Erik Magnusson

Född:1282 omkring
Död:1318 – Nyköpings Sankt Nicolai församling, Södermanlands län

Hertig


Band 14 (1953), sida 308.

Meriter

3. Erik Magnusson, hertig, f. omkr. 1282, d. (16?) febr. 1318 på Nyköpingshus. Föräldrar: konung Magnus Ladulås och Helvig av Holstein. Hertig 1284 med Södermanland och en del av Uppland som hertigdöme, tillträdde 1302; gick 1304 i landsflykt först till Danmark, sedan till Norge; erhöll av konung Håkon Magnusson av Norge i för-läning Kungahälla slott och en del av Bohuslän 1304; fick Norra Halland som norsk förläning 1305 och som dansk förläning hösten s. å.; återfick sitt svenska hertigdöme s. å.; erövrade tillsammans med brodern Valdemar (efter konung Birger Magnussons fängslande på Håtuna) 1306 hela Sverige; erhöll genom riksdelningen 1310 (tillsammans med Valdemar) såsom ärftlig besittning Värmland, Dal och Västergötland, Kalmar län och Öland, Tiundaland och Attundaland samt hela Finland utom Viborgs län; innehade dessutom fortfarande Norra Halland; 1314 (1315?) delade han och Valdemar sina gemen- samma besittningar, varvid på E:s lott föllo Västergötland, Dal och Värmland, Norra Halland, Kalmar län samt smärre, spridda besittningar i Uppland; fördelningen kom att bestå, tills E. jämte Valdemar fängslades av konung Birger 1317.

G. 29 sept. 1312 i Oslo med Ingeborg Håkonsdotter (se denna) av Norge, f. 1301, d. 17 juni (senare än 1360, då hon levde, således) tidigast 1361, dotter av konung Håkon V Magnusson av Norge och Eufemia (dotter av greve Günther av Ruppin).

Biografi

Samtidigt med att Magnus Ladulås 1284 lät hylla sin äldste son, Birger, såsom tronföljare gjordes E. till hertig. Med denna titel förbands säkerligen redan nu tanken på innehavet av faderns gamla hertigdöme med i huvudsak territoriell begränsning till Södermanland. Vid tiden för Birger Magnussons kröning 1302 kom E. i besittning av hertigdömet, och nu yppade sig snart förutsättningar för den stora politiska roll, som han skulle komma att spela i Nordens historia. Den avgörande utrikespolitiska faktorn var den gamla motsättningen mellan Danmarks och Norges kronor. Konung Håkon i Norge hade sedan 1200-talet vid sin sida ett danskt upprorsparti med greve Jakob av Norra Halland i spetsen. Marsken Torgils Knutsson, som ännu innehade regeringsmakten i Sverige, avslöt 1302—03 ett mot den danske konungen riktat förbund med Håkon och de upproriska danskarna. Han försökte även inordna både E. och dennes yngre broder, Valdemar, i sitt politiska system. Valdemar förmäldes med marskens dotter samtidigt med att han gjordes till hertig av Finland. I samband med det svensk-norska förbundets avslutande trolovades. E. med Håkons dotter och tronarvinge, Ingeborg. Vid hans sida sattes marskens släkting Abjörn Sixtensson (Sparre av Tofta) såsom drots. Det visade sig emellertid snart, alt E. icke ville gå i marskens ledband. Misstänkt för anslag mot Torgils och Birger drevs han jämte Valdemar, som från och med nu alltid kom att stå vid hans sida, på våren 1304 i landsflykt. Hertigarna sökte först sitt stöd hos Erik Menved i Danmark. Torgils Knutsson och Birger tvungos då att lämna förbundet med konung Håkon och greve Jakob. E. fann nu i stället sin naturlige bundsförvant i den norske konungen, som erkände honom som sin blivande måg och arvinge. Han fick Kungahälla slott med en del av Bohuslän i förläning. Men E:s förbund med Håkon var icke definitivt utan endast ett steg i riktning mot den nyckelposition i internordisk politik, mot vilken han strävade. Det mest avgörande steget tog han, när han i mars 1305 lyckades utmanövrera greve Jakob från Norra Halland och själv mottaga grevskapet såsom förläning av konung Håkon. Norra Halland blev ett lämpligt lockbete vid den följande försoningen med Erik Menved. Det danska landskapet, som genom greve Jakobs anslutning till Norge gått förlorat för Danmark, återförenades formellt med danska kronan, när E. på hösten 1305 avlade länsed till konung Erik. Efter försoningen med denne låg vägen öppen för hertigen att återvända till Sverige, och hans försäkringar till Birger vid återfåendet av sitt svenska hertigdöme följde omedelbart. Den svenske hertigen knöts nu med länsband till alla de tre nordiska monarkerna. Han hade förläningar i alla tre länderna, och genom besittningen av Kungahälla, Varberg och Hunehals intog han en stark position i skärningspunkten mellan rikena. Den politiska motsättningen mellan de nordiska konungarna medförde, att E:s ställning till en början fick karaktär av en vågmästarställning mellan Danmark—Sverige och Norge. Trolovningen med den norska tronarvingen och de utsikter till norska kronan, som den innebar, kunde tala för nära anslutning till norsk politik. Men hertigen syftade längre; han hyste planer på att även vinna Sverige, och därför var det nödvändigt att tills vidare hålla god min i förhållande till Birger och Erik Menved.

När E. på hösten 1305 kunde återvända till Sverige, yppade sig nämligen möjligheter att här vinna ökat inflytande. Partisplittringen i landet blev den andra avgörande faktorn för hans maktsträvanden. Torgils Knutsson i spetsen för den världsliga rådsaristokratiens majoritet hade innehaft den verkliga regeringsmakten fram till 1305. Han hade emellertid haft emot sig en opposition, väsentligen bestående av med ärkestolen och Uppsala domkapitel förbundna element, som haft stort politiskt inflytande under Magnus Ladulås' tid. I början av år 1305 har denna opposition under ledning av Birgers lärare Karl Tydiske och dennes broder, ärkebiskop Nils Kettilsson, vunnit konungens öra. E. lierade sig med dem, ett förbund, som ledde fram till marskens fall och avrättning i början av år 1306. När hertigen sedan från och med Birgers fängslande (Håtunaleken 29 sept. 1306) anslöt sig till den 1305 från politiskt inflytande undanträngda världsliga rådsaristokratien, var hans inrikespolitiska ställning för återstoden av hans livstid i huvudsak klar. Hans position kan från och med nu karakteriseras på följande sätt. Han är i besittning av regeringsmakten i Sverige, stödd på den världsliga aristokratiens majoritet med opposition från vissa med ärkestolen förbundna kretsar, som hålla fast vid Birger. Utrikespolitiskt fortsätter vågmästarställningen mellan Danmark och Norge.

Birgers fängslande utlöste ett anfall från Erik Menved i Danmark mot hertigarna. E. anknöt till Norge och danska upprorskretsar. Så framväxte under hans ledning ett omfattande förbund mot konungarna Erik och Birger. Till detta slöto sig förutom konung Håkon och hertig Kristoffer av Södra Halland i spetsen för ett danskt upprors-parti, hansestaden Lybeck och upproriska holsteinska stormän. Syftet med denna koalition var ytterst Erik Menveds detronisering, varigenom den fängslade Birgers anhängare i Sverige skulle förlora allt yttre stöd. På våren 1307 stod den nu omkring 25-årige E. på höjden av sin politiska bana och med förhoppningar om en helt dominerande ställning i Norden. Men konung Erik lyckades spränga koalitionen. Han slöt fred med Lybeck och lockade över Håkon, som tydligtvis fann sig tillbakasatt av sin blivande måg, på sin och Birgers sida. Mot löfte om att få Norra Halland i förläning lovade den norske konungen att trolova Ingeborg med den svenske tronföljaren Magnus Birgersson. Under de följande striderna mot Erik Menved och Håkon gick E.s politik i första hand ut på att söndra de båda monarkerna och att spela ut dem mot varandra. Vid uppgörelsen med danske kungen i Hälsingborg 1310 gick han med på en delning av Sverige med Birger mot att få behålla det av Håkon livligt eftertraktade Norra Halland. Han närmade sig därefter den norske monarken och åstadkom, att denne gick med på förmälningen mellan sin dotter och den svenske hertigen. Bröllopet firades i Oslo sept. 1312, samtidigt som E:s bror hertig Valdemar där förmäldes med konung Håkons brorsdotter Ingeborg Eriksdotter. Året efter bröllopet blev hertiginnan Ingeborg, ännu blott 12 år gammal, mottagen av sin make i Lödöse. Det politiska avgörandet och närmandet till Norge hade förberetts genom motsättningen mellan Erik Menved och de vendiska hansestäderna, som gjorde det omöjligt för denne att ingripa. Efter fredsslutet med konung Erik 1313 stod E. i huvudsak med segern i händerna. Efter giftermålet med Ingeborg syntes den norska tronföljden säkrad. Han innehade alltjämt Norra Halland och förenade denna besittning med Sveriges västra delar, medan han överlämnade de östra besittningarna, delar av Finland och Uppland samt Öland, i Valdemars händer. Den svenska monarkien såg ut att sönderfalla, i det Västsverige höll på att förenas med Norge under E:s och hans arvingars styrelse, medan östsverige var splittrat mellan Birger och hertigarna. Men E. har av allt att döma icke tänkt stanna härvid utan även åsyftat att driva Birger från de landsdelar, som han fått sig tilldelade 1310. Säkert är, att en dylik politik skulle understödjas av den världsliga stormanna-klassen, som icke minst på grund av sina spridda godsbesittningar har känt olägenheterna av delningen av ett gammalt enhetligt rike. Vi kunna också iakttaga, hur stormännen i Birgers landsdelar under åren 1314—17 avlägsnade sig från konungen. Säkerligen var det fruktan för en sådan utveckling, som 1317 drev Birger till det ödesdigra steget att fängsla Erik och Valdemar. Fängslingen ägde rum natten mellan den 10 och 11 december (»Nyköpings gästabud») och inför hotet av den allmänna resningen i landet till hertigarnas förmån lät konungen eller hans förtrogna i februari 1318 bringa bröderna om livet. Upproret fortsattes emellertid med kraft och frukterna av E:s politik skördades 1319, då den första svensk-norska unionen under hans treårige son Magnus Eriksson blev verklighet.

E. hade mycket av faderns och farfaderns kraftfullhet och nyskapande förmåga. Han visade kanske i ännu högre grad än de hänsynslöshet vid fullföljandet av sina politiska syften. Men han vandrade i sin politik helt andra vägar än Birger Jarl och Magnus Ladulås. Medan dessa i anslutning till kyrkan, som de på andra ständergruppers bekostnad på allt sätt gynnade, och under opposition från den världsliga aristokratien sökt skapa en stark furstemakt, fann E. i den världsliga aristokratiens opposition mot kronan medlet att beröva Birger regeringsmakten, när denne fortsatte sina föregångares politik. Vidare nöjde sig E. icke såsom Birger Jarl och Magnus Ladulås med regeringsmakten i Sverige utan bedrev en internordisk politik, som pekar framåt mot senare tiders unionssträvanden.

Hertig E. förde det vanliga folkungavapnet (lejon över tre ginbalkar; om hans olika sigill, kontrasigill och sekret se Fleetwood, 3, s. 47—59). Han hade två barn: Magnus Eriksson (se denne), konung av Sverige, Norge och Skåne, samt Eufemia (se denna), g. m. hertig Albrekt av Mecklenburg och mor till konung Albrekt av Sverige. — Efter hertig E. har Erikskrönikan sitt namn.

Författare

J. Rosén.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Annales danici medii asvi, ed. Ellen J0rgensen (1920) ; Diplomatarium danicum, 2. Rsekke, 3—6 (1939—48) ; Diplomatarium norvegicum, 1—19 (1849—1914) ; Diplomatarium suecanum, 2—5 (1837—65) ; Erikskrönikan, utg. av R. Pipping (Saml. utg. av Sv. fornskr.-sällsk., H. 158, 1921) ; H. Fleetwood, Svenska medeltida kungasigill, 3 (1947) ; Scriptores rerum svecicarum, 1—3 (181S—76) ; Sverges traktater med främmande magter, 1 (1877). — I. Andersson, Kiillstudier till Sveriges historia 1230—1436 (192S) ; B. Beckman, När avledo hertigarna Erik och Valdemar? (Hist. tidskr., 62, 1942) ; S. Bolin, Om Nordens äldsta historieforskning (1931) ; T. Brilioth, Den påfliga beskattningen af Sverige intill den stora schismen (1915) ; E. Burman, »örkelljungatraktaten» (Hist. tidskr., 65, 1945) ; G. Carlsson, De skandinaviska länderna under senare medeltiden (Världshistorien, red. av H. Almquist, 3, 1932) ; dens., Medeltidens nordiska unionstanke (1945) ; H. Fleetwood, se ovan; H. Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid (1948) ; H. Koth, Ingebj0rg Håkonsdatter (Norsk biografisk Leksikon, 6, 1934) ; S. Kraft, Erikskrönikans källor (Hist. tidskr., 52, 1932) ; R. Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (Sv. litt.-sällsk. i Finl., 187, 1926) ; J. Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder ... 1302— 1319 (1939) ; dens., örkelljungatraktaten (Hist. tidskr., 65, 1945) ; dens., Bevarade rester av Magnus Ladulås' och Birger Magnussons arkiv (Vet.-soc :s i Lund årsbok, 1946) ; dens., [rec. av H. Jägerstad, Hovdag och råd] (Scandia, 19, 1948—49) ; S. Söderlind, Tractatus, dagtingning, placitatio (Hist. tidskr., 65, 1945) ; K. G. "Westman, Svenska rådets historia till år 1306 (1904).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Magnusson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15402, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Rosén.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15402
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Magnusson, urn:sbl:15402, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Rosén.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se