som tillhöra det gamla testamentets bibliska teologi. Akademiskt högtidstal (ibid., 16, 1893. 42 s.).

Utgivit eller redigerat: Barnens bibel. Sammandrag för barn af Den Hel. Skrifts innehåll, framstäldt med de hel. författarnes egna ord. Efter Domprosten D:r H. M. Melins bibelöfvers. red. Sthm 18[74—]75. 4: o VII, (1), 427, (1) s. — Illustrerad verldshistoria, utg. af E. Wallis. D. 2—3. Sthm 1875—76. (Tills. m. andra.) — Evighetsblommor. En samling religiösa dikter af nyare svenska författare, utg. Sthm 1881. VII, (1), 471, (1), VII, (1) s. — Familjebibel. Valda stycken af Den Heliga Skrift för hemmet och skolan. Med korta sakliga förklaringar, kartor m.m. utg. Nya testamentet, Sthm 1887. VIII, 472, (1) s.; Gamla testamentet, Sthm 1889. VIII, 659, (3) s. — I religiösa och kyrkliga frågor. Gammalt och nytt, inländskt och utländskt i evangelii tjenst utg. 1—31. Sthm 1891—95.

Källor och litteratur

Källor: ovan anförda handskrifter; riksarkivarien Emil Hildebrands dagböcker, Riksarkivet. — T. Andrae, Nathan Söderblom (1931); Fridtjuf Berg, Fredrik Fehr (Svea, 52, 1896); C. M. Carlander, Svenska bibliotek och ex-libris, 2: a uppl., 4:1 (1904), s. 350 ff.; [B. Bowallius], Minnesbilder (1901), s. 43–55; S. A. Fries, Fredrik Fehr. Hans verksamhet och betydelse som teolog (1896); dens., På femtionde årsdagen efter Fredrik Fehrs födelse. Tal ... 1899 (I religiösa och kyrkliga frågor, 34, 1899); dens., Viktor Rydbergs och Fredrik Fehrs inflytande på religion och kyrka i Sverige (1912); dens., Vår kärleks historia. Ett bidrag till teologiens historia, red. av M. Fries (1945); Fr. Fålvraus, Min barndoms kristendomslärare (Hågkomster och livsintryck, 2, 1922), s. 163 ff.; G. Hellström, Stockholms stads herdaminne (1951); A. O. I. Kiellman-Göransson, Tal vid ... Fredrik Fehrs jordfästning (1895); N. Norman, Den unge Strindberg och väckelserörelsen (1953); A. Palm, Ur en agitators lif (1904), s. 185; E. Rodhe, Svenska kyrkan omkring sekelskiftet (1930); E. Svensén, De döde (Nornan, 23, 1896, tr. 1895), s. 223–225; N. Söderblom, Svenskars fromhet. Ny samling (1931), s. 42–90 (inledn., s. 42–66, 83–84, av Anna Söderblom); Lydia Wahlström, Trotsig och försagd (1949). – Meddel. av professor Bengt Hildebrand, Stockholm, och läroverksadjunkten fil. mag. Gunvor Fehr, Katrineholm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik August Fehr, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15196, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lindeskog.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15196
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik August Fehr, urn:sbl:15196, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lindeskog.), hämtad 2024-04-20.