Meriter

Elias Henrik Erdtman, f. 22 okt. 1862 i Linköping, d. 20 sept. 1945 i Stockholm (Högalid). Föräldrar: läroverksadjunkten Johan Henrik Erdtman och Brita Catharina (Karin) Fredrika Wiström. Genomgick sju klasser vid Linköpings läroverk; studerade vid Tekniska skolan i Stockholm samt hos E. Perséus och O. Törnå 1882–83; reste våren 1884 till Düsseldorf, tillbragte några månader i Belgien, åter i Düsseldorf till 11 maj 1885; besök i Paris; reste 1886 tillsammans med Ernst Josephson och Carl Larsson till Frankrike och vistades en tid i Grez; gjorde en kortare resa till Tyskland 1891; deltog i de flesta av Konstnärsförbundets utställningar från 1898; led. i Konstnärsförbundets styrelse 1915–20; separatutställningar i Norrköpings museum 1919, i Stockholm 1922 och 1926, i Linköping 1932, i Stockholm 1933, i Västerås 1937, i Eskilstuna 1938 (retrospektiv) och i Stockholm 1942 (retrospektiv); representerad vid flera av Östgöta konstförenings utställningar.

G. 10 dec. 1896 i Västervik m. Mimmi Amanda Ottilia Fagerlin, f. 22 april 1868 i Bjurvik, Hjorteds sn (Kalm.), dotter av possessionaten Otto Fagerlin och Amanda Josefina Anderzon.

Biografi

Elias E. kan ha ärvt sina konstnärliga anlag från modern, som var en god amatörkonstnär. Hon dog, när sonen var ett par år. E. bodde under somrarna ofta hos en släkting på morssidan, som var apotekare. Där uppövade E. genom botanikstudier – han förblev livet igenom intresserad amatörbotanist – sin naturiakttagelse, och där fick han också uppmuntran till, senare även ekonomiskt stöd för sina målarplaner.

»Tidig vår i Linköpingstrakten» är en av E:s äldsta målningar, som tillkom, då han som ung strövade omkring på östgötaslätten tillsammans med Johan Krouthén och drömde om att bli målare. Drömmen gick i uppfyllelse, och några av de första verken tillkommo under utlandsresorna. En samling studier förskriva sig från Heyst-sur-Mer vid belgiska kusten (»Fiskebåtar», 1884). De skildra stranden, dynerna, vegetationen i svala grå toner och ibland en blå stadskontur i silverdiset. De påminna om A. Hagborgs och andras tidiga målningar från den nordfranska kusten, men hos E. fanns redan det intima drag, som skulle bli bestämmande för många av hans landskapsskildringar. Som pleinairist under franskt inflytande framträdde han i studierna från Grez, där han bodde tillsammans med Karl Nordström, Carl Larsson, Strindberg och andra samtida. Det finns en vårlig doft och en intim målarkultur i dessa friluftsmotiv, som betydde en frigörelse i E:s konst. Beröringen med den franska naturen utlöste en inspiration, som är särskilt märkbar i »Pensionat Laurent» (1886), där den vita byggnaden lyser fram i silvrig luft och den gröna marken är strödd med vårblommor. Den vackert och känsligt målade bilden innebar en höjdpunkt i konstnärens tidiga valörstudium.

Under 90-talet följde E. intentionerna från Konstnärsförbundet att upptäcka den svenska naturen och delade dess stilsträvanden. Han hade tidigare känt sig dragen till den småländska skärgårdsnaturen och återvände dit 1887(–91) (»Oktoberkväll i Misterhults skärgård», 1890). Under 90-talet vistades han också en tid på östra Lagnö i Stockholms skärgård tillsammans med bl. a. J. A. G. Acke och G. Ankarcrona. Även Södra Tjusts övärld har skildrats av E. Den silvergrå tonen i de franska landskapen försvann för de hårdare klanger, som den svenska skärgårdsnaturen krävde. Landskapsutsikter av dekorativ hållning och dunkla skymningsmotiv förråda frändskapen med 90-talets nationellt-romantiska måleri. För sin 90-talsproduktion erhöll E. vid världsutställningen i Paris 1900 utmärkelsen Mention honorable (»Vallrop i kvällen»). Till skedet hör »Klippor i sol» i Thielska galleriet. I Södra Tjust vistades E. under större delen av 90-talet. Han var trägen gäst hos godsägare Thor Engström på Lindnäs och gifte sig med en av döttrarna Fagerlin på det närbelägna Bjurvik, en egendom som han inköpte i samband med giftermålet 1896 och innehade till sekelskiftet. De gårdar E. ägt, Harva i Eds socken (Sth.), Ytter-Eneby i Ytterjärna socken (Sth.) och det därifrån avskilda Solängen (Solvik), voro belägna vid Mälaren eller Saltsjön. – 1890-talets tendenser fortsatte under det nya seklet, såsom framgår av t. ex. »Sommarnatt» med granskogens mörka silhuett mot nordisk sommarhimmel eller av dunkla skärgårdsmotiv. Någon gång påminnes man om Gottfrid Kallstenius, vilket förklaras av tidsriktningen och motivvalen.

»Så lätta åter tonerna, och kontrasterna bli mindre starka, en bredare, manligare tendens och en något kärvare naturalism bli utmärkande för det Erdtmanska måleriet under det följande årtiondet 1910–20. Den blå tonen dominerar särskilt i marinerna, och det svala övergår stundom till kyla.» Så skrev N. Palmgren i förordet till katalogen för den retrospektiva utställningen av E:s konst i Galerie Moderne 1942. Palmgren såg i konstnärens sista måleri en återgång till större valörrikedom och ett mildare anslag.

E. höll sommartid alltid gärna till vid havet och skären, vid övergången mellan land och vatten. De grå klipporna, de kvällsröda hällarna, de förblåsta tallarna och den vida havsutsikten återkomma i många av hans motiv. Det är ett naturalistiskt måleri, som konsekvent fullföljer sin linje, verklighetskärt och skildrande naturen i växlande belysningar, i sol och dimma. I de bästa ögonblicken ger oss konstnären något okonstlat svenskt, intimt och innerligt. I sina skildringar från Halland ägde han en föregångare i Varbergsskolan. Men E. sökte med förkärlek upp de fattiga, oländiga bygderna i gråbergslandet med rullstensåsar, stenrösen, grå stugor, sparsam grönska och några guldstänk från mogna rågfält. Han kände sig hemma i småländska och halländska kustbygder. En lyrisk ton stiger gärna fram i hans bilder liksom gräset och blommorna lysa fram i den stenbundna marken. Men han var inte ensidig i sitt motivval. Åt den östgötska slätten gav han många gånger sin tribut (»Östergötland, 1915, i Linköpings läroverk). Stockholms natur skildrade han i sina utsikter från Kronobergsparken. Vid denna var familjen bosatt från omkring 1910 i över tjugufem år, och här hade man en utomordentlig utsikt över Stockholm. Den gamle konstnärsförbundaren bevarade ännu i ålderns höst en viss militärisk hållning och gestaltens ståtlighet. Under det sista decenniet led han dock av reumatism i händerna och hade mycket svårt att fortsätta sin målning.

E. förblev trogen Konstnärsförbundet, under Karl Nordströms ledning. Av dess medlemmar uppskattade han personligen mest den glade Nils Kreuger men umgicks i allmänhet förutom på Konstnärsklubben och Sällskapet Idun ej så mycket med konstnärskollegerna.

Sin landskapsskildring grundade E. på en behärskad naturiakttagelse men kunde, enligt familjens uppgifter, i sagor och teckningar för sina barn släppa loss en ohämmad och grotesk fantasi. Själv föga musikutövande var han dock livligt musikintresserad och en stor Wagnerbeundrare. E. var som konstnär ingen nydanare men förvaltade arvet från Konstnärsförbundet, trofast mot de ideal, som han gjort till sina, i ödmjuk kärlek till naturen. I hans bästa naturtolkningar finns något av det rättframma, anspråkslösa och äkta i hans egen personlighet, som förenades med ett lyriskt målartemperament.

Författare

Vigqo Loos.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Utställningskataloger: Elias Erdtman. Utställning 16–31 maj 1933 Gummesons konsthall (1933); Elias Erdtman. 22/10 1942, Galerie Moderne (1942)  Konstnärsförbundets utställning[ar] 1899–1916; Konstnärsförbundet 1891–1920 Nationalmuseum (1948). – Urklippsbok hos prof. H. Erdtman, Stockholm. – G. Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet (Ny uppl., 2, 1928); S. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1 (1945) ; E. Hultmark, Carna Hultmark & C. D. Moselius, Sv. kopparstickare och etsare 1500–1944 (1944). – Meddel. av professor H. Erdtman, Stockholm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Elias Henrik Erdtman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15327, Svenskt biografiskt lexikon (art av Vigqo Loos.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15327
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Elias Henrik Erdtman, urn:sbl:15327, Svenskt biografiskt lexikon (art av Vigqo Loos.), hämtad 2024-04-25.