Meriter

3. Olof Otto Urban von Feilitzen, f. 23 maj 1834 på Vargsäter, Skeda sn (Ög.), d. 14 sept. 1913 på Lövingsborg där. Föräldrar: löjtnanten och godsägaren Gottfrid Wilhelm Matthias von Feilitzen och Elisabeth Sophia Stålhammar. Kadett vid Karlberg 1 nov. 1847; underlöjtnant vid Svea artillerireg. 26 april 1853, vid Andra livgrenadjärreg. 16 maj 1856; andre löjtnant där 27 juli 1864; förste löjtnant 3 aug. 1869; kapten 2. kl. där 22 sept. 1876 och 1. kl. 4 april 1879; avsked 24 juli 1885. – Ägde och brukade Lövingsborg i Skeda sn. Författare under pseud. Robinson, skriftställare, kritiker. – RSO 1880.

G. 20 juli 1859 på Ängsholmen vid Drottningholm m. Charlotta (Lotten) Helena Sophia Lindblad, f. 3 maj 1829 i Stockholm (Klara), d. 16 juli 1912 på Lövingsborg, LMA 1864, dotter av tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad och Caroline Wilhelmine Sophie Kernell.

Biografi

Urban von F. växte upp i ett lantjunkarhem, som präglades av en gammalevangelisk fromhet. Fadern var en i praktiska ting dugande man, hos vilken humor var ett framträdande drag; enligt sonen erinrade han om Onkel Bräsig i Fritz Reuters Livet på landet. Modern synes ha varit en ovanligt ren karaktär. Med all den beundran, som F. hyste för henne, beklagar han dock, att strängheten i hennes uppfostran förkvävde anlagen till spontanitet och självhävdelse hos honom. I det otryckta självbiografiska utkast, Ett livsförsök, där han skildrat sin uppväxt, framstår hans tidiga barndom såsom synnerligen lycklig. Det stilla livet på Vargsäter i Östergötland avbröts av släktkalas hos farmodern på Åkerstad, då en sprudlande livsglädje kom till uttryck. Åtta år gammal togs den känslige, inåtvände gossen från föräldrahemmet för att på Mauritzholm och sedan på Ekenäs undervisas tillsammans med en son till friherre Eskil Banér. Där övertalades F., som egentligen önskade gå studievägen, att följa sin kamrat till kadettskolan på Karlberg. På så sätt kom han att fortsätta traditionerna inom sin egen släkt. Både den tidiga, för honom plågsamma skilsmässan från hemmet och vantrivseln på Karlberg, där han en gång fantiserade om att gå ut och lägga sig att dö i en snödriva, torde i hög grad ha skadat honom och på visst sätt gjort honom till en »utanförstående». Hela sitt liv kom han att beklaga, att han ej fått den utbildning, som skulle ha passat honom.

Genom en kadettkamrat, Pehr Lindblad, fördes han in i tonsättaren Adolf Fredrik Lindblads hem, vilket blev livsavgörande för honom, då han där mötte sin blivande hustru, den vackra och musikaliska Lotten Lindblad. Musiken blev nu ett viktigt intresse också för honom. Annars var det litteraturen som stod i centrum för hans intresse. Under kadettåren mottog han starka intryck bl.a. av Shakespeare och Dickens. Mitten av 50-talet fylldes av religiöst grubbel, framkallat framför allt av ett intensivt studium av Kierkegaards skrifter. Under inflytande av dennes antihumana syn i Øieblikket funderade han ett tag på att bryta den förlovning han ingått med Lotten Lindblad 1857. Fruktan för äktenskapet på grund av en viss oöverensstämmelse i sinnesart mellan honom och fästmön låg väl bakom. Likväl övervann han sin asketiska uppfattning av kristendomen och brände sin Kierkegaardlitteratur. Kierkegaard kom dock att allt framgent öva stort inflytande på honom.

År 1858 inköpte F. egendomen Lövingsborg i Skeda socken i Östergötland och bosatte sig där. Följande år ägde bröllopet rum. Det egocentriska draget i hans väsen försvann eller dämpades nu åtminstone till en tid. Barnens tillkomst betydde därvidlag mycket.

Svärföräldrarna flyttade 1864 till Lövingsborg, där en särskild byggnad uppfördes för deras räkning. Lotten von F., som var A. F. Lindblads älsklingsbarn, kom nu att i stor utsträckning ägna sig åt fadern och de med honom gemensamma musikaliska intressena, och F. tycks ha känt sig förbisedd. Genom Lindblad drogos många av den romantiska uppsalakretsen till Lövingsborg. Till dem hörde Thekla Knös, till vilken F. kände sig dragen av gemensamma religiösa och litterära intressen. Hon gjorde honom bekant med Emerson, som fick stor betydelse för hans utveckling bort från kierkegaardianismen, mot en ljusare och mera livsbejakande inställning till livet. F. deltog även aktivt i det lindbladska sällskapslivet; han sjöng till hustruns ackompanjemang visor av Sehlstedt, tonsatta av Lindblad, vidare Bellman, Bøgh m.fl. Med stor talang läste han om kvällarna högt äldre och nyare litteratur. Han lärde sig därvid, att högläsning är bästa metoden att undersöka en boks värde. Jordbruket sköttes huvudsakligen av rättaren och folket på gården, och han hade god tid till meditation och studier. Han skrev dikter, religiösa avhandlingar, predikoutkast åt en svåger, som var präst, valde ut bibeltexterna till P. U. Stenhammars oratorium Saul och David och förberedde på så sätt sitt författarskap. I en dikt »Nattviolen», tonsatt av Lindblad, sökte han tolka sitt väsens egenart med dess inslag av ljust och mörkt. Svårmodet framkallades av att han inte kände sig fullt lycklig. Han bar det med sig som en snigel sin snäcka, säger han en gång längre fram.

Fransk-tyska kriget och pariskommunen väckte hans intresse för dagsfrågorna och framkallade ett demokratiskt genombrott hos honom.

År 1874 gav F. ut en äktenskapsnovell, som han skrivit 1864, det år svärföräldrarna bosatte sig på Lövingsborg. Den behandlar ett subtilt ämne: en man, som känner sig olycklig i sitt äktenskap, därför att hans hustru, som älskar honom, inte ägnar honom den hela och odelade hängivenhet han längtar efter. Det är det kierkegaardska helhetskravet som gör sig gällande. Med sin novell hoppades F. vinna den oreserverade förståelse från hustruns sida, som var en förutsättning för hans lycka.

S. å. utgav F. också »Protestantismens Mariakult, 24 muntliga föredrag av Robinson». Signaturen visar, att han kände sig som en andlig öbo. Boken kan betraktas som en religionsfilosofisk avhandling. Protestantismen hade upphöjt familjelivet ur dess förnedring och betraktade det som en livsyttring av religiös helgd. »Protestantismens Mariakult» betecknar F:s slutliga övervinnelse av sin ungdoms antihumana religiositet. F. reagerade mot den tidiga kvinnoemancipationens tendens att vilja utsläta skillnaden mellan mannens och kvinnans begåvning. I deras artskillnad såg han själva drivfjädern till kulturen. Kvinnans värld var framför allt hemmet. Endast i den mån hon kunde utöva ett andligt moderskap borde hon dragas in i samhällsarbetet.

F:s religiösa utveckling under 1860- och 70-talen yttrade sig även i en så småningom skeende frigörelse från dogmerna, treenighetsläran, tron på Jesu gudom m.m. Viktor Rydbergs »Den siste atenaren» och »Bibelns lära om Kristus» spelade härvidlag en avgörande roll. De amerikanska unitarierna, framför allt Parker, samt engelska broadchurchpredikanter som Fr. W. Robertson och Charles Kingsley betydde också mycket för hans utveckling. Tron på det godas oförstörbarhet kom att bli själva kärnan i hans religiositet. Så småningom närmade han sig positivismen och evolutionismen, vars tro att det goda är statt i tillväxt han hade förutsättningar att förstå. Han ställde sig kritisk mot agnosticismen men betonade, att denna varken var materialism eller ateism utan en religiös åskådning.

»Protestantismens Mariakult» hade fallit i händerna på den unga Ellen Key, på vilken den i mångas ögon tunglästa boken verkade som en »uppenbarelsebok». Hon skrev en entusiastisk anmälan av den. Efter ett personligt sammanträffande började F. och hon en omfattande brevväxling, i vilken de diskuterade böcker, religion, politik och sina egna personliga problem med en å ömse sidor växande förståelse och sympati. Härigenom bröts F:s lantliga isolering. I slutet av 1870-talet började han sin kritiska verksamhet, vartill Ellen Key livligt uppmuntrade honom. Han publicerade sina artiklar i olika tidskrifter och tidningar. Mest verksam var han mellan 1882 och 1887. Hans produktion är till omfånget ganska begränsad. Ett par böcker, några översättningar och inemot ett hundratal uppsatser, det är allt. År 1879 publicerade F. en utförlig granskning av Viktor Rydbergs författarskap, som hör till det bästa av äldre Rydbergskritik. Sitt genombrott som kritiker gjorde han med Ibsen och äktenskapsfrågan 1882. Ibsen själv tackade honom för att han »udtalt det åndfuldeste og dybeste, som endnu er blevet sagt om min digtning». Då Ibsen några år senare reste på Göta kanal genom Östergötland, blev F. anmodad att under några timmar göra honom sällskap. F:s egen ömtåliga idealitet i fråga om äktenskapet, hans tidigare författarskap och hans förtrogenhet med Kierkegaard, som ju spelat en så stor roll för Ibsen, gjorde att han hade särskilda förutsättningar att förstå dennes äktenskapsuppfattning. Enligt båda hade kärleken mellan man och kvinna till ändamål att frigöra den mänskliga personligheten. Vänskapen med Ellen Key hade den största betydelse för Ibsen-bokens tillkomst. Hos henne tyckte han sig finna den absoluta förståelse, som han alltid hade längtat efter. Att den sympati de hyste för varandra djupnat till kärlek blev klart för dem vid ett besök, som F. gjorde i Stockholm i mars 1880. Mycket liksom predestinerade dem för att passa för varandra: deras härstamning och uppväxt på herrgårdar i avlägsna bygder, deras romantiska kärleksuppfattning och ytterligt starka sympatibehov, deras religiösa utveckling över en pietistiskt färgad åskådning mot en dogmfri religiositet. Därtill kom den spontana ömsesidiga sympatien.

Att förhållandet dem emellan måste stanna vid vänskap var från början klart för F., och han framhöll detta för Ellen Key i brev, som dock äro så fyllda av uttryck för den varmaste sympati, att de ha karaktär av kärleksbrev. De kommo emellertid överens om att fortsätta brevväxlingen, som berikade bådas tillvaro. Ellen Key hade dock svårt att i längden avstå från tillfredsställelsen av sitt kärleksbehov, som hon betraktade som det högsta och renaste i sitt väsen, och plågades av det halva förhållandet. År 1883 avbröt hon brevväxlingen, som efter ett halvår återupptogs av F. År 1887 kom det till en långvarig kris i deras förhållande, sedan F:s hustru av ett brev, som råkat falla i hennes händer, förstått brevväxlingens karaktär. Frågan om skilsmässa diskuterades nu. Fru von F. satte sig däremot, och F. själv var tveksam. Brevväxlingen upphörde, då Ellen Key motsatte sig fru v. F:s önskan att i fortsättningen få läsa breven. Att F. inte hävdade deras rätt att utan censur få fortsätta korrespondensen, var för Ellen Key en svår besvikelse. F. kände sig ha handlat orätt mot båda kvinnorna. Den konflikt han upplevde gjorde, att han med största förståelse läste och bedömde Ibsens drama »Rosmersholm». Vad han skrev om detta är höjdpunkten i hans Ibsen-kritik. Han måste ha känt en viss likhet med den samvetsömme idealisten Rosmer, vars handlingskraft var förlamad och som i all sin samvetsgrannhet ådragit sig skuld.

Upphörandet av den mer än tioåriga kontakten med F. blev för Ellen Key ett svårt slag. För dem båda fick brytningen viktiga följder. Medan F:s produktiva skede nu upphörde, frigjordes Ellen Keys produktivitet, sedan den akuta krisen väl var övervunnen. Hon hade varit F: s bästa läsare och trognaste lärjunge, och hans författarskap liksom kärleken till honom fick för hennes förkunnelse stor betydelse. Att arbeta för en ädlare äktenskapsuppfattning betraktade de båda som en central uppgift. Med intresse måste F. ha följt Ellen Keys bana mot världsberömmelsen. Tidigare än någon annan hade han upptäckt hennes stora begåvning. Ett brev till henne från 1910 vittnar om vilka varma känslor han ännu i sin höga ålderdom hyste för henne. Ett planerat sammanträffande kom emellertid inte till stånd.

Den produktivitet, som F. nedlade i sina brev, framför allt till Ellen Key men även till vänner som Johan Nordenfalk, Bror von Geijer, Harald Ehrenborg, Viktor Rydberg och Adolf Noreen, överträffar i omfång vida vad han offentligen lagt fram. Men det var under de år vänskapen med Ellen Key varade, som hans insats som kritiker var mest betydande. Det är, som om han behövt hennes stimulerande intresse. De anmälde ofta samma böcker parallellt i olika tidskrifter. Hans kritik växte fram ur hans brevskrivning. Grunden för hans kritikerverksamhet var en omfattande beläsenhet i nordisk, tysk, fransk, rysk och särskilt engelsk litteratur. England kallar han en gång för sitt andra fosterland. Dock hade han inte varit där – hans enda utrikesresor voro en rekreationsresa till Tyskland på 1850-talet och ett besök i Köpenhamn i slutet av 80-talet. Han ägde stor beläsenhet i Goethes skrifter – Goethe var den författare, som jämte Emerson kom att betyda mest för honom. Av äldre svenska författare var Geijer den han satte högst. Mycket högt värderade han Ehrensvärd. Till romantiken ställde han sig ursprungligen i princip fientlig men lärde sig uppskatta flera av dess företrädare. Gentemot Tegnér förhöll han sig på en gång beundrande och kritisk. År 1887 publicerade han i Nordisk Tidskrift en uppsats Kätterska tankar efter en omläsning av »Frithiofs saga», där han säger att Ingeborg och Frithiof företräder den kvinnliga och manliga normaltypen från 1800-talets början men inte hade någonting av framtid uti sig. Vid sidan av Ibsen-dramats intensivt levande gestalter tedde de sig tydligen konventionella och bleka. Uppsatsen blev utsatt för en frän kritik av C. D. af Wirsén, på grund av vilken F. blev utestängd från medarbetarskap i Nordisk Tidskrift.

Det som i första hand förenade F. med åttitalisterna, var hans intresse för kvinno- och äktenskapsfrågan. Det han önskade på det erotiska området var, som han säger i en recension av Edvard Brandes' skådespel »Et Besøg», snarare mannens likhet med kvinnan än kvinnans med mannen. Han var väl medveten om att han i sin erotiska idealitet intog en exklusiv ståndpunkt och att den rigorösa könsmoral han och andra samtida förfäktade endast kunde gälla fåtalet. Strindbergs »Giftas» betraktade han som en reaktion mot den alltför högt spända idealismen, och han ansåg det som riktigt, att de mer outvecklade människornas rätt att leva åter kom till tals. Trots en tydlig sympati för Strindberg kände han sig som dennes principielle motståndare. Han själv trodde på den kvinnliga egenartens fulla och fria utveckling, medan Strindberg enligt hans mening var reaktionär i kvinnofrågan. Men liksom Strindberg tyckte han, att emancipationslitteraturen gick till överdrift, då den gav männen skulden för alla olyckliga äktenskap. Äktenskapsskildringen i »Fru Marianne» ställde F. mycket högt. Ernst Ahlgren var den åttitalsförfattare han kände mest sympati för, inte minst på grund av hennes humor. F. var icke i princip någon vän av skönlitteratur, som satte problem under debatt. Den stora tendensfria engelska realismen före romantiken var hans ideal för verklighetsskildring. Och humor var vår vitterhets dagliga och stundliga behov, framhöll han liksom Fröding några år senare.

F. ville i sin kritik gripa det centrala i verket. Han stod främmande för Sainte-Beuves biografiskt-psykologiska metod. Hans likgiltighet för människan bakom verket är typisk för den spekulativa filosofiens och estetikens tidsålder. Först under Ellen Keys inflytande blev F. intresserad av biografier. En kritikers viktigaste egenskap var enligt F. receptiviteten: han skulle glömma sig själv och helt uppgå i det han höll på att bedöma. Kritikern skall, själv så obemärkt som möjligt, hjälpa läsaren till kontakt med det litterära verket. En ofrånkomlig fordran på en sann kritiker är samvetsgrannhet i omdömet samt frihet från skolmästrande och översitteri. F. var sparsam med lovord. Han avväger och utreder mer än han karakteriserar. Hans kritik bestod i att ställa författaren till svars för hans eget samvete, att bedöma honom efter hans inneboende möjligheter och bästa anlag. I regel anmälde han endast böcker, som han tyckte om. Självständighet och rättrådighet var hans signum som kritiker.

F. deltog även i den på 1880-talet livliga skoldiskussionen. På grund av sin utbildning till officer och sin i övrigt autodidaktiska bildningsgång hade han en annan erfarenhet än de flesta, som yttrade sig i skolfrågan. Han bekämpade den gängse skolbildningens polyhistor- och likformighetsideal, förordade fackbildning framför allmänbildning och lade stor vikt vid den fysiska fostran.

Brytningen med Ellen Key och kontroversen med Wirsén gjorde, att F. 1888 åtog sig ett uppdrag av Lorénska stiftelsen att göra en utredning om lantarbetarnas ställning i Östergötland, Småland och Skåne. Han hade själv varit en human arbetsgivare; då han tillträdde Lövingsborg, hoppades han att ej behöva se svultna torparansikten. Det var lantarbetarnas emigration och övergång till industrien, som framkallat behovet av denna utredning, vars syfte var att utröna, om statar- eller torparsystemet var fördelaktigast för dem. Resultatet av undersökningen, som pågick mellan 1888 och 1892, framlades i »Tjenare, statare och torpare. En del statistiskt material till jordarbetarfrågans lösning ...» 1890–92. Undersökningen visade, att torparsystemet vore att föredraga. F. påpekade behovet av en ny arrendelag, som för en bestämd tid tryggade torparen i hans åborätt och gav honom ersättning för förbättringar. Han kände stor sympati för lantarbetarna, med allt vad de hade av härdighet, praktiskt förstånd och samlad levnadsvishet. Hans arbete var en första orientering på ett område, som senare skulle bli rikt belyst inte minst i skönlitteraturen.

F:s stil är ofta tung och omständlig med långa meningar, men den kan vara träffande nog, såsom då han en gång kallar Strindberg »ett mellanting mellan Tom Sawyer och Karl Moor». F:s brevstil är omedelbarare och rikare på bilder, som ofta voro hämtade ur hans liv som lantbrukare och militär. »Vänlighet är för mig som havre för hästar», skriver han en gång i ett tackbrev till Adolf Noreen. Om Rahel Varnhagen säger han, att hon klättrar i Goethes jätteträd som en ekorre, och om Carlyle, att hans fantasi i essän om Muhammed skyndar fram som en arabisk springare över ökensanden. När F. talar om naturen, särskilt om blåsippshagarna i sin hembygd, får hans stil en lyrisk prägel. Framställningens tyngd gjorde, att hans kritik inte fick den räckvidd, som den skulle ha fått, om han skrivit ett enklare, klarare och mera suggestivt språk. Många torde dock ha följt särskilt hans Ibsen-kritik med uppmärksamhet. Magdalene Thoresen säger, att F:s Ibsen-kritik är »den eneste som slår med Myndighed». När F. utgivit ett urval av sina artiklar i tre små häften »Realister och idealister» (1885), skrev Hellen Lindgren till F., att han var stolt och glad över dennes kraft och innerlighet, och Anne Charlotte Leffler kände sitt författarhjärta värmas av att »vi dock äga en verklig kritiker i Norden». På 1890-talet skrev Selma Lagerlöf: »Ni kan väl tycka att jag är en så vild fågel, att Ni just ej kan ha mycken del i mig, men det är flera av Edra tankar, som jag har levande i mig.» På tal om olika uppfattningar av Goethe skriver Vilhelm Ekelund i »Concordia animi» 1942: »Hur klarseende var ej, hos oss, den ringaktade och bortglömde 'Robinson'!», ett yttrande, som visar att han ännu idag kan fängsla.

F:s författarskap ger i stort sett det intrycket, att det bakom det stod en hel och harmonisk personlighet. Även i umgänget synes han ha gett ett fullödigt harmoniskt intryck. Hellen Lindgren skriver efter ett besök på Lövingsborg 1902: »Robinson är en av de stilla, djupa naturer, som likt sjön och källan speglar vad som finnes omkring och över dem av jord och himmel. En av de män, som har ett hjärtats evangelium, vilket de bära som sin stilla skatt.» Lindgren framhåller, att F. hade något sällsynt behagligt över sitt framträdande, något av gammaldags, nästan gustaviansk sirlighet och elegans. Victoria Benedictsson besökte Lövingsborg 1887 och fäste sig vid motsättningarna i hans väsen: »Robinson var vacker och själsaristokratisk och nervös och sund och en enstöring och en älskvärd sällskapsmänniska», skriver hon till Ellen Key. Denna hans mångåriga vän säger i sin vackra essä över honom i Ord och Bild 1914, att hans liksom hans vänner Viktor Rydbergs och Johan Nordenfalks väsen präglades av stilla värdighet, vacker försynthet och ädel måtta. Dessutom tillskriver hon honom en nästan Franciskus-lik godhet. Tidigare hade hon emellertid fäst sig vid Hamlet-draget i hans väsen med hans benägenhet för självanalys och bristande handlingsmod. När F. 1884 som en av de första hos oss läste Amiels Journal intime, slogs han av likheterna med denne, den mest utpräglade Hamlet-typen i 1800-talets litteratur. Men som officer, lantbrukare och familjefader hade han en bredare verklighetsbas att stå på än den schweiziske tänkaren.

Författare

Axel Forsström.

Arkivuppgifter

Urban von Feilitzens efterlämnade papper finnas hos hans dotter fru Anna Casparsson och äro för närvarande icke tillgängliga för forskning. I K. biblioteket finnas några av hans brev till Ellen Key, en del brev till hans ungdomsvänner i avskrifter gjorda av Ellen Key samt hans brev till Oscar Levertin, Viktor och Susen Rydberg samt Karl Warburg. I Lunds universitetsbibliotek finnas F: s brev till Gottfrid Billing och Pehr Eklund, i Uppsala universitetsbibliotek hans brev till Adolf Noreen, i Gösta Mittag-Lefflers bibliotek, Djursholm, hans brev till Anne Charlotte Leffler och i Det kongelige bibliotek, Köpenhamn, hans brev till Georg Brandes.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: se bibliografi i A. Forsström, Urban von Feilitzen, »Ro-binson», 1924. – Dessutom följande tillägg: En af »Vestra Södermanlands Landt-bruksklubb» prisbelönad afhandling (Landtmannen, 2, 1891, s. 246–248, 256–259. Sign.). – Om vanlig statdrängs vilkor i Östergötland (ibid., 3, 1892, s. 210–211. Sign.). – Bättre vilkor för den »vanlige stataren» i Östergötland (ibid., s. 265. Sign.). – ökade statareförmåner i Östergötland (ibid., s. 277. Sign.). – Ett arrendelagförslag för Finland (ibid., 9, 1898, s. 610–616. Sign.). – Behöfver Sverige en arrendelag? Statistiska materialet sammanfördt ur Skrifter utg. af Lorénska stiftelsen N:ris 1, 6 och 7. Tjenare, statare och torpare (Berättelse öfver andra nordiska landtbrukskongressen i Stockholm 1897, afgifven af W. Flach, Malmö 1898. 2. Bilagor. Bil. 3. 35 s.). – Jordbruksarbetarne (Sveriges land och folk, utg. af G. Sundbärg, Sthm 1901, s. 549–554).

Källor och litteratur

Källor: F:s skrifter och ovan angivna brev. – H. Ahlenius, Georg Brändes i svensk litteratur till och med 1890 (1932); F. Böök, Från åttiotalet (1926); dens., Svenska litteraturens historia, 3 (1919–21); A. Forsström, Urban von Feilitzen »Robinson» (1924); dens., Robinson och fru Edgren (i Studier tillägnade Otto Sylwan på 60-årsdagen, s. å.); dens., Om Ellen Key (1949); E. Grandinson, U. von F. (nekrolog, Stockholms Dagblad 15 sept. 1913); Ellen Key, Robinson (Ord och Bild 1914); Hellen Lindgren, Makarna von Feilitzen (Idun 1902, nr 23); H. Schiller, Diktare och idealister (1928); dens., Från Sundsholm till Casa Collina (1932); dens., Tomma hövdingahus (1932); N. Å. Sjöstedt, Sören Kierkegaard och svensk litteratur (1950); A. Werin, Aurea mediocritas (Ord och Bild 1925); U. Wittrock, Ellen Keys väg från kristendom till livstro (1953).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Otto Urban Feilitzen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15226, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Forsström.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15226
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Otto Urban Feilitzen, von, urn:sbl:15226, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Forsström.), hämtad 2024-04-20.