Gustaf Erikson

Född:1859-11-13 – Lindesbergs stadsförsamling, Örebro län (i Västra Bohr)
Död:1922-05-04 – Kungsholm eller Ulrika Eleonora, Stockholms län

Uppfinnare, Maskiningenjör


Band 14 (1953), sida 374.

Meriter

Erikson, Gustaf, f. 13 nov. 1859 i V. Bohr, Lindesberg, d. 4 maj 1922 i Stockholm (Kungsh.). Föräldrar: bergsmannen och frikyrkopredikanten Erik Ersson och Anna Christina Olsdotter. Elev vid Tekniska elementarskolan i Örebro 1875–78; bokhållare vid Sävsjöströms bruk (Lenhovda sn, Kron.) 1879–81; verkmästare där 1881–87; maskiningenjör vid Skutskärs sågverk (Älvkarleby sn, Upps.) 1887–93; maskiningenjör vid Domnarvets järnverk 1893–97; ingenjör vid Surahammars bruk; studieresor till Tyskland, Frankrike, U. S. A. och England 1897–1905; konstruktör av motorvagnar, motordressiner och motorbåtar vid Vagnfabriks a.-b. i Södertälje (Vabis) 1898—1910; ingenjör vid a.-b. A. Wiklunds maskin- och velocipedfabrik i Stockholm 1910–12; konsulterande ingenjör i Stockholm 1912–13; ingenjör vid a.-b. Scania-Vabis, Södertälje, 1913–18; teknisk direktör för a.-b. Spritmotorer, Uppsala, 1918–21. Styrelseled. i Kungl. automobilklubben 1907–12. Uppfinnare, konstruktör. G. 5 nov. 1886 i Lenhovda sn -(Kron.) m. Alma Josefina Karlsson, f. 6 sept. 1859 i Norrköping (Hedvig), f 11 juni 1932 i Stockholm (Kat.).

Biografi

E., som kallats »den svenska automobilens fader», torde ha konstruerat de första svenska bilarna, delvis efter egna idéer samt kan anses vara grundare av biltillverkningen vid nuvarande a.-b. Scania-Vabis.

Redan på 1840-talet hade i Sverige (utomlands tidigare) försök gjorts med ångmaskindrivna landsvägsfordon, men dessa försök hade ej lett till någon framgång. Först sedan förbränningsmotorns utveckling kommit så långt, att sådana motorer på 1880-talet blevo användbara för fordonsdrift, löstes problemet med »dragarlösa landsvägsvagnar». Vid tiden för E:s första utrikes resa hade automobiltillverkning redan kommit i gång i flera europeiska länder. När E. återvände hem, var han fullt på det klara med att han skulle starta en svensk biltillverkning och dessutom övertygad om att denna skulle ske delvis efter andra principer än den utländska. Han ansåg, att man borde frångå motorer drivna med bensin, vilka bl. a. försäkringsbolagen voro motståndare till på grund av bensinens eldfarlighet, och helt inrikta sig på tillverkning av fotogendrivna motorer, som dels skulle vara mindre eldfarliga, dels billigare i drift.

E. hade som maskiningenjör vid Domnarvets järnverk konstruerat automatmaskiner o. dyl. samt som ingenjör vid Surahammars bruk bl. a. en sur martinugn för gengasdrift (skogsavfall och torv). Vid Surahammar, vars chef var major P. Petersson, hade E. hösten 1897 efter sin utrikes resa fått färdig en fotogenmotor efter egna idéer med fyra cylindrar. Denna första motor fungerade emellertid dåligt, och E. konstruerade i stället en fyrtaktsmotor med två cylindrar. Från firman C. A. Carlssons Söner i Stockholm hade E. senhösten 1897 inköpt en vagn, vilken allt som allt »med hjul och beslag» kostade 450:– kr. Tidigt på våren 1898 var E. färdig att provköra motor nummer två, inmonterad i vagnen från Stockholm. Med hjälp av »påskjutare» startade vagnen och gick tills, som en av medresenärerna berättat, »den i närheten av kvarnen åter stannade för att slutligen helt opåräknat sätta full fart. Men nu kom kvarnen att stå i vägen och dess stenvägg motstod törnen och vi slutade där, alla oskadade, vår första automobilfärd». Denna s. k. Surahammarbil förvaras på Tekniska museet i Stockholm.

Proven utföllo emellertid så bra, att ledningen för Surahammars bruk beslöt att igångsätta bilfabrikation vid sin järnvägsverkstad, Vagnfabriks a.-b. i Södertälje (Vabis), med E. som chef. Vid Vabis åstadkom E. en rad olika vagnstyper, såväl person- som lastbilar och motorer, bl. a. en tvåcylindrig V-formad motor för droskbilar. Vidare tillverkades motordressiner för Statens järnvägar, motorbåtar, m. m. Efter några år som ingenjör i Stockholm återvände E. till Södertäljefabriken, nu Scania-Vabis. Han arbetade oförtrutet vidare på nykonstruktioner och uppfinningar. År 1918 tillträdde han i Uppsala befattningen som teknisk direktör i a.-b. Spritmotorer, grundat för att exploatera E:s spritmotoruppfinningar och vars för tiden stora och moderna byggnader var hans verk. E:s »sugförgasare», den s. k. Asmoförgasaren, som skulle eliminera vakuumapparaten, patentsöktes i flera länder och väckte stor uppmärksamhet, särskilt i England. År 1922 erhöll han amerikanskt patent på uppfinningen men avled s. å. i Stockholm efter att ha varit sjuk en längre tid.

E. var styrelseledamot i Kungl. automobilklubben, mångårig ordförande i dess tekniska kommitté och var en av de första innehavarna av KAK:s guldplakett. I flera av Sveriges första biltävlingar, bl. a. lastbilstävlingar, blev E. pristagare.

E. kämpade för sina idéer, var skarp både i kritik och i försvar. Hans kunskaper voro gedigna, och som föreläsare kunde han lägga fram dessa på ett åskådligt sätt. Han har kallats »en spekulativt anlagd lekman», som genom bittra erfarenheter arbetade sig upp till en framgångsrik fackman. Mot E:s verksamhet inom automobiltillverkningen kan anmärkas, att hans intresse »för nya uppslag och experiment försvårade tillverkningen och nedsatte dess värde därigenom, att han knappast kunde utföra två maskiner lika, utan på snart sagt varje vagn hade någon mer eller mindre ofullständigt utexperimenterad nyhet. Men ett sjudande intresse, en sprakande verksamhetslust, ett sökande efter lösningar på snart sagt varje problem samt en stor kunskapsrikedom voro egenskaper, vilka utmärkte honom till hans sista andetag. Och han var automobilindustrins skapare i vårt land» (Hubendick, citerad hos Nerén).

Författare

Birgitta Lager.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Hedvigs förs:s i Norrköping födelsebok 1859, Landsarkivet i Vadstena; Kungsholms förs:s i Stockholm dödbok 1922, Katarina förs :s dödbok 1932. – E. Hubendick, Velocipeden, automobilen och motorcykeln (Uppfinningarnas bok, 7, 3:e uppl., 1929); J. Nerén, En märkesman som gått ur tiden (Motor, maj 1922); dens., Automobilens historia (1937) ; Sv. teknologföreningen, 1861–1938, red. av G. Indebetou & E. Hylander, 1–2 (1937). – Nekrolog i Sv. motortidn. 15 maj 1922. – Meddel. av intendent T. Althin och E:s son, ingenjör E. Bohr, Stockholm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Erikson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15416, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager.), hämtad 2019-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15416
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Erikson, urn:sbl:15416, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager.), hämtad 2019-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se