Anders Ericsson

Född:1798-03-18 – Karlskoga församling, Örebro län (på Esphöjden i Östra Kärne)
Död:1880-04-14 – Karlskoga församling, Örebro län (på Esphöjden i Östra Kärne)

Riksdagsledamot, Talman


Band 14 (1953), sida 135.

Meriter

Ericsson, Anders, f. 18 mars 1798 på Esphöjden i Östra Kärne, Karlskoga sn (ör.), d. 14 april 1880 där. Föräldrar: bergsmannen Eric Andersson och Catharina Pettersdotter. Hemmansägare i östra Kärne; bergssexman; led. av Bergstingsrätten 1828; nämndeman s. å.; riksdagsman i bondeståndet för Karlskoga och Lekebergs härad (Ör.) 1834–35, 1840–41, 1844–45, 1847–48 och 1850–51 (led. av bevillningsutskottet 1834–35 och 1844–45, av konstitutionsutskottet 1847–48 och 1850–51 samt av hemliga utskottet 1847–48); bondeståndets talman vid riksdagen 1840–41; led. av kurhuskommittén för Örebro län 1835; statsrevisor 1838 och 1853; led. av representationskommittén 3 febr. 1846; inköpte omkr. 1851 Lundsbergs bruk i Lungsunds sn (Värml.); led. av riksdagens andra kammare för Nora domsaga 1867–69 (led. av bevillningsutskottet 1867 och 1868); landstingsman för Karlskoga härad under 1860-talet. Erhöll 1841 guldmedalj att i kedja av guld bäras å bröstet.

G. 11 juni 1820 i Karlskoga m. Maria Olsdotter, f. 1 juli 1801 där, d. 18 juli 1878 där, dotter av bergsmannen Olof Larsson och Anna Ersdotter.

Biografi

E., vanligen känd som Anders E. i Östra Kärne eller i Karlskoga, ibland kallad Anders Ersson, tillhörde en gammal bergsmanssläkt. Han tillträdde vid faderns död fädernegården, med vilken han förenade byns andra gård, så att han ägde ett halvt hemman. Redan som ung blev E. känd för sin begåvning och sin duglighet. Över de lokala förtroendeuppdragen gick vägen till de allmännare, då E. 1834 insattes i bondeståndet. Han samarbetade först med Nils Månsson i Skumparp i dennes strävanden för folkupplysning, protesterade mot rikets skuldsättning i utlandet, talade för allmän rösträtt och mot godtycke och självsvåld hos ämbetsmännen samt ivrade senare mot Hartmansdorff och dennes bruk av indragningsmakten. Bondeledare voro utom Nils Månsson vid denna tid Anders Danielsson och Hans Jansson. E. stod den sistnämnde nära och hade t. ex. stött honom 1835 i striden angående konungens andel i lagstiftning rörande banken, där E. skarpt uttalade sig mot ett prästeståndets försök att gå konungen till mötes. Även brukade Jansson mellan riksdagarna gästa E. i hans hem. När Jansson 1836 sökte hjälpa den skuldsatte Danielsson, vände han sig även till E. Nov. 1839 avreste Hans Jansson och E. tillsammans från Stockholm. Vid den begynnande riksdagen 1840–41, då Månsson och Danielsson voro döda, var Jansson ledare av oppositionen mot »allenastyret». Förmodligen för att oskadliggöra honom erbjöd man honom talmanskapet, som han avböjde. Jansson genomdrev i stället, att till talman utsågs E., till vice talman Per Eriksson i Nysäter, båda hans intima personliga vänner. Talmanskapet var förenat med en icke så obetydlig inkomst och Anders E. visade sin tacksamhet genom att förära Jansson först en snusdosa av silver, senare ett guldur i julgåva. E. karakteriseras i ett memoarverk (Palmstierna) som »en rättfram bonde, med hederliga tänkesätt, gott förstånd, saknande partisinne och tillhörande varken den ena eller andra sidan». Emellertid var E. utpräglat gammalliberal, men att han var hederlig och utan utpräglat partisinne är riktigt. E. skötte talmanskapet lugnt och värdigt, oaktat svåra tvistefrågor upprörde riksdagen i fråga. I sitt avskedstal betonade han lydnadsplikten mot grundlagarna och talade om att den sanna upplysningen skulle få utveckla »allmogens eget naturliga förstånd och självständiga grundkänsla för rätt och sanning». Han belönades för talmanstiden med en guldmedalj.

E. återgick 1844 till Örebrolänsbänken och invaldes åter i bevillningsutskottet samt satt 1847–48 och 1850–51 i det då så viktiga konstitutionsutskottet, som behandlade representationsfrågan. E:s tidigare visade intresse för denna – han satt bl. a. i den kommitté, som det liberala sällskapet Representationsreformens vänner tillsatte 1844 – medverkade väl till att han av regeringen kallades till ledamot av representationskommittén 1846. Jämte Hans Jansson tillhörde han dess första avdelning, som skulle utreda bristerna i den gamla representationen. Här företrädde han och ståndskamraten P. Sahlström den meningen, att beskattningsrätten skulle tillkomma den blivande andra kammaren ensam, en åsikt som ej vann bifall i kommittén. I reformsällskapskretsarna var E. med i Stockholm 1848 och en av inbjudarna till det stora reformmöte i Örebro, som öppnades 4 juni 1849. Vid detta möte närvoro ombud för ett stort antal reformsällskap, och det kungliga representationsförslaget förkastades helt av mötet. Vid riksdagen 1847–48 var E. en av de drivande krafterna, då representationsförslaget antogs och förklarades som vilande grundlagsförslag, men anmärkte samtidigt på, att förslaget gav för stora företräden åt förmögenhet och lärdom. Bland E:s egna förslag var ett om införande av decimalsystem, varjämte han ivrade för skydd för kommunerna mot intrång från ämbetsverkens sida och väckte en större motion om skattejämkning och skattebördornas rättvisa fördelande. Bönderna lära 1850 ha önskat återfå E. som talman, men regeringen synes ha ogillat dennes del i Örebromötet och en annan utnämndes (jfr Stenhammar). Icke desto mindre var E. en av de få, som vid riksdagen 1850–51 röstade på grundlagsförslaget, som emellertid denna gång föll igenom. E. lämnade nu riksdagen av det skälet, att han inköpt Lundsbergs bruk i Värmland och som bruksägare icke var valbar till bondeståndet.

När det nya representationsskicket började tillämpas, insattes E., nu 69-årig, i 1867 års andra kammare. Han valdes av Nora domsaga med 19 röster av 36 och slöt sig i riksdagen till Lantmannapartiet. Både 1867 och 1868 satt han åter på sin gamla plats i bevillningsutskottet. Efter 1869 återvände han till privatlivet men hade en inflytelserik ställning i Örebro läns landsting. För riksdagen genomdrev han som sin efterträdare den utmärkte Johan Johansson i Noraskog. Till Karlskoga donerade E. 1870 1 500 kr., varav räntan skall användas till premier åt skolbarn. Han avled 82-årig på sin gård i Östra Kärne.

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Betänkande, förslag och protokoll från den af Kongl. M:t i nåder förordnade kommité för behandling af frågan om national-repre-sentationens ombildning. Sthm 1847. 4:o. 62, 160, 183, (1) s. (Undert. såsom ledamot samt reservation tills. m. Per Sahlström och Hans Jansson.) – Dessutom anföranden, memorial och motioner i bondeståndet och andra kammaren.

Källor och litteratur

Källor: Karlskoga förs:s födelsebok 1798 och 1801, vigselbok 1820 samt dödbok 1878 och 1880. – Bondeståndets riksdagsprotokoll; O. W. Lilljecrona, Bakom riksdagens kulisser... 1840–41 (1917); C. Stenhammar, Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet, 3 (1903), s. 329. – Berit Borell, De svenska liberalerna och representationsfrågan pä 1840-talet (1948); L. Dalgren, Karlskoga historia 1386–1936 (1936); B. Enander, Striden om »72:an» vid 1834–35 års riksdag (Statsvet. tidskr., 29, 1926) ; G. Heckscher, Konung och statsråd i 1809 års författning (1933); G. Z. Hedenström, Sveriges bondestånd 1809–1866 (1922); A. Härnelius, Bondeledaren Hans Jansson (1926); C. F. Palmstierna, Berättelser ur friherre Carl Otto Palmstiernas lefnad (1790–1878) (1880), s. 78; W. E. Svedelius, Representationsreformens historia (1889), bl. a. s. 403, 419, 447; Sven Swensson, Bonderiksdagsmän i frihetskamp (1946), s. 102; K. Warburg, Johan Gabriel Richert, 1–2 (1905). – Om den allmänna situationen vid riksdagen 1840–41 se N. Holmberg, Medelklassen och proletariatet (1934) och G. Hornwall, Regeringskris och riksdagspolitik 1840–41 (1951). – Nekr. i Nerikes allehanda 16 april 1880.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Ericsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15363, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-01-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15363
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Ericsson, urn:sbl:15363, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-01-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se