Biografi

Erikska ätten, medeltida konungadynasti. Någon fullt modern, vetenskapligt kritisk undersökning av hela dynastien i fråga finnes icke. C. M. Kjellbergs studie 1923 om »Erik den heliges ättlingar och kronpretendenter bland dem» har i snart trettio år dominerat diskussionen och innehåller onekligen en rad värdefulla observationer och sammanställningar rörande ättens genealogi. Men Kjellberg gör icke tillräckligt klar boskillnad mellan bevisade eller på starka indicier vilande fakta och gissningsvis framställda hypoteser, varför uppsatsen, metodiskt sett, är oklar och otillfredsställande. Sedan Kjellbergs studie skrivits, har man genom forskningar av särskilt R. Pipping, S. Bolin (1935) och E. Lönnroth (1949) fått klart för sig uppkomsten och den medeltida betydelsen av termen folkungar, som dels betecknade ett rent politiskt parti, knutet i början till den vid Gestilren 1210 stupade Folke jarl, dels har en vag genealogisk betydelse i fråga om en (tydligen från skilda ätter rekryterad) grupp med varandra närbesläktade personer inom detta parti. Det förvirrande ligger däri, att partiet i fråga var motståndare till Birger jarls Bjälboätt, som först under nyare tid får det — med hänsyn till medeltida uttryckssätt helt obefogade — genealogiska namnet Folkungaätten. Bolin och Lönnroth ha i samband med dessa forskningar haft anledning pröva och ingå på delar också av Erikska ättens genealogi, liksom Bolin i sina artiklar i SBL ovan (s. 248—261) direkt tagit ställning till flera hithörande problem. Slutligen ha enstaka men viktiga punkter belysts i undersökningar av andra forskare.

E:s stamfader var konung Erik den helige (d. omkr. 1160; se Bolins art. ovan s. 248 ff.). Då denne i den tidiga och pålitliga isländska Sverresagan tillägges fadersnamnet Jedvardsson (liksom senare i Knytlingasagan^[1]) och Sverre var Eriks svärson, torde uppgiften förtjäna vitsord, trots att vi icke ha någon primärkälla att tillgå på denna punkt. Konung Knut Eriksson (d. 1195 eller 1196) omtalar i en urkund sin fader, varför släktsambandet dem emellan är fullt klart. Tillika nämner Knut i en annan urkund, som rör Julita kloster (DS, 1, nr 67), sin farbror J. (J. patruus domini regis), således en bror till Erik (Jedvardsson) den helige. Kjellberg identifierar utan vidare denne bror med den »Joarus filius Eduardi», som förekommer i ett annat diplom av Knut (a. a., 1, nr 64), vilket också berör Julita. Detta är emellertid en hypotes och obevisbart, då man intet vet om denne Joar. Så mycket synes emellertid den säkra notisen om konung Knuts farbror »J.» visa, att ätten redan i generationen före Erik den helige var inhemsk. Därtill kan familjen knappast ha varit alltför lågbördig, då Erik kunde äkta en kungaättling, Kristina, som på något, ej fullt utredbart sätt härstammade från Inge d. ä. och hans drottning Helena (se ovan s. 249).

Klarlagt är vidare (jfr ovan s. 256), att Erik den helige utom sonen Knut haft döttrarna Margareta, g. m. konung Sverre av Norge (enligt Sverresagan), och Katarina, g. m. en eljest icke känd Nils Blaka (enligt Knytlingasagan), troligen en svensk storman; om en deras dotter se ovan (s. 256). Ytterligare omtalas i en av konung Knut utfärdad urkund (DS, 1, nr 70) hans bror Filip (Philippus frater meus). Denne nämnes också i ett konung Sverker Karlssons brev såsom Filip, konung Knuts broder (Philippus frater regis Kanuti; DS, 1, nr 116). Såsom S. Bolin framhållit (ovan s. 256), måste vid prövning av en dylik uppgift givetvis räknas med möjligheten, att Filip kunde ha varit en halvbror på mödernet. Då emellertid Knut Långe, visserligen icke strikt bevisbart men rimligtvis, är denne Filips sonson (jfr nedan s. 357), tyder namnskicket på, att Filip snarast varit Knut Erikssons helbror, d. v. s. Erik den heliges yngre son. Frågan kommer att ytterligare belysas nedan vid utredningen av Filips släktgren (avd. B, s. 356).

A. Beträffande E:s äldre linje, konung Knut Eriksson (d. 1195 eller 1196) och hans ättlingar, så äro dennes drottnings namn och börd okända i källmaterialet. Man vet, att hon var syster till en Knut (frater regine), som nämnes bland stormannavittnen i ett Knut Erikssons brev från 1191 (DS, 1, nr 113). Ett påven Celestinus III:s (1191—98) brev rörande kungaparet (Corpus iuris canon.; Kjellberg, Liljeholm, Tunberg 1951) tyder på, att hon tillhörde en inhemsk stormansätt. Hon hade enligt påvebrevet ingått förlovning med Knut Eriksson redan före Erik den heliges död. På frågan om eventuell identifiering av drottningen och hennes bror Knut (Tunberg 1951) eller frågan om, huruvida Knut Eriksson möjligen varit gift två gånger (A. Schück, otryckt undersökning), kan här ej ingås.

Anförda påvebrev omtalar, att Knut Eriksson och hans gemål hade flera söner, av vilka Knut låtit rikets stormän utse en till sin efterträdare. Någon sådan succession kom icke genast till stånd, och under tronstriderna stupade i slaget vid Älgarås (Vg.) nov. 1205 icke mindre än tre av Knuts söner, enligt ett påven Innocentius III :s brev 13 nov. 1208 (DS, 1, nr 135), som härvid återspeglar en framställning av konung Sverker Karlsson. Endast en av Knuts söner undkom vid Älgarås, nämligen Erik Knutsson (f 10 april 1216; se Bolins art. om honom ovan s. 257 ff.). Genom segern vid Lena (Vg.) 1208 erövrade han kungamakten i Sverige. Att stormannen Knut Magnusson, avlivad 1251, var en nära ättling av dynastien synes vara säkert. Han placeras emellertid genealogiskt något olika i olika källor, i det att svenska annaler nämna honom som dotterson till konung Erik Knutsson, medan Håkonssagan placerar honom som konung Knut Erikssons dotterson. Såväl Kjellberg som Bolin ge den senare källan vitsord. Detta betyder, att Knut Eriksson vid sidan av de fyra sönerna hade en dotter, Knut Magnussons mor, g. m. en storman Magnus Broka (Brocha), som i sin tur var son till Knut jarl och sonson till Birger Brosa (Bolin i Scandia, 8, s. 238), d. v. s. tillhörde den ätt, som i nyare tid fick benämningen Folkungaätten. Kjellbergs uppgift om ännu en Knut Erikssons dotter torde icke vara bevisbar.

Knut Erikssons son konung Erik Knutsson (d. 1216, jfr ovan) hade i sitt gifte med Rikissa Valdemarsdotter av Danmark tre barn, Ingeborg (d. 1254) och Sofia (d. före 24 april 1241) samt postume sonen Erik Eriksson. Ingeborg äktade Birger jarl till Bjälbo (SBL, del 4, s. 418) och blev därigenom stammoder för den kungliga Folkungaätten (enligt modern terminologi). Sofia Eriksdotter, vars egenskap av Erik Knutssons dotter numera är fastställd, äktade Henrik III Borwin av Rostock (Sollied).

Erik Knutssons son konung Erik Eriksson (d. 1216, f 2 febr. 1250; se S. Bolins art. ovan s. 259 ff.) gifte sig (annaluppgift) 1243 eller 1244 med Katarina Sunesdotter (d. 1252), dotter av stormannen Sune Folkesson och sondotter av det politiska folkungapartiets upphovsman Folke jarl, som stupade 1210 (se ovan s. 259). Då detta konung Eriks äktenskap var barnlöst, utdog E:s kungliga huvudlinje med honom 1250.

I äldre litteratur förekommer uppgift om ännu två Erik Erikssons syskon, »Elin» och »Märta», av vilka den senare skulle varit mödernestammoder för konung Karl Knutsson. Dessa uppgifter äro emellertid ren dikt, den senare notisen tydligen tillkommen i Karl Knutssons kansli såsom politisk propaganda, i avsikt att hävda hans legitimitet såsom ättling av Erik den helige (Kjellberg, Kumlien, Liljeholm). Ericus Olai upptog notisen och förde den på så sätt vidare.

B. Filips släktgren. E:s yngre linje, härstammande från konung Knut Erikssons bror stormannen Filip (se ovan s. 355), kan på grund av källmaterialets art och brister icke tillfredsställande genealogiskt klarläggas. På indicier, vilka nedan anges, kan man emellertid få fram namn på Filips troliga ättlingar i tre led.

Sålunda omtalar ett brev 1191 (DS, 1, nr 113) konung Knut Erikssons »nepos» Holmger (Holmgerus). Termen nepos betyder i svenska medeltidsurkunder mestadels systerson, men kan även betyda brorson. Då ingen syster till Knut Eriksson är känd utöver de två redan nämnda Margareta och Katarina, men väl brodern Filip, ligger det onekligen nära till hands att anse Holmger kunna vara Filips son. Reservation måste i dylika fall alltid göras, då även de högsta släkterna i Sverige under 1200-talet icke kunna anses vara annat än ytterst bristfälligt kända genom det bevarade källmaterialet och således möjlighet alltid föreligger, att personer funnits inom dessa släkter, utan att ens deras namn bevarats. Hypotesen skulle emellertid vinna i tilltro, om man kunde visa ättlingar till Holmger med namnet Filip. Indicievägen synes man verkligen kunna detta.

Ett brev 1224 (DS, 1, nr 229) omtalar »dominus Kanutus filius Holingeri» såsom vittne åt konung Knuts sonson konung Erik Eriksson. Denne Knut Holmgersson kallas i ett annat samtida brev (DS, 1, nr 216) konungens frände och råd (cognatus et consilia-rius). När den tronkrävare Knut, vilken efter strid når kungamakten och regerar som konung Knut Långe från 1229 till sin död 1234, har två söner med namnen Holmger Knutsson och Filip Knutsson, kunna av dessa samfällda notiser rimligtvis dragas slutsatserna: Knut Långe torde tillhöra E. — och just som sådan ha tronkrav — han torde vara identisk med stormannen Knut Holmgersson, konung Eriks frände och råd, samt ha uppkallat sin ene son, Holmger, efter sin far, den andre, Filip, efter den som i så fall bör ha varit hans farfar, nämligen Filip, Knut Erikssons bror. Under de fortsatta tronstriderna halshöggos Holmger Knutsson 1248 och Filip Knutsson 1251. Holmger blev dyrkad som helgon (Kraft, s. 9; Ahnlund, s. 313; Karling i Konsthist. tidskr. 1949, s. 99).

Om indicierna, som nämnts ovan, synas stödja varandra, måste samtidigt uppmärksammas en omständighet, som kan vålla diskussion. Det bekanta gravtäcket från Holmger Knutssons grav i Sko klosterkyrka (nu i Statens historiska museum) är sent, förfärdigat under 1400-talets sista fjärdedel eller omkr. 1500 (Branting & Lindblom, pl. 95 och texten s. 113—116; Agnes Geijer och bild 28 där; H. Hildebrand, Sveriges medeltid, 1, s. 576 f.). Täcket återger, vad figurens teckning och handskriftens majuskler beträffar, en äldre förlaga i form av täcke, gravsten eller skulptur — gestalten i anslutning till höggotisk skulptur från omkr. 1300 (Karling i Konsthist. tidskr. 1949, s. 99 f.; jfr Geijer och Tiotusen år i Sverige, s. 370 ff.). En annan fråga är vapensköldarna, som måhända äro senare ditbroderade (H. Hildebrand). Av dessa innehåller den heraldiskt vänstra vad man nu kallar Folkungavapnet. Det borde under sädana förhållanden vara ett mödernevapen, men stämmer då ej med Håkonssagans uppgift om Knut Långes gifte, varom se nedan. Härvid måste emellertid anmärkas, att gravtäckets vapen knappast kan vara någon tillförlitlig källa beträffande Holmgers möderne. Täckets heraldiskt högra sköld visar tre smala bjälkar (strängar). Det har funnits en numera förstörd sarkofag i Sko över Holmger, med sistnämnda vapensköld å ena gaveln. Den är avritad av Utter (Genealogica 41, fol. 215 v, Riksarkivet) och avbildad av Toll (1918—21); dess form synes emellertid ej tyda på högre ålder än gravtäckets. Något Folkungavapen finns ej beskrivet eller avritat av Utter; det är således snarast ett rent tillägg på gravtäcket. Vad angår högerskölden har man emellertid antagit en likhet med en vapenbild på ett Knut Långes mynt. Detta, en brakteat med inskriften »Kanvtvs», har sedan länge av framför allt allmänna typskäl förts till Knut Långe (B. E. Hildebrand 1879, s. 182; jfr H. Hildebrand, s. 46, och Thordeman, s. 24). Men därjämte har påpekats, att brakteatens vapenbild — en sköld med två strängar och en båglinje över den översta (jfr Kjellberg, s. 362) — erinrar om högerskölden, d. v. s. enligt vanlig heraldisk uppfattning fädernevap-net på Holmgers gravtäcke. Ett samband finns kanske, men då Utters teckning av vapnet på sarkofagen ej synes visa någon ålderdomlig typ och intet primärt vittnesbörd bevarats om det vapen Holmger själv kan ha fört, kan man knappast dra genealogiska slutsatser enbart härav. Därtill kommer, att Knut Holmgersson, som förutsattes identisk med Knut Långe, fört ett sigill med helt annan bild (B. E. Hildebrand, Sigiller, ser. 3, nr 5): en vänstervänd rustad ryttare, med fana, sköld och draget svärd (ej nämnt hos H. Fleetwood, Svenska medeltida kungasigill). Detta är emellertid ett typiskt, vanligt ryttarsigill, som här icke visar något vapen, allra minst ett ättevapen. Att brakteatvapenbilden varit något egentligt ättevapen, kan knappast heller säkerställas; likheten med Holmgers högervapen är dock endast partiell och gravtäcket ingen primärkälla. Överhuvud kan man således knappast bygga på heraldiska skäl vid försök att rekonstruera Filipsgrenens genealogi.

Några som helst uppgifter om Filips (Eriksson) eller Holmgers (Filipsson) makor ger ej källmaterialet. Kjellbergs notis om den förres gifte är, såsom hans egen formulering visar, ren gissning. I fråga om Knut långe uppta K. H. Karlsson och Kjellberg en notis från Håkonssagan, att hon hetat Helena och varit dotter av den danske ädlingen Peder Strangesen. Hon anges ha blivit omgift med en herr Filip, på annat ställe i sagan kallad »Lafranz» son, d. v. s. Larsson (Laurensson). Urkundsmässigt belagda äro dessa uppgifter icke. Å andra sidan är Håkonssagan värd beaktande, och gravtäckets över Holmger Knutsson vänstra vapen (se ovan), vilket åtminstone senare skulle betecknat möderne, kan av ovan anförda skäl icke ge anledning till någon invändning här.

Vad angår Kjellbergs uppgift om Holmger Knutssons eget påstådda gifte med fru Helena av Sko, så vilar den helt på en gängse tolkning av en den 23 juli 1282 daterad rättshandling (DS, 1, nr 753). Erland Hjärne har emellertid i en nyligen publicerad undersökning visat, att denna tolkning av nämnda urkund med all säkerhet är felaktig. Urkunden torde syfta icke på händelserna 1248—51 utan på samtida händelser, omkr. 1280 (Filipssönernas uppror). Den däri nämnda fru Helena torde i stället vara identisk med nunnan Helena i Sko, dotter av den i Filipssönernas uppror inblandade stormannen Filip Finvidsson av Rumby (jfr släkttavlan hos Gallén 1949, s. 116). Denna Helena har i så fall varit änka efter en eljest okänd herr Holmger (namnet var ej så ovanligt då) — en sådan nämnes verkligen i en annaluppgift som delaktig i Filipssönernas uppror.

Detta betyder, att man överhuvud icke vet, om Holmger Knutsson varit gift, än mindre vet man namnet på hustrun. Tillika faller Kjellbergs och andras antagande, att Helena av Sko skulle varit dotter av den 1251 avrättade Filip Petersson. Vad angår Kjellbergs notis, att Holmger Knutssons bror Filip Knutsson skulle varit g. m. Cecilia Knutsdotter, så är detta en gissningskombination, avsedd som led i Kjellbergs bevisning för Filip Knutssons påstådda ställning som stamfader till Aspenäsätten.

Här kommer nämligen in diskussionen om sist nämnda möjlighet. Indiciebevisningen är emellertid i detta fall otillfredsställande. Problemet förstås bäst genom jämförelse mellan stamtavlorna hos Kjellberg (1923, s. 353) och Gallén (1949, s. 116). Det gäller de båda såsom upprorsmän 20 aug. 1280 avrättade bröderna, riddarna Birger Filipsson och Johan (Jon) Filipsson samt deras genealogi uppåt och nedåt. Rörande Galléns bevisning, i anslutning till K. H. Karlsson (1883) och Kjellberg, om släktskapen mellan de nämnda bröderna och Fånöätten (se denna), synes intet vara att invända, ej heller mot indiciebevisningen för, att drotsen Knut Jonsson varit Johan Birgerssons son (jfr art. Aspenäsätten av Y. Brilioth i SBL, 2, s. 394 f.). Sistnämnda bevisning kan t. o. m. än mer styrkas genom namnskicket. Knut Jonsson hade nämligen ej blott sönerna Birger och Johan (Jon), utan även en son Filip (Philippus, natus nobilis viri Canuti Yonsson), nämnd som kanik och prebendat i Linköping 1328 (Brilioth, Den påfliga beskattningen, s. 356).

Däremot kan man icke, som bl. a. Kjellberg och Gallén gjort, utan vidare ta för gott, att brödraparet Birger och Johan Filipssons far varit just Filip Knutsson av E., Knut Långes son och Holmgers bror. Kjellberg har gjort troligt, men icke strikt bevisat, att de förras mor hette Cecilia. En Cecilia, framlidne hertig Knuts dotter (Kanuti quondam ducis filia), har i odat. testamente från 1200-talets senare hälft (DS, 1, nr 99) valt lägerstad i Fogdö kloster (senare Vårfruberga) och ger dit en sin son Birgers gård, som hon tillbytt sig. Då Birger Filipsson i gåvobrev 27 mars 1279 (a. a., 1, nr 667) till Fogdö kloster väljer lägerstad där »i sina föräldrars grav» (in loco sepulcri parentum nostrorum), är det onekligen troligt, att, såsom Kjellberg anser, Cecilia varit bröderna Birger och Johan Filipssons mor, så mycket mer som Knut Jonsson har en dotter Cecilia. Likaledes är det möjligt, att Cecilia varit jarlen Knut Håkonssons i Norges dotter. Men om den Filip, som varit den äldre Cecilias make, Birgers och Johans far, säga urkunderna intet. Ur härstamningen för Cecilia, vars mormor i så fall varit Kristina den svenska, Erik den heliges dotterdotter, kan t. o. m. konstrueras tronkrav för de båda Filipssönerna, utan att de skulle behövt ärva sådana från Filip Knutsson. Gallén och, oberoende av honom, A. F. Liljeholm ha visat (jfr SBL, 13, s. 411), att stormannen Filip Finvidssons av Rumby hustru måste ha varit dotter till Karl Tjälvesson av Fånö och systerdotter till Birger och Johan Filipsson. Att en son till Filip av Rumby bär det sällsynta och märkliga namnet Jedvard, visar säkert också, att familjen ansett honom ha blod från Erik (Jedvardsson) den helige. Gallén anser detta styrka, att bröderna Birger och Johan varit Filip Knutssons söner. Möjligheten finns där, men blod från Erik Jedvardsson kom ju troligen också genom Cecilia Knutsdotter. Man kan här ej bygga indiciebevisningen tillräckligt stark. Med den ringa kännedom man har om 1100-och 1200-talens genealogi föreligger också möjlighet, att sådan filiation kunde finnas på annat håll, ehuru man på grund av källmaterialets brister ej vet det. Brödraparet Birger och Johan Filipsson och den sistnämndes son Knut Jonsson samt hans barn erinra icke genom namnskick om Filipsgrenen annat än just med Knut- och Filipsnamnen. Men namnen Birger och Johan äro ej kända från Filipsgrenen, Holmger ej från Aspenäsätten. Filipsgrenen är tydligt knuten till Sko kloster, Birger och Johan Filipssons familj däremot till Fogdö (Vårfruberga) kloster. Å andra sidan hände det ej sällan, att en ny generation valde ny gravkyrka — sådant kunde bero på vilka kyrkliga stiftelser som voro på modet, särskilt i de trakter, där vederbörande hade gods.

Det är visserligen givet, att då bröderna Birger och Johan Filipsson göra uppror och således fortsätta det medeltida folkungapartiets opposition, böra de på något sätt ha varit knutna dit också genealogiskt. Det är otvivelaktigt, att de varit mycket förnäma (jfr Pipping, s. 350 f.). Men beträffande deras far föreligger i alla fall minst tre möjligheter: Filip Knutsson, Filip Larsson (g. m. Knut Långes änka) eller Filip Petersson; f. ö. finns ju också i tiden en mindre känd Filip Birgersson. Brilioth har (SBL, 2, s. 395), i anslutning till K. H. Karlssons teori 1883, förslagsvis utpekat Filip Larsson. Tunberg anser om Filipssönerna, att de »sannolikt» varit söner till Filip Knutsson. Lönnroth (1949, s. 58) anger dem, utan motivering eller diskussion, likaledes som Filip Knutssons söner; av hans formulering kunde man tro, att uppgift härom funnes i fragmentet av Magnus Lagaböters saga, vilket emellertid icke är fallet. Onekligen ger själva den politiska utvecklingen och situationen mycken möjlighet för att så verkligen förhållit sig. Men då inga bindande bevis och inga fullt övertygande indicieskäl synas kunna förebringas, torde det vara riktigast att, såsom Riddarhusets genealogiska avdelning gjort i sitt arbete på medeltidsgenealogier över ointroducerade frälsesläkter (där Aspenäsätten nu är utarbetad i manuskript), anföra möjligheterna utan positivt ställningstagande. Därmed är emellertid Aspenäsätten, så som forskningsläget just nu är, avförd från Erikska ättens stamtavla.

Författare

Bengt Hildebrand.

Källor och litteratur

Källor: Riddarhusets ovan i texten anförda otryckta stamtavlor, Riddarhuset. — Corpus iuris canoniei, ed. Friedberg, 2 (Lpzg 1881), sp. 582—583; Diplomatarium Suecanum, 1 (1829) ; B. E. Hildebrand, Svenska sigiller från medeltiden (1862—67) ; Icelandic sagas, 2, ed. G. Vigfusson (London 1887; häri Hakonar saga och fragmentet av Magnus Lagaböters saga) ; Scriptores rerum svecicarum medii asvi, 1—2 (1818, 1828) ; Sverges traktater med främmande magter, 1 (1877) ; Sverris saga ... Utg____ved G. Indrebö (1920). — N. Ahnlund, Till frågan om den äldsta Erikskulten i Sverige (Hist. tidskr., 68, 1948) ; I. Andersson, Källstudier till Sveriges historia 1230—1436 (192S) ; S. Axelsson, Den inrikespolitiska situationen i Sverige 1247—48 (Kyrkohist. årsskr., 50, 1950) ; N. Beckman, Tre konungaätter och deras jordegendomar i Sverige (Personhist. tidskr., 14, 1912) ; S. Bolin, Om Nordens äldsta historieforskning (1931) ; dens., Folkungarna. En terminologisk och historiografisk undersökning (Scandia, 8, 1935) ; Agnes Branting & A. Lindblom, Medeltida vävnader och broderier i Sverige, 1 (1928), s. 113—116 och pl. 1, 95; Y. Brilioth, Den påfliga beskattningen af Sverige intill den stora schismen (1915) ; E. Bull, Haakon Galen (Norsk biogr. leksikon, 5, 1931) ; E. Carlsson, Translacio archiepiscoporum. Erikslegendens historicitet i belysning av ärkebiskopssätets förflyttning från Uppsala till östra Aros (UUÅ 1044:2) ; J. Gallén, La province de Dacie de 1'ordre des fréres pré-cheurs, 1. Histoire générale jusqu'au grand schisme (Hfors 1946) ; dens., Kring Fånö- och Rumbyätternas härstamning (Hist. tidskr. för Finland, 34, 1949) ; S. Gardell, Gravmonument från Sveriges medeltid, 1 (1937) ; Agnes Geijer, Medeltida textilier av svensk tillverkning (Ur Statens historiska museums samlingar, 1, 1932) ; B. E. Hildebrand, Nya bidrag till Sveriges mynthistoria under medeltiden (HA:s Månadsblad, 8, 1879) ; H. Hildebrand, Sveriges mynt under medeltiden (1887) ; dens., Sveriges medeltid, 1:2 (1881—94), s. 576 f.; E. Hjärne, Holmger, Filip och Helena. Ett personhistoriskt bidrag till belysning av rättsåskfidning och politik i Sverige omkring 1280 (Humanistiska vetenskapssamfundets i Uppsala årsbok 1951) ; H. Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid (1948) ; S. Karling, Gästriklands medeltidssigill — ett verk av Bernt Notke (Konsthist. tidskr., 17, 1949) ; dens., Gästriklands medeltidssigill (Från Gästrikland 1949) ; K. H. Karlsson, Folkunga-ätten (Sv. autograf sällskapets tidskr., 1, 1879—88) ; dens., Aspenäs- och Fånö-ätternas härstamning (Hist. tidskr., 3, 1883) ; C. M. Kjellberg, Erik den heliges ättlingar och kronpretendenter bland dem (Hist. tidskr., 43, 1923) ; H. Koht, Knut Håkonsson (Norsk biogr. leksikon, 7, 1936) ; S. Kraft, Erikskrönikans källor (Hist. tidskr., 52, 1932), s. 9, not 2; Kj. Kumlien, Karl Knutssons politiska verksamhet 1434—1448 (1933) ; A. F. Liljeholm, Medeltida arvslagar och släktskapsbestämning, 2 (Personhist. tidskr., 50, 1952; i korr.) ; E. Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige (GHÅ, 46, 1940:3) ; dens., De äkta folkungarnas program (i hans En annan uppfattning, 1949) ; R. Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (Sv. litt.-sällsk. i Finland, 187, 1926) ; J. Rosén, Tronskiftet i Sverige 1275 (Scandia, 18, 1947), s. 233—237; H. Sollied, En ukjendt svensk kongedatter (Hist. tidskr., 71, 1951) ; A. M. Strinnholm, Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider, 4—ö (1852—54) ; B. Thordeman, Sveriges medeltidsmynt (Nord. kultur, 29, 1936) ; Tiotusen år i Sverige (Statens historiska museum, 1945), s. 370 ff.; H. Toll, Ett återfunnet klosterminne (Upplands fornminnesförenings tidskr., 8, 1918—21) ; dens., Medeltida kunga- och gravstudier (Fornvännen, 17, 1922) ; dens., »Folkungaroten» (ibid., 19, 1924) ; S. Tunberg, Äldre medeltiden (Sveriges historia till våra dagar, 2, 1926) ; dens., Drottningens hemlighet (Sv. tidskr., 38, 1951) ; K. B. Westman, Den svenska kyrkans utveckling från S :t Bernhards tidevarv till Innocentius III :s (1915); K. G. Westman, Svenska rådets historia till år 1306 (1904). — Jfr även källor och litt. vid art. Erik den helige, Erik Knutsson och Erik Eriksson (ovan s. 256 f., 259, 261).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erikska ätten, , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15413, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15413
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erikska ätten, , urn:sbl:15413, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-16.