Meriter

5. Carl Gustaf Creutz, son till C. 1, de båda föregåendes broder, f. 25 jan. 1660 i Falun, d. 12 mars 1728 i Stockholm. Inskriven som löjtnant vid livregementet till häst 1662; student i Uppsala 28 jan. 1674; konung Karl XI:s kammarpage 1675; kaptenlöjtnant vid Karelska kavalleriregementet 1 sept. 1677; ryttmästare därstädes 12 sept. 1679; löjtnant vid livregementet till häst 26 okt. 1682; ryttmästare därstädes 4 jan. 1691; major 6 aug. 1701; överstelöjtnant 12 dec. 1703; överste och chef för regementet 9 jan. 1704; generalmajor av kavalleriet 10 juni 1706; fången vid Perevolotjna 1 juli 1709; generallöjtnant 14 mars 1720; general av kavalleriet 9 apr. 1722; återkom ur fångenskapen maj 1722; återtog befälet över livregementet till häst 21 maj 1722; erhöll tillstånd att överlämna befälet till sin närmaste man 20 febr. 1728.

Gift med Sofia Kristina Natt och Dag, f. 22 maj 1659, d. 1726 (begravd 28 sept.), dotter till kammarrådet Gustav Persson (Natt och Dag).

Biografi

C. var den yngste av femton syskon. Han kom till världen under den tid, då fadern var landshövding i Kopparbergs län, någon månad innan denne utnämndes till riksråd. Sannolikt förflöto hans första, år i Falun, men sedan fadern 1663 fått avsked från landshövdingeämbetet, torde hans uppfostran hava skett i Stockholm och Uppsala. Redan vid två års ålder inskrevs han, enligt dåtidens sed inom de förnäma familjerna, som löjtnant vid livregementet till häst. Enligt vad universitetsmatrikeln utvisar, studerade han 1674 i Uppsala. Men kort därpå ingick han i hovtjänst hos konung Karl XI och hade anställning som kammarpage hos denne, när danska kriget bröt ut år 1676. C. åtföljde nu konungen och fick sålunda redan vid sexton års ålder på nära håll pröva krigets allvar; han bevistade under år 1676 slagen vid Halmstad och Lund samt år 1677 slaget vid Landskrona. Några månader därefter erhöll han en aktiv militär befattning, i det han utnämndes till kapten-löjtnant vid överste Bernhard Mellins eller det karelska kavalleriregementet. Detta regemente skulle deltaga i den attack mot Preussen, vilken konungen ämnade insätta från Lifland under befäl av Fabian von Fersen men som till följd av flera olyckliga omständigheter, bl. a. Fersens död, ej kom till stånd förrän i okt. 1678 och då under befäl av fältmarskalken Henrik Horn. Den svenska hären räknade vid uppbrottet från Riga nära 12,000 man men lyckades intet uträtta utan måste draga sig tillbaka efter att 16 jan. 1679 hava nått Tilsit. Under reträtten härjade sjukdomar och köld med den påföljd, att numerären vid återkomsten till fredligare trakter nedgått till endast 5,000 man. Återtåget visade emellertid den svenske soldatens bästa egenskaper. »Under sträng kyla, på obanade stigar, kringsvärmad av en fientlig befolkning och flera gånger anfallen av brandenburgarne» gick kåren tillbaka mot Riga. Anfallen blevo i det hela med framgång tillbakaslagna. C. deltog härunder bl. a. i träffningarna vid Tillhem och Lettonen. Hans egentliga elddop såsom aktiv militär ägde sålunda rum under för Sveriges vapen mindre ärorika men desto mera prövande förhållanden.

När det tyska kriget ändats, återvände C. till Sverige. Han fick nu snart anställning vid det regemente, där han redan vid två års ålder inskrivits som löjtnant, nämligen livregementet till häst, och tillhörde sedan detta till sin död. Då det stora nordiska kriget utbröt, hade han avancerat till ryttmästare vid Södermanlands kompani. Med detta deltog han i landstigningen på Själland sommaren 1700 och följde därpå den del av livregementet, som landsteg i Reval men ej hann vara med om slaget vid Naxva. Efter detta slag beordrades han till Dorpat för att svara för bevakningen mot anfall från sydost. Vid utförandet av detta uppdrag fick den fyrtiettårige ryttmästaren för första gången känning med den ryska fienden och vann bl. a. (29 mars 1701) med en styrka av 300 ryttare en seger över en överlägsen rysk avdelning vid Petjora.

Såsom äldre ryttmästare vid regementet kom C. redan från början av kriget att utöva majorsbefäl i stället för den sjuke majoren J. K. Sparre. Tack vare detta förhållande fick han tillfälle att på kort tid vinna utmärkelse vid utförandet av det ena uppdraget efter det andra. Han deltog sålunda i övergången av Düna 8/9 juli 1701 och förde i den därpå följande striden en del av regementet. Den 6 påföljande aug. erhöll han majors grad. Under härens framryckning mot Warschau, mars—maj 1702, uppdrogs åt C. befälet över den bevakningstrupp, som skulle besätta Brest-Litowsk och därifrån skydda vänstra flanken. När Karl sedan vände sig mot Klissov, kom C. att med sju skvadroner ur sitt regemente stå i första träffen på högra flygeln. Denna fick taga emot ett våldsamt och kraftigt anfall av sachsarnas kavalleri, vilket dock tillbakaslogs och slutade med en skyndsam reträtt. C. erhöll härefter uppdraget att med en del av regementet förfölja fienden och hade därunder en del sammanstötningar med honom. I sept. 1702 utsändes han »på parti» för att transportera sjuka och fångar tillbaka.

Under fälttåget 1703 utmärkte sig C. vid flera tillfällen. Han deltog sålunda i slaget vid Pultusk 21 apr. och gjorde efter detsamma en marsch med fångtransport till Plock. I juli hade han med 360 ryttare gått till Lautenburg, tre mil öster om Strasburg, för att indriva kontributioner. Här anfölls han av 6,000 fientliga ryttare, dem han dock tvenne gånger drev tillbaka. Men då staden råkade i brand, slog han sig igenom övermakten och lyckades taga sig fram till mötande förstärkningar. Nu återtogo svenskarna den förlorade terrängen och stannade som segrare på platsen. En rapport om striden nämner särskilt C:z' visade stora tapperhet. Såsom belöning fick han vid inträffande ledighet fullmakt som överstelöjtnant vid regementet (12 dec. 1703). En månad hade ej förgått, förrän han, då regementets chef generalmajor Jakob Spens på grund av sjuklighet begärde avsked, befordrades till överste och chef för detsamma.

Hade C. under de gångna krigsåren fått visa sin förmåga som kavallerist, sitt mod och sin tapperhet, så bereddes honom nu under de följande åren tillfälle att ådagalägga sin organisatoriska duglighet. Livregementet var av rapporterna att döma »hårt slitet». Året 1704 lämnade ganska långa vilopauser, vilka begagnades till kompletteringar av allehanda slag. Någon fullkomlig vila blev det dock icke. C. fick föra sitt regemente på ilmarschen mot Lemberg och därifrån tillbaka mot Warschau, där han väl kom för sent för att deltaga i träffningen vid Pumitz 28 okt. men i stället fick sätta in en del av sina ryttare i striden vid Fraustadt påföljande dag. Under återstoden av året låg han i kvarter och använde långa tider till reorganisationsarbeten; särskilt torde vikt hava legat uppå att förnya regementets hästbestånd. Även under året 1705 var C. huvudsakligen sysselsatt med dessa bestyr; när regementet i dec. 1705 bröt upp för att medfölja på konungens tåg mot ryssarna, voro också vakanserna i stort sett fyllda och utrustningen kompletterad. I det ryktbara slaget vid Fraustadt 3 febr. 1706 deltog C. ej men utförde senare under våren det maktpåliggande uppdraget att i härens rygg skydda mot ryska strövtåg. Från denna tid daterar sig en av hans mest erkända bragder, erövringen av Lakovitji. Konungen skrev därom i ett brev till K. G. Rehnschiöld (2 maj 1705): »Överste Creutz har för några veckor sedan kringränt Lachowisee och stängt därin en hop kosacker. För något mer än åtta dagar sedan kommo ryssarna och kosackerna till en sextusen man och bestod i tre regementen till fot, fyra till häst och ett regemente dragoner och ville frälsa Lachowisee; men Creutz lämnade några vid Lachowisee och gick med partiet emot dem till staden Kleck, så att en hop där blivit slagna, och de, som undkommit, hava kastat bort mundering och gevär att fly desto bättre, och han har fått av dem fyra par pukor, sexton fanor och standar och fyra metallstycken. Jag ärnar i morgon fara till Creutzen, efter han skrivit mig, att det är långsamt att svälta ut dem, som ligga i Lachowisee. Alltså skickar jag några stycken dit och ärnar för ro skull rida och se på.» När konungen 5 maj kom till Lakovitji, var staden redan tagen av C. I striden vid »Kleck» (Kletzk) hade enligt vissa uppgifter 5,000 ryssar stupat. C:z' förluster uppgingo enligt Göran Nordbergs historia till endast femton döda och sexton sårade. Bytet vid Lakovitji var 1,500 fångar, sju kanoner, sju fanor och ett par pukor. Som belöning blev C. utnämnd till generalmajor av kavalleriet med bibehållande av chefskapet för regementet.

När armén efter freden i Altranstädt på olika förläggningsorter förberedde fälttåget mot Ryssland, begagnade C. tiden väl för att ånyo uppbringa sitt regemente till full krigsberedskap. Det var emellertid ej endast utrustningsfrågor, som här sysselsatte honom, övningar höllos praktiskt taget varje dag. Utbildning av formell och taktisk karaktär bedrevs ivrigt, och de nymönstrade rekryterna fingo växa sig in i de gamla förbanden. Vid uppbrottet på hösten 1707 räknade livregementet 1,500 väl utbildade ryttare; det fick också en betydelsefull plats och gick oftast i arméavantgardet.

I rapporterna från det följande fälttåget möter man ofta C:z' namn. Han deltog med stor personlig bravur 27 jan. 1708 i överrumplingen av Grodno och senare, 4 juli, i slaget vid Holowczin. Rörande det senare slaget har C. själv i brev till sin hustru av 13 juli lämnat en rätt utförlig beskrivning. Under tåget till Ukrajna var C:z' regemente ideligen i känning med fienden; så undandrev han ryssarna vid Sjeptaki 22 okt. I slutet av år 1708 fick han för att täcka arméns högra flank med fyra kavalleriregementen taga ställning vid Lochvitsa, där han kvarblev till 19 febr. 1709. Några dagar tidigare hade den ryske generalen B. P. Sjeremetjev gjort en framryckning, som hotade C:z' förbindelse med huvudarmén. Ryska styrkan uppgives hava varit 20,000 man. C. lyckades emellertid överlista Sjeremetjev och drog sig oskadd undan till Resjetilovka, där han sedermera kvarblev till 23 apr., då han marscherade till Suprunovka och intog förläggning till mitten av juni. Så följde Pultava och Perevolotjna.

C. har själv skrivit en »berättelse om det, som vid vårt kavalleri passerat vid åtskillige tider från den 15 juni 1709». Han förtäljer däri till en början om marschen mot Pultava och händelserna under dagarna 15—27 juni. På aftonen sistnämnda dag fick C. av Rehnschiöld order för följande dags anfall, börjande med: »Hans Maj:t är sinnad i morgon, vill Gud, gå löst på fienden.» C. skulle föra befälet över allt kavalleri och anfallet skulle igångsättas i skydd av mörkret. C. avmarscherade kl. 12 på natten och uppger sig själv ha kommit fram »i god tid». Så torde dock icke ha varit förhållandet, enär genom kavalleriets försening det tidiga genombrottet ej kunde genomföras utan ryssarna blevo alarmerade och hunno sätta sig till motvärn. Berättelserna om slaget gå enstämmigt ut på att erkänna kavalleriets oemotståndlighet i anfallet; tyvärr visade emellertid C., när det gällde att i det andra anfallet omkring kl. 9 f. m. insätta kavalleriet, en oförklarlig långsamhet och lyckades ej hålla ihop de skilda förbanden, varför kavalleriets i övrigt beundransvärda insats för att understödja det hårt beträngda infanteriet ej blev av någon effekt. C. hade dock i slagets kritiska stunder ännu under sitt omedelbara befäl några skvadroner. Dessa insattes på konungens egen order och lyckades hejda den segrande fiendens framträngande. C. betäckte också återtåget till Pusjkarjevka, där spillrorna av hären samlades på aftonen. Under reträtten till Perevolotjna påföljande dag förde C. befälet över återstoden av armén. Det framgår av olika berättelser, att det var på C:z' inrådan, som Karl till slut fattade beslutet att låta föra sig över floden. Enligt Stanislaus Poniatovski skulle, konungen haft för avsikt att låta armén fortsätta till Krim under C:z' befäl. Lewenhaupt skulle i så fall hava åtföljt Karl XII. Slutet blev emellertid, att både C. och Lewenhaupt stannade vid Perevolotjna. På bådas axlar faller också ansvaret för kapitulationen 1 juli. Av såväl C:z egen som andras relationer över händelsernas förlopp framgår väl, att C. utvecklat en betydande aktivitet både för att samla de spridda skarorna i stridsmässiga förband och vid underhandlingarna med den ryske överbefälhavaren, furst Mensjikov. Men C. var fostrad att lyda konungen, att utföra dennes order, ej att handla självständigt. När konungens livgivande ande ej mer kunde direkt inverka, så räckte, trots alla ansträngningar, C:z' aktivitet ej för den kraftfulla insats, som hade erfordrats för att draga armén med sig genom ryssarnas leder mot den punkt, där Vorskla dock hade kunnat övervadas och där en räddning möjligen kunnat sökas.

Evad C. kan anses mer eller mindre medskyldig till de underlåtenhetssynder från det svenska befälets sida, som förorsakade kapitulationen, så fick han länge sona dessa fel. Med de övriga fångna generalerna fördes han först till Pultava, där han fick deltaga i triumfintåget och av tsaren utfrågades om anfallsgrupperingen under slaget, och sedan vidare till Oranienburg och Moskva, där han torde hava i huvudsak vistats under hela fångenskapen. Han deltog även i det stora triumftåget i Moskva 23 dec. 1709. C. var under de följande åren sina förmän, först Karl Piper, sedermera Rehnschiöld och A. L. Lewenhaupt, behjälplig med arbetet för ordnandet av sammanhållningen mellan karolinerna i förskingringen. Hans brev tala ofta om penningaffärer till kamraternas hjälp. År 1719 efterträdde han Lewenhaupt såsom högste styresman för fångarna och kvarstod som sådan till freden. En minnestecknare säger om Pipers efterträdare: »dessa mäns goda vilja kan ej betvivlas, men om deras verksamhet för fångamas bästa vet man föga. Med Piper torde de ej kunna tävla.» Enligt gängse uppgifter påverkades C. av den pietistiska strömning, som så starkt framträdde bland de karolinska fångarna. När budskapet om freden i Nystad nådde Moskva, tjänstgjorde utom C. i den svenska centralstyrelsen krigskommissarierna J. Melander och O. Thuning. Givetvis, borde hemsändandet av fångarna hava letts av dem. Men C. nöjde sig med att förskottsvis utanordna de för ögonblicket erforderliga penningmedlen. Själva arbetet lämnade han åt kommissionssekreteraren Tomas Knipercrona och avreste jämte sina närmaste män till Sverige. »Det är ju ganska förklarligt, att de längtade hem efter tolv års fångenskap, ehuru det onekligen länt dem till större heder om de något mer bekymrat sig om sina medfångar, vilkas svåra läge de kände.»

Vid arvskiftet efter fadern erhöll C. Saaris i Tammela socken,, som dock med 1683 års ränta indrogs till kronan. Genom sitt gifte förvärvade han Täckhammar i Bärbo socken i Södermanland, vilken egendom han avrundade genom inköp av ett par angränsande gårdar. Den 4 maj 1708 tillhandlade han sig av kammarrådet friherre J. K. Fleming och kammarherren friherre A. G. Leijonhufvud det hus å Riddarholmen, där krigskollegiet sedan 1699 hyrde lokal, vilket på 1720-talet föranledde åtskilliga ekonomiska uppgörelser med kronan.

Efter återkomsten ur fångenskapen blev C. general av kavalleriet och återfick efter någon tid chefskapet för sitt gamla regemente. Hans lönefordringar från krigs- och fångenskapsåren hunno däremot ej likvideras under hans livstid. Endast några år förunnades, det C. att njuta av den återvunna friheten. I slutet av år 1727 nödgades han hos konungen hemställa om tillstånd att få överlämna befälet till sin närmaste man, överste Axel Spens. Tre veckor efter det denna ansökan beviljats (20 febr. 1728), var han redan död.

A. Braunerhielm skriver i »Livregementets historia»: »Karolinernas frejdade krigardygder synas på ett sällsamt sätt hava förenats hos den man, som förde livregementet till häst under dess mest minnesrika fälttåg. Generalmajoren friherre Karl Gustaf Creutz var ingen lysande personlighet, som fältmarskalken greve Nils Bielke varit, ingen representativ man, som den närmaste företrädaren, greve Jakob Spens. Men han var mera än så, han var en äkta, bottenärlig karolin av guldren tro och heder. Creutz var uteslutande soldat. Hans handlingar voro fullkomligt rätlinjiga. Det han icke förstod av den högre krigskonsten, överlämnade han lugnt åt sina förmän att utreda. Han tjänade ledningens tankar och vilja med sitt klara, rediga, praktiska förstånd. Var han tilläventyrs av annan mening, kunde det aldrig falla denne krigare in att utbrista i klander av en meddelad order.»

Författare

Lenn Jacobson.

Arkivuppgifter

Jämte C:z' tjänsteskrivelser i riksarkivet finnas fyra volymer av hans brevväxling samt hans anteckningar 1722 bevarade i Uppsala universitetsbibliotek (sign. F. 201—204, X. 255 aa) Några brev från åren 1703—09, som tillhöra denna samling, ha tryckts i Karolinska förbundets årsbok (1911). Märkliga äro de otvunget personliga breven till hustrun, som bl. a. visa en vacker sida av C:z' karaktär, hans varma intresse för »mina gossar», unga släktingar, som gjorde sina krigiska lärospån i hans regemente.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Kort berättelse om thet, som wid wårt cavallerie passerat på åtskillige tider ifrån then 15 junii 1709 (Enwäldets skadeliga påföljder .. ., af skildrade uti then berättelse, som . . . generalen en chef ... grefwe Adam Ludvic Leijonhufwud . . . sammanfattat..-., Sthm 1757, s. 401—457). — Ur Carl Gustaf Creutz' papper. Från Karl XII:s fältläger, utg. af N. Herlitz (Karol. förb. årsbok, 1911, s. 132—191).

Källor och litteratur

Källor: Överstars skrivelser, livregementets meritlistor och biographica, RA; biographica, krigsarkivet; likvidationer, hären, kammararkivet. — C:z' ovannämnda berättelse och tryckta brev; Thure Gabriel Bielke, Hågkomster af Carl XII, utg. af C. Hallendorff (1899); Karol. krigares dagböcker, 1—3, 5—7 (1901—12); Leonard Kaggs dagbok 1698—1722 (Hist. handl., 24, 1912); Grefve Carl Pipers dagbok hållen under hans fångenskap i Ryssland 1709—1714 (ibid., 21: 1, 1906); Carl Pipers och Carl Gustaf Rehnschiölds koncept till utgående skrifvelser under deras fångenskap i Ryssland 1709— 1715 (ibid., 21: 2, 1911); Stanislai Poniatovsky berättelse om sina öden med Karl XII (Hist. tidskr., 1890). — A. Braunerhielm, Kungl. livregementets till häst historia, 3, 5: 1 (1914, 17); S. E. Bring, Karl XII. Till 200-årsdagen av hans död (1918); E. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 8 (1910); Karl XII på slagfältet, 1—4 (1918—19); G. Nordberg, Konung Carl den XII tes historia (1740); P. Sörensen, De karolinska fångarnas hemfärd från Ryssland (Karol. förb. årsbok, 1923). — Se i övrigt: Herrgårdar i Finland. Tavastland, H. 1 (1922): Saaris i Tammela av K. Antell.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Creutz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15651
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Creutz, urn:sbl:15651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2024-04-19.