Meriter

Ernst (Ernest), Petter, f. 2 april 1714, d. 19 mars 1784 i Stockholm (Nik.). Urfabrikör först i Växjö, sedan i Stockholm.

G. m. Eva Enock, f. omkr. 1711, trol. i Växjö, d. 18 juni 1785 i Stockholm (Nik.), dotter av handelsmannen och rådmannen i Växjö Enock Enocksson i hans första gifte.

Biografi

E. började sin verksamhet som urmakare i Växjö troligen redan före 1740-talets mitt att döma av ett i Karlshamns rådhus befintligt golvur med E:s signatur, vilket är daterat 1746 och försett med tillverkningsnummer 212. I mantalslängder för Växjö, vilka efter ett längre avbrott finnas bevarade från 1746, upptages han varje år t. o. m. 1751. Han hade 1746 två gesäller och en lärgosse, senare i allmänhet en gesäll och en lärgosse. I stadens magistratsberättelser förekommer han åren 1750–52.

Vid Vetenskapsakademiens sammankomst 11 april 1752 »undersökte akademien några maskiner, vilka en urmakare ifrån Växjö, vid namn Ernest, uppvist, genom vilka han tror sig kunna utröna skeppets fart eller hastighet i havet säkrare än med loggen». Akademien fann visserligen instrumenten behäftade med vissa brister, men å andra sidan ansåg den, att E:s geni och skicklighet vore värda all uppmuntran. För att kunna draga nytta av nödvändig teknisk-vetenskaplig sakkunskap ansåg akademien vidare, att E. borde överflytta till Stockholm och där inrätta urfabrik. På akademiens förslag beslöt manufakturkontoret att till E. överlåta den s. k. Schnackska urfabriken eller Stockholms Manufabrique, som förvaltats som statsegendom alltsedan 1742, vilket beslut konfirmerades 4 juli 1752 av Sekreta utskottet. E. erhöll 1 000 dlr smt av statsmedel för verkstadens förflyttning från Växjö – Vetenskapsakademien hade för ändamålet föreslagit den dubbla summan – jämte 100 dlr smt i tillverkningspremier för varje förfärdigat astronomiskt ur, som approberades av akademien. I augusti 1753 flyttade E. till Stockholm, och 16 jan. 1754 inventerades den Schnackska urfabrikens verktyg för överlåtelse till »direktören och urfabrikören Petter Ernst».

E:s produktion i Växjö torde ha uppgått till i det närmaste 360 ur av skilda slag, eftersom han uppges i Stockholm ha tillverkat 134 ur från augusti 1753 till slutet av året 1759 och vid den senare tidpunkten använde nummer på 490-talet. Ett av honom i Växjö gjort golvur med nummer 334 har iakttagits. Det hittills påträffade högsta numret är 1129, anbragt på ett fickurverk i guldboett, vilken stämplats 1780.

Redan under sin växjötid hade E. ägnat sig åt att konstruera precisionsur för huvudsakligen vetenskapligt bruk, s. k. prober- eller pendelur. Memorial till Vetenskapsakademien 11 och 18 april 1752 angående ett astronomiskt ur bestyrker detta liksom Manufakturkontorets ovannämnda åtgärd att tillerkänna E. premier för dylika ur. År 1755 erhöll E. för de tre pendeluren 361, 363 och 366, tydligen de första uren överhuvudtaget i hans produktion efter verkstadens förflyttning till huvudstaden, utlovade tillverkningspremier. Till Stockholms observatorium levererade han ett proberur med fodral, för vilket ur han 22 jan. 1755 hos Vetenskapsakademien kvitterade 150 dlr smt. Ytterligare ett sådant levererades av E. till observatoriet 1758 och var ett pendelur med Grahamsgång. Observatoriet i Uppsala förvärvade 8 juni 1771 ett liknande av E:s tillverkning, kallat sekundur, och ännu ett inköptes från honom efter 1773. Ett »sekundpendelproberur» med nummer 808 exporterade E. 1772 till Stralsund. Det angav timmar, minuter, sekunder och datum. Pendeln var sammanfogad av fyra stänger och uret gick oberört även under uppdragning. En replik härav med nummer 1015 sålde E. 1773 till Växjö konsistorium. – Vid Vetenskapsakademiens sammankomst 13 juli 1768 upplästes urfabrikören Ernsts ansökan om akademiens föreskrift till Kommerskollegiet, »att han må vidare få behålla de tillverknings premier, som han av förra ständer erhållit, men som sedan sista riksdag blivit indragne». »Kungl. akademien tyckte sig ej kunna neka honom åtminstone det vittnesbörd att han är en ganska skickelig och av urmakeriet mycket förtjänt man, varjämte sekreteraren fick befallning att på det ömmaste föreställa angelägenheten att uppmuntra bemälte Ernst.»

E. konstruerade också en stegräknare i fickursfason, som vid. serietillverkning erhöll löpande nummer från 1. I Vetenskapsakademien finnes en dylik av E. gjord »stegvisare» med nummer 12, av allt att döma tillverkad 1775.

En stor mängd ur för olika ändamål med Ers signatur på verk eller visartavla har bevarats, icke minst hos statliga och kommunala institutioner i landet. Uren representera olika typer, såsom tornur, golvur, väggur, konsolur, bordsur, nattur, resur, fickur. Huruvida E. haft något större inflytande beträffande den konstnärliga utformningen av urfoder och urboetter undandrar sig bedömande, men sannolikt var han uteslutande tekniker. I sin fabrik hade han emellertid olika yrkesmän sysselsatta för skilda moment i urtillverkningen.

E. erhöll 7 nov. 1760 privilegium exclusivum på tio år för att tillverka spanskgröna efter att ha rekommenderats av Vetenskapsakademien, som av K. M:t ombetts yttra sig om E:s begäran.

Författare

Marshall Lagerquist.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Mantalslängder för Växjö 1746–1751, KA; husförhörslängd för Växjö 1716–28 och bouppteckning efter rådman Enock Enocksson 1727, Landsarkivet i Vadstena; Nikolai förs :s i Stockholm dödbok 1784 och 1785, bouppteckningar 1784 och 1785, SSA; VA:s dagbok 11/4, 18/4 1752, 11/10 1755, 8/10, 22/10 1760, 13/7 1768; VA:s verifikationer 1755, nr 4, 1759, nr 108; Memorial till och skrivelser från VA. – G. Axel-Nilsson, Stadens klenoder (S :t Eriks årsbok 1944), s. 27–30; M. Lagerquist, Rokokomöbler (1949); dens., Jan Fredmans nattur ('Stockholmsminnen i Stadsmuseet, 1950); N. V. E. Nordenmark, Fredrik Mallet och Daniel Melanderhjelm (1946); S. Schröderstierna, Berättelser över de finare järn-, stål- och metallfabrikerna i Sverige åren 1754–1759, utg. av G. Malmborg,. 2 (1925); E. Sidenbladh, Urmakare i Sverige (2:a uppl., 1947).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petter Ernst, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15447, Svenskt biografiskt lexikon (art av Marshall Lagerquist.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15447
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petter Ernst, urn:sbl:15447, Svenskt biografiskt lexikon (art av Marshall Lagerquist.), hämtad 2024-04-19.