Meriter

Eskil [Magnusson], f. omkr. 1175, d. omkr. 1227. Fader: Magnus Minnisköld av Folkungaätten. Nämnes i ett Knut Erikssons brev tillsammans med fadern; kallas 1217 lagman och var detta i Västergötland; deltog i diplomatiska förhandlingar med konung Håkon Håkonsson i Norge; nämnes i konung Johan Sverkerssons donationsbrev 1219 främst bland de världsliga stormännen och i ett Erik Erikssons brev sannolikt från 1225; redigerade äldre Västgötalagen.

G. omkr. 1217 m. Kristina Nilsdotter, kallad Kristina svenska, 11254, i hennes andra gifte, dotter av Nils Blaka och Katarina, konung Erik den heliges dotter, samt förut gift med jarlen i Norge Håkon Folkvidsson, kallad Håkon Galen.

Biografi

Genom sin tillhörighet till Folkungaätten var E. ärftligt predestinerad att spela en framträdande inrikespolitisk roll, icke minst i samband med tronstriderna mellan de sverkerska och erikska ätterna. Hans första framträdande vid faderns sida i ett Knut Erikssons brev (DS nr 67) är ur den synpunkten sett följdriktigt. En alternativ, formellt möjlig tolkning av detta brev, så att den där nämnde E. skulle vara son till Birger Brosa, icke till dennes son Magnus, är osannolik med hänsyn till andra källors uppgifter. Sedan ha källorna intet att förtälja om E:s insatser förrän under 1210-talets senare del. Hans namn nämnes icke i någon urkund under Sverker Karlssons och Erik Knutssons regeringar. Att E. sedermera blir omnämnd i källorna beror ej minst på hans giftermål.

Den norska Håkon Håkonssons saga meddelar under 1217, att E. ingick äktenskap med fru Kristina, änka efter den 1214 avlidne norske jarlen och tronpretendenten Håkon Galen. Fru Kristina förde med sig sin och Håkons son Knut, som redan under faderns livstid hade övertagit dennes anspråk på den norska kronan. Under de följande åren förekommer E. i norska källor i samband med underhandlingar med kung Håkon. Men dessa underhandlingar synas icke direkt ha gällt styvsonens arvsanspråk utan främst det understöd, som det norska upprorspartiet »ribbungarna» fick i de svenska gränsprovinserna, i synnerhet Värmland, samt Håkons därav förorsakade anfall in i detta landskap 1225. I vad mån E. understött norska upprorskret- sar eller hur starkt han engagerat sig för styvsonen Knuts norska tronanspråk är icke klart. I Håkonssagan framstår E. i varje fall främst såsom mellanhand vid underhandlingar mellan kung Håkon och den minderårige svenske kungen Erik Eriksson. E. åtog sig att personligen vid kung Eriks hov understödja de norska protesterna mot infallen från Värmland i Norge. Enligt samma källa uttalade E. 1225 för Håkon, att den mot den norska regimen fientliga inställningen i Sverige var beboende pä att den svenske konungen var omyndig och att få av hans rådgivare voro honom trogna. Orden tyda, om de äro riktiga, icke på något större inflytande från E:s sida på den svenska politiken, medan däremot samtidigt styvsonen Knut nämnes såsom den svenske konungens rådsherre.

Tack vare Håkonssagan äro vi således relativt väl underrättade om E:s yttre orientering. En annan nära samtida traditionskälla, den vid 1200-talets mitt avslutade Västgötalagens lagmanslängd, har en skildring av hans verksamhet som lagman. Skildringen är den utan all jämförelse utförligaste och mest berömmande i längden. Den är kanske tendentiös för E. Men i ett avseende meddelar den en faktisk uppgift, som aldrig betvivlats och som knappast kan betvivlas: genom E:s föranstaltande har Västgötalagen, Sveriges äldsta bevarade landskapslag, nedtecknats. Man har – förmodligen med rätta – antagit, att E:s norska orientering härvid gett impulsen, även om man icke i lagens innehåll kan spåra några mera betydande norska drag. Man har också ansett sig kunna spåra E:s och folkungapartiets mot den starka kungamakten riktade politiska program i lagens stadganden, främst i betonandet av att Sverige var ett valrike (»svear äga konung taga och så vräka»).

E:s norska orientering har medfört, att han även kom att få en viss betydelse för den isländska historieskrivningen. Snorre Sturlasson uppehöll sig i Norge 1218–20 och besökte sommaren 1219 E. Snorres skildringar av svenska samhällsförhållanden gå med all sannolikhet tillbaka på upplysningar, som han erhållit av E. vid detta tillfälle. Man har även antagit, att E., som i Håkonssagan framstår såsom den store talesmannen för fredliga relationer mellan Sveriges och Norges konungar, fått stå modell åt Snorres Ragnvald jarl, vilken av den isländske historieskrivaren tillskrives en likartad roll.

E. förde i sitt sigill ett lejon.

Författare

Jerker Rosén.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Diplomatarium suecanum, 1 (1829); Hakonar saga ..., ed. G. Vig-fusson (Icelandic sagas, 2, 1887); B. E. Hildebrand, Svenska sigiller från medeltiden (1862–67), ser. 3, nr 4; Isländske Annaler, utg. ved G. Storm (1888) ; Snorre Sturlasson, Heimskringla, Norégs konunga SQgur, ed. F. Jonsson, 1 (1893); Sverges traktater med främmande magter, 1 (1877); Westgöta-lagen, utg. af C. J. Schlyter (Saml. af Sweriges gamla lagar, 1, 1827). – N. Beckman, Ur vår äldsta bok (1912), s. 20–27; dens., Studier till västgötalagarnas historia (Arkiv för nordisk filologi, N.F., 24, 1912) ; dens., Cod. Holm. B. 59 (ibid., N.F., 57, 1943); A. Holmbäck & B. Wessén, Inledning, 1. Om äldre Västgötalagen (Svenska landskapslagar, 5, 1946), s. XIV, XIX–XXI; H. Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid (1948); K. H. K[arlsson], Folkunga-ätten (Svenska autografsällsk:s tidskr., 1, 1879–88), s. 221–228; C. M. Kjellberg, Erik den heliges ättlingar och kronpretendenter bland dem (Hist. tidskr., 43, 1923); I. Landquist, Västgötalagens litterära bilagor (1941); K.-E. Löfqvist, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid (1935), s. 69; E. Lönnroth, De äkta Folkungarnas program (Kungl. hum. vetenskapssamf:s i Uppsala årsbok 1944 och i samme förf: s En annan uppfattning, 1949); O. Moberg, Olav Haraldsson, Knut den store ooh Sverige (1941); P. A. Munch, Det norske folks historie, 4 (1S58); C. M. Petri, Om vestgöta-lagmannen Eskil, ett blad lir Sveriges medeltids-historia (1859); P. G. Stensland, Julita klosters godspolitik (1945), s. 17; A. M. Strinnholm, Svenska folkets historia, 4 (1852); C. Weibull, Sverige och dess nordiska grannmakter under den tidigare medeltiden (1921); K. G. Westman, Svenska rådets historia till år 1306 (1904), s. 7, 11, 15, 22.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eskil [Magnusson], https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15477, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jerker Rosén.), hämtad 2024-11-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15477
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eskil [Magnusson], urn:sbl:15477, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jerker Rosén.), hämtad 2024-11-06.