Carl Henrik Jobst Feilitzen, von

Född:1840-09-22 – Skeda församling, Östergötlands län (på Vargsäter)
Död:1901-04-04 – Enköpings församling, Uppsala län

Lantbrukare


Band 15 (1956), sida 542.

Meriter

4. Carl Henrik Jobst von Feilitzen, bror till F. 3, f. 22 sept. 1840 på Vargsäter, Skeda sn (Ög.), d. 4 april 1901 i Enköping. Skolgång i Linköping; student vid Uppsala univ. 25 jan. 1859; bergsex. 14 dec. 1863; auskultant i Kommerskollegii bergsavd. och bergsnotarie 18 dec. s.å.; ritare vid Överums bruk 1864; elev vid Falu bergsskola 23 jan. 1865, utex. 28 aug. 1866; elev å Jernkontorets stat 1 juli—1 nov. 1867; arrenderade Alsterfors järnbruk (Kronob.) 1867—68, Blomsfors bruk (Ög.) 1868—71 och lantegendomen Ryvenäs (Kalm.) 1871—76; grundade och ledde Öfverums trädestillations a.-b. 1871—74; grundade 1874 Tjusts tekniska fabriks a.-b.; flyttade till Jönköping 1877; genomgick 1880—81 en kurs i frökontroll vid Östergötlands läns frökontrollanslalt; sysslade i Jönköping med tillverkning av tekniska fabrikat; grundade där en kemisk station aug. 1882; Jönköpings stads handelskemist sept. 1884; föreståndare för statens kemiska station i Jönköping 1 dec. 1885; tillika föreståndare för den nybildade Mosskulturföreningen 25 jan. 1886; prisdomare vid Allm. sv. lantbruksmötena i Göteborg 1891 och Malmö 1896 samt vid Stockholmsutställningen 1897; led. av Jönköpings stadsfullmäktige 1893—1901. RVO 1891; LLA 1895; RNO 1898; RDDO 1899; innehade även rysk orden och var ledamot av ett flertal utländska sällskap inom sitt ämnesområde.

G. 27 dec. 1867 på Trollebo, Lemnhults sn (Jönk.) m. sin kusin Rosa Clementine Eugenie Stålhammar, f. 18 nov. 1845 på Holmersberg, Vetlanda sn (Jönk.), d. 10 juli 1919 i Stockholm (Hedv. El.), dotter av sergeanten Frans Gustaf Stålhammar och Maria Charlotta Harlman.

Biografi

Efter bergsexamen i Uppsala 1863 och examen från Falu bergsskola några år senare arrenderade Carl von F. 1867—68 järnbruket Alsterfors (Kronob.). Ehuru i besittning av mycket gedigna kunskaper, idérikedom och stor energi var F. icke framgångsrik som industriman. En av anledningarna härtill var väl den, att han som bruksarrendator på Alsterfors redan året efter tillträdet (nödåret 1868) mötte mycket stora svårigheter: det för bruksdriften erforderliga vattnet sinade, och på fälten torkade grödorna bort. Då han nödgades uppsäga arrendet av Blomsfors bruk, stod det i samband med ogynnsamma konjunkturer för järnindustrien.

År 1871 grundade F. Öfverums trädestillations a.-b., som han ledde till 1874. Han startade då Tjusts tekniska fabriks a.-b., där han verkade som disponent för bolagets fabriker vid Baggetorp, Ryvenäs och Stensnäs (Kalm.) till år 1876, då bolagets förvaltning omorganiserades. I fråga om metoderna att genom torrdestillation av trä utvinna olika produkter ur våra skogar var F. en av föregångsmännen, och som disponent synes han ha gjort en mycket värdefull insats. I varje fall fick han, då han lämnade dessa företag, av styrelsen det vitsordet, att han »på det mest praktiska sätt löst uppgiften att ordna denna näring till en vinstgivande affär» och att han genom sina metoder »lyckats för produkterna vinna ett förtroende, som tillåter dem tävla med, om ej överträffa, vad som därav utifrån importeras». F. var emellertid minst av allt affärsman, och hans första år efter överflyttningen till Jönköping som tillverkare av tekniska fabrikat synes ha varit en tid av arbete och försakelse.

Sedan han aug. 1882 upprättat en kemisk station »för jordbruket och näringarna» (statlig 1885, med F. som förste föreståndare) samt hösten 1884 antagits av stadsfullmäktige i Jönköping till stadens handelskemist, hade han nu funnit ett verksamhetsfält, där hans stora kunskaper skulle bära rik frukt. Som föreståndare för stationen begränsade han ingalunda sitt arbete till laboratoriet. Han reste omkring på landsbygden, höll talrika föredrag och utvecklade en livlig författarverksamhet i syfte att väcka intresse för jordbrukets utveckling. Han kom snart till insikt om, att det inom Jönköpings län med dess vidsträckta torvmarker skulle vara en tacksam uppgift att söka höja avkastningen från torvmarkerna. Genom facklitteraturen hade han fått kännedom om de stora framsteg, mosskulturen gjort i Tyskland och Holland, och så mognade hos honom tanken att genom en studieresa till dessa länder och Danmark skaffa sig en grundlig kunskap om där använda metoder och vunna resultat. Tack vare ett reseanslag från Lantbruksakademien kunde han förverkliga sina planer sommaren 1885. Under denna resa knöt han förbindelser med flera av Tysklands och Hollands främsta jordbruksforskare och med en hel rad framstående odlare. »Få, om ens någon, med allmänna medel understödd studieresa», säger Rob. Tolf, »torde hava fått en sådan betydelse för vårt land som denna».

Vad F. fick se under resan överträffade vida hans förväntningar. Han fann det till fullo bestyrkt, att en rationell odling av de av naturen fattiga mossjordarna var lönande, och att de goda resultaten vunnits genom ett enigt samarbete mellan vetenskapsmän och mossodlare. Då han vandrade omkring på de vidsträckta odlade mossarna, väcktes hos honom tanken, att det, som varit möjligt i Holland och Tyskland, borde vara möjligt också i Sverige, inte bara i Jönköpings län utan i hela landet. Under hemresan genom Danmark såg F., vad det Danske Hedeselskab hade åstadkommit på de ofruktbara jylländska hedarna. Han fick klart för sig, att det som behövdes var en förening, som med bidrag av enskilda, av hushållningssällskap, landsting och staten skulle verka för att höja den svenska moder-näringen genom att arbeta för en rationell torvmarksodling.

Redan 27 nov. 1885 lade F. fram sin plan i ett föredrag i Rogberga lantmannaförening under rubriken: »Huru skall mossodlingen i länet inom den närmaste framtiden på lämpligaste sätt kunna underlättas och i vidsträcktaste grad verkställas?» Han »ådagalade önskvärdheten och behovet av, att ett sällskap bleve bildat, vilket skulle ha till uppgift att verka för spridandet av upplysning och praktisk kännedom rörande mosskulturen m.m.» (ref. i Jönköpingsposten). Förslaget rönte visserligen motstånd från en del av de närvarande, men man beslöt i alla fall att tillsätta en kommitté för att utreda frågan. Vid lantmannaföreningens följande sammanträde 25 jan. 1886 bildades en mosskulturförening för länet. F. valdes till vice ordförande och blev helt naturligt ledare av verksamheten. Redan vid den nybildade föreningens första sammanträde 23 febr. 1886 ombildades den till »Föreningen för mosskulturens främjande i södra och mellersta Sverige». Två år senare, 10 jan. 1888, ändrades namnet till »Svenska Mosskulturföreningen».

Carl von F: s idé hade blivit verklighet, och han kunde övergå från ord till handling. Redan våren 1886 anlades några smärre försöksfält, och i september samma år utkom provnumret av »Tidskrift, utgifven till främjandet af mosskulturen inom södra och mellersta Sverige», sedermera Svenska Mosskulturföreningens Tidskrift. I samband med föreningens ordinarie möte i nov. 1886 hade F. ordnat en mosskulturutställning, den första i sitt slag i vårt land. Våren 1887 anlades en kärlförsöksgård på hushållningssällskapets gård i Jönköping — kemiska stationen var fr.o.m. 1886 inrymd i sällskapets byggnad. Kärlförsöken voro till en början av mycket blygsam omfattning, men 1890 utvidgades de högst väsentligt, då en ny s.k. vegetationsgård anlades i närheten av östra stationen i Jönköping på en arrenderad tomt, som 1899 inköptes, och dit senare föreningens institutionsbyggnad förlades. År 1890 var även i ett annat avseende betydelsefullt för F. och föreningen. Då påbörjades nämligen anläggningen av Flahults försöksfält, »Mossfältet», eller Flahults försöksgård, som det senare kom att heta. Därmed förverkligades en av F: s älsklingstankar, för vars utförande krävts mycken tid och arbete, nämligen odlingen av en större, steril högmosse.

Genom den rastlösa verksamhet, som F. utvecklade, vann Svenska Mosskulturföreningen snabbt anseende både inom och utom landet, och såväl föreningen som dess föreståndare fingo också offentligt erkännande. Vid utställningen i samband med lantbruksmötet i Göteborg 1891 belönades föreningen med flera guld- och silvermedaljer och ett hederspris »för framstående arbete till jordbruksnäringens befrämjande», och F. själv fick Vasaorden. Vid lantbruksmötet i Malmö 1896 fick föreningen hederspris »för framgångsrika strävanden för mossodlingens befrämjande».

C. v. F: s stora livsverk — skapandet av en rationell mosskultur — utfördes under den relativt korta tiden av femton år. För att rätt kunna bedöma värdet av hans insats måste man göra klart för sig, att den svenska jordbruksforskningen på 1880-talet ännu låg i sin linda, och dess resultat spredos endast långsamt till jordbrukarna i skilda delar av landet. På torvjordarna bedrevs en ensidig havreodling, och bland jordbrukarna var kännedomen om de då nya gödselmedlen, den s.k. konstgödseln, ytterst bristfällig. Flahult blev vårt lands första försöksgård — först 40 år senare tillkom den första statliga försöksgården. F. förenade på ett lyckligt sätt forskning och upplysningsverksamhet, och Flahult utvecklades snabbt till ett viktigt centrum för jordbruksforskningen i vårt land, dit inte bara mossodlare utan jordbrukare i allmänhet kommo från när och fjärran för att se och lära.

Den kemiska jordanalysens betydelse som grundval för torvjordarnas odling och behandling hade i F. en varm förespråkare. Genom talrika försök påvisade han betydelsen av jordförbättring genom ler- och sandblandning samt kalkning. Torvjordarnas gödsling erbjöd ett rikt arbetsfält med många och viktiga problem, vid vilkas lösning F. inlade myckel stora förtjänster. Genom hans arbete främjades i mycket hög grad användningen av konstgödsel framför allt på torvjordarna. Det gällde emellertid inte bara att påvisa värdet av näringstillförsel till de magra jordarna. Viktigt var också att för jordbrukarna avslöja de mer eller mindre värdelösa preparat, som då och då uppenbarade sig. Som exempel må nämnas de försök F. ulförde med fältspatmjöl i den första kärlförsöksanläggningen. En firma i Småland hade börjat tillverka fältspatmjöl i förhoppning om, att denna kalihaltiga produkt skulle kunna ersätta de kalisalter, som importerades från Tyskland. Efter flera års försök kunde F. påvisa, atl så inte var fallet, och tillverkningen upphörde snart.

Av epokgörande betydelse blev F:s arbete på att ersätta den ensidiga havreodlingen med en allsidig växtodling i en ordnad växtföljd och kanske framför allt hans uppslag att införa vallodlingen på torvjordarna. Det har omvittnats bl.a. av mosskulturföreningens förste botanist, Rob. Tolf, alt »bland allt vad försöksfältet på Flahult har att uppvisa, plägar intet i högre grad tilldraga sig de besökandes uppmärksamhet än dess frodiga vallar på vitmosstorv». Ännu i dag lämna en del av de vallar, som anlades av F., rika skördar. Bland andra växtodlingsproblem, som F. ägnade sin uppmärksamhet, kunna nämnas växternas kvävenäring och den praktiska användbarheten av ympjord och bakteriekultur för baljväxter, potatisodling på mossjord, gröngödsling m.fl.

En fråga, som i hög grad intresserade F., var de stora högmossarnas kolonisering. I Tyskland och Holland hade han sett stora högmossearealer koloniserade, och han arbetade på alt skapa något liknande i Sverige. Sedan försöksfältet vid Flahult anlagts, upplätos 1897 två kolonat på mossen. Hans sista tryckta uppsats behandlar frågan om de större högmosskomplexens torrläggning på statens bekostnad.

Mosskulluren var för F. icke endast en fråga om mossarnas användning inom jordbruket, utan innefattade även spörsmålen om mossarnas industriella användning, d.v.s. för tillverkning av torvströ och bränntorv. I talrika uppsatser klargjorde han torvströets betydelse för ladugårdsskötseln, och då vid 1800-talets slut intresset för bränntorven blossade upp, sökte han också bidra till lösningen av därmed sammanhängande problem.

Den empiriska forskningen, analysen och försöksverksamheten var för F. icke något självändamål. För honom gällde det framför allt att sprida kunskap. I ett mycket stort antal större och mindre uppsatser, framför allt i mosskullurföreningens tidskrift, och i snart sagt otaliga föredrag delgav han både forskare och jordbrukare resultaten av föreningens verksamhet. Därvid betonade han gång på gång, att föreningens uppgift icke var att locka jordbrukarna till experiment utan att ge dem fakta, på vilka en vinstgivande mosskultur kunde grundas. Därför blev också lians upplysningsverksamhet av bestående värde.

Personligen var F. en enkel och anspråkslös man och en intensiv arbetsmänniska. Rob. Tolf skriver i sin biografi, att »det offentliga framträdandet såsom en representativ och märklig personlighet syntes alltid på honom utöva ett besvärande tryck. Bäst var han sig själv, då han med någon intresserad fick diskutera en kulturfråga eller på fältet demonstrera sina försök: då blev han varm, då blev han medryckande, och den hänförelse, som vid sådana tillfällen satte sin prägel på hans ord och person, bidrog mäktigt att verka övertygande på åhöraren». Som människa var F. välvillig, vänfast, hjärtegod och hjälpsam. Han var visserligen djupt allvarlig, men i ett sällskap, där han trivdes, var han glad med de glada och någon gång t.o.m. uppsluppet skämtsam.

C. v. F. offrade sig helt för sitt arbete, och våren 1901 ändades hans verksamma liv. Hans bortgång väckte djup förstämning och varmt deltagande, även utom vårt lands gränser. Han hade med glödande entusiasm för sin arbetsuppgift, med seg uthållig kraft och bergfast tro på slutlig seger förverkligat den idé, som han fick, då han vandrade på de odlade mossarna i Tyskland. I tacksamt minne av hans stora förtjänster om svenskt jordbruk reste hans vänner några år efter hans död hans byst (av Carl Eldh) bland lummiga träd utanför den institution han skapat. Några år senare, 1914, restes en minnessten över honom på Flahult.

Författare

Hugo Osvald.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Register till Svenska Mossknlturföreningens lidskrift 1886—1936, s. 15—19. — Dessutom: Meddelande från Jönköpings kemiska station |rörande verksamheten under sommaren 1882] (Jönköpings läns hushållnings-sällsk. qvartalsskrift, 1882, s. 152—153). — Meddelande från Kemiska stationen i Jönköping öfver de vigtigaste analyser som under hösten blifvit utförda (ibid., 1882, s. 187—182). — Om jordanalyscr. Kortfattad! utkast till ledning för jordbrukare. Jönköping 1883. 15 s. — Årsberättelse från Kemiska stationen i Jönköping för år 1883—1899 (Jönköpings läns hushållningssällsk. handl. och tidskr. 1884—1900). — Kemiska stationens verksamhet. Föredrag. (Jönköpings läns hushållningssällsk. handl. och tidskr. 1884, s. 243—252). — Vårt jordbruk. Föredrag inför Jönköpings läns landlbruksförcning. (ibid., 1884, s. 238—243). — Anmälan angående det lager af snäekmergel som anträffats vid Södraholms gård . .. jemte yttranden angående samma mergel af L. F. Nilson och J. Arrhe-nius. Jönköping 1885. 8 s. — Om inslrögödning (Jönköpings läns hushållningssällsk. handl. och tidskr. 1885, s. 202—204). — I mossodlingsfrågan (ibid., 1886, s. 238—244). — Om torfströ (ibid., 1886, s. 229—238). — Kan det anses lönande att odla våra vanliga hvitmossar på samma sätt som sker i Tyskland och Holland? (K. Landtbruksakad. handl. och tidskr., Årg. 26, 1887, s. 241—244). — Mossodlingsfrågan. Föredrag (Den nordiske Landbrukskongres ved Industri-, Landbrugs- og Kunsludslillingen i Kjobenhavn 1888, Khvn 1888, s. 96—108). — »Det danske Hedeselskab». (Reseberättelse) (Jönköpings läns hushållningssällsk. handl. och tidskr. 1889, s. 119—124). — Om torfströ. (Skrifvet för tidn. Jönköpings-Posten 1888). Jönköping 1891. 12 s. [Ny uppl.] 1892. — Wirksamkeit des schwedischen Moorkulturvereins (Mitteilungen des Vereins zur Förderung der Moorkultur im Deutschen Reiche, Jahrg. 9, 1891, s. 325—332). — Vårråg på mossjord (Landtmannen, Årg. 2, 1891, s. 619). — Kalkning (ibid., Årg. 3, 1892, s. 22—23). — Den svenske Mosekullurforening (Tidskrift for Skovbrug, Aarg. 5, 1897, s. 69—78). — Uppsatser i mosskultur. H. 1—8. Göteborg 1897—99. 188 s. — Mosskullurens framsteg under de senaste åren (K. Landtbruksakad. handl. och lidskr., Årg. 38, 1899, s. 154—167). — Jordanalyser (Tidsskrift for Landbrug, Aarg. 7, 1900, s. 217—226). —¦ Gödslingsförsök utförda af Svenska mosskulturföreningen åren 1887—1899 under ledning af Carl von Feilitzen. [Utg. av Hj. von Feilitzen.] Göteborg 1901. (4), 282 s. 4:o. — Artiklar i Jönköpings-Posten och Smålands Allehanda, där F. regelbundet medarbetade 1883—S7.

Översatt: F. Holdefleiss, Ladugårdsgödsels behandling med kalisalt. (Därmed sammanlr.: C. v. Feilitzen, Svenska niosskulturföreningens kulturförsök under år 1891.) Göteborg 1892. 23 s. — M. Msercker, Kaligödslingen. Ett medel att höja jordbruket och minska produktionskostnaderna. Bearb. öfvers. Göteborg 1892. 194, (4) s. — Om växternas näringsförhållanden samt åkerjordarternas uppkomst och egenskaper. Sthm 1882. 26 s. — Rådgifvare vid de vigtigaste kulturväxternas ändamålsenliga gödsling. Bearb. öfvers. utg. af Svenska mosskulturföreningen. Jönköping 1892. 56 s. (övers, anon.) [Omtr.] Göteborg 1893. — C. von Seelhorst, Åker- och ängskidtur på mossjord. Fri öfvers. Göteborg 1893. 135, (3) s. — E. Risler & E. Columb-Pradel, Om jordanalyser, öfvers. i utdrag och försedd med tillägg av Carl von Feilitzen (Jönköpings läns hushållningssällsk. handl. och tidskr. 1888, s. 203—256).

Källor och litteratur

Källor: F:s skrifter och skilda årg. av Sv. Mosskulturfören:s tidskr., däribland särskilt F:s Svenska Mosskiilturföreningens verksamhet (årg. 12, 1898) och vidare: H. Tolf, Carl von Feilitzen f (15, 1901); Avtäckningen av bysten av Carl von Feilitzen med anföranden av landshövding F. Pettersson och kammarherre R. G. N. Montgomery-Cederhielm (24, 1910); H. Osvald, Svenska Mosskiilturföreningens verksamhet 1886—1925 (40, 1926). — Kalender över ointro-duccrad adels förening 1944 (1943). — Se även Källor under F. 6. — De bibliografiska uppgifterna av förste bibliotekarien Olof von Feilitzen, Stockholm.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Henrik Jobst Feilitzen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15222, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hugo Osvald.), hämtad 2019-03-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15222
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Henrik Jobst Feilitzen, von, urn:sbl:15222, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hugo Osvald.), hämtad 2019-03-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se