John Philip Ericson

Född:1834-05-02 – Gärdhems församling, Älvsborgs län (på mekanikerbostället Åker)
Död:1895-09-25 – Östersunds församling, Jämtlands län

Riksdagsledamot, Landshövding


Band 14 (1953), sida 116.

Meriter

3. John Philip Ericson, son till E. 1, f. 2 maj 1834 på mekanikerbostället Åker, Gärdhems sn (Älvsb.), d. 25 sept. 1895 i Östersund. Kadett vid krigsakademien på Karlberg 4 juni 1847; furir i Älvsborgs reg. 16 jan. 1854; officersex. 3 mars s. å.; underlöjtnant i Västgöta reg. 9 nov. 1854; löjtnant av 2 kl. där 7 sept. 1858; löjtnant av 1 kl. 15 nov. 1859; kapten av 2 kl. 17 april 1866; avsked från reg. 2 dec. 1870; friherre vid faderns död 8 sept. 1870. Landstingsman i Älvsborgs län 1863–67; led. av Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1863–69, ordf. 1870–82, hedersledamot 1883; led. av kommittén för reglering av prästerskapets löner inom Älvsborgs län; led. av riksdagens andra kammare 1867–75 och 1887 B (led. i särsk. utskott 1867, 1869, 1871 och 1875, i bankoutskottet 1870, i tillfälligt utskott s. å., i statsutskottet 1872–74); led. av riksdagens första kammare 1882–86 (led. i tillfälligt utskott 1882 och 1885, i särsk. utskottet 1886); led. av kommittén för organisation av rikets lantbruksläroverk 20 okt. 1882; landshövding i Jämtlands län 5 jan. 1883; ordf. i Jämtlands läns hushållningssällskap 24 mars s. å.; ordf. i Jämtlands läns landsting 1888–93; led. av »lappkommittén» maj 1895. Ägde Sandgärde 1869–76 och Nygård (delvis) 1871–79, båda i Västra Tunhems sn (Älvsb.). – RNO 1875; KNO1kl 1884; LLA 1888; KmstkNO 1892; erhöll Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps guldmedalj 1883.

G. 29 mars 1859 i Uddevalla m. Ida Catharina Wilhelmina Koch, f. 9 juli 1841 på Vågsäter, Valbo-Ryrs sn (Älvsb.), d. 31 juli 1891 i Östersund, dotter av majoren vid k. flottan, bruksägaren Michael Koch och Emma Wilhelmina Iggeström.

Biografi

John E. började sin bana som officer vid Västgöta regemente men tog som kapten avsked ur krigstjänsten 1870; vid faderns död s. å., då han blev friherre, hade han fått ökade godsintressen att bevaka. E. var liksom Nils E. intresserad jordbrukare. Familjen ägde tre egendomar i Västra Tunhems socken invid Göta älv och Trollhättefallen, nämligen Rånnum, Sandgärde och Nygård, vilka E. i nu nämnd ordning kom att bebo och bruka. Inom Älvsborgs läns norra hushållningssällskap, där E. i flera år tillhörde förvaltningsutskottet och från 1870 var ordförande, väckte han motioner om understöd för anläggande av distriktsmejerier, om främjande av häst-aveln, bl. a. genom hingstinköp, om anställandet av en fiskeriinstruktör och om inrättandet av en lantbruksskola i Dalsland. E. omvaldes till ordförande under flera perioder i följd och synes ha varit uppskattad men rönte omkr. 1880 liksom förvaltningsutskottet i sin helhet viss kritik för egenmäktighet. Han var även representant i länets landsting.

I den första tvåkammarriksdagen 1867 inträdde E. som ledamot av andra kammaren. Hans första motion gick i liberal riktning och gällde förslag om en revision av kommunallagarna, vilken skulle bryta de stora godsägarnas maktställning i kommunerna, en motion i den allmänna rättvisans namn men mot hans egna intressen i hemorten. Från och med 1869 års riksdag tillhörde E. lantmannapartiet, och då han var en av de fåtaliga »herremännen» inom detta, kom han snart att vid sidan av Arvid Posse och Emil Key räknas till dess ledare ur denna samhällsgrupp. Från tvåkammarsystemets första år stod försvarsfrågan jämte de därmed förbundna problemen rörande indelningsverkets upphörande och grundskatternas avskrivning (de s. k. stora frågorna) i centrum av den politiska striden. E. tillhörde inom lantmannapartiet den försvarsvänliga gruppen, som stod i klar motsättning till en stor del av bönderna under Carl Ifvarssons ledning, i det E. och hans meningsfränder sökte åstadkomma en lösning byggd på den allmänna värnpliktens idé och indelningsverkets avskaffande. Vid 1873 års riksdag var E. en ivrig anhängare av den s. k. »kompromissen», ett förslag till samtidig lösning av hela problemkomplexet kring försvarsfrågan och grundskatternas avskrivning.

Jämte Posse hörde E. till regeringen De Geers svåraste vedersakare. Vid riksdagen 1874 var det E., då ledamot av statsutskottet, som vid dechargedebatten 29 april framlade yrkandet, att tre regeringsmedlemmar borde träda tillbaka. Anledningen var en av regeringen beviljad skattefrihet för Åtvidabergs kopparverk. E. fick även en – visserligen knapp – majoritet i andra kammaren för sitt yrkande, men det föranledde ingen åtgärd i första kammaren. Själva angreppspunkten var omtvistlig och föga lyckad. E. har i brev till sin vän S. A. Hedlund i Göteborg erkänt, att den huvudsakligen valts av taktiska skäl. Under 1875 års riksdag begärde första kammaren i försvarsfrågan ett nytt förslag, i stort sett efter samma grunder, som det tidigare fallna regeringsförslaget. I en reservation anslöt sig Key, Sven Nilsson i Österslöv och E. till en lösning i nära överensstämmelse med första kammarens. När denna ej gick igenom i andra kammaren var sammanjämkning mellan kamrarnas beslut omöjliggjord. E. undanbad sig efter 1875 års riksdag återval; att detta hade samband med motgången i försvarsfrågan är troligt.

Åren 1882–86 satt E. åter i riksdagen, nu i första kammaren. Arvid Posse, lantmannapartiets ledare, var sedan 1880 statsminister för en regering, som skulle realisera lantmannapartiets program i de stora frågorna. Att ingen av partiets »rena bönder» satt i regeringen var enligt tidens och deras eget sätt att se naturligt. Däremot skulle ju mycket väl Key eller E. kunnat komma i fråga. Keys ekonomiska ställning var dock undergrävd, till stor del på grund av förlust på tidningen Svenska medborgaren, som han jämte bl. a. Posse och E. hade sökt göra till ett lantmannapartistiskt organ. Att E. ej fick någon ministerpost kan bl. a. ha berott på att han 1880 ej tillhörde riksdagen. E. utnämndes emellertid i jan. 1883 till landshövding i Jämtlands län, en utnämning som betraktades som en partibelöning. När Posse i juni 1883 avgick, hade lantmannapartiet lidit en svår prestigeförlust, och E:s ställning i första kammaren var ej särskilt stark. På 1886 års riksdag förde E. jämtarnas talan i renbetesfrågan. E. invaldes som frihandlare i andra kammaren vid majriksdagen 1887 som representant för Östersund och Hudiksvall men undanbad sig därefter bestämt riksdagsuppdrag, som han ansåg ta alltför mycket tid från arbetet som länschef.

E. engagerade sig med liv och själ i arbetet att främja Jämtlands län. I en utförlig nekrolog i Östersunds-Posten skildras hans insats som landshövding. E. tog från början med omutlig stränghet itu med att avveckla den s. k. »tjänstledighetsregimen» inom landsstaten. Tjänstemännen hade att välja på att arbeta själva eller lämna plats för yngre. Genom inkallelser till kansliförhör och hastiga förflyttningar från den ena länsdelen till den andra hölls uppsikt och ordning. Den misstämning, som blev en naturlig följd, uppvägdes dock av E:s rättrådighet och välvilja, och han lyckades också avsevärt höja landsstatens anseende. Inom hushållningssällskapet, där E. från början blev ordförande, gjorde han stora insatser, bl. a. för boskapsskötselns främjande och införande av premiering enligt västgötamönster samt för undersökningar av Jämtlands mossar och för torrläggningsarbeten. År 1885 hade E. i riksdagen motionerat om ökat anslag till myrutdikningar och vattenavtappningar i Norrland. Kort före E:s ankomst till länet hade järnvägen dragits fram till Storlien, och en rad kommunikationsproblem väntade på sin lösning. Här lyckades E. dock mindre väl; han hade av hälsoskäl svårt att företa längre resor och hade ej heller nog smidighet vid sammanjämkning av olika ortsintressen.

E. var till sitt väsen öppen och rättfram, i sitt ställningstagande starkt självständig, en världsman, som med stor gästfrihet visste att representera. En av E:s medarbetare i länet (lasarettssysslomannen Anders Mattson i Salom) karakteriserade honom på följande sätt: »Han var en kraftkarl, som visste, vad han ville, och vad han ville skulle gå fort. Något av gammaldags knektanda fanns i hans framträdande. Men man märkte, att han ville alla så väl.» Hans främsta intresse var lantbruket. Detta förde honom från kommunala uppdrag som politiker in i lantmannapartiet, där han som förutvarande officer var givet försvarsvänlig och väl personligen stod Key närmast. Hans landshövdingstid vittnar om stark pliktkänsla mot länet. År 1891 förlorade han sin hustru, modern dog en tid därefter i Östersund. Äktenskapet var barnlöst, och E:s sista år fördystrades av ensamhet och sjuklighet.

Författare

Birgitta Lager.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En stor samlins brev till E., bl. a. från Oscar II och från brodern Carl E. (1881–95), samt John E:s egna brev till Carl E. finnas i Ericsonska arkivet hos fru Hedvig Boy, född Ericson, Solsidan, Saltsjöbaden. Brev från E. till S. A. Hedlund (1874–99) och till Henrik Hedlund (1911–13, 1915) finnas i Göteborgs stadsbibliotek[1].

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Anföranden och motioner i andra och första kammaren.

Källor och litteratur

Källor: Riksdagstrycket, arméns rullor. — Minnen av och om Emil Key, vitg. av Ellen Key, 2–3 (1916–17); Svensk bondepolitik. Memoarer ooh brev från ståndstidens slut och lantmannapartiets tidigare år, utg. av E. Thermaenius (1931); R. Törnebladh, Riksdagsminnen, utg. af C. Törnebladh (1913). – S. J. Boéthius, Oskar II (Sveriges historia till våra dagar, 13, 1925); S. J. Kardell, Jämtlands läns Kungl. hushållningssällskap 1817–1917 (1917); C. Th. Kocken, Kungl. Västgöta regemente, 2 (1948); K. von Sydow, Älfsborgs läns hushållningssällskaps historia 1812—1912, 3 (1916); E. Thermsenius, Lantmannapartiet (1928). – Nekrologer i Stockholms Dagblad och Östersunds-Posten 26 sept. 1895. – Meddel. av framlidne generallöjtnanten P. Reuterswärd och lektor E. Thermaenius.

Gjorda rättelser och tillägg

1. Idag Göteborgs universitetsbibliotek (namnbyte 1961), 2018-06-26


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
John Philip Ericson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15350, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager.), hämtad 2019-03-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15350
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
John Philip Ericson, urn:sbl:15350, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager.), hämtad 2019-03-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se