Jacob Faggot

Född:1699-03-13 – Vendels församling, Uppsala län (på Holvasbo)
Död:1777-02-28 – Jakobs församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Lantmätare


Band 14 (1953), sida 767.

Meriter

Jacob Faggot, f. 13 mars 1699 på Holvasbo, Vendels sn (Upps.), d. 28 febr. 1777 i Stockholm (Jak.). Föräldrar: befallningsmannen Jacob Faggot och Helena Wendler. Student vid Uppsala univ. 12 sept. 1713; auskultant i Bergskollegium 10 (ej 4) dec. 1724; e. o. lantmätare 1726; respass till riksens bergverk 22 mars 1727; inspektor vid Lovers alunbruk, Hagby sn (Kalm.) 1728—33; åter i tjänst vid Lantmäterikontoret 1733; lantmätare 5 mars 1735; inspektor vid Lantmäterikontoret 31 mars 1736; led. av kommissionen för justering av mått och vikt 1733 och 1739; led. av kammarkommissionen 1744, av finska ekonomikommissionen 1745; sekreterare hos sekreta utskottet vid 1747 års riksdag; direktör vid Lantmäteri- och justeringsverket med överdirektörs titel 9 juni 1747; ledare av arbetet på den 1747 förordnade mätningskommissionens kartläggning av Finland; led. av kommissionen för utarbetande av förordning om brännvinskonsumtionsaccisen 17 nov. s. å.; led. av kommissionen angående »ärendernas förkortande» 23 jan.—23 febr. 1750; led. av kommissionen för att överse och förbättra skogsordningarna 13 nov. s. å.; led. av Tabellkommissionen 1754—77; erhöll uppdrag att jämte några andra undersöka vattendämningen vid Hyndevad (Söd.) 18 aug. 1755; ledare av storskiftesverket i Finland och Skåne 1757 (k. förordning om hemmansägors läggande i storskiften 5 april s. å.). LVA 1739, akademiens sekreterare 16 dec. 1741—juli 1744, preses andra kvartalet 1747 och dito 1760.

G. 20 sept. 1730 i Hulter-stads sn på Öland (Kalm.) m. Elisabeth Ehrenström, f. 8 okt. 1704 (ej 1705) i Västerås, d. 10 aug. (bouppt.) 1762 i Stockholm (begr. 12 aug. i Jak.), dotter av lektorn i Västerås Olof Ehrenström (Ehrnström) och Catharina Kyronia.

Biografi

F. synes ha varit yngst i sin uppländska brödrakrets, där minst tre, han själv inräknad, kommo att intaga bemärkta ställningar och visa mångsidiga kulturintressen. Han studerade först i Uppsala och var sedan informator i landshövdingen frih. Nils Reuterholms familj. Denna krets med dess kända och starka bildningshåg har säkert betytt mycket för den unge mannen. Anders Celsius uttalade sig, enligt de Voltematska anekdoterna, ganska kritiskt om F:s begåvning och kunskaper. Men om F., som även eljest synes framgå, icke hade någon större andlig resning eller märkligare originalitet, så hade han i varje fall en praktisk blick, förmåga att vinna gehör och att genomföra sina förslag. Han började sin tjänstemannabana i Bergskollegium, där han enligt Nicanders åminnelsetal fick inseendet över kollegii maskinkammare, liksom han föreläste i experimentalfysik. Inskriven som e. o. lantmätare 1726 fick han även undervisa Lantmäterikontorets elever i geometri. Efter att åren 1728—33 ha haft privattjänst som inspektor vid Lovers alunbruk i Hagby sn (Kalm.), återvände F. till Lantmäterikontoret 1733 och blev våren 1735 lantmätare samt våren därpå inspektor vid Lantmäterikontoret. Man började nu också anlita honom för en rad kommissioner av olika slag, till en början för justering av mått och vikt. Av största betydelse för honom blev, att han kom i nära beröring med den 1739 nybildade Vetenskapsakademiens krets, i vars matrikel landshövding Reuterholms namn blev det första efter de sex stiftarnas (nr 7) och F:s nr 17; hans inval skedde i juni samma månad som stiftandet. Akademien var vid denna tid och ännu länge framför allt en akademi för ekonomi. F. delade dess och tidens ekonomiska entusiasm. Hans patos var äkta, och mer än de flesta lyckades F. verkligen att praktiskt genomföra något.

Redan i akademiens första volym av Handlingarna delgav han läsarna sina »Tankar om landtbruk, och huruledes Wetenskaps academien ärnar främja dess upodlande» (1739). På detta område genomgick F. emellertid en märkbar utveckling. Han var till en början fångad av industrimerkantilismens åsikt om manufakturernas företräde, såsom strax skall visas. Emellertid kom F. att genom vissa åtgärder misshaga den av akademiens grundare, som tillika var dess förste sekreterare, nämligen A. J. von Höpken. Detta berodde på F:s språkliga idéer. Redan under vistelsen hos landshövding Reuterholm torde F. ha insupit dennes entusiasm för modersmålet och puristiska synpunkter (Hildebrand, s. 394). Under pseudonymen »I Förhop-ning» (alltså med F:s initialer) angrep F. i en skrivelse till akademien latiniteten och talade för svenskan, dess förbättring och »ränselse». Då F. tydligen ej fann nog anklang, ehuru Höpken betonade akademiens språkintresse, bildade F. vid sidan av akademien tillsammans med sju andra personer, bl. a. Lars Salvius, Svenska Tungomålsgillet, som ansökte om kunglig bekräftelse. Höpken blev förargad och lyckades förhindra den önskade kungliga auktorisationen. Han skyndade i stället att skaffa Vetenskapsakademien en sådan. Den 31 mars 1741 blev akademien kunglig, medan Tungomålsgillet förblev ett obetydligt diskussionssällskap, som småningom avtynade. Emellertid fann akademikretsen tydligen F. användbar på annat sätt. När Höpken dec. s. å. avsagt sig sekreterarbefattningen, utsågs F. den 16 dec. 1741 till Vetenskapsakademiens tredje sekreterare. Hans sekreterar-period varade till sommaren 1744; sista gången F. tjänstgjorde synes ha varit den 12 juli. Tyvärr äro protokollen från F:s tid ovanligt knapphändiga och saknas helt för ett år (aug. 1743—aug. 1744), varför man vet föga om hans insats just på denna plats. Protokolls-föringen ålåg ej honom, utan notarien, men F. kan knappast ha varit utan skuld till försummelserna. Vid sin avgång fick han emellertid en förgylld silverskål, så att något direkt missnöje synes ej ha varit orsak till hans avsägelse. Även senare visade akademien sin uppskattning av F:s insatser genom att två gånger (1756 samt 1764 angående en förbättrad typ av kärror — varemot A. Chydenius opponerade i brev till P. Wargentin, se Schauman, s. 50 ff.) tilldela honom den Sparreska prismedaljen. Vad som orsakade hans avgång 1744 var snarare brist på tid. F. var 1744 inkallad i kammarkommissionen och skulle nu snart få det ena uppdraget efter det andra. Sålunda blev han ledamot av finska ekonomikommissionen 1745, sekreterare hos sekreta utskottet 1747 samt chef för lantmäteriet, med överdirektörs titel, i juni sistnämnda år. Därmed satt han på den plats, där han skulle göra sina mest betydande insatser.

I den analys av F. som ekonomisk författare, som Börje Hanssen lämnat 1942, har han upprepade gånger betonat dels F:s svaghet som teoretiker, dels de ibland så uppenbara motsatserna mellan hans teori och praktik. Med F:s utgångspunkter i den äldre doktrinen var det svårt att för mycket skjuta fram lantbruket utan att göra sig skyldig till motsägelser. Möjligt är också att F., som Hanssen anser, i viss mån tagit opportunistiska hänsyn. Även enligt den mer-kantilis tiska doktrinen ansågs det emellertid — framför allt sedan östersjöprovinsernas kornbod gått förlorad — olyckligt att Sverige måste importera spannmål. I sina nämnda »Tankar om landtbruk» (1739) utvecklade också F., utgående från den av spannmålsimporten orsakade undervikten i handelsbalansen, ett direkt program för lantbrukets »förädlande». Resonemanget är helt nyktert, som i allmänhet hos F. Originellt är framhållandet av experimentets betydelse för en bättre lanthushållning — ett angrepp på böndernas konservatism. F. var i övrigt påverkad av den allmänna lantbruksekonomiska litteraturen, även utländsk, t. ex. engelsmannen William Pettys skrifter, vare sig detta skett direkt eller indirekt genom t. ex. Serenius.

F:s nästa skrift av betydelse var hans också i akademiens Handlingar tryckta »Tankar om fäderneslandets känning och beskrif-wande» (1741). Det är programmet för svensk hembygdsforskning enligt dåtida utilistisk synpunkt. Det gällde alltså framför allt att få till stånd en fysisk beskrivning av landet. Det är naturligtvis riktigt att, som Hanssen framhåller, F. här följde tidigare program inom Kammarkollegium, under vilket Lantmäterikontoret lydde, samt äldre lantmäteriinstruktioner, och i så måtto var F. icke originell. Men det är ofrånkomligt, att den stora lokalhistoriska litteratur, som tidigare fanns i tryck, särskilt den akademiska, i allmänhet varit betydligt mer antikvariskt präglad, t. ex. den forskning som i Lager-brings regi systematiskt bedrivits rörande sydsvenska landsdelar. Genom sin ställning och ej minst genom akademiens auktoritet kom F. här verkligen att i hög grad bryta ny väg. Verkningarna av hans väckelserop förnummos snart, ej minst i Finland (se redogörelse hos bl. a. Hultin).

Särskilt aktuell blev emellertid F:s hållning till lantbruksfrågorna genom landshövding Th. Ankarcronas uppseendeväckande presidietal i Vetenskapsakademien 1744. »Om förbindelsen emellan landtbruk, manufacturer, handel ock siöfart». Trots sitt intresse för lantbruket och Sveriges självförsörjning kände sig F. manad att hövligt opponera mot Ankarcrona. F. hävdade sålunda den vedertagna uppfattningen, att pengar först måste skaffas in i landet genom de andra näringarna, om lantbruket skulle kunna förkovras. En livlig broschyrfejd följde, den s. k. striden om näringarnas företräden. Även F:s nästa skrift, »Svenska landtbrukets hinder ock hjälp» (tr. hos Salvius 1746), präglas av viss försiktighet, när han på en gång arbetar med merkantilistiska doktriner, men ändå innerst värderar stadsnäringarnas blomstring såsom framför allt en förutsättning för lantbrukets förbättring (Hanssen, s. 57). F. ingick på de då aktuella frågorna om skötseln av kungsgårdar, förordade att man skulle avskaffa alla förbud mot hemmansklyvning och upptagande av torp, krävde bättre ängsskötsel, diskuterade inrättande av magasinsbyggnader för upplagring av säd under goda år — F. förordade (i motsats till Serenius) statliga förrådshus — och yttrade sig i den då mycket ivrigt diskuterade frågan om folkbristen. Trots kvardröjande äldre tankegångar förebådade F:s bok 1746 betydelsefulla åtgärder till lantbrukets hjälp. Många idéer därur kommo att upptagas av de senare leformmerkantilisterna, såsom A. Chydenius. Viktigast var dock F:s krav på en skiftesreform och hemmansklyvning.

Bakom »Svenska landtbrukets hinder ock hjälp» lågo F:s rent praktiska erfarenheter, bl. a. i Finska ekonomikommissionen 1745— 46. Denna skulle föreslå åtgärder till förbättrande av Finlands läge efter det nyss genomgångna kriget. F. angav i ett memorial riktlinjer, som lades till grund för kommissionens riksdagsberättelse och blev normgivande för alla tidens följande finska riksdagsdeputationers reformarbete (Mickwitz, Utterström). Redan detta memorial är ett utkast till F:s skrift 1746. I båda skrifterna kommer F. in på åtgärder för att öka jordbrukets produktionsförmåga och bereda rum för befolkningstillväxt. Målet skulle nås genom att, som F. nu hävdade 1746, göra slut på den ägosplittring, som det gamla tegskiftet lett till. De spridda tegarna borde sammanföras i »storskiften». På så sätt skulle hemmansklyvning, bättre jordbruksmetoder och ökad familjebildning möjliggöras. F:s teser ledde i första hand till förordningen om hemmansklyvning 1747.

Under tiden hade F. inom Lantmäterikontoret arbetat med reformer av olika slag. Sålunda genomdrev han förbättring i justeringen av mått och vikt. Vidare skaffade han kontoret privilegium 1734 på utgivande av provinskartor, men detta företag bar sig inte. Bliven chef 1747 utfärdade F. på hösten (27 okt.) en instruktion avseende Finland för direktör O. Ehrenström (F:s svåger, se SBL, 12, s. 410 ff.) och 20 kommissionslantmätare. De började i södra Finland men flyttades genom k. brev 16 febr. 1750 och 13 nov. 1752 till Österbotten, som skulle kartläggas geometriskt för skogarnas delning och skattläggning. År 1760 förelågo färdiga kartor med beskrivning för 64 församlingar.

F. inlämnade den 19 nov. 1748 till lagkommissionen ett memorial om de hinder, som mötte lantmätarna. Följden blev en förordning av 1 mars 1749 angående deras sysslor. Härvid erkändes redan storskiftesprincipen och 15 juli 1752 utfärdade K. M:t på begäran av 1751 års riksdag brev till landshövdingarna att söka förmå tegskiftes-ägarna att förena sig om storskiftesdelningar. F. önskade dock en obligatorisk reform. Han inlämnade därför till K. M:t sitt den 14 april 1755 daterade »Betänkande om vårt allmänna tillstånds sjukdom och bot» (refererades i Sv. Mercurius, bd 3, juli 1757—juni 1758, s. 1061—-1066, men trycktes först av Hanssen 1946). Här sammanfattade F. klart och åskådligt sina näringspolitiska åsikter i alla viktigare hithörande frågor, varför detta memorial är hans mest betydande skrift. Under sin kamp för storskiftets genomförande och för ett utvidgat lantmäteriväsen hade F. — även under intrycket av växande svårigheter för de statsunderstödda manufakturerna och intressets allmännare inriktning på spannmålsbrist och folkbrist — nu kommit därhän, att han öppet proklamerade, att lantbrukets upphjälpande var en förutsättning för handaslöjdernas fortsatta blomstring — alltså en motsatt uppfattning mot den han förfäktat i striden om näringarnas företräden 1744. Memorialet blev grundvalen för diskussionerna angående jordbrukets förbättring vid 1755—56 års riksdag och blev alltså den direkta anledningen till den epokgörande k. förordningen 5 april 1757 om hemmans ägors läggande i storskiften. Genom en särskild resolution föreskrevs det 28 mars i enlighet med F:s hemställan att arbetet skulle börja i Skåne. En utförligare storskiftesstadga utkom 17 aug. 1762. F. diskuterade också skogsbristen och fann även här, att skogen borde skiftas mellan de enskilda byamännen.

F. samarbetade nära med bröderna Edvard Fredrik och Ephraim Otto Runeberg. Ur Edvard Runebergs bekanta reformmerkantilistiska arbete »Tankar om penningars värden» (1762) hämtade F. numera sina nationalekonomiska idéer. E. O. Runeberg åter blev under F. senare direktör för Finlands geografiska lantmätningskommission (se nedan). Båda bröderna blevo F:s magar. År 1763 tryckte F. skriften »Systematiskt begrepp om almänna hushållningens brister och botemedel», som huvudsakligen upprepade hans argument för storskiftet. Han diskuterade även penningpolitiska frågor (referat hos Hanssen, s. 69 f.). F. uppskattade statistiken såsom instrument för den politiska ekonomin. Han hade själv spelat en betydande men svår-utredd roll vid tillkomsten av Tabellverket 1749. Enligt Defensions-deputationens protokoll 5 juli 1756 uppgav Augustin Ehrensvärd, att F. »utarbetat första planen för tabellverket och sedan vid dess utredande för Kongl. Maj:t och Riksens ständer lagt handen»; F. hade under sina »nyttiga försök i vetenskaperna» blivit lämnad »utblottad och hjälplös», sedan hans »egen egendom blivit alldeles medtagen». I Tabellkommissionen satt F. 1754—77.

Från 1757 var F. även i praktiken ledare av storskiftesverket i Finland och Skåne. I Finland hade E. O. Runeberg förordnats 1750 (efter O. Ehrenströms död) som direktör vid den finska lantmäteri-kommissionen. Storskiftet i Österbotten leddes närmast av Runeberg jämte kapten H. J. Roos. På förslag av den vid riksdagen 1760—62 tillsatta finska beredningsdeputationen fortgick det österbottniska storskiftet oavbrutet under perioden 1760—65. Vid frihetstidens slut hade skattläggnings- och storskiftesarbetena blivit till större delen slutförda i nästan alla sydösterbottniska socknar. Däremot vilade storskiftesarbetena i de två sydliga länen länge nästan helt och hållet, bl. a. på grund av brist på lantmätare.

Personligen intresserade sig F. särskilt för storskiftet i Skåne. Redan efter utgivandet av F:s skrift 1746 hade sedermera fältmarskalken greve G. D. Hamilton på Barsebäck tagit itu med stora diknings-arbeten och ny indelning av åkerjorden. Genomförandet av storskiftet i enlighet med 1757 års k. resolution drog dock ut på tiden och visade sig innebära betydligt fler svårigheter, än man trott, på grund av allmogens konservatism samt diskussion om olika detaljbestämmelser. F. nedreste i augusti 1757 till Skåne på ett par månaders tid och samrådde i första hand med landshövdingarna. För närmare skildring av problemen och.utvecklingen hänvisas till C. G. Weibulls jordbrukshistoria (s. 120 f.). Storskiftesförordningen 17 aug. 1762 vållade mycken ny diskussion och först sedan K. M:t 14 nov. 1766 rättat till vissa bestämmelser genom ny förklaring, ingick det skånska storskiftesverket i ett lugnare skede. En översiktlig framställning av storskiftes verket finnes av H. Forssman i »Svenska lantmäteriet» (2, 1928).

Att F. på flera håll hade ganska stora svårigheter att övervinna kan man se av protokoll år 1763 i Kammarkollegium, som avspegla kollegiets mera strikt ämbetsmässiga syn på nydanaren. Enligt det ena (2 nov.) varnades F. för att han ej tillräckligt efterkommit, vad kollegium anbefallt i fråga om skattläggningar, liksom han lämnat vissa frågor obesvarade och endast ofullständigt besvarat andra, vilket strede mot den aktning överdirektören vore skyldig kollegiet. I det andra protokollet (15 nov. s. å.) varnas F. för självsvåld. Han hade, heter det, ej visat kollegiet dess »med rätta tillhöriga vördnad» och eftersatt, vad kollegiet i ämbetsorder befallt samt i stället på ett självmyndigt sätt sysselsatt Kammarkollegium genom att besvära med ogrundade föreställningar och onödig skriftväxling, där överdirektören borde veta, att Lantmäterikontoret vore ställt under kollegii uppsikt och hade att av detsamma emottaga »till behörig efterlevnad befallningar och ordres». Kollegiets president vid denna tid var C. Fr. von Höpken, bror till den mäktige Anders Johan, vilken ju tidigare sett med viss skepsis på F. Emellertid är det känt (Ekstrand), att F. hade en fiende i kollegiets advokatfiskal, som förföljde honom på alla sätt, till dess F. 1766 anmälde honom. Att F:s självständighet i nydaningsarbetet icke överallt uppskattades, framgår emellertid tydligt av det refererade. I olika presidietal i Vetenskapsakademien, 1747 och 1760, behandlade F. »Historien om svenska landtmäteriet ock geographien», med redogörelser för hans egen verksamhet.

För F:s förhållande till personalen vid och under Lantmäterikontoret hänvisas till O. Bagger-Jörgensens framställning i »Svenska lantmäteriet» (1, 1928). Han arbetade sålunda för förbättrade löner, för större personal och för ny instruktion. Redan 1750 gjorde han förslag till den sistnämnda, men först 20 nov. 1766 utkom K. M:ts förnyade lantmäteriförordning, som upphävde 1725 års instruktion. F:s chefstid blev en blomstringstid för lantmäteriet men å andra sidan blevo lantmätarna icke tillräckligt föremål för omvårdnad från statsmakternas sida, varigenom rekryteringen försämrades och lantmätare ofta övergåvo lantmäteriet. F. kritiserade dessa brister i systemet i den berättelse om lantmäteriet och storskiftesdelningarnas tillstånd, som Lantmäterikontoret 24 mars 1773 avgav till Kammarkollegium.

Karakteristiskt för den nyktre och praktiske F. är, att han i en skrift 1768 opponerade mot Rousseaus kulturkritik, som han fann »oblyg» (Löfberg). Sina sista år var F. klen och led bl. a. av gikt; från 1771 sköttes hans tjänst i praktiken av överinspektören Chr. Paxell. När F. 20 okt. 1773, troligen sista gången besökte Vetenskapsakademien, heter det i dess protokoll, att hela akademien betygade sin fägnad över »herr F:s närvarelse, som på mer än ett år för ålderdom och krämpor ej efter sin önskan kunnat uppkomma och som kungl. akademien med mycket skäl befarade, att detta bliver den sista gången hon får hos sig se den hedersmannen, så beledsagade ock herrar ledamöter honom utföre trapporna till vördnad och kärleks betygelse». F. synes eljest knappast i livstiden ha rönt den uppskattning av sitt stora arbete, som man kunde väntat. Han dog i sin bostad, i övre våningen av Lantmäterikontoret, i slutet av febr. 1777 vid 78 års ålder, och begrovs på Jakobs kyrkogård, men av graven finns ej ett spår kvar. År 1778 slog Vetenskapsakademien medalj över honom. Hans vackra porträtt i olja, målat av J. Björck, pryder entrérummet till akademiens sessionssal; ett annat porträtt finns i Lantmäteristy-relsen. F. hade fem barn. Han hade sorgen att 1762 mista sin maka, hösten året därpå sin ende son Jacob F. d. y. (f. 1735), som var ingenjör vid Lantmäterikontoret och sekreterare vid Tabellkommissionen och följde med fadern på hans tjänsteresor 1757—60 (Ekstrand), samt nyåret 1764 en ogift dotter. Av övriga döttrar äktade Catharina F. 1750 Edvard Runeberg och Hedvig F. 1758 dennes bror Ephraim Otto (jfr ovan s. 772); en dotter gifte sig med sekreteraren i Kommerskollegium Gustaf Adolf Kahl.

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— I Vetenskapsakademiens bibliotek finnas i manuskript bl. a. F:s inträdestal i akademien 1739, hans utredning om latinska bokstävers fördelar s. å., svar på S. von Otters presidietal 1742, och rön om tvenne olika lädersmörjors beskaffenhet 1754.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Rön af mätekonsten til utletande af hwarjehanda kärils innehåll uti swenskt måt och mal. Efter Kongl. Maij: ts och Riksens cammar-collegii godtfinnande för säkerheten af kronones tulltägt, jämte behörige taflor och kåpparstycken, igenom Kongl. landmäteri-contoiret och TJpsyningen öfwer justeringswärket af trycket utg. Sthm 1739. 4:o (12), 23, (1) s., 3 tab., 1 pl. (Dedik. sign. J. P.; förtitel: Rymdemätning.) — Tankar om landtbruk, och huruledes Wetenskaps academien ärnar främja dess upodlande (VÅ Handl., Vol. 1[:1], 1739, s. 85—94). — Rön, som pröfwar at träwärke icke itändes af eld, när det tilförene sugit något sal fixum eller sådant salt uti sig, som af sit naturliga skick är obränligt, framtedt (ibid., Vol. 1[:1], 1739, s. 163—165). — Tankar om hwarjehanda metallers ock träd-slags ändring uti storlek af luftens köld och wärma, lämpade til åtskilligt gagn uti hushålning, wetenskaper och slögder, yttrade (ibid., Vol. 1[:2], 1740, s. 429—439). — Tankar om fäderneslandets känning och beskrifwande, framgifne (ibid., Vol. 2, 1741, s. 1—29). [Utvidgad uppl. under tit.: Nytta och nödwändighet, at känna och för hwar-annan beskrifwa fäderneslandet (Sami. af äldre och nyare rön uti land-nushåll-ningen, Sthm 1758, s. 133—349, anon.; 2:a uppl. 17'59). — Om tijotälning, eller decimalers häfd i bokhålleri och räkning, som rörer måt, mål, wigt och mynt, utan rubbning i de wanlige inrättningar (VA Handl., Vol. 3, 1742, s. 49—57). — Om runda kärils rymdemätning (ibid., Vol. 4, 1743, s. 200—226). — Beskrifning på en i Sverige brukelig lutvigt (ibid., Vol. 4, 1743, s. 239—254). ¦— Trigonometrisk uträkning på den nya temperaturen för thonernes stämning å claveret (ibid., Vol. 4, 1743, s. 286—291). — Secreteraren Jacob Paggots här å gifne svar på Kongl. academiens vägnar (på: T. Ancarcrona, Tal om förbindelsen emellan landtbruk, manufacturer, handel ock siöfart, [Prresidietal i VA 2 juli 1744], Sthm [1744] ; tr. i detsamma, s. 12—16). — Åminnelse-tal öfver Kongl. vetenskaps academiens medlem, presidenten herr Anders von Drake ..., hållit i Stora Riddarehus-salen ... den 12 dec. 1744. Sthm [1744]. 30 s. [Ny uppl.] 1750. 31 s. — Svenska landtbrukets hinder ock hjälp. Sthm 1746. (8), 104 s. (Tysk övers, i G. S. Gruners Auserlesene Sammlung z. Vortheil d. Staatswirthschaft, d. Natur-forschung u. d. Feldbaues, Bd 1, 1763, s. 417—528; enl. P. M. Hebbe, Den sv. lantbrukslitteraturen, 1, 1939, nr 1983). — Historien om svenska landtmäteriet ock geographien, uti tal förestäld för Kongl. svens. vetenskaps academien. [Proasidietal i VA 25 juli 1747.] Sthm [1747]. (2), 80 s. [Ny uppl.:] U. å. (Saknar rättelser, finnes i 2 var. med olika titelvignett.) Historiens fortsättning om svenska landtmäteriet och geographien, . .. [Prsesidletal i VA 30 april 1760.] Sthm [1760]. 39 s. (2 var. med olika titelvignett.) — Jämförelse mellan veds och brän-torfs verkan vid kokning (VA Handl., Vol. 9, 1748, s. 279—286). — Afhandling om svedjande samt utväg til hushållning med skogar (ibid., Vol. 11, 1750, s. 13S—148). — Beskrifning öfver Pernå socken, belägen i skärgården vid Finska viken, uti Nyland och Degerby höfdingedöme, ingifven (ibid., Vol. 11, 1750, s. 257—268). — Sätt at utröna, huru mycken salpeter finnes i ett färdigt gjordt krut, samt anmärkningar om krut-verket i allmänhet (ibid., Vol. 16, 1755, s. 96—117). — Förbättring på kornhus-byggnad, uti kopparstycken förestäld. Sthm 1758. 4:o (4), 52 s., kopparst. titelbl., 5 pl. — Hydrostatiska rön på alkaliska solutioners styrka efter åtskilliga slags lut-salt eller så kallad påtaska (VA Handl. Vol. 20, 1759, s. 31—42). — Hydrostatiska försök, l:mo på salt källevatten från Arboga, 2: do på brunsvatnens sälta i Stockholm (ibid., Vol. 20, 1759, s. 269—273). Bihang til ... af herr Faggot anförda hydrostatiska rön (ibid., Vol. 20, 1759, s. 317). — Systematiskt begrepp om almänna hushållningens brister och botemedel. Sthm 1763. 48 s. (Anon.) — Förbättring på dricks-profvare (VA Handl., Vol. 24, 1763, s. 45—52, 1 pl.). — Beskrifning på en arbets-kärra af ny inrättning, til svar på Kongl. vetenskaps academiens därom utgifne fråga (Svar på frågan, angående kärrors förbättring, som Kongl. vetenskaps academien framstälde för år 1763, Sthm 1764, s. 1—-5). — Förslag til en ny inrättning med mera fördel wid brännwins tilwärkningen i riket. Sthm 1765. 4: o 11 s. (Anon.) — Anledning til en riktig myntfot. Sthm 1766. 19 s. (Anon.) — Hydrostatiska rön (VA Handl., Vol. 27, 1766, s. 249—265). — Anmärkningar öfver detta förslag [T. Bergman, Förslag at förbättra aluu-luttringen] (ibid., Vol. 2S, 1767, s. 80-—S3). — Tankar om riksdags-bewillningar, grundade på sakens natur och det meniga bästa. TJps. 1769. 4:o 24 s. (Anon.) — Ytterligare underrättelse, om en accurat prof vare för våta varor (VA Handl., Vol. 31, 1770, s. 255 —270, tab. 6). — Jacob Faggots memorial av år 1755. [Betänkande om vårt allmänna tillstånds sjukdom och bot] (Ekonomisk tidskr., 1946, s. 275—289). ¦— Betr. övers, av F: s i VA: s skrifter ingående arbeten se A. Holmberg, K. vetenskapsakademiens äldre skrifter i utländska översättningar och referat (VA Årsbok, 1939, Bil.), registret.

översatt: [P. L. AI. de Maupertuis], Vetenskapemes uphof och verkan på förståndet och viljan. Sthm 1768. 40 s. (övers, anon.)

Källor och litteratur

Källor: Biographica, Inrikes civilexpeditionens registr., Kommerskollegii arkiv, Frihetstidens utskottshandlingar 1755—56, vol. 19 c (Defensionsdep: s prot. 5 juli 1756; medd. av arkivarien G. TJtterström), RA; Kaminarkollegii protokoll 1763 (utdrag meddel. av kammarrådet jur. dr B. Schalling), Kammarkollegium; VA:s protokoll och räkenskaper, H. J. Voltemats hist. ant:ar i Bergianska avskr.-saml., vol. 19, VA; bouppteckningar efter J. F. och hans maka, SSA; Västerås förs: s födelsebok 1704, Landsarkivet i Uppsala. — J. A. Almquist, Bergskollegium och bergslagsstaterna 1637—1857 (1909) ; J. W. Arn-berg, Anteckningar om frihetstidens politiska ekonomi, 1 (1868) ; V. Ekstrand, Svenska landtmätare 1628—1900 (1896—1903) ; Finsk biografisk handbok, utg. af T. Carpelan, 1 (1903) ; A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 43—46 (Nationaluppl., 1904) ; B. Hanssen, Jacob Faggot som ekonomisk författare (LA:s tidskr., 81, 1942) ; B. Heckscher, Svenskt arbete och liv (1941) ; dens., Sveriges ekonomiska historia, 2:1—2 (1949) ; C. H, Hernlund, Svenska tungomåls-gillet och dess förhållande till Vetenskaps-akademien (Samlaren 1885) ; B. Hildebrand, Kungl. svenska vetenskapsakademien. Förhistoria, grundläggning och första organisation (1939) ; A. Hultin, Det ekonomiska tidevarvet i Finlands litteraturhistoria (1910) ; B. E. Hyckert & V. E. Lilienberg, Minnespenningar öfver enskilda svenska män och kvinnor, 1 (1905), s. 246 f.; A. J. von Höpken, Skrifter, utg. af C. Silfverstolpe, 1 (1890) ; D. Löfberg, Det nationalekonomiska motivet i svensk pedagogik under 1700-talet (1949) ; A. Mickwitz, De finska deputationerna och ekonomikommissionerna under frihetstiden, 1—2 (1912—14) ; H. Nicander, Åminnelse-tal öfver öfver-directeuren ... Jacob Faggot (VA:s Åminnelsetal 1778) ; Bror Olsson, Svenska ämbetsmäns insats i svenskt hembygdsarbete (Svensk bygd och folkkultur, 2, 1947), s. 124 ff.; K. Petander, De nationalekonomiska åskådningarna i Sverige sådana de framträda i litteraturen (1912) ; B. Planting, Baroner och patroner. Porträtt ur Sveriges jordbrukshistoria [på] 1700-talet (1944) ; G. Schauman, Biografiska undersökningar om Anders Chydenius (190S) ; H. Schiick & K. Warburg, Illustrerad svensk StWrISt01'. 3:e uppl., 3 (1927); Svenska lantmäteriet 1628-1938, 1-2 1911 w- nm l ¦ Hlf°Trisk "Vekling af den svenska skifteslagstiftningen i Pttterstrom], Jacob Faggot (Sv. män o. kvinnor, 2, 1944) ; C G Wei-

bull, Skånska jordbrukets Historia intill 1800-talets början (1923) ; N Wohlin MS?* J^tyckn^Polltlken i de 18: e ocb 19 :e århundradena (S v ZnVSv' £ F1.ksarklvarlen professor B. Boethius, kammarrådet jur. dr E. Schallmg och arkivarien G. Utterström.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Faggot, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15608, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2017-07-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15608
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Faggot, urn:sbl:15608, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2017-07-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se