Ernest Johann Creutz

Född:1619-05-20
Död:1684-02-24 – Finland (i Åbo)

Landshövding, Riksråd, Hovrättspresident, Bergskollegieassessor


Band 09 (1931), sida 95.

Meriter

2. Ernest Johann Creutz, den föregåendes broder, f. 20 maj 1619, d. 24 febr. 1684 i Åbo. Friherre till Kasseritz, herre till Malmgård i Pyttis socken, Sjundby i Sjundeå socken, Tammerfors m. fl. i Finland samt Gustavsberg på Värmdön, Kristineholm i Allhelgona socken och Helgo i Tystberga socken. Student i Dorpat 30 maj 1633 och i Leiden 21 febr. 1637. Bevistade riksdagarna och utskottsmötena 1643, 1645, 1647, 1649,1651,1654,1655,1660 (båda), 1664, 1668 och 1672 och användes därunder flitigt i utskott; assessor i Svea hovrätt 9 apr. 1644; landshövding i Nylands och Tavaste-hus län 15 nov. 1652; friherre jämte brodern 5 juni 1654; generalkommissarie på finsk-lifländska sidan 23 dec. 1657; bar södra Finlands baner vid Karl X Gustavs begravning 1660; erhöll Viks ladugård till förbättring å lönen 12 maj 1663; landshövding i Åbo och Björneborgs län 13 febr. 1666 och i Västmanlands län 6 juni 1667; skulle tillika tjänstgöra som assessor i bergskollegiet enligt K. brev 11 okt. 1667 men entledigades från denna befattning på grund av organisationsförändring 3 apr. 1669; ledamot av kommissioner över styckehandeln (se adelsprot. 4 juli 1668, s. 179) och boskapshjälpen (ibid. 10 aug., s. 321); ordförande i kommissionen över trolldomsväsendet i Dalarna 21 okt. 1670; riksråd och president i Åbo hovrätt 9 mars 1674; kommissarie vid förhandlingar med ryssarna 16 okt. 1675—30 mars 1680; ordförande i kommissionen angående stridigheterna i Revals stad 18 okt. 1681 och, då resan omöjliggjordes av ishinlder, ånyo 4 apr. 1682 (instruktion).

Gift 1) 12 juli 1646 på Stockholms slott med Anna Silfversparre, f. 17 mars 1626 på Ora i Faringe socken, d. 4 aug. 1664 på Malmgård, dotter till översten Isak Silfversparre; 2) 7 juni 1668 på Lindholmen i Barva socken med Kristina Posse, f. 29 juni 1630 på Bergshammar i Fogdö socken, d. 26 dec. 1668 på Västerås slott, dotter till landshövdingen Krister Posse och änka efter landshövdingen Karl Filip Sack; 3) 1 dec. 1673 i Åbo med Maria Silfver-hielm, f. 27 okt. 1634, d. 11 juli 1712, dotter till översten Arvid Silfverhielm och änka efter fältmarskalken friherre Gustav Evertsson Horn af Kånkas.

Biografi

Redan vid tjugufem års ålder utsågs »unge Creutzen», som C. kallas i rådsprotokollet, till assessor i Svea hovrätt. Som sådan ådagalade han tydligen duglighet och juridisk begåvning, ty han fick ofta i rådet motivera och försvara hovrättens domar. En självständigare verksamhet tillföll honom, då han i slutet av år 1652 sändes till sin hembygd som landshövding i Nylands och Tavastehus län; själv ansåg han sig stå i tacksamhetsskuld till Magnus Gabriel De la Gardie för denna befordran. Från krigsåren under Karl Gustavs regering finnas åtskilliga brev från C. bevarade. Då ryssarna hejdades redan i gränstrakten, undgick C:z' län krigets värsta lidanden. Men hans skriftväxling från denma tid vittnar påtagligt om de skärpta anspråk, som trupptransporterna till krigsskådeplatserna, försvarsanstalterna mot ryssarna och uppsättningen av nytt krigsfolk ställde på landshövdingarnas administrativa duglighet. Att C. väl motsvarat dessa krav framgår därav, att han i dec. 1657 som generalkommissarie för kammarsakerna med vidsträckta befogenheter ställdes vid Gustav Evertsson Horns sida, då denne i De la Gardies ställe fick övertaga generaldirektionen av krigsväsendet i Finland och Östersjöprovinserna. Uppdraget skulle skötas vid sidan av landshövdingetjänsten men torde ej ha blivit särskilt betungande, då krigsrörelserna avstannade nästa vår. Om C: z' förvaltning i övrigt flyta källorna ganska sparsamt. Strödda notiser visa, att han fått att syssla med olika för Finland karakteristiska problem: handelns och sjöfartens hårdhänta reglering, städernas och landsbygdens därmed sammanhängande tvister, arbetsfolkets utvandring, tjärbränningens anspråk på skogarna osv. Åt vägarnas förbättring ägnade han ett framgångsrikt arbete, liksom även åt Tavastehus slotts reparation efter branden 1659.

Ehuru C. hade sina största egendomar i länet, trivdes han ej i längden i Helsingfors. Liksom andra framåtsträvande män fruktade han, att isoleringen i det avlägsna Finland skulle inverka hämmande på karriären. Redan 1664 bad han sin gynnare De la Gardie förskaffa honom en bättre tjänst, och ett par år senare fick han komma närmare händelsernas brännpunkt. År 1666 transporterades han nämligen till Åbo och följande år till Västerås län. I sistnämnda provins mötte han nya uppgifter, som sammanhängde med bergsbrukets dominerande ställning. Så tog han bl. a. parti för städerna i deras konkurrens med brukens lanthandel och sysslade åtskilligt med Sala silvergruvas angelägenheter. Kanske alltför hårdhänt ingrep han mot allmogens skogsfågelsjakt, som han fann medföra fara för villebrådsbeståndet. Ett föremål för hans ivriga omsorg var en tydligen välbehövlig reparation av Västerås slott, av vars förfallna tillstånd han i en av sina skrivelser ger en målande skildring.

Till C: z' naturliga utrustning hörde emellertid ej blott de goda egenskaper, varom hans driftiga och dugande förvaltning bär vittne, han besvärades också av ett obehärskat temperament, som ej sällan bragte honom i svårigheter. Adelsprotokollen förvara många vittnesbörd om hans snara vrede. Den 20 juni 1654 klagades det t. ex. häftigt hos adeln över de dryga avgifterna å K. M:ts och kollegiernas brev. C. bröt då ut mot en av de närvarande ämbetsmännen: »Eder borde få 1,000 djävlar därföre, och värt ta och kasta Eder genom fönstret.» Ingen antydan finnes om att detta föga parlamentariska språk väckt anstöt. Men följande år, då C. åter besökte Stockholm under en riksdag, råkade han illa ut. En vacker dag fick han »mot sin vilja» ett rus. Under detta mötte han i »Fyrkanten» (slottets audienssal) riksrådet Karl Mömer och förebrådde honom hans högfärd: »I kännen intet annat folk, sedan i äre blevne riksråd. Men skam tage den, som aktar någon R. råd, fast jag intet är'et.» Han hotade ock: »Min värja skall skära så väl för mig som en av R. råd.» I senaten var man bekymrad. »Det är», hette det, »intet den första fauten. Visste väl att läggj'an det före, som skulle kunna skilj'an från sitt landshövdingedöme. Han är alltför högdragen.» Men C. stod inför faderliga domare, och ruset ursäktade mycket i denna tid. Han slapp med en allvarlig skrapa och en ödmjuk ursäkt.

»Vad skall han göra, där han allena regerar i sitt län, som honom företrott är», frågade man sig ej utan skäl i rådet, då C: z' sak diskuterades. En kulturbild av säreget slag ge också rättegångshandlingarna i en injurieprocess mellan C. samt den ene borgmästaren i Helsingfors och dennes änka. Förhållandet mellan de båda styresmännen var kallsinnigt, borgmästaren hade (1658) låtit häkta en i C: z' tjänst anställd (ej burskapsägande) skomakare som lösdrivare, och landshövdingen hade i förbittringen häröver kallat honom »du din bärnhytter, bälghunder, hundsvått, din Poly-phemus, du doktor Luther etc.» I ett skämtsammare lynne var C. på sommaren 1659. Han var då värd för genomresande officerare. Kalasen avslutades med att han på natten följde sina gäster ut i staden för att »med lust och dantzande ackomodera» dem. Vid ett par tillfällen klappade man också på hos borgmästaren-antagonisten. Men medan både den andre borgmästaren och stadens kyrkoherde rycktes med av festglädjen och gärna anslöto sig till den stojande skaran, var C: z' vederdeloman avvisande. Vid första besöket blev det bråk, och fönstren slogos in med eller utan C: z' goda minne. Ännu bullersammare gick det till en annan natt. Landshövdingen och hans gäster hade fått med sig ett par små stycken (kanoner), betjänade av ett par ganska beskänkta konstaplar. Först hälsade man på hos kyrkoherden, skålade och saluterade, så upprepades samma ceremoni i ett gathörn, och sedan bar det av till borgmästarns, där styckena åter lossades »vid skålars ihågkommande jämte orgenistens spelande på en spinet». Enligt borgmästarfamiljens påstående skadades fönstren och huset av skjutandet. Saken drogs inför rätta, och man processade både länge och väl. Huruvida nöjen av denna art passade för landshövdingar och generaler, synes domama ej ha prövat, men väl, om avsikt att skada förelegat eller allt skett »i lustighet» — och därpå hade rättvisan ej givit sitt svar, då saken äntligen 14 okt. 1682 förklarades desert. I Västerås rymde C: z' handskrivare, emedan han varken kunde stå ut med det arbete, hans förman fordrade utöver sedvanlig tjänstetid, eller finna sig i dennes skällsord. Med staden råkade C. i en tvist om vissa medel, som avgjordes först 1683 (K. resol. 21 juni, 23 okt.). Mycket omtalad var på sin tid hans sammanstötning med reduktionskommissarien Daniel Tilas 1678. Enligt Tilas trakterade C. honom skymfligt i hans ämbete, men själv ville denne (23 okt.) endast vidgå, att han gripit in i en rangtvist mellan sin mag och Tilas (jmfr K. brev 15 juli 1678, Fryxell, 16, s. 349, 17, s. 351 efter reduktionskollegiets relation 22 dec. 1679).

G: z' livliga temperament har tryckt en ganska personlig prägel på hans inlägg i riddarhusdebatterna. Framför allt betraktade han frågorna ur den oberoende provinsmagnatens synpunkt. På ståndets anseende och intressen höll han styvt. Så ägnade han vid behandling av introduktionsfrågor gärna uppmärksamhet åt kandidatenias ståndsvärdighet. Till uråldrig adlig tradition hörde motviljan mot utländska gunstlingar. C. vann därför allmän anslutning, då han (30 juni 1668) i ett stort tal protesterade mot att utlänningar hörde till den unge konungens dagliga uppvaktning: »det är intet trångmål på kapable subjecta här ibland vår societet, att man ej har behov så stort tillita de främmande». Närmast gällde angreppet en son till Korfits Ulfelt, som Karl XI förtroligt umgicks med, men även ett par tyska adelsmän nämndes. Under hela sin mer än tjugufemåriga riksdagsmannabana hävdade C. envist, att adeln ej borde besväras med kontributioner: att bli »tribularii och skattdragare vore fast nesligit» (30 juni 1668), »det ordet skatta tjänar sig intet i hop med vårt stånd» (11 okt. 1672). Rikets stat måste bära sig, själv. Med sådana utgångspunkter anslöt sig C. helt naturligt till sparsamhetspartiet (Wittrock, 2, s. 378). Men då en försiktig hushållning ej ensamt kunde hjälpa, krävde han också ett snabbt och effektivt genomförande av fjärdepartsräfsten. Reduktionen hade, erinrade han mer än en gång, beviljats just för att finanserna skulle gå ihop utan kontributioner. Skulden till att godsindragningen gick trögt sköt C. på reduktionskollegiet. Vid olika tillfällen yttrade han sig med osedvanlig skärpa om dess bristande drift och nit. I gengäld såg han sig själv »illa noterad» hos reduktionsherrarna och fann sig befogad att klaga över att hans »välmening» skulle så anses (18 aug. 1668). Men det var ej blott sparsamhetskravet, som låg bakom C: z' iver att se reduktionen genomförd. »Bliver det längre», sade han, »så äre vi aldrig säkre» (10 aug. 1668). Ur samma synpunkt krävde han viss preskriptionstid för brytande av off- och skrocksokner samt treårig hävd för frälseköpen (1 juli, 8 aug. 1668).

En annan sida av C:z' provinsiella magnatsynpunkter var hans starka intresse för Finland. Med rätta kunde han ju uppträda som särskilt sakkunnig i finska frågor. Han klagade över att den östra rikshalvan under kriget kommit att belastas tyngre än Sverige och att den pressades alltför hårt av utskrivningar (10 jan. 1660, 16 juni 1664), han bestred finnarnas skyldighet att kontribuera till rent svenska företag (Södertälje kanal; 30 juni 1668), och han tog framför allt (4 juli 1668) till orda mot tjärkompaniet, som var särskilt förhatligt i Finland på grund av sin strävan att begränsa produktionen i prisstegrande syfte. C. talade varma ord både om städernas tillbakagång och allmogens betryck. Med skärpa förnekade han monopolens gagn och berättigande: »Det är ont att vela persvadera en hungrig maga att vara mätt, när han som mest hungrar. Landet betryckes, och kompanierne hava ingen vinst. Varuti består då denna nyttan?» Och då han ej vann gehör, utbrast han: »Det är orimligit och orätt, att de i Sverige skola få votera om deras tarvor, som bo i Finland, vilka de ej förstå eller veta kunna.»

På riddarhuset hörde C. till dem, som gärna togo till orda mot de gamla stormanssläkternas företräden. Redan 1655 råkade han i en märklig konflikt med riksdrotsen Per Brahe. Under diskussionerna om reduktionen och adelns besvärspunkter hade han, dock »allenast in genere», diskurrerat om grevarnas friheter och jurisdiktion. Den myndige drotsen sände då sin frände Johan Gustavsson Örnevinge till honom med en hälsning, att han skulle avstå från sådant tal. Men den hetlevrade landshövdingen lät ej avskräcka sig utan drog (25 apr.) saken inför riddarhuset, där den straxt gjordes till en principfråga om yttrandefriheten i ståndet. C: z' medbröder togo hans parti, och det blev en ganska seg tvist, som slutade med en om än skruvad reträtt av greven. Även senare framträdde C: z' avoghet mot den gamla högadelns ekonomiska företräden. Så talade han vid riksdagen 1664 (16 juni) om de stora grev- och friherreskapens skadlighet för försvarsväsendet. Men det gällde ej blott privilegier och förmåner, saken hade också en annan sida, som nära berörde C. Han var mycket mån om sitt ämbetes heder — hans ömtålighet därom föranledde vid 1668 års riksdag en skandal, som utan lantmarskalken Johan Gyllenstiernas besinningsfullhet måhända slutat med hans utvotering (4 juli) —, och han delade sina ståndsbröder friherrarnas allmänna ovilja mot grevarnas stora sociala företrädesrättigheter. Det blev också han, som under diskussionen om konungaförsäkran 3 okt. 1672 väckte den brännande frågan, om tjänsterang eller börd skulle gälla mest: »Vi leva nu», sade han, »uti en så olyckelig tid, att ingen dygd kommer uti konsideration; man måste nu tåla barn och ynglingar sättja sig över en, varav med tiden mycket ont lärer följa, dueller och slagsmål.» En ärlig karl tjänar dock för hedern, då den ej får gälla, kan man tvivla, »om det icke vore så gott vara odygdig som dygdig, efter dygden, som alltid följer ämbeterne, intet bliver hedrad». Det närmaste resultatet av C: z' hetsande ord blev ett »farligit alarm», den slutliga följden utfärdandet av 1672 års rangordning, som gick den lägre adelns fordringar till mötes.

I de stora politiska frågorna intog C. en ganska självständig ställning. Han hörde till de få, som vågade uttala sig mot adelns halvt revolutionära uppträdande, då den vid andra riksdagen 1660 tilltvang sig rätt att omrösta om de höga riksämbetsmännen (21 okt.). Liknande synpunkter synes han ha velat göra gällande under debatten om Adolf Johans sak vid nästa riksdag. »Vår frihet», sade han (26 maj 1664), »måtte icke brukas till någon petulantiam.» Anhängare av den högadliga regeringen var han dock med sina sparsamhets- och självständighetssträvanden ingalunda. Klarast framträder detta vid riksdagen 1672, inför konungens tillträde till regeringen. Det var nu, han fällde några av sina skarpaste yttranden i bevillnings- och reduktionsfrågorna och skärpte striden mot de grevliga anspråken i rangfrågan. Vid överläggningarna om konungens myndighetsförklaring och konungaförsäkran i sept. och okt. ådagalade han stor konungskhet. De högadliga kretsarna ville binda konungens händer genom försäkran. På riddarhuset fordrade man att få se ett utkast för att bättre kunna tillvarataga ständerintressena, men C. fann ett dylikt obehövligt, om man förblev vid det gamla. Och då man talade om konungens ungdom, hävdade han, att därmed ingen fara vore. »En konung är mycket förr mogen än en privatperson, både därföre att han är icke allenast född av en ädel kunglig blod men bliver därjämte framför alle andre med stor flit och sorgfällighet educerad» (23 sept.).

Med tiden blev C. en av ståndets mera framskjutna medlemmar. Han hörde sålunda till dem, som träget nyttjades i utskott och deputationer såväl till regeringen och medständen som inom ståndet. Både 1668 och 1672 nämndes han också bland lantmarskalkskandidaterna. Men med den sistnämnda riksdagen upphör hans i egentlig mening politiska bana. Ett par år senare, 1674, blev han nämligen utnämnd till riksråd och president i Åbo hovrätt. Hans verksamhet ägnas nu främst åt rättskipningen. Som president skall han ha ådagalagt samma drift och skicklighet som i sina tidigare ämbeten men lär på grund av sitt fordrande och häftiga lynne ej ha gjort sig omtyckt av sina underhavande. Ett dystert minne från hans chefstid var Åbo stads brand 29 maj 1681, som ödelade hovrättens byggnad och förstörde större delen av dess arkiv. Vid sidan av sina egentliga ämbetsplikter fullgjorde C. under sin Åbotid två mycket viktiga uppdrag. Under krigsåren ledde han en legation, som hade till uppgift att förhandla med ryssarnas ombud på gränsen. Redan 1660 hade C. uttalat, att Sverige borde hålla fred med sin östra granne och koncentrera sina krafter västerut (28 febr.). Att verka för tryggheten i öster var nu hans uppgift. Som vanligt blevo förhandlingarna på grund av ryssarnas pockande och anspråksfulla uppträdande påkostande, men då Ryssland var upptaget av sitt krig med Turkiet, var faran för en brytning ej överhängande. Av stor betydelse var den kommission, som C. 1682-83 förrättade i Reval. Staden var söndersliten av inre strider, som koncentrerade sig kring den orolige borgmästaren Henrik von Rosen-crons person. Efter vidlyftiga förhandlingar, som efterlämnat ett stort i riksarkivet bevarat aktmaterial, lyckades C. i nov. 1682 bemedla en förlikning, som sedermera (10 mars 1684) stadfästes av K. M: t. Då frågan 1683 upptogs till prövning i justitierevismnen, hade C. tillkallats. Det blev en av hans sista viktigare förrättningar. I början av år 1684 bortrycktes han av döden, ännu i sin fulla kraft.

Genom arv och giften blev C. en stor jorddrott. I Finland voro hans viktigaste egendomar Malmgård och Sjundby. Genom donationer (23 okt. 1649, 7 aug. 1650, 19 sept. 1665 och 31 juli 1667), köp av kronan och enskilda samt byten och processer (särskilt med Erik Fleming) strävade han oavlåtligt att utvidga och avrunda sina egendomar men måste före sin död se sina stora godskomplex allvarligt hotade. Reduktionen synes svårt ha rubbat det förut rika men även gäldbundna boets ekonomi. Både Malmgård och Sjundby hemföllo till kronan. C:z' tredje hustru Maria Silfverhielm hade redan under hans livstid ivrigt strävat att sörja för sin och C:z' senfödde son Ernst Johan (se nedan 6). När efter makens död svårigheterna tillstötte, synes hon hänsynslöst ha velat tillgodose hans intressen på styvbarnens bekostnad. Följden blev häftiga tvister och en ganska ärerörig process, i vilken till sist ingendera partens anspråk helt godkändes (dom 20 okt. 1685). Det lyckades emellertid modern att åt sonen bevara besittningsrätten till Malmgård, som återställts som berustat säteri. Men ekonomien var för undergrävd, och den gamla släktgården måste på 1690-talet överlåtas till Ernst Johans kusin Lorens Creutz d. y. (se nedan 3), medan däremot moderns svenska gods bevarades åt sonen.

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Riksarkivet förvarar, jämte ämbetsskrivelser från C. samt depescher och handlingar från hans ryska beskickning 1675—80, ett antal brev från honom. Av större intresse äro egentligen blott hans skrivelser till M. G. De la Gardie och Bengt Horn.

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Landshöfdingen i Nylands och Tavastehus län, friherre Ernst Johan Creutz's berättelse för åren 1652—1662 (Handl. rör. Skandinaviens historia, D. 31, Sthm 1850, s. 465—478).

Handskrift: Jordebook uthrechnadh uppå mine arff och ägne godz i Rasborgz lähn och Sjundo sochn (UB, sign. N. 300).

Källor och litteratur

Källor: C:z' ovannämnda skrivelser, biographica samt akterna till K. M:ts domar 17 maj 1680, 14 okt. 1682 och 20 okt. 1685, RA; reduktionskollegiets akt n:o 258, köpegodsakten n:o 378 och bytesakter samt C:z' likvidationsakt, kammararkivet. — DelaGardiska archivet, 6 (1835), s. 39 o. följ.; Sveriges ridderskaps och adels riksdags-protokoll, 3—11 (1906, 1871—94); Sv. riksrådets protokoll, 10—16 (1903—23). — K. Antell, Herresäten (Det svenska Finland, utg. av G. Nikandér, 1, 1919—21), s. 176; S. Bergh, Rangstriderna inom adeln under 1600-talet (Hist. tidskr., 1896); M. Carlon, Ryska kriget 1656—1658 (1903); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 2 (1856); E. Ehrström, Helsingfors stads historia från 1640 till stora ofreden (Skrifter utg. af Sv. lit.-sällsk. i Finland, 15, 1890); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 16—17 (1S50 —52); C. Hallendorff, Lantmarskalken (Sveriges riddarhus, 1926); T. Hartman, Borgå stads historia, 1 (1906); J. Hedengren, Malmgård egendom i Pernå socken (1898); K. E. F. Ignatius, Finlands historia under Karl X Gustafs regering (1865); M. G. Schybergson, Finlands historia, 1 (1902); W. Tham, Bidrag till sv. riksdagarnes och regeringsformernas historia, 1—2 (1845—48); A. W. Westerlund, Åbo hovrätts presidenter, ledamöter och tjänstemän 1623—1923, 1 (1923); G. Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908); dens., Karl XI: s förmyndares finanspolitik, 1—2 (1914—17).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ernest Johann Creutz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15655, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-03-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15655
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ernest Johann Creutz, urn:sbl:15655, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-03-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se