Fredrik von Essen

Född:1831-07-30 – Hömbs församling, Skaraborgs län (på Kavlås)
Död:1921-10-03 – Oscars församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Riksmarskalk, Finansminister


Band 14 (1953), sida 607.

Meriter

7. Fredrik von Essen, den föregåendes broder, f. 30 juli 1831 på Kavlås, d. 3 okt. 1921 i Stockholm (Osa). Kadett vid Karlberg 18 sept. 1845, utexaminerad 6 nov. 1850; underlöjtnant vid Livregementets husarkår 21 nov. 1850 med turberäkning från 6 nov.; fullgjorde gradpassering vid Livgardet till häst 12 nov. 1852–1 april 1853; underlöjtnant på stat vid Livregementets husarkår 9 juni 1855; löjtnant och förste adjutant 3 nov. 1857; ordonnansofficer hos kronprins Karl 16 jan. 1858, hos konung Karl XV 6 aug. 1859; andre löjtnant på stat 17 juli 1858; avsked med tillåtelse att kvarstå i kåren utan lön 15 juni 1861; avsked ur krigstjänsten 30 dec. 1863; ägare av Kavlås 1860; tjänstgörande kammarherre hos drottning Lovisa 16 mars 1863, tjänstfri vid hovet 1867; disponent vid Salsta, Vattholma och Länna egendomar (Upps. och Sth.; från 1873 Vattholma bruks a.-b.) 1863–1904; ägare av Salsta och Vattholma 1904; led. av Skaraborgs läns landsting under skilda perioder (första gången 1863), dess ordf. 1885–87; vice ordf. i Skaraborgs läns hushållningssällskap 1876–77 och 1879–91, hedersled. 1888; led. av ridderskapet och adeln 1862–63 och 1865–66; led. av riksdagens första kammare för Skaraborgs län 1867–74 och för Älvsborgs län 1877–1906 (suppl. i statsutskottet 1867–68, 1879–80, led. av statsutskottet 1869–70, 1872–74, 1877–78, 1880–83 och 1885–88, av bevillningsutskottet 1871; led. av särskilda utskottet urt. 1871); suppl. för fullmäktige i Jernkontoret 1886–89; bergslagsdeputerad 1886–87; led. av första kammarens protektionistiska partis förtroenderåd 1888; statsråd och chef för Finansdep. 6 febr. s. å.–6 (ej 2) nov. 1894; riksmarskalk 6 nov. 1894–12 dec. 1911 (avsked fr. o. m. 1 jan. 1912). – Led. av kommittén för stuteriväsendets ordnande 1868–69, av kommittén för veterinärväsendets ordnande 1874, av kommittén för undersökning rörande förvaltningen vid Ultuna lantbruksinstitut 1877, av kommittén för lantförsvarets ordnande 1880 (befriades s. å. från uppdraget), av kommittén angående stambanor genom övre Norrland 1885, av den s. k. ekonomiska kommittén 1886–87; ordf. i styrelsen för Hellefors bruks a.-b. 1892–1904; i Styrelsen över Allmänna brandförsäkringsverket för nybyggnader å landet 1895–1919, i kommittén angående omorganisation av den centrala ledningen av landets hästavel 1896–98, i skogskommittén 1896–99, vid adelsmötet 1896, i styrelsen för a.-b. Bofors 1897 –1916, i Svenska bibelsällskapets kommitté 1898–1915 (vice ordf. 1895–98), i Riddarhusdirektionen 1899—1908, i Styrelsen över Sveriges allmänna hypoteksbank 1900–07. – RDDO 1862; RNO 1872; LLA 1879; KVO1kl 1881; KNO1kl 1888; KNS:tOO1kl 1890; KmstkNO 1891; HedLLA s. å.; RoKavKMO 1895; RDEO 1897; OII:sJmt s. å.; KmstkVO 1905; vice kansler vid KMO 1905–07, kansler 1907–18; GVSbm 1906; OII:sGbmt 1907; GV:s Olympiska medalj 1912; HedLÖS s. å.; innehade även andra utländska ordnar.

G. 14 juli 1859 i Sko kyrka (Upps.) m. grevinnan Ebba Aurore Brahe, f. 18 jan. 1838 i Stockholm (Livg. till häst), d. 1 jan. 1924 på Salsta, Tensta sn (Upps.), dotter av förste hovstallmästaren greve Nils Fredrik Brahe och grevinnan Hedvig Elisabeth Maria Amalia Piper.

Biografi

E. växte upp i en patriarkalisk herrgårdsmiljö, präglad av stark familjesammanhållning och varm religiositet. Den livsstil, som han där tillägnade sig, förblev han alltid trogen. Vid sju års ålder lärde han sig att rida; redan då torde det ha stått klart, att han skulle bli kavalleriofficer liksom fadern. För teoretiska studier var han mindre intresserad. Under sin vistelse på Karlberg mottog han ständiga förebråelser hemifrån, för att han icke var nog flitig ocn därför gjorde små framsteg; bl. a. uppmanades den blivande riksmarskalken att icke så ofta gå på bjudningar. År 1850 blev han officer vid sin fars regemente. Han kompletterade 1855 sin kavalleriutbildning genom en tids vistelse vid kavalleriskolan i Saumur i Frankrike; 1856 kommenderades han att genomgå en kurs vid Gymnastiska centralinstitutet. I Saumur nåddes han av budet om faderns bortgång. Ehuru yngst av de fyra bröderna övertog han snart hela skötseln av det älskade fädernegodset Kavlås; 1860 blev han ensam ägare därav.

I jan. 1858, då E. vistades på Kavlås, enligt senare uppgift nedslagen och oviss om sin framtid, mottog han ett brev från kronprins Karl med anbud att bli ordonnansofficer i dennes stab. Kronprinsen erinrade om, att E:s far tjänstgjort hos Karl XIV Johan och sade sig sätta stort värde på den för det moderna tidevarvet ovanliga ridderlighet, som han funnit hos honom. E. accepterade med glädje. Enligt vad han själv berättat, hjälpte kronprinsen honom s. å. att bli introducerad i familjen Brahe och inbjöd till hovet för E.s räkning den unga Aurore Brahe, för vilken E. sedan några år svärmat, ehuru som han trodde utan hopp. Giftermålet med henne 1859 betydde för E. ett viktigt socialt och ekonomiskt avancemang. Åren 1863–67 tjänstgjorde E. som kammarherre hos drottning Lovisa.

E:s tidiga utträde ur krigstjänsten – en ansökan 1863 om att få kvarstå i armén återtogs, innan den slutbehandlats – var uppenbart en följd av hans privata engagemang. Utöver Kavlås, som förblev hans egentliga hem, hade han att tänka på de egendomar, som han förvärvat genom giftermålet. År 1863 inträdde han som disponent vid Salsta m. fl. jord- och bruksegendomar i Uppland, i vilka han ursprungligen ägt 1/30 men sedermera förvärvade större andelar. Företaget blev 1873 aktiebolag, alltjämt med E. som disponent. Vid bolagets upplösning 1904 övertog E. en stor del av egendomarna, närmast med tanke på sin äldste son. Han genomförde enligt egen uppgift som nybliven disponent åtskilliga rationaliseringar och satte sig snabbt in i den för honom förut främmande bruksrörelsen. Redan 1865 prövades bessemermetoden vid Länna bruk. Delar av E:s stora förmögenhet placerades i Hellefors bruks aktiebolag, i vars styrelse E. en tid var ordförande samt i Hjo-Stenstorps järnvägs a.-b. och Tändsticksfabriks a.-b. Vulcan.

E. deltog passivt i riddarhusets förhandlingar 1862–63 och 1865–66. Vid förstakammarvalen 1866 hade han nätt och jämnt uppnått valbar ålder. Att han likväl genast invaldes, måste tolkas som ett vittnesbörd om hans tidigt förvärvade anseende som jordbrukare. Med ett kort avbrott, föranlett av E:s avsägelse, tillhörde han kammaren ända till 1906, från 1903 som ålderspresident. Som mångårig ledamot av statsutskottet kom han in i riksdagsarbetets centrum och deltog flitigt i debatterna. Hans inlägg voro korta och sakliga samt vittnade om solida kunskaper; stort upplagda principuttalanden och orationer lågo inte för honom. Hans första yttrande gällde en järnvägsfråga; för järnvägarnas uppsving i statlig eller enskild regi hyste han ett livligt intresse. Av stuteriväsendet var han som framstående hästkännare och ägare av Kavlas stuteri alldeles särskilt intresserad. Vidare yttrade han sig gärna i frågor, som gällde skogsvård, telefonväsen, lantbruksundervisning, bankorganisation m. m. Hans första motion (1870) – en av de få som han över huvud väckte – gällde en sammanslagning av Stockholms och Uppsala län, motiverad av järnvägarnas uppsving och av kravet på sparsamhet. E:s sparsamhetsnit kunde någon gång också drabba kulturella anslag.

Under 1870-talet räknades E. till det s. k. skånska partiet, som förenade stark försvarsvänlighet med skepsis mot indelningsverket och redobogenhet till vissa eftergifter för lantmännens grundskattekrav. E. stödde bl. a. 1873 års för framtiden viktiga »kompromiss». År 1878 tillhörde han den minoritet inom kammaren, som ville acceptera Lantmannapartiets anbud i försvarsfrågan, liksom han 1883 hörde till den minoritet, som stödde Arvid Posses härordningsförslag.

Mera prononcerad blev E:s partiställning genom tullstriden. Liksom det stora flertalet av Västergötlands jordbrukare ställde han sig på den protektionistiska sidan. Redan 1882 gjorde han ett uttalande i denna riktning, och på riksdagen 1886 tog han aktiv del i tulldebatten. År 1887 sade han sig dock helst vilja undvika en skarp tullstrid. Kanske spelade politiska motiv in, när han 1885 och 1886 avböjde att bli landshövding (1885 troligen i Göteborg, 1886 i Vänersborg, se E. von Krusenstjernas brev till E. 27 sept. 1886).

E:s inträde som finansminister i G. Bildts ministär 1888 visade i varje fall, att han stod redo att på allvar engagera sig. Han fick nu tillfredsställelsen att genomföra det protektionistiska systemet, först inom jordbruket, sedan inom industrien. Dock åtog han sig i juni 1889 att å Oscar II :s vägnar framföra en preliminär förfrågan till den moderate frihandlaren Gustaf Sparre – en ungdomsvän till E. – huruvida denne vore villig att vid Bildts väntade avgång inträda som statsminister. Svaret blev avböjande (handlingar i arkivet på Mariedal). En annan ungdomsvän till E., Gustaf Åkerhielm, tillika hans frände, blev i stället regeringschef. När ett nytt statsministerskifte blev nödvändigt 1891, var E. en av kandidaterna. Kabinettskammarherren Sixten Flach fick vid ett samtal med kungen det bestämda intrycket, att E. var designerad, och ett rykte härom återgavs i pressen. Dock var det tydligen meningen, att E. så småningom skulle efterträdas av E. G. Boström, vilken tills vidare skulle bli finansminister (se särskilt Flachs brev till E. 27 juni och 15 juli 1891). Åkerhielm genomdrev emellertid, att den mera kraftfulle Boström omedelbart inträdde som regeringschef. Att E. icke var helt nöjd med sakernas vändning, synes framgå därav, att Åkerhielm i en biljett till G. Sparre meddelade, att »Frecke» – sedan barndomen E:s smeknamn (i regel skrivet »Fricke») – inte fick hela sin vilja fram, i det att Boström på Åkerhielms förord skulle utnämnas till statsminister (Mariedal).

Samarbetet mellan Boström och E. blev emellertid länge gott. Viktigast var härordningsfrågans lösning. E., som svarade för den finansiella sidan av saken, nöjde sig vid lagtima riksdagarna 1891 och 1892 med allmänt hållna, ganska sangviniska beräkningar. Inför urtima riksdagen 1892 framlade han däremot i nära samverkan med Boström en detaljerad finansplan, som omvände många klentrogna och bidrog till regeringens seger. År 1893 medverkade E. till en lättnad i vitbetssockerbeskattningen för nyanlagda fabriker. Följden blev produktionsökning samt importminskning; den därav följande starka reduceringen i tullintäkterna rubbade E:s budgetplanering på ett sätt, som 1894 ådrog honom kritik för brist på förutseende. E., som ursprungligen var mera moderat i tullfrågan än Boström, medverkade aktivt till den sänkning av spannmålstullarna, som beslöts 1892. Men när Boström under senare halvåret 1894 slog dövörat till för de extrema protektionisternas krav på en av regeringen företagen tullhöjning i kraft av regeringsformen § 60, opponerade sig E. bestämt och förklarade redan i augusti, att han ville avgå för att bli landshövding i Nyköping (F. A. Boström till G. Sparre 9 aug. 1894, Mariedal). Han förmåddes emellertid att stå kvar, vilket vann den protektionistiske partiledaren P. Reuterswärds gillande. Ehuru E. icke tycks ha saknat stöd inom regeringen, fann han dock snart skäl att draga sig ur spelet. Efter ett konseljbeslut om status quo i tullfrågan den 2 nov. mottog han posten som riksmarskalk efter den nyligen avlidne Bildt; Boström själv blev tills vidare finansminister, ödets ironi fogade det så, att E:s och G. Åkerhielms vägar nu åter korsades. Den senare hade nämligen också aspirerat på posten som riksmarskalk och påstås på sitt spydiga sätt ha lyckönskat E. med följande kommentar: »Jag kan ge mig f-n på att du petar mig i Svenska akademien också, om det skulle komma på fråga» (A. Lewenhaupt).

För E. personligen var förändringen 1894 uppenbart en vinst. Hans kapacitet som finansminister hade ofta satts i fråga, även om alla inte ville spetsa till saken så som Fritz von Dardel, vilken menade, att E., ehuru en fullkomlig gentleman och allmänt värderad, passade bättre för hästdressyr än för högre finanser. Men ingen kunde bestrida, att E. var som klippt och skuren till riksmarskalk. På denna post kommo hans ståtliga apparition, hans sinne för det ceremoniella, hans sällskapstalanger och hans älskvärda väsen till sin fulla rätt. Bland viktigare data under hans ämbetstid kunna nämnas det stora kungajubileet 1897 och tronskiftet 1907. Ömtåliga uppdrag föllo på hans lott vid behandlingen av apanagefrågor 1898, 1906 och 1907 samt under unionskrisen 1905. Vid ett enskilt sammanträde med ett femtontal medlemmar av första kammaren den 14 juni 1905 hävdade E. – uppenbart som språkrör för kungahuset – att utvecklingen i Norge borde utan vidare godkännas. Den 27 juni underrättade han riksdagen om Oscar II:s principiella motvilja mot den s. k. Bernadotte-kandidaturen. I slutet av året måste E. – skenbart som opinionens talesman – antyda för sin personliga vän kronprinsessan Louise av Danmark, att hennes närvaro i Stockholm Oscar II:s födelsedag den 21 jan. 1906 icke var önskvärd. Det var den gamle monarkens bitterhet över hennes uppträdande under unionskrisen, som här tog sig uttryck (jfr uppteckning av Chr. Lundeberg 20 okt. 1906, Uppsala). Enligt E:s personliga uppfattning hade den svenska unionspolitiken varit alltför svag. När kungen på hösten 1906 var orolig för apanagefrågan, drog sig E. enligt egen uppgift inte för att säga honom, att sympatierna för honom hade svalnat (uppteckning av Lundeberg 28 okt. 1906). En dylik öppenhet kunde E. tillåta sig på grund av sin starka ställning hos Oscar II. Han ansågs i hög grad äga dennes öra. I ett av stark religiositet buret brev 1898, skrivet under intryck av att E. just varit mycket svårt sjuk, prisade Oscar II hans kristliga undergivenhet i dödens närhet och förklarade sig aldrig kunna finna en vän, med vilken han kunde samarbeta på samma sätt som med E.

Även under tiden 1895–1906 tog E. ganska livlig del i riksdagsdebatterna. Han avvisade ultraprotektionisternas krav på höjning av fläsktullen (1895) och införande av tackjärnstull (1897–98) men avstyrkte förlängning av mellanrikslagen (1897). I de stora sociala frågorna – ålderdoms- och olycksfallsförsäkring (1898, 1901), ingripande mot bolagens jordförvärv i Norrland (1900–01) – intog han en konservativ ståndpunkt. Han var 1900 med om en försiktig reformering av den kommunala rösträtten och anslöt sig från 1902 till kravet på allmän politisk rösträtt med proportionella val och andra starka garantier; i likhet med Chr. Lundeberg satte han dock som ett oavvisligt villkor, att grunderna för progressiv inkomstbeskattning ej skulle få underkastas gemensam votering.

I ett brev till Gustav V i sept. 1911 förklarade E. med påtaglig överdrift, att han efter sitt utträde ur statsrådet aldrig blandat sig i politiken – han avsåg väl konungens personliga politik. Nu, då hans avgång som riksmarskalk var bestämd, uttalade han sig öppenhjärtigt. Med anledning av att konungen betecknat valutgången som dålig och ansett ett regeringsskifte oundvikligt, förklarade E., att detta skifte i varje fall borde undvikas till efter förstakammarvalen, emedan andra kammaren icke borde ha hela avgörandet i sin hand. Det vore dessutom viktigt, att kungamakten hölls helig; att nödgas ersätta skickliga och hederliga rådgivare med sådana, till vilka man ej kunde ha personligt förtroende, vore gränslöst obehagligt. E. hoppades emellertid, att folket i sin helhet trots de liberala svallvågorna skulle veta att värdera en stark konungamakt.

Till sin blivande efterträdare greve L. Douglas skrev E. i sept. 1911, att han trots sina 80 år var särskilt intresserad av diskussioner om framtiden. Hans upp i den höga ålderdomen bevarade vitalitet är allmänt omvittnad. Ännu några år före sin död företog han ridturer på Djurgården. År 1919 firade han på Kavlås sitt diamantbröllop i kretsen av talrika släktingar, och 1921 högtidlighöll han vid god hälsa sin 90-årsdag. Han framstod då som en grand seigneur från en svunnen tid; högst få av ståndsriksdagens ledamöter hade som han överlevat det första världskriget och det definitiva demokratiska genombrottet i Sverige. Det ligger en viss inre sanning i C. Forsstrands omdöme, att E. var »den siste excellensen».

E. ägde icke någon glänsande begåvning eller djupare intellektuella intressen, men han var redig, praktisk och representativ. Han kunde förivra sig (jfr P. Reuterswärd till Chr. Lundeberg 13 aug. 1894, Uppsala), men var i grunden konciliant. Hans nobless var obestridd; han tycks icke ha ägt några personliga fiender. Att en ung kvinnlig vän (fru Hillevid Flach) 1899 betecknade honom som den ädlaste man hon kände, säger kanske mindre, än att en så utpräglad meningsmotståndare som Adolf Hedin uttryckte sin aktning och sympati – i ett brev till E. 1904, närmast avsänt som tack för en födelsedagshyllning men fyllt av politiska diatriber. E :s varma och vidsynta religiositet, ävensom hans stora filantropiska intressen, böra nämnas i detta sammanhang. För sina underlydande på Kavlås var han en gammaldags patriark, full av omsorger om deras såväl lekamliga som andliga välbefinnande.

Författare

Sten Carlsson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 E:s omfångsrika skriftliga kvarlåtenskap, som förvaras på Kavlås, visar honom framför allt som centralgestalten i en stor släktkrets, vars medlemmar förtroendefullt vände sig till honom med både ekonomiska och rent personliga bekymmer. I samlingen ingå några 1913 nedskrivna, fragmentariska minnesanteckningar, huvudsakligen rörande E:s yngre år, samt en svit brev från E. till brodern Hans Henrik (E. 6). Bland mera kända korrespondenter kunna nämnas Karl XV, Oscar II och Gustav V, drottningarna Sophie, Victoria och Louise (av Danmark), prinsarna Karl och Eugen, A. Adlercreutz, G. Bildt, E. G. Boström, L. Douglas, A. Posse, P. Reuterswärd, G. Sparre, O. R. Themptander, C. D. af Wirsén och G. Åkerhielm. Brev från E. finnas i G. Bergs, E. G. Boströms, F. W. von Otters och C. R. Troilius' samlingar samt i Flachska autografsamlingen i Riksarkivet, i P. A. Bergströms och Chr. Lundebergs samlingar i Uppsala universitetsbibliotek, i G. Billings och A. W. Quennerstedts samlingar i Lunds universitetsbibliotek, i autografsamlingen på Ericsberg samt i L. Douglas' och G. Sparres samlingar på Stjärnorp respektive Mariedal.

Tryckta arbeten

Anföranden, yttranden och motioner i Riksdagens Första kammare. (Första kammarens protokoll och motioner, 1867–1906, passim.) – Har dessutom såsom ordf. och ledamot i kommittéer undertecknat ett antal betänkanden.

Källor och litteratur

Källor: ovan anförda samlingar; Statsrädsprot. över finansärenden 1894, Oscar II till Boström 11 aug. 1894 (Boströms saml., vol. 2) RÅ; O. R. Themptanders dagbok 6 nov. 1894, UB . – Riksdagstrycket. – F. A. Beskow, Svenska bibelsällskapet 1815–1915 (1915); G. Billing, Anteckningar från riksdagar ocb kyrkomöten 1893–1906 (1928); S. J. Boethius, Oskar II (Sveriges hist. till våra dagar, 13, 1925); [J. O. Brag], En visit hos senatorerna under 1893 års lagtima riksmöte, af Fabius Commentator (1S93); F. v. Dardel, Minnen, 2, 4 (1912–13); dens., Minnen från senare år (1931); A. Engström, Riksdagsgubbar (1906); C. Forsstrand, Mina herrgårdsminnen (1928); H. Hamilton, Hågkomster (1928) ; K. Hildebrand, Gustav V som människa och regent, 1 (1945); L. Kihlberg, Den svenska ministären under ståndsriksdag och tvåkammarsystem (1922) ; R. Kjellén, Skaraborgs läns Kungl. hushållningssällskap 1807–1907, 1–2 (1907); A. Lewenhaupt, Svenskt sjuttiotal (1937); dens., Från gamle kungens tid (1939); P. v. Möller, 1867 års första kammare (1875); T. Petré, Ministären Themptander (1945); P. Sondén, Hugo Tamm till Fånöö (1925); dens., Biskop Anders Fredrik Beckman (1931); Svenskt porträttgalleri, 25:1, utg. av A. Hildebrand (1904); E. Sylwan & Gustaf Olsson, Den svenska betsockerindustrien, 1 (1932); E. Thermaenius, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, 2:17, 1935); R. Törnebladh, Riksdagsminnen (1913); A. Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941); dens., Regeringsskiftena 1900 och 1902 (1947). – Norrköpings Tidningar 27 juni 1891; Nva Dagl. Alleh. 6 nov. 1894;, Sv. Dagbl. 4 okt. 1921; Tidn. för Skarab. län 19 sept. 1887.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik von Essen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15498, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson.), hämtad 2019-09-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15498
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik von Essen, urn:sbl:15498, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson.), hämtad 2019-09-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se