Christian Eriksson

Född:1858-06-30 – Arvika församling, Värmlands län (i Haget)
Död:1935-11-06 – Maria Magdalena församling, Stockholms län

Skulptör


Band 14 (1953), sida 425.

Meriter

Christian Eriksson, f. 30 juni 1858 i Haget, Arvika sn (Värml.), d. 6 nov. 1935 i Stockholm (Maria). Föräldrar: hemmansägaren och bysnickaren Erik Olsson och Stina Olsdotter. Yrkesutbildning i faderns snickarverkstad; elev vid ornamentbildhuggare Jörlings verkstad i Stockholm 1875–77, var samtidigt elev på Tekniska skolans afton- och söndagskurser; elev vid Allgemeine Gewerbeschule i Hamburg 1877–81, arbetade samtidigt ett år i Heymans möbelfabrik där, därefter ett år hos ornamentbildhuggaren Ziegler och två år hos arkitekten Bichweiler i dennes »Kunstgewerbliche Werkstatt»; ansökte och fick stipendium från Tekniska skolan i Stockholm 1880; uttog avflyttningsbevis från Arvika landsförs. till Hamburg 3 nov. 1881; erhöll anställning där hos statybildhuggaren Carl Börner till 1883; inskrevs som elev vid École nationale des arts décoratifs i Paris 27 sept. 1883, avgångsbetyg 7 jan. 1885; elev vid École nationale et spéciale des beaux-arts 4 aug. 1884—14 april 1887 (erhöll då 3:e medaljen för figur modellerad efter antiken); arbetade även på sin lärare bildhuggaren A. Falguières ateljé samt på konstindustriella verkstäder och en keramisk fabrik samt som biträde åt andra skulptörer, bl. a. Per Hasselberg; erhöll 3:e medaljen för figurskulpturen »Martyren» på salongen i Paris 1888; tilldelades av Akademien för de fria konsterna 28 april 1888, Jenny Linds resestipendium på 3 000 kr. för ett år, förnyat för ännu ett år samt erhöll för ytterligare ett år ett resestipendium på samma belopp 29 maj 1890; studieresor till Italien 1890, 1891 och 1892; bosatt i Paris till 1897, då han återflyttade till Sverige; vistades i Paris våren 1900–hösten 1901; resor till Spanien 1920 och till Frankrike 1928. Bildhuggare. – Medlem av Konstnärsförbundets styrelse 1900, av styrelsen för Liljevalchs konsthall 1915–35 och av Stiftelsen Thielska galleriet 1925–35. – Hedersledamot av Värmlands nation i Uppsala 1904 och av Värmlands fornminnes- och museiförening 1933. KVO2kl 1926; OffFrHL 1930.

G. 1) 2 febr. 1894 i Paris (skilsmässa 1912) m. Jeanne Leocadie Adelaide Battistine Tramcourt, f. 9 dec. 1875 där, d. 2 jan. 1952 genom en bilolycka vid Stjärnhov, Gryts sn (Söd.), dotter av marmorhuggaren Charles Tramcourt och Adèle Jeannot; 2) 1 mars 1913 i Stockholm (Maria) m. Ebba Dahlgren, f. 14 juli 1878 där (Hedv. El.), dotter av kassören Karl Johan Julius Dahlgren och Hilma Hedvig Andrietta Sahlström.

Biografi

Om den värmländska hantverkarmiljö, ur vilken Christian E. utgick, se släktart. ovan. Sinnet för det hantverkliga släppte E. aldrig, och det var också med tanke på ornamentsbildhuggeriet som framtidsyrke han vid sjutton års ålder reste till Stockholm från föräldrahemmet i Taserud. E. hade blott åtnjutit reducerad skolundervisning på grund av benröta som barn och låg tidvis till sängs. Sin första yrkesutbildning fick han hos fadern, och han hade redan vid fjorton års ålder fått skära ut ornament i trä. På initiativ av den äldre brodern Olof (se släktart.) kom E. 1875 till ornamentbildhuggare Jörlings verkstad på Regeringsgatan i Stockholm. S. å. startade Lorenz Dietrichson en för dåvarande förhållanden högst märklig »Tidskrift för bildande konst och konstindustri», vilken utkom med två årgångar (1875–76), och i dec. 1876 anordnades på Stockholms slott en större konsthantverksutställning, den första i sitt slag, av från olika håll hoplånade föremål, allt för att öka intresset för vackrare och stilfullare konsthantverksalster än vad som då i allmänhet producerades. Det var alltså i en relativ uppgångstid E. kom att göra sina första lärospån. Denna hans på hantverket inriktade utbildning fortsattes i Hamburg, för att avslutas med en tvåårig anställning hos en likaledes konsthantverkligt inställd statybildhuggare, Carl Börner. Denne fabricerade bl. a. ett slags i terracotta eller fajans utförda reliefplattor med jaktmotiv eller med figurer i renässansdräkter och liknande, vilka E. fick vara honom behjälplig med, varjämte E. under denna Hamburgtid själv formade en del fat och krus och vaser i lera, vilka försågos med reliefer, såväl av små manshuvuden i renässansbaretter som även av mer realistiska motiv.

När E. 1883 på brodern Olofs uppmaning reste till Paris, var det emellertid i avsikt att utbilda sig också till konstnär. För den skull började han 1884 i École des beaux-arts, där han studerade i tre år och hade den mondänt realistiske A. Falguière som lärare och även fick arbeta i dennes ateljé. Medel till sitt uppehälle skaffade E. sig genom att utföra grovhuggning eller uppläggning i lera eller andra arbeten åt olika skulptörer. Härigenom förvärvade han en god insikt i yrket och fick utmärkt ledning av och en förstående och hjälpande vän i sin åtta år äldre och redan erkända konstnärskollega Per Hasselberg, vilken haft samma mödosamma hantverksväg till konsten som E., först som snickaregesäll och sedan som ornamentbildhuggare. Efter sin hemflyttning till Sverige 1891 förordnade Hasselberg före sin död 1894, att E. skulle få i uppdrag att slutföra huggningen i marmor av »Näckrosen» och »Farfadern» (nu i Göteborgs museum) samt Victor Rydbergs porträttbyst i Nationalmuseum. Redan i Paris hade E. fått hjälpa Hasselberg att hugga ett marmorexemplar av »Snöklockan».

År 1886 utförde E. i Paris' sitt första större arbete, en modellstudie i lera av en sittande, naken, ung flicka, vilken lyfter sin vänstra hand och tar i en hårslinga, medan hon böjer huvudet ned åt andra sidan och håller sin hand utefter det högra benet. Konstnärsvännen Carl Larsson blev ägare till en gipsavgjutning av denna flickstaty, vilken strax efter E:s död göts i brons för Eskilstuna konstförening och, efter det staden övertagit dennas samlingar, 1950 uppställts på en granitsockel i konstmuseets park.

Med en porträttbyst, »Mlle M. Bailly», debuterade E. 1887 på Salongen i Paris. Året därpå förvärvade han där tredje medaljen för en helfigurstaty i gips av en naken ung man, »Martyren», en ung efeb, som med vek hållning milt avvärjande lyfter sina armar uppåt, halvt till skydd, halvt i livsbejakelse. Originalmodellen – utan armar – finns i det hösten 1951 inrättade Christian Eriksson-museet i hans på 1890-talets mitt uppförda sommarhem och ateljé, Opstuhage, i Taserud. Genom denna staty och på grund av utmärkta lovord och rekommendationer från såväl Hamburg som Paris erhöll E. från Konstakademien i Stockholm under två år Jenny Linds stipendium på 3 000 kr., varefter för ett tredje år följde ett annat stipendium av motsvarande storlek. Nu kunde han studera utan dagliga brödbekymmer.

På världsutställningen i Paris 1889 vann E. ny berömmelse genom ett par där i gips utställda stora vaser med figurer och reliefer, »Tjusning» och »Blindbock», båda sedan utförda i brons (1890), den förra (Nationalmuseum) med en flöjtspelande, halvnaken ung kvinna sittande uppflugen på vaskanten, där även en liten lyssnande amorin klängt sig fast, medan grodor kravla sig upp för att också få höra på musiken, den andra (Göteborgs museum) med blindbockslekande barn i frirelief kring vashalsen, höns och katt och hare på foten samt i mjuk lågrelief på själva den buktande vaskroppen barn lekande på olika sätt. Samma år – 1889 – då 100-årsminnet av den franska revolutionen celebrerades, exponerade E. på Salongen ett gipshuvud under endast årtalsbenämningen »1789», en ung man med över öronen mjukt nedkammat hår samt den tidens höga rundvikta livrockskrage. Bysten har sedan utförts såväl i marmor (till ingenjör C. R. Lamm) som i glaserad terracotta (till prins Eugen). Följande år tillkommo en ansiktsmask i marmor, »Glad kamrat», föreställande den livsfrodige Frans Hals-typen, bildhuggaren Robert Stigell (Nationalmuseum), samt en liten rund bronsrelief »Hautboist», både den och en 1889 utförd kvadratisk bronsrelief »L'âne de Longus» förvärvade av konstsamlaren grosshandlare Julius Caspar (efter hans död försålda på Svensk-franska konstgalleriets i Stockholm konstauktion 1937). Sistnämnda relief visar två män i bröstbild, som med glada miner gemensamt studera den forngrekiske romanförfattaren Longos något skabrösa herderoman »Poimeniká».

I nov. 1890 gav sig E. ut på en studiefärd per cykel från Paris till Rom över Dijon, Lyon, Avignon, Nîmes, Montpellier, Arles, Marseille, Toulon, Cannes etc. Från Rom gjorde han senare cykelturer på Campagnan och upp i Albanobergen. Han stannade i Rom till mitten av april 1891 och medhann där även en del arbeten, bl. a. »Stödet», en käppkrycka av gjutet silver (cire perdu) i form av en gammal böjd man som stöder sig på ett naket flickebarn.

Den 31 mars 1891 skriver E. från Rom till sin äldste broder Olof i Taserud: »Om ungefär 10–14 dagar reser jag härifrån över Siena kanske Florens till Paris där jag får lägga allt allvar som finns i mina ådror på avslutningen på Linnéreliefen». Han har alltså sedan en tid arbetat på den, men avslutningen kom först 1894, då den var färdighuggen i marmor och levererades till Nationalmuseum. Grosshandlare P. Fürstenberg donerade densamma. Det var på honoraret för Linnéreliefen, som E. 1894 gifte sig i Paris med den då ännu ej nittonåriga fransyskan Jeanne Tramcourt.

Sommaren 1892 var E. hemma på besök i Taserud och hjälpte då bröderna med ritningar och skulpturer till några möbler, vilka sedan avsändes till världsutställningen i Chicago 1 maj–15 nov. 1893. Den svenska utställningsbyggnaden där hade ritats av arkitekten Carl Westman, och man kan nästan säga, att från den tiden daterar sig E:s intima samarbete med svenska arkitekter. Westmans rådhus i Stockholm fick han 1913 utsmycka med skulpturer, men redan dessförinnan – 1906 – hade han fått göra ett par reliefer, »Kliniken» och »Anatomien», till Westmans Svenska läkaresällskapets hus. Vidare arbetade E. för Gustaf Wickman, som 1900 kunde inviga Skånes enskilda banks hus i Stockholm med porträttmedaljonger av E. över skånska allmogetyper, och 1903 Sundsvalls enskilda bank i Stockholm med en mans- och en kvinnofigur av E. över portalen, vilka figurer genom sina emblem symbolisera skogsbruk samt handel och sjöfart. På den av samme arkitekt ritade Kiruna kyrka, som är av trä, har E. smyckat ett gavelsegment med inristat motiv men också 1912 på var långsida av kyrkan uppställt (med avteckning mot de branta takfallen) ett antal helfigurer i brons, symboliserande Ödmjukhet, Fromhet, Ingivelse, Blygsamhet, etc. Bland arkitekterna böra också nämnas Per Olof Hallgren, Ivar Tengbom, Agi Lindegren, Ragnar Östberg o. a., vilka hos »Bröderna Eriksson» i Taserud beställde möbler till privatvillor eller offentliga byggen.

Med Östberg fick E. ett mycket fruktbart samarbete i samband med dennes stadshusbygge, där E. 1922 kom att utföra en Hjalmar Brantingrelief i granit (huvud efter Strixteckning av Albert Engström) samt en mitt emot denna i samma kolonnportik uthuggen helfigurrelief av Carl Larsson med palett i handen och barnunge på samma arm (denna kolonnskulptur dock färdig först 1928). Vidare avtäcktes 1923 på Jungfrutornet en kolossalgrupp av E. i brons, S:t Göran och draken, av vilken en mindre och delvis avvikande, i trä skuren tidigare framställning uppställts i koret i Kiruna kyrka. Slutligen må också i detta arkitektsammanhang nämnas E:s Engelbrekts-monument, ofta kallat »Standaret», med vilket E. bland 69 tävlande 1927 vann första pris i en av Skönhetsrådet i Stockholm utlyst pristävlan. Monumentet, där Engelbrekt med det lyftade standaret i högra handen bredbent står på en hög kolonn utanför Stadshuset, invigdes 1932.

Eftersom E. – som de flesta bildhuggare – ofta sysslat med ett motiv under en följd av år, kanske tagit upp till utförande i större format en tanke, som han decennier förut utformat som en liten skiss, är det svårt att år från år följa hans verksamhet och att exakt datera varje arbete. Såvitt möjligt har därför för åtminstone E:s större monumentalverk angivits två årtal, varav det första betecknar begynnelse-och det sista slutföringsåret.

Som ovan nämnts var E. sommaren 1892 i Taserud och hjälpte då bröderna med utsmyckningen av deras möbler. Även om dessa möbler med deras enligt tidens stilsökande ofta tillkrånglade och oroliga formgivning numera i de flesta fall verka antikverade, äro de av E. för dem skulpterade småfigurerna ej sällan av en viss ursprunglig charm. Detta är särskilt fallet med en liten sittande, täljande pojke, vilken kröner en i sina franskt skolade former elegant sekretär (av fru Jeanne överlämnad till dottern Kajsa och hennes man Einar Nerman), och även med en liten grupp, »Läsande barn», som pryder mittstolpen i en bokhylla, vidare några skåpreliefer: en kalv drickande ur en stäva, bröstbilder av en skomakare och en skräddare,, o. s. v. I andra fall är den använda naturalismen i framställningen mindre lyckosam, och sammanblandningen av möbelsnickeri och tavelmålning, där konstnärsvännen Nils Kreuger utfört tavelmotiven, ehuru överförda i intarsia, finner man nog numera vara mindre lämplig. Förutom möbler utförde E. ett stort antal konsthantverkliga produkter, till en början starkt Jugendböljande, sedermera lugnare och mer samlade i form. Det är lampfötter, låsvred, dörrbeslag, porthandtag, elektriska strömbrytare, spanjoletter (fönsterstängare), vattenkranar, m. m. i olika material, järn, brons, etc. Till det Lefflerska huset i Göteborg modellerade han 1904 i naturlig storlek en sittande hund, vilken s. å. utfördes i marmor såsom trappstolpe därstädes. Det året gjorde han också i sten och järn omfattningen till en öppen spis för vännen fil. dr Hjalmar Lundbohm i Kiruna, med en björnunge, som ställer sig på en annan för att nå upp till något åtråvärt, och en björnmamma, som moderligt fördragsamt låter sin lilla unge riva henne på nos och öga. Ungefär samtidigt modellerar han för ett liknande ändamål en naken pojke ridande på en gumse och likaså en pojke sittande på ryggen av en get.

Bekantskapen med den konstälskande och konststödjande geologen och industrimagnaten Hjalmar Lundbohm visade sig mycket fruktbärande för E. Under upprepade resor till dennes hem i Kiruna kom han i kontakt med naturen och lappbefolkningen. Såväl i målningsstudier i olja som skulptur har han registrerat sina intryck därav. Hans skulpturer av en »sittande lapp» (Per Kuhmånen, som han på ett granitexemplar i Thielska galleriet namngivit honom), en ung »lappdrängs» kindknotiga och allvarligt sammanbitna huvud, helfigurstatyetten samt det förnämliga huvudet av lapparnas märklige talesman Johan Thuuri, de i trä skurna på ömse sidor om ett kors knäböjande lapparna i den lilla altarbordsgruppen nedanför prins Eugens förklarade altarlandskap i Kiruna kyrka, alla dessa vittna om de starka intryck, som den lille lappliknande »Jerker bildmakare» – som han själv brukade kalla sig – fick däruppe i Nord-Sverige eller vid sina nyvunna lappvänners besök hos sig i Stockholm.

Överhuvudtaget har E. visat stort intresse och starkt sinne för olika folktyper, inte bara för den förtrogna jösshärsbygdens eller Skånes mannar och »kvingor» – såsom i de redan nämnda medaljongbilderna på Skånebankens hus i Stockholm och för vilka Maja Fjaestads skånska släkt fått tjäna som modeller – utan var han kommit: i Frankrike, Italien och annorstädes. Sommaren 1893 tycks han ha varit i Bretagne, och från det besöket härröra såväl en del till det egna hemmet förvärvade gamla bretagnska möbler av förnämlig kvalitet – snickaren Christian förstod sig på sådant – som ock en vacker i ungrenässansanda utförd byst av en ung »Bretagneska» (förekommande både i brons och fajans) och en bronsrelief »Bigoudine au pardon», en liten bretagneflicka stående och beskådande ett katolskt processionståg (pardon, som ett sådant kallas i Bretagne). Detta sinne för det folktypiska kommer också fram i hans många porträtt, såväl de i relief eller som rundbyster skulpterade, som ock i hans målningar: av fadern och modern, av svågern Alfr. Nilsson o. a. och i en del teckningar. Till denna grupp kan man också föra några kamratporträtt, den förutnämnde finske bildhuggaren Robert Stigell, som han också gjort en byst utav, vidare »Gitarrspelaren» (M. Faure), en livfull halvfigursbyst, den likaledes redan nämnda terracottaplaketten »Deux Copains» (eller »L'âne de Longus»), m. fl. Här torde också böra nämnas »Mor stöpande ljus» (en i Opstuhage, Taserud, 1896 utförd kolteckning), statyetten »Kärvbinderskan», så Millet´sk i sin stil men dock tillkommen samma år i Värmland med en Taserudsflicka som modell, »Stensprängaren Erk i Torphage» (en liten skiss från hemorten) samt »Smeden», den lilla statyetten, för vilken han visserligen haft en hemmasmed i tankarna men som han utfört i Paris – f. ö. den enda skulptur för vilken han inte använt modell, enligt E.s egen utsago. Dessa två småstatyetter »Kärvbinderskan» och »Smeden», båda så monumentala trots den lilla skalan, ville han långt senare, året före sin död, i ett förslag till utsmyckning av Karlstads torg, utföra i full storlek, eventuellt uppställa som pendantfigurer på tegelplintarna på ömse sidor om entrétrappan till Värmlands museum i Karlstad såsom symboler för Värmlands båda huvudnäringar: järnet och jorden.

Allmän och oreserverad beundran väckte på sin tid både i Frankrike och Sverige E:s i silver drivna fat med dess lågrelief »Livet», tillkommet redan 1894. Silverfatet finns i Grängesbergsbolagets ägo, originalmodellen i gips i Värmlands museum. Den ursprungliga första modellen var eljest, som den tiden ofta brukades i Frankrike, utförd i vax. En liten samtidig, likaledes i silver utarbetad tvålask blev såld till Amerika. Flera gånger förstörde E. sin lermodell till den, innan han blev nöjd med resultatet. På ena sidan var en kvinnofigur återgiven, tydligen i relief, på den andra en man. Modellerna till dem hämtade han. i hembygden: Hilma på Höglunda och Hög-Ola. Och på locket satt i friskulptur hans lilla brorsdotter Hanna, naken, plaskande med fötterna i rinnande vatten. Nakna små flickebarn, doppande tårna i vatten eller tagande dusch på ryggen under ett vattenfall, har han även sedermera modellerat, t. ex. på de bekanta, 1905 i brons uppställda flaggstångsbaserna utanför Saltsjöbadens hotell. På den ena, kallad »Sommar», ser man just den duschande flickan, likaså en, som doppar ena foten i vattnet, dessutom en liten pojke, »Kaptenen», lekande med sin segelbåt, m. m. På den andra, »Vintern», är det den årstidens idrottsnöjen som illustrerats: en skidåkerska, en skridskolöpare, en konståkerska och ett par barn på kälke.

Med Stadions byggande i Stockholm förmärks ett allt större intresse bland skulptörerna för idrottsliga framställningar. Eugène Jansson hade ju i Strömbadet i Stockholm funnit vackra, harmoniska manskroppar för sina tecknade eller målade idrottsmotiv, och E. med sin realistiska inställning och sin blick för verkligheten fann också han, att idrotten och sporten gav stora möjligheter för konsten att fånga rörelser och utvinna nya, förut icke beaktade skönhetsmoment. Med sina sportskulpturer förde han in frisk luft i utställningssalarna. I sina två fristående monumentalfigurer, »Skridskoåkaren», uppställd 1910 i brons i Saltsjöbaden, samt »Jakt», avtäckt 1920 i brons i Slottshagen, Hälsingborg, har han givit apoteosen av manlig och kvinnlig kroppsskönhet. Många förstudier gjordes till dem, innan de fingo sin slutgiltiga form. Överhuvudtaget har E. från sin första hastigt modellerade skiss, som dock nästan alltid i huvudsak varit idé- och normgivande för det slutliga verket, prövat sig fram till allt större formskönhet, harmoni och monumentalitet i detta. Ibland har visserligen den första skissens friska ursprunglighet, fart, liv, rörelse, rytm fått offras för något annat, större linjer, en mer avrundad form, starkare sammanhållning, alltefter de fordringar som ett utförande i monumentalformat för med sig. Intressant är emellertid alltid att med bevarade skissers och mellanstadiers hjälp följa ett konstverks tillblivelse. En bildhuggare älskar ju framförallt den nakna kroppen. Det är hans medfödda och skolade sinne för formen, som ger honom denna känsla. E. har utfört många naketskulpturer både av barn och äldre, män och kvinnor, men ibland ha dessa icke varit självändamål utan varit avsedda som anatomiska förstudier för det slutliga verket. Man behöver bara draga sig till minnes den underbara modellstudien av en helt naken liten kälkbacksåkerska, visserligen förefintlig redan före 1898 i en hastig, fullt påklädd första idéskiss, och även slututförd i påklätt skick, men den efter en naken flickmodell utförda mellanstudien är genom sina linjers formskönhet ändock i detta fall huvudverket. För nästan alla sina större helfigursstatyer har E. gjort en mindre, ibland även större naketstudie. Därigenom har han vunnit en påtaglig kroppslig fasthet under den slutförda figurens dräkt, en omständlig väg måhända till slutstadiet och kanske betingad av hans hantverkliga fordran på exakthet men utan tvivel till nytta för bildens realistiska verkan. Så har det varit beträffande »Skridskolöparen» (1902–1912), så för »Carl IX» i den värmländska residensstaden (1909–1926), »Bågspännaren» (1905–1916), vilken ju i stort sett är en typisk naketstudie, Baltzar von Platen i Motala (1919–1923, ehuru invigd redan den 22 sept. 1922 men då blott i patinerad gips, den färdiga bronsfiguren uppställdes först vid pingsten följande år), Carl Larsson-reliefen på kolonnen i Stockholms stadshus (1919–1928), Lars Johan Hierta i tidningskvarteret i Klara i Stockholm (1923–1927), ärkebiskop Jakob Ulfssons monument i Uppsala (1926–1928), ehuru det endast för de båda sidofigurerna – professorn och studenten – föreligger naketstudier, samt slutligen också för Engelbrektsmonumentet på kolonnen vid Stockholms stadshus (1921–1932). Ett dussintal studier till denna Engelbrektsfigur med standaret i handen finns numera i »Arkiv för dekorativ konst i Lund», studier av olika storlekar och ställningar, även nakna, från miniatyr-utkast till det jättelika slutformatet. Ingen, som bara sett figuren på dess höga kolonn, anar dess verkliga storlek – ett begrepp därom får man först vid ett besök i nämnda arkivs stora skulpturhall. För studium av E:s konst är detta arkiv, sedan det från hans sterbhus fått övertaga en mängd studier i lera och gips, större och mindre teckningar, skissböcker och anteckningsböcker, en huvudkälla. Med Värmlands museums i Karlstad 60-tal större och mindre arbeten av konstnären samt det 1951 i hans forna hem i Taserud vid Arvika inrättade museet med minst lika inånga, ehuru mest smärre arbeten, har det – förutom i Stockholmshemmet Maria Prästgårdsgata 3 – sålunda skapats tre centraler för den, som vill närmare lära känna hans konst.

Men denne rastlöst verksamme konstnär är, som av det föregående framgår, rikt företrädd med offentliga verk litet varstans i landet, och många hem gömma på dyrbara personliga minnen av hans hand, vare sig det är fråga om statyetter, byster, reliefer eller konsthantverkliga småting. Det torde vara skäl att ägna några ord även åt hans många älskliga barnskulpturer. Liksom Carl Larsson gärna använde sina egna barn som modeller, så har E. gjort det med sina barn såväl i det första giftet med Jeanne Tramcourt som i det andra med Ebba Dahlgren, och även syskonbarnen och andra ha fått vara honom till hjälp vid förmedlandet av hans skildringar i lera, gips, brons, trä och marmor från barnavärlden. Sonen Elof – numera ingenjör i Paris – var icke mer än tre dagar gammal, när hans fader modellerade den lille frodige nakne pilten, ömt och stadigt hållen under armarna av ett par äldre hjälpande händer, och fyra år därefter (1901) står han »staty» i den betagande studien av en liten gosse, som plötsligt gör den överraskande upptäckten, att han kan vicka på stortån. Dottern Kajsa Nerman är väl eljest den, som oftast fått vara hans barnmodell. »Dansa på tå» och »Lek», dessa båda barnskulpturer ha ju redan blivit klassiska, de komma aldrig att föråldras, och de tillhöra de vackraste och graciösaste barnskildringar vår svenska konst äger. Den skälmska bysten av Sven, den lille tjuvpojken Matts med narrbjällran, lillminsten Liss – själv numera bildhuggare – och de tre i trärelief skurna barnahuvudena av Lassa-Britta, Marit och nyssnämnde Liss, den åttaårige gossen Eric Lamms rena, vackra drag, Carl G. Laurins gossar, de fem musicerande pojkarna Broms, till sist också den okynniga och klipska »Råsunda-Ulla» (1927), alla dessa ge oss en solig glimt av den kanske eljest rätt så robuste och kärve »bildmakaren Jerkers» egen barnasjäl.

Fantasi fanns i rikt mått hos den lille värmlänningen, jösshärssinnet för skämt och ysterhet har givit uppslag till en del av hans verk, alltifrån ungdomsårens träskurna smålustigheter till de sista årens upptagande på nytt av barnaminnen och deras mytiska idévärld. »Skogsråa» kommer då till, det egendomliga naturväsen, som skogsensamhet och inbillning skapat, eller det lilla förtjusande troll, som han satte överst på ett solur som en symbol över »Sola i Karlsta». Mellan barndomen och åldrandets tid ligger uppsättandet av Frödingsstenen i Alsters ljusa björkhage, med bergatrollet och prinsessan, gossen och flickan i Ariens land och Fröding själv inhuggna i blocket.

Icke alltid var han väl lyckosam i sina hugskott. Flera projekt ha liksom icke gripit honom själv eller de jurymän, som haft att bedöma hans och andras tävlingsförslag. Visserligen fick han första pris i den stora tävlingen 1910 om ett »Nationalmonument», men varken hans förslag eller något annat av de många då insända ansågs lämpligt att komma till utförande med de pretentioner, som man ville ställa på ett sådant. »Skarp klinga» var signaturen under hans aldrig sedan fullföljda förslag. Tyst blev det också kring den »Frihetsgudinna», som han 1912 utställde en bronsbyst av på Konstnärsförbundets sommarutställning. Antagligen var det hundraårsminnet 1918 av skalden Zacharias Topelius' födelse, som gav honom uppslaget att göra ett litet utkast till ett monument över denne. Varken det eller hans förslag till Sjöfartsmonument blev det emellertid något av. Överhuvudtaget arbetade nog E. bäst, när han födde idén själv eller när han erhöll ett direkt uppdrag, som gav genklang i hans realistiska livsinställning eller spände honom att prestera något, utan att han behövde bekymra sig om leveranstid och en beställares avtäckningsönskningar.

Ett arbete, som i hög grad stimulerade honom, var utformandet av de stora marmorrelieferna på Dramatiska teaterns i Stockholm fasad (1907). Det var återigen frukten av ett samarbete med en arkitekt, i detta fall med Dramatenhusets skapare Fredrik Lilljekvist. Synd bara, att denna fasad blivit för bortplottrad genom allehanda rätt ovidkommande ornamentdetaljer, sådana som den tiden voro på modet och ansågos höra till för att få stil på en byggnad, en »stil» som hade åtskilligt av Jugendfloran i sig och som lancerats av Ferdinand Boberg o. a. Synd också, att de förnämliga breddrelieferna av E., vilka sträcka sig över hela fasaden, sitta för högt för att man skall kunna tillbörligt njuta av alla deras konstnärliga förtjänster. Utan jämförelse äro nämligen dessa reliefer bland de livfullaste och förnämsta, som tillkommit i detta land. Under en lång följd av år arbetade E. med dem. Italienvistelserna 1890–91 och 1892 – han tillbragte nämligen våren sistnämnda år i Neapel – ha tvivelsutan varit honom till nytta vid detta arbete. Där kom han i direkt kontakt med den klassiska konsten, och när man på en interiör från hans ateljé i Oakhillvillan på Djurgården 1902 finner en inramad reproduktion av den hellenistiska dansande satyren i villa Borghese hängande på väggen, förstår man, att dessa Italienbesök inte varit utan betydelse för honom. Det röjdes också i hans michelangeleska arrangement med de båda figurerna över Sundsvallsbankens portal (1901), även om dessa sakna Michelangelos kraft och förvekligats i Jugendtidens anda. Den ena Dramatenfrisen föreställer ett grekiskt Dionysoståg med dansande fauner och satyrer och ett helt följe av berusade och extatiska menader med lyftade thyrsosstavar. Den dansande faunen längst till höger (återgiven även som ett avsnitt i gipsavgjutning bl. a. i Värmlands museum i Karlstad, där också avsnittet med de thyrsoshöjande menaderna återfinnes liksom å entrégaveln till hemateljén i Opstuhage och i Värmlands nations hus i Uppsala) är särskilt märklig genom den djärva men lyckade förkortning konstnären åstadkommit av faunens högt lyftade vänstra ben. Den andra frisen återger ett italienskt Commedia dell'arte-tåg från renässansen. Företrädd av pipare, spelare och trummare drager Thespiskärran fram åt vänster, dragen av åsnor och fullastad med allehanda komedianter. Bredvid åsnorna står en pajazzo, och sist i raden följer en harlekin med bredbent kliv, stolt vridande sina mustascher. Denna fris var ursprungligen icke tänkt så. De första studieutkasten visa fordom vanliga svenska marknadsgycklare och nöjen, kombinerade även med julens gamla festspel. Bevarade teckningar visa alltså: kasperskåp, pajaser och andra på estraden framför sitt marknadstält, stjärngossar. Givetvis vann helheten och den konstnärliga utformningen på, att allt detta slopades och ersattes av commedia dell'arte-följet, men det har i detta som andra fall ändå sitt intresse att se, hur konstnären sökt sig fram till den bästa lösningen.

E. blev ofta anlitad för hugfästandet genom gravvård av sina bortgångna vänners minne. Den personligaste och säregnaste är väl minnesstenen 1908 över Ernst Josephson på Mosaiska kyrkogården i Stockholm med dess först i lera inristade och sedan i granit inhuggna hålrelief av konstnärskamraten eller som det står på stenen: »Målare – Diktare – Föregångare». Andra sådana vänminnen äro: Per Hasselbergs gravvård (1897) med ett knippe hasselkvistar lagda över den kullriga tumbastenen, arkitekt Gustaf Wickmans urna, Fridtjuf Bergs gravvård med reliefporträtt (1920), minnesvården (1928) i Fiskebäckskil med inristat porträtt över Carl Wilhelmson, som själv så träffande förevigat vännen Jerker stående i sin ateljé i vit arbetsrock i den s. 427 återgivna porträttmålningen från 1924, slutligen också Nathan Söderbloms med mitran och kräklan prydda gravhäll i Uppsala domkyrka (1931).

Raden av E:s porträttbyster är också imponerande: Jenny Lind (1897) för Operan, Nathan Söderbloms byst (1901) strax före dennes hemflyttning från Paris, Georg Nordensvan (s. å.), Greta Geber (1910), C. F. Liljevalch för den konsthall, denne genom sin donation möjliggjorde och om vars tillkomst och styrelse E. inlade stor förtjänst, plaketterna av direktörerna Johan Henrik Palme och Erik Frisell, bysterna av K. O. Wallenberg och Emma Zorn (1923), Hjalmar Lundbohm (1924), minnesreliefen s. å. över Röhsska konstslöjdmuseets skapare Axel Nilsson och den lilla bysten över »Emil den gode» (tandl. Emil Christenson), minnestavlorna (1927) över J. O. Wallin i Stockholms storkyrka och 1600-talskyrkoherden Fredrik Bagge, Marstrands räddare, bysterna av professor Gerda Boëthius, Jonas Kjellberg (1929), E. A. Karlfeldt (1931 och 1933), Carl Westman (1931) till Stockholms rådhus, professor K. G. Westman (1933), bankdirektör O. Rydbeck (s. å.), prins Eugen (1934) och den gamle vännen från Värmland, mästersmeden Petter på Myra (1935). Redan före 1932 hade E. påbörjat den år 1935 slutförda men först påföljande år i Mora resta stora statyn över vännen Anders Zorn, till vilken alla skisserna finnas i Zornmuseets ägo.

Härmed torde i huvudsak det viktigaste av E:s livsverk vara nämnt. För Nationalmuseums portik utförde han dock 1897 i Paul Dubois' anda en bronsgrupp »Konstundervisning» som pendantgrupp till Teodor Lundbergs »Konsten och slöjden» samt åren 1904–07 för Djurgårdsförvaltningen den naketgrupp av man och kvinna, som kallats »Idyll» och rests på Kärleksudden på Djurgården. Hur E. kunde efter många år upptaga en i miniatyrformat återgiven idé för att monumentalisera upp den i storformat visar framför allt en i silver utförd, knappt mer än decimeterhög statyett (1898) av en stående ung man skrivande i en bok, som han håller framför sig. Underligt nog blev denna figur – kanske då i något större format – använd som lampfot eller benämnes åtminstone så (direktör C. R. Lamms samling, Näsby), men 1910–12 förstorades den upp i övernaturlig storlek samt fick som pendantfigur en stående ung kvinna, läsande i en bok, också den efter en miniatyrstatyett. Båda dessa figurer utfördes i marmor för Kungl. biblioteket i Stockholm.

Hos E. hade ett stort antal konstnärer haft anställning eller arbetat i hans ateljé: Harald Sörensen-Ringi, värmlänningarna Bror Sahlström, Olaus Olsson, död tidigt i blödaresjuka, och Eric Rafael-Rådberg, vidare Ferdinand Frick, som bl. a. skar åt E. i trä dennes »Dansa på tå» (det statyettexemplar, som finnes i familjen Bonniers ägo), Aron och Gustaf Sandberg, Nils Möllerberg, Nils Sjögren o. a., och det är ju givet, att en så personlig, samvetsgrann, fordrande och alltigenom äkta konstnär som E. skall ha övat såväl attraktion på yngre blivande kolleger som ock i vissa fall medbestämt deras inriktning och utveckling. När E. nov. 1935 gick bort, hade han i det närmaste slutfört huggningen i gotländsk kalksten för Församlingshuset i Karlstad av den genom donationsmedel vid E:s separatutställning tidigare s. å. beställda andaktsstilla flickgestalten »Ödmjukhet» – en av de figurer som utförts för Kiruna kyrka – den levererades året därpå till hemprovinsens residensstad. Det kan nästan synas symboliskt detta, att hans arbetsgärning slutade – som den börjat – i »Ödmjukhet». I samband med hans bortgång yttrade bl. a. Carl Eldh: »Christian Eriksson var en stor bildhuggare, en av de ärligaste vi någonsin ägt. Hans konstnärliga vapen voro rena och blanka. All ärlig strävan vann hans sympati. De unga konstnärerna ha förlorat en varm talesman, en uppriktig vän. Hans plats står tom och förblir så, ty han var i allo en personlighet». Och prins Eugen yttrade vid hans bår: »Om man en gång i tiden skulle i jorden finna brottstycken av något av hans skulpturverk, så skulle man genast se, att det var en formens mästare som skapat dem, så intensivt och levande var genomförandet; intet överlämnat åt slumpen.» På Arvika f. d. landsförsamlings kyrkogård är hans grav, täckt av en slät gravhäll, som endast prydes av en av sonen Matts modellerad och sedan i brons gjuten lagerkrans, på vars band stå orden: Bildhuggaren Christian Eriksson.

Författare

Helge Kjellin.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I Göteborgs stadsbibliotek[1] finnas 98 brev (1889–1901) från E. till Pontus Fürstenberg.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: B :s efterlämnade anteckningar, fotografier, skisser och studier hos familjen och i ovan nämnda museer och samlingar. – Kataloger för Konstnärsförbundets och Salongens i Paris utställningar, för utställningar tillsammans med Karl Nordström i Stockholm 1914 och med Nils Kreuger i Liljevalchs konsthall 1928, för C. E :s retrospektiva utställningar i Örebro och Karlstad 1935, minnesutställningen i Liljevalchs konsthall 1937 rn. fl. – E. Alkman, C. E. Några intryck (Ord o. Bild 1895), s. 237–240; E. Bénézit, Dictionnaire critique et documentaire des peintres, sculpteurs, dessinateurs et graveurs, 2 (1913); H. Cornell, Den svenska konstens historia, 2 (1946) ; Edouard-Joseph, Dictionnaire biographique des artistes contemporains 191fr–1930, 1 (1930) ; Christian Eriksson (Små konstböcker, nr 13, 1912); T. Hedberg, Kristian Eriksson (Arktos 1909) ; [J. Janzon], En »symbolistisk» artistfest i C. E:s ateljé (Svenska pariser-konstnärer i hvardagslag af Späda, 1913), s. 69–82; H. Kjellin, C. E:s liv och bildkonst. En återblick vid 75-årsdagen (Värmland förr odh nu, 1933) ; dens., C. E:s första separatutställning i landsorten (Karlstads-Tidn. */3 1935) ; dens., O. E. (Förord till Liljevalchs konsthalls katalog nr 122, 1937) ; dens., C. E. Minnesord över en minnesutställning (Konstrevy 1937), s. 71–78; dens., Värmländsk konst och värmländska konstnärer (i: Värmland, 1947) ; C. G. Laurin, Konsthistoria (1900) ; G. Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i 19:de århundradet, omarb. uppl., 2 (1928) ; A. Romdahl, Målare- och bildhuggare-konsten (Sverige i våra dagar, 1, 1927), s. 397–418; J. Roosval, Om C. E___ (Konst och konstnärer 1911), s. '54–59; dens., Svenskt konstgalleri (1912) ; E. Rosenborg, C. E. (förf :s Svenska konstnärer, 1, = Bibi. Sveriges vår, 3; 2:a uppl., 1926), s. 65—80; K. H. Segerborg, C. E. som konstnär (Värmländingarne, Värmländsk jultidn. 1895) ; O. Siren, Anteckningar från Konstnärsförbundets minnesutställning 1905 (1905), s. 55; S. Strömbom, C. E. (Ord o. Bild 1928), s. 657–672; dens., C. E. (1933) ; dens., 'Konstnärsförbundets historia, 1 (1945); Anna Söderblom, Mina minnen av svenska konstnärer i Paris på 1890-talet (Konstnärsfolk, utg. under red. av E. Malmberg, 1942), s. 35—42; dens., På livets trottoir (1948) ; TJ. Thieine & F. Becker, Allgemeines Lexikon der bildenden Kiinstler, 10 (1914) ; Berta Wilhelmson, Mitt liv i miniatyr (1944) ; R. Östberg, En arkitekts anteckningar (1928), s. 116–118. – Samtida tidningspress. – Muntliga och skriftliga meddelanden från E :s anhöriga, kamrater och vänner samt personlig bekantskap 1910–35.

Gjorda rättelser och tillägg

1. Idag Göteborgs universitetsbibliotek (namnbyte 1961), 2018-06-26


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christian Eriksson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15427, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Kjellin.), hämtad 2019-05-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15427
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christian Eriksson, urn:sbl:15427, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Kjellin.), hämtad 2019-05-26.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se