Axel Erdmann

Född:1843-02-06 – Nikolai församling, Stockholms län
Död:1926-11-08 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Språkforskare


Band 14 (1953), sida 34.

Meriter

3. Axel Erdmann, bror till föreg., f. 6 febr. 1843 i Stockholm (Nik.), d. 8 nov. 1926 i Uppsala (Domk.). Elev vid Nya elementarskolan i Stockholm 1852–61; student vid Uppsala univ. 7 dec. 1861; vik. lektor i latin och grekiska vid Nya elementarskolan i Stockholm största delen av ht. 1865; fil. kand. i Uppsala 26 maj 1869; provårskurs vid Stockholms gymnasium ht. 1869 och vid Maria läroverk i Stockholm vt. 1870; vik. lärare i engelska vid Nya elementarskolan vt. 1871; disp. pro gradu i Uppsala 30 maj s. å.; docent i fornengelska språket vid Uppsala univ. 16 sept. s. å.; fil. doktor 31 maj 1872; föreläste offentligt 1873–74, vt. och ht. 1877 samt 1880–91 med undantag av ht. 1888, över sanskrit, examinator vid fil. lic-ex. i sanskrit och jämförande indoeuropeisk språkforskning; ledde övningarna i germanska seminariet 1884–87; uppehöll undervisningen och examina- tionen i germanska språk från sept. 1890; e. o. professor i nyeuropeisk lingvistik med undervisnings- och examinationsskyldighet i germanska språk 31 jan. 1892; censor vid studentex. 1897–1913; e. o. professor i engelska språket 1 jan. 1904; ord. professor i engelska språket 26 febr. s. å.; emeritus 3 dec. 1909. Företog ett flertal studieresor i utlandet. LVS 1889; RNO 1902. – Ogift.

Biografi

Redan som barn fick Axel E. nära förbindelser med Uppland, i det att familjen ägde och om somrarna bebodde överbo gård i Skuttunge socken. Sedan han 1861 börjat sina studier i Uppsala, blev det en vana för honom att då och då företaga strövtåg i stadens närhet och även längre bort på uppländska landsbygden. Härigenom närdes den gamla kärlek till provinsen, som skulle sätta spår också i hans gärning längre fram (se nedan s. 37).

I sina studier specialiserade E. sig omedelbart på språkforskningen. Han hörde till den skara av unga uppsaliensare, som på 1870-talet reste till de då banbrytande tyska språkforskarnas lärosalar och seminarier. Sålunda for E. bl. a. med offentligt understöd sept. 1872–aug. 1873 till Tyskland för studier i sanskrit och forngermanska språk, som innehavare av riksstatens större resestipendium maj 1875–maj 1876 till Tyskland, Frankrike och England för studier i romanska, germanska och slaviska språk, och som innehavare av riksstatens mindre resestipendium maj 1888–febr. 1889 åter till Tyskland för studium av de tyska språkseminarierna och till England för studiet av Shakespeare och för handskriftstudier. På egen bekostnad gjorde han flera resor till England under åren 1892–1907 för forskningar i medelengelska handskrifter.

E:s vetenskapliga studier hade, som synes, en sällspord mångsidighet och bredd. Han behärskade icke blott de olika germanska språken, de äldre såväl som de yngre, utan även jämförande indoeuropeisk språkforskning och sanskrit. Inom detta sistnämnda område publicerade han intet självständigt vetenskapligt bidrag, men det uppgives (Almgren), att det oersättliga manuskriptet till en som specimen för en lärostol i ämnet författad avhandling genom en olyckshändelse gick förlorat, just när det skulle inlämnas till tryckning.

E. var en av banbrytarna för den nyare språkforskningen i vårt land. Han utvecklade under tjuguårsperioden 1871–1891 en livlig och mångsidig verksamhet som vetenskaplig författare, framför allt inom germansk och särskilt engelsk grammatik och etymologi. Flertalet av hans tryckta skrifter falla inom denna period. Bland dessa märkas i synnerhet gradualavhandlingen »Essay on the history and modern use of the verbal forms in -ing in the English language I. Old Anglosaxon period» (1871), vilken tydligen var avsedd som inledning till en stort anlagd, men aldrig slutförd undersökning av denna viktiga fråga, »Dubbelformer i den moderna engelskan» (1886), och framför allt det betydande arbetet »Über die Heimat und den Namen der Ängeln» (1890), som kastar ljus både över språkliga och etnografiska frågor och innehåller vida mer än vad titeln anger, nämligen en etymologisk utredning av forngermanska stamnamn i allmänhet. Under de följande tjugu åren ägnade han huvuddelen av sin forskning åt en edition av en i talrika handskrifter föreliggande medelengelsk text, Lydgates »Siege of Thebes», vars första del, innehållande texten med variantapparat, utkom 1911. Ett inledningsband, omfattande handskriftsbeskrivningar, noter, glossar m. m., med vilket han var sysselsatt under de sista åren av sitt liv, hann han icke till fullo avsluta, men det utgavs postumt av förf. till denna biografi. Denna utgåva är E:s till omfånget största arbete. Det är en mönstergill edition och tillika en högst betydande arbetsprestation.

E:s vetenskapliga alstring var till omfattningen icke särskilt stor, men den utmärker sig för en gedigenhet, grundlighet och metodisk skärpa, som förläna hans arbeten bestående värde. Han hade oerhört stränga fordringar på sig själv och ville alltid gå till botten med varje fråga, som han tog upp till behandling. Detta förklarar till en del det begränsade omfånget av hans produktion, liksom även det förhållandet att flera av honom påbörjade arbeten icke blevo slutförda enligt den ursprungliga planen och att åtminstone ett avslutat arbete icke blev utgivet. I »Dubbelformer» (1886) hänvisar han flerstädes till en avhandling om gutturala och palatala c-, 3- och h-ljud som färdig och avsedd att snart tryckas; den kom aldrig ut. Texten till den anglonormandiska dikten »La Vie Seint Edmund le Rey» trycktes 1889, men blev icke publicerad; detta arbete har sedan på E:s anmodan fullföljts av H. Kjellman, och en planerad edition av en annan fornfransk text har fullbordats av Arvid Gabrielson. Till detta kom efter utnämningen till professor den tyngande arbetsbörda, som det stora ämnet medförde, och vidare mångsidigheten i hans vetenskapliga intressen.

E:s förut omvittnade intresse för Uppland ledde till, att han kom att organisera och leda två mycket betydelsefulla företag inom Upplandsforskningen. Allmänt intresserad för landsmål var E. en av initiativtagarna till den storstilade undersökning därav, som ännu pågår, och den egentlige banbrytaren för utforskandet av Upplandsmålet. Han redogjorde i Upplands fornminnesförenings tidskrift (bd 4) för denna verksamhet åren 1895–1900. När sedan Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala 1898 skulle verkställa den Westinska donationens föreskrift om utgivande av en Upplandsbeskrivning, blev E. samfundets representant i kommittén och redaktionens sammanhållande kraft; vid hans sida stod Karl Hildebrand som. medredaktör. Den mönstergilla landskapsbeskrivningen »Uppland, skildring av land och folk» utkom i två stora band 1901–08 och har E. att tacka för mycket. Han var även 1907–18 ordförande i Upplands fornminnesförening och som sådan en klok ledare (Almgren).

Sin allra främsta insats gjorde E. kanske dock som akademisk lärare. Han var den, som grundlade det moderna studiet av germanska språk i Uppsala. Engelskan var den del av ämnet, som mest fängslade honom. Det var den, som från början var föremål för hans vetenskapliga forskning, och åt den fick han helt ägna de senare åren av sitt liv. De principer han följde, då han hade att organisera studiet av germanska språk, har han närmare angivit i skriften »Om studiet av germanska språk vid Uppsala universitet» (1891). Vid sin undervisning lade han särskilt vikt vid de moderna språken. Hans föreläsningar voro mönstergilla genom sin klarhet och grundlighet, och de voro i sällsynt hög grad instruktiva och ägnade att införa de studerande i vetenskaplig metod. De omfattade mycket skiftande ämnen inom språkens äldre och yngre skeden. Hans lärjungar voro talrika. Icke mindre än fyra professorer i engelska vid svenska universitet och högskolor ha utgått ur hans skola. En minnesskrift av forna lärjungar tillägnades honom på hans sjuttioårsdag den 6 febr. 1913.

E:s intressen voro vidsträckta även utanför vetenskapens område. Axel E. var en naturälskare och mycket musikaliskt intresserad – han blev 1901 hederspresident i O. D. Han var en varmhjärtad man, en glödande fosterlandsvän och hade en starkt utvecklad hembygdskänsla. Till karaktären var han rättrådig och rakryggad, och han hade mycket bestämda åsikter, men han var också anspråkslös och oegennyttig, alltid redo att hjälpa där så behövdes. Han var vänfast och varmt avhållen av dem, som kommo honom nära. Som tentator kunde han verka något sträv och barsk, men han var i grund och botten välvillig och godhjärtad, och den som sett det glömmer inte lätt det vackra leende, som ofta plötsligt lyste upp de allvarliga dragen.

Författare

ElLERT EKWALL.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— E:s papper äro till största delen förstörda enligt hans egen bestämmelse. I Uppsala univ.-bibliotek finnas emellertid några i original jämte ett flertal brevkoncept av hans hand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Uppsala universitets matrikel höstterminen 1926 av Th. Fries & E. von Döbeln (1927), s. 78. Dessutom: Anteckningar vid Stor-O. D:n under åren 1895–1913 (K. Nyblom, Hör, I Orphei drängar!, [1], 1913, s. 269–329). Fortsättning... 1 nov. 1913–26 april 1928, förda av Axel Erdmann och andra (ibid., [2], 1928, s. 393–457).

Utgivit: Lydgate's Siege of Thebes. Ed. from all the known manuscripts and the two oldest editions. P. 2. London 1930. XV, (1), 220 s., 2 pl.-bl. (Early English text society, Extra ser.: 125.) (Tills. m. E. Ekwall).

Källor och litteratur

Källor: Nikolai förs:s i Stockholm, födelsebok 1843, SSA; Uppsala dornkyrkoförs:s dödbok 1926. – Uppsala universitets matrikel 1926 (1926). – O. Almgren, Axel Erdmann och Eugène Lewemhaupt in memoriam (Upplands fornminnesfören :s tidskr. 41, 1927) ; Axel Erdmann, A Memoir (Lydgate's Siege of Thebes, 2, 1930); A. Gabrielson, [företal till] Le Sermon de Guischart de Beauliu (1909); H. Kjellman, [företal till] La Vie Seint Edmond le Bei (1935).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Erdmann, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15322, Svenskt biografiskt lexikon (art av ElLERT EKWALL.), hämtad 2019-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15322
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Erdmann, urn:sbl:15322, Svenskt biografiskt lexikon (art av ElLERT EKWALL.), hämtad 2019-04-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se