Johan Erik Erikson

Född:1838-05-29 – By församling (W-län), Dalarnas län (i Näs)
Död:1883-01-11 – Katarina församling, Stockholms län

Uppfinnare, Mekaniker


Band 14 (1953), sida 370.

Meriter

Erikson/ Johan Erik, f. 29 maj 1838 i Näs, By sn (Kopp.), d. 11 jan. 1883 i Stockholm (Kat.). Föräldrar: hemmansägaren Eric Jansson och Elisabeth Andersdotter. Skolgång i Nyköping; elev vid Nyköpings bruk och mekaniska verkstad 1860–63; praktik vid Bergsunds mekaniska verkstad i Stockholm 1863–67; studieresa till Paris 1867; anställd där vid en mekanisk verkstad s. å.; teknisk experimentverksamhet tillsammans med greve P. A. Sparre 1867–68 och med ingenjör A. Söderström 1868–69; egen experimentverksamhet 1869–71, varvid E. uppfann en ny gasmaskin 1870; affärsresa till Belgien och Holland 1871; verkstadsrörelse i Paris 1871–74; överflyttade till Stockholm i aug. 1874; grundade där J. E. Eriksons mekaniska verkstad s. å.; konstruerade en brandspruta 1876, båtmotor 1879 och ångmaskin 1880; utvidgade rörelsen att även omfatta rörledningsentreprenad 1878; generalagent i Sverige och Norge för Siemens & Halske 1880; konstruerade en strålkastare 1882; fick bl. a. beställning av Stockholms stad på elektrisk gatubelysning vid Slussen och Skeppsbron s. å.

G. 29 jan. 1870 i Paris (X:e Arr.) m. Angèle Marie Caroline De la Haut, f. 25 april 1851 i Orleans, Frankrike, d. 30 jan. 1901 i Stockholm (Eugenia katolska förs.), dotter av Jean Louis De la Haut och Veroniaue Victoire Constante Barré.

Biografi

Erik E., vars förfäder, så långt man vet tillbaka, alla varit dalabönder från samma trakt, bar städse en dalkarls helgjutna prägel. Kanske var hans uppfinnarbegåvning nedärvd, ty hos den s. k. Konsjö-släkten, som han tillhörde, fanns många knepiga gubbar. E. visade redan från barndomen anlag för mekaniska ting, och från hans skoltid berättas, hur han tillverkade automatiska pennlådor och dylikt, som han sålde till sina kamrater. Han försökte sedan utbilda sig i sitt älsklingsämne genom studier och verkstadspraktik, något som många gånger inte var så lätt för en fattig bondson. När han på sina besparingar 1867 reste till Paris för att på världsutställningen få se de senaste tekniska framstegen, hade han ej pengar till hemresan. Han måste därför söka plats i Paris, men upptäcktes snart av en svensk konstruktör, greve Per Ambjörn Sparre af Söfdeborg. De blevo goda vänner, och tillsammans utarbetade de bl. a. ett snabbskjutande kammargevär, som de levererade till olika länder, och en torped, samt gjorde ett telefonförsök redan 1867. Deras vänskap blev dock kortvarig, och E. slog sig i stället ihop med en kamrat från Nyköpingstiden, ingenjör L. A. L. Söderström, och började experimentera med en förbättring av John Ericssons varmluftsmaskin, som ej ansågs fulländad. De hade redan under sin tidigare bekantskap diskuterat nykonstruktionen. En av E:s vänner, dåvarande löjtnanten Carl Fredric Ekermann, lånade dem startkapital. Efter ett halvt år av penningbekymmer och andra besvärligheter hade de lyckats få en provmaskin färdig, som fungerade utmärkt. Den behövde ej mer än hälften så mycket bränsle, som en ångmaskin med samma effekt, arbetade alldeles tyst även vid hastig gång och behövde knappast någon tillsyn. Patent ordnades i Frankrike, England, Amerika, Sverige (på tolv år), Belgien och Italien. Tillverkningen överläts på en annan verkstad med större resurser, och enbart i Frankrike såldes tusentals maskiner till järnvägen för vattenpumpning vid stationerna.

En annan konkurrent till ångmaskinen var gasmaskinen. En fransman hade uppfunnit en sådan och bad E. göra en förbättring, då han i så fall genast skulle utbyta den gamla. E. lyckades väl därmed, och även denna konstruktion patenterades i sex länder. En stor engelsk firma sände ett ombud till E. för att underhandla om patentet, ty den engelska patentbyrån hade låtit införa gasmaskinen med ritning och beskrivning i en teknisk tidskrift.

För Sveriges räkning erbjöd sig W. Lindbergs werkstads- & warfs a.-b. (Stora varvet) vid Tegelviken i Stockholm att upptaga tillverkningen av E:s maskiner. För att underhandla med dem reste E:s kompanjon Söderström till Stockholm i november 1869 och skulle sedan fortsätta till England i samma ärende, men E. hörde aldrig av honom mera. Söderström hade ingenting nämnt om E., då han demonstrerade varmluftsprovmaskinen för professor C. A. Ångström vid Ingeniörsföreningen, vilken i sin tur presenterat den med Söderström som uppfinnare i Ingeniörs-föreningens förhandlingar 1869 (häfte 1, s. 32–34).

E. arbetade således från nov. 1869 på egen hand och sysslade då med en ny gasmaskin. Omkring 20 maj 1870 hade han avslutat detta försök, och resultatet var en tämligen stor gasmaskin av egen konstruktion och uppfinning. Anbud kommo med detsamma. Gaskompaniet för hela Paris, det s. k. »Compagnie Parisienne», erbjöd sig upptaga tillverkningen. Genom det oväntade fransk-tyska kriget 1870–71 gjorde E. emellertid stora ekonomiska förluster, särskilt som det varken då eller senare synes ha influtit några medel från de firmor Söderström underhandlat med. De följande åren måste därför E. huvudsakligen utföra beställningsarbeten. Genom sitt äktenskap med en vacker och tretton år yngre fransyska och genom familjens efter hand ökade storlek blev ansvaret större. Från denna tid föreligga heller inga brev till hans föräldrahem, då han ej ville oroa dem för sin ekonomi. Han förteg sitt äktenskap, till dess han med hustru och tre barn ankom till Stockholm 25 aug. 1874.

I Stockholm började E. med en mindre verkstad på Malmskillnadsgatan 48 G. Redan känd från framgångarna i Paris fick han omedelbart beställning på maskinerna till den nya nitroglycerinfabriken vid Vinterviken. Då beställningarnas antal snabbt ökade, måste E. redan året därpå utvidga och flyttade verkstaden till Luntmakaregatan 5, där han stannade, till dess han 1876 inköpte fastigheten kv. Soldaten 2 och 3 (nuvarande Folkungagatan 94). S. å. konstruerade han tillsammans med Anton Bergman en brandspruta av lätt typ (liknande assuransspruta). Patent beviljades den 4 juli 1876, och redan samma månad kom beställning på ett fyrtiotal sprutor. En av E. konstruerad större s. k. dubbelspruta utställdes under sommaren på expositionen i Norrköping. År 1878 erhöll E. entreprenörsrättigheter för gas-, vatten- och avloppsledningar. Denna verksamhet fortlever i a.-b. Beskow & Co., som nu är ett av landets äldsta företag på detta område.

Vid denna tid övergick E. till den tredje av de dåtida kraftmaskinerna, nämligen ångmaskinen. Den 28 maj 1879 patenterades en av honom uppfunnen mindre sådan, typ »Colibri», som räknas som föregångare till nutida båtmotorer. Maskinen lär ha exploaterats av Stora varvet och varit mycket omtyckt. En annan av E:s ångmaskinskonstruktioner, en snabbgående trecylindrig högtrycksmaskin, patenterades för tio år 31 maj 1880. Då E. i och med den elektriska starkströmmens genombrott blev generalagent i Sverige och Norge för det tyska bolaget Siemens & Halske, utarbetade han en förbättring av sistnämnda ångmaskin för direktdrift av generator (1881). Kapten Ekermann, som utomlands sett andra dylika, ansåg, att E:s maskin var den bästa som då fanns. Den erövrade guldmedalj vid utställningen av kraft- och arbetsmaskiner i Stockholm 1886 och silvermedalj vid den stora Stockholmsutställningen 1897, där maskinen »formligen förbluffade åskådarna genom sin hastighet». Detta var så mycket mera anmärkningsvärt, som det hände fjorton år efter E:s död, och i en tid som kännetecknades av storartade tekniska och naturvetenskapliga framsteg. Vid sistnämnda tillfälle angavs ej uppfinnarens namn.

Särskilt inom det elektriska området blev J. E. Eriksons mekaniska verkstad ett pionjärföretag, som alltfort existerar i Elektriska a.-b. Siemens. Gamla stockholmare veta berätta, hur år 1880 ett mycket starkt ljussken utstrålade från verkstadens gård. Det var första gången de sågo elektriskt ljus. Stadsfullmäktige beviljade medel till försökens fortsättande och beställde av E. Stockholms första elektriska gatubelysning. Redan i nov. 1882 uppsattes för belysning under seglationstiden vid Slussen och Södra Skeppsbron fem stycken båglampor (differentiallampor), inneslutna i sexkantiga lanternor och placerade på 10 1/2 meter höga stolpar, varifrån de kunde nedfiras för rengöring och ombyte av kolstavar, vilkas bränntid blott var nio timmar. Strömmen erhölls från en med E:s ångmaskin direktdriven dynamomaskin, vilken inmonterats i ett för ändamålet uppbyggt maskinhus på stranden sydväst om Slussen och leddes genom dubbla, blyöverdragna undervattenskablar. Året därpå uppsattes ytterligare sex båglampor utefter Skeppsbron fram till Slottet. Vidare anbragtes elektrisk belysning vid Stockholms norra rangerbangård och Stockholms vattenledning vid Skanstull.

E. konstruerade 1882 ett strålkastaraggregat. Under hela året experimenterade han med en dynamomaskin, som med en hastighet av 1 000 till 1 500 varv per minut avsågs för en strålkastare (s. k. reflektorlampa) om 2 000 normalljus. Den monterades med en ångpanna och en mindre trécylindrig ångmaskin på en gemensam bottenplåt. En uppvisning (den första för allmänheten) ordnades inför en större folkmassa på Mosebacke samma höst. Maskineriet placerades på terrassen vid sidan av trappan och ljuset strålade över barriären ut över staden. K. flottan beställde sedan strålkastare för sina båtar (minfartyget Rolf, fregatten Vanadis).

E:s verkstad blev inte bara en av Sveriges första elektriska firmor utan räknades också 1885 som en av de fem mera betydande. Den anförtroddes även att införa elektrisk belysning i Riksdagshuset och Slottet (1883), varvid själva ångcentralen förlades till gamla Finska kyrkans komplex vid Slottsbacken. Denna anläggning utökades 1888 till ett helt elektricitetsverk. J. E. Eriksons mekaniska verkstads a.-b. erhöll 1887 tillstånd att förse Gamla staden med elektrisk belysning.

Förutom en omfattande försöksverksamhet utförde E. finmekaniska precisionsarbeten även på beställning, t. ex. M. Wibergs räknemaskin. En filmprojektor, som omkr. 1945 hittades i ett skrotupplag i Västerås, är signerad av J. E. Eriksons mekaniska verkstad. Den bör vara en av de första i världen och är nu liksom många andra av E:s konstruktioner införlivad med Tekniska museets samlingar.

E. var en hjärtegod människa, lugn, sympatisk och skötsam. Han nyttjade varken sprit eller tobak och gick helt upp i sitt arbete. E:s framsynta och genialiska verksamhet var dock för experimentellt betonad för att ekonomiskt kunna bära sig. Trots hjälp av bankdirektör A. O. Wallenberg och andra intresserade blevo svårigheterna för stora. Då dessutom hustrun svek honom, ändade han själv sitt liv.

Författare

R. G:son Kjellander.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: E:s bouppteckning, Gaslysnings å.-b :s protokoll 1878, SSA; Servisjournal för vattenledningar, Stockholms vattenledningsverk; E :s brev till sitt föräldrahem, hos köpman E. Bernhard Erikson, Västanhede; E :s ritningssamling, Tekniska museet, Stockholm; E :s patenthandlingar, K. patent- och registreringsverkets arkiv. – F. Hjulström, Sveriges elektrifiering (1940) ; R. Kjellander, J. E. Erikson, en bortglömd konstruktör och industriman (Daadalus 1947); Ingenjörs-fören:s förhandl. (1869, 1883); Carl Larsson i By, En dalasockens historia, 1 (1920); AB Mekanikus reklamskrift (1894, Tekniska Museet); Stockholms belysning, 2:a uppl. (1903). – Aftonbladet 1/8 och 2/8 1883; Stockholms Dagblad 2/8, 21/11 1883. — Muntliga meddel. frfln ett flertal personer.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Erik Erikson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15417, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. G:son Kjellander.), hämtad 2019-12-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15417
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Erik Erikson, urn:sbl:15417, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. G:son Kjellander.), hämtad 2019-12-10.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se