Meriter

Fernholm, Andreas, f. 7 maj 1840 i Västerfärnebo sn (Vm.), d. 9 maj 1892 i Stockholm (Klara). Föräldrar: lantbrukaren Anders Persson och Anna Persdotter. Elev vid högre elementarläroverket i Västerås; student vid Uppsala universitet 21 maj 1863; teol. dimissionsex. 15 dec. 1865; prästvigd i Uppsala 30 nov. 1866; v. pastor i Frövi till maj 1867, i Ljusnarsberg till jan. 1868, därefter i Grythyttan; i maj 1870 beviljad två års tjänstledighet av K. M:t för tjänstgöring såsom föreståndare för Värmlands Ansgariiförenings missionsskola i Kristinehamn; avsked från prästämbetet 20 maj 1872; sjömanspastor i Göteborg i ett amerikanskt missionssällskaps tjänst 1872–74; predikant och föreståndare för baptistförsamlingen i Jönköping 1874–76, i Kristinehamn 1876–80, för Kristinehamns missionsförening 1880–83; ordinarie lärare vid missionsskolan 1882–86; redaktör och medarbetare i Hemlandsvännen, senare Sv. Morgonbladet 1886 till sin död; tillika föreståndare för missionsföreningen i Sundbyberg 1886–88 och på Kungsholmen.

G. 16 aug. 1871 i Karlsfors, Silleruds sn (Värml.) m. Gerda Andreetta Lignell, f. 4 febr. 1849 i Kila sn (Värml.), d. 28 juli 1914 i Nacka, dotter av prosten Anders Lignell i Kila och Regina Matilda Poignant.

Biografi

F:s livsgärning företer till synes en ohjälpligt splittrad och förvirrande bild. Från uppgift till uppgift, från plats till plats, från samfund till samfund vandrade han. Ingenstädes synes han ha haft någon varaktig stad, utom möjligen för ett decennium i Kristinehamn. Men man bedrar sig, om man av dessa yttre förhållanden låter sig bestämmas i sin uppfattning av F:s person och gärning. Där fanns mitt under allt en enhetlig linje, en mycket målmedveten om än icke alltid klar strävan. F. var snart sagt hela livet igenom på jakt efter en kristen församlingssyn och en förverkligad kristen församling, som kunde tillfredsställa honom. Hans sätt att söka och finna den och propagera den är en djupt personlig historia. Men den hör med i det större sammanhang, som den moderna svenska frikyrkorörelsens framväxt utgör.

Redan före sin prästvigning tjänstgjorde F. hos den bekante vik. pastorn Hans Jacob Lundborg i Grythyttan. Tiden i dennes närhet gav impulser åt F. för hela livet. Lundborg var läsarpräst, kritisk mot tillståndet inom den svenska kyrkan och dess episkopat men så mycket mer entusiastisk för frikyrka av det slag, som han funnit förverkligat i den skotska frikyrkan. Lundborg insåg värdet av frivilligt organiserat arbete. Under F: s tid i Grythyttan höllo makarna Lundborg på med utarbetandet av biografier över kristna gestalter, liksom de intresserade sig för Israels betydelse som folk. Man skönjer, hur hans livsgärning fick sin inriktning under dessa tidiga år.

Läget komplicerades för F., när han i sin gärning kom i kontakt med baptistiska tankar och började reflektera över dopet. Hos F. som hos många andra av tidens läsarpräster var det den kyrkliga sakramentsförvaltningen, som skapade problemen. En tillfällig lösning fann han ju, när han 1870 kallades till föreståndare för den av värmländska ansgariiföreningen planerade skolan. Där kom han – på ett egendomligt och betydelsefullt initiativ av själve ecklesiastikministern F. F. Carlson – med i den alltmera aktuella nattvardsrörelsen, där enskilda nattvardsföreningar sökte övervinna de svårigheter, som känsliga samveten både bland präster och lekmän erforo av de gängse sedvane-nattvardsgångarna. Lösningen var blott tillfällig. F. lämnade prästämbetet och de fria missions- och nattvardsföreningarna på luthersk grund. Han blev baptist och en mycket ivrig sådan. Hans »Skäl för min öfwergång till baptismen» gav en onyanserad, nästan fanatisk teckning av hans syn på den svenska kyrkan. Han fann statskyrkan vara detsamma som världen, en antikristlig företeelse. Det av kyrkan brukade barndopet – eller barnbegjutningen, som F. sade – fann han vara ett ypperligt medel att vidmakthålla den kraftiga villfarelsen, att man kan bliva kristen och vinna den eviga saligheten utan bot och sinnesändring. Här kommer i hans argumentation den typiska väckelsereligiositetens tal om personligt ansvar och om avgörelse och omvändelse klart till synes. Hos baptisterna fann han också en klar församlingstanke. Endast troende och döpta höra församlingen till. Och församlingstukt måste övas. Bundenheten vid staten är ett antikristiskt tecken. I månadstidskriften »Tidens tecken», där F. under en stor del av 1870-talet gav en sammanhängande skildring av baptismens historia, kunde han låta alla aspekter tala för sin nyvunna baptistiska tro.

Det dröjde emellertid icke alltför länge, förrän man på ledande baptisthåll i Stockholm märkte, att F. icke alltigenom bar den gängse baptismens signatur. Han å sin sida blev snart otillfredsställd med dess församlingstanke. Den evangeliska alliansens samfundsideal med gemenskap mellan alla troende oberoende av specialläror och former tog hans tankar. Livet, icke läran och icke heller formerna, var det väsentliga. När de fria lutherska missionsföreningarna under 1870-talets senare hälft började omändras till församlingar med egen sakramentförvaltning och när vidare Svenska missionsförbundet bildats 1878, tyckte sig F. här finna den riktiga församlingstypen och gemenskapen och sökte sig dit. Från att ha varit predikant i Kristinehamns baptistförsamling antog han en liknande anställning inom stadens missionsförening.

Mellan föreståndaren för missionsskolan i Kristinehamn, E. J. Ekman (SBL, 13, s. 1 ff.), som realiter också var det nya förbundets missionsföreståndare, och F. etablerades nu några år under 1880-talet ett mycket innerligt och betydelsefullt samarbete. Ekman var väl den starkare personligheten av de två, god predikant och typisk ledarnatur, som han var. Men i den inbördes umgängelsen blev han den mottagande parten. F:s genomförda syn på dopet som vuxen- och bekännelsedop, på församlingsliv och behovet av »konsekvent frikyrklighet» visade här sin genomsyrande makt. Det låg i F: s sätt att verka och propagera en intensitet och envishet, som icke var utan verkan, även om många reagerade inför hans våldsamma ord om världs- och skökokyrkan och dess väsende. Det var radikala tongångar och återspegling av anglo-amerikansk evangelikalism och independentism. Men de slogo icke helt igenom bland dem, som F. närmast vände sig till och ville övertyga. I varje fall ger »Förbundet» under Ekmans–F: s redaktion och »Pietisten» under Waldenströms klara besked om de disparata elementen inom det nya Missionsförbundet. Djupast sett ville de alla detsamma i kyrkliga ting: icke en stor apparat, som en på en gång organiserad frikyrka skulle innebära, utan independentiska församlingar med konsekvent frikyrklig praxis och egen sakramentsförvaltning och samarbete i gemensamma uppgifter.

F. var knappast någon stor predikant eller folktalare. Däremot ägde han stor förtrogenhet med och fallenhet för journalistisk gärning. Han kunde bli både aggressiv och fanatisk i sin framställning. Därigenom skadade han ofta den sak, som han ville kämpa för. Men om hans fromhet och gudsförtröstan, hans självständighet och villighet till personliga offer för en övertygelse rådde inga delade meningar. Ett problembarn var han både för kyrkan, baptisterna och »de fria lutheranerna». Men hans gärning uppvisar många drag, där senare tider tagit upp sådant, som han kämpade för. Dit höra så skilda ting som bibelskoleidéns genomförande i friförsamlingarna och det levande intresset för Israel och Israels-missionen. F. bekände sig till en form av kristendom, som genom sin inställning emot all form av världsligt väsen uppfattades som typiskt exklusiv och kulturfrämmande. Ett allmännare intresse ha ju dessa kretsar kring F. under hans Kristinehamns-tid fått genom att de bilda en del av bakgrunden till Gustaf Frödings ungdom (Olsson, s. 112).

Författare

W. Bredberg.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Skäl för min öfvergång till baptismen. Sändebref till vänner och bröder af lutherska bekännelsen. Göteborg 1872. 32 s. 2:a omarb. uppl. 1873. 79 s. — Kristliga dop-sånger. Göteborg 1873. 16:o. 16 s. — Begynnelsen af Jesu Kristi evangelium. 24 prädikningar. Jönköping & Kristinehamn 1876—77. (4), 308 s. (Tidens tecken. Årg. 4—5; prädikoh. 1—24). — Lifvet i Herren. Ord till uppbyggelse och eftertanke. Kristinehamn 1877. (4), 160 s. ¦— Om de troendes sammanslutning (Vittnet, Årg 2, 1878, s. 83—87). — Hvem har i en luthersk församling rätt att offentligen lära och utdela sakramenterna? (ibid., Årg. 2, 1878, s. 187—192). — Vill du blifva lycklig? En alvarlig fråga till hvilken som helst. Kristinehamn 1878. 23 s. (Sign.: A. F-lm.) — Kongl. förordningen af den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsutöfning (Vittnet, Årg. 4, 1880, s. 11—25, 43—59, 83—90, 114—125). — Kristlig fördrag- samhet och kärlek (ibid., Arg. 4, 1880, s. 161—167). — Mortimer Hudson. En berättelse om det första nykterhetsmötet (Grenljuset, Årg. 1, 1888, s. 27—35). — Dessutom artiklar i de av F. redigerade eller utgivna tidskrifterna, biografiska artiklar i Wermlands allehanda, Hemlandsvänncn och Svenska morgonbladet samt avsnitt i E. J. Ekman, Den inre missionens historia. 1896—1902.

Redigerat och utgivit: Tidens tecken 1873—1880. — Förbundet. Årg. 2—8, 1881—1885 (Tills, med E. J. Ekman.) — Blå bandet. Tidning för Sveriges alla nykterhetsvänner. 1889—1892 (9 maj). — Nykterhctsbasuncn. 1890. (Sångbok.).

översatt: Ett barns bön. Kristinehamn 1879. 12:o. 167 s. — Cuyler, T. L., Herrens stridsmän. Sthm 1889. 132 s. Ny uppl. 1890. — Drummond, H., Det största af allt. Sthm 1890. 64 s. Uppl.: 1891, 1905, 1917 och 1936. — Dens., Frid vare med eder. Sthm 1890. 60 s. Ny uppl. 1891. — Funcke, O. J., Hvar och en på sin post. Sthm 1890. 48 s. — Haslam, W., »Dock icke jag.» Sthm 1888. 335, (7) s. (Vald läsning för hemmet. 9.). — Dens., Från död till lif eller 20 års verksamhet i Herrens tjenst. Sthm 1880. (Vald läsning för hemmet. 7.). 2:a uppl. 1900. — Litet i sender för söndagsskolan. 1—2. Göteborg 1872—73. 32:o. 32; 16 s. — Ryle, J. C., »Handlen härmed, till dess jag kommer.» Sthm 1869. 32 s. — Sobm, R., Kyrkohistoria i sammandrag. Sthm 1890. 223 s. — Stockmcyer, L, Herrens bön förklarad. Sthm 1890. 116 s. — Talmage, T. de Witt, Kristendom i lifvet. Sthm 1890. 284 s. — Dens., Vigselringen. Sthm 1889. 200 s. — Tucker, C. M., Öfver mörka djup. Sthm 1890. 248 s. — Wesley, J., De trognas bättring. Göteborg 1872. 23 s.

Källor och litteratur

Källor: Uppsala universitets arkiv; Evangeliska Fosterlandsstiftelsens arkiv. – Evangeliska Fosterlandsstiftelsens årsredogörelser 1867–69; Föredrag hållna vid Svenska Missionsförbundets andra årsmöte 1880 och följ. år; Anders Lig-nclls Självbiografi, utg. av D. Toijer (1955); P. Waldenströms brev 1858–82, 2 (1938). – W. Bredberg, Frihet – ordning (1943); dens., P. P. Waldenströms verksamhet till 1878 (1948); dens. & O. Lövgren, Genom Guds nåd. Svenska Missionsförbundet 75 år (1953); E. J. Ekman, Den inre missionens historia, 3:1 (1900); [Werner Hermansson], Församlingstankens framväxt i Närke (1940); Oscar Lövgren, Våra psalm- och sångdiklare, 3 (1939); dens., Ur väckelserörelsens historia. 2. Värmländskt fromhetsliv (1940); Minnesskrift med anledning av Kristinehamns missionsförenings 70-åriga tillvaro (1929); Missionsskolan. Minnesskrift med anledning av Missionsskolans 50-års jubileum (1921); D. Nyvall, Min faders testamente (1929); Henry Olsson, Fröding. Ett diklar-porträtl, 3:e uppl. (1951); S. S. [= Selma Lagerström, f. Sundelius], Andreas Fernholm (1892); Svenska folkrörelser, 2 (1937); B. Wadström, Ur minnet och dagboken, 3 (1902); [M. Zettcrgren], Minnesskrift utgiven i anledning av Karlskoga Missionsförsamlings 75-årsjubileum den 26–27 nov. 1932 (1932); Åkerblom, Från C. A. Agardh till C. H. Rundgren (prästmötesavh. 1953). – Tidningar och tidskrifter.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Andreas Fernholm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15265, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Bredberg.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15265
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Andreas Fernholm, urn:sbl:15265, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Bredberg.), hämtad 2024-04-19.