Meriter

7. Johan Adam Cronstedt, son till C. 4, den föregåendes broder, f. 12 nov. 1749 i Stockholm, d. 21 febr. 1836 därstädes. Sergeant vid arméns flotta 6 mars 1763; kvartermästare vid Västgöta kavalleriregemente 18 juni 1766; livdrabant 19 dec. 1766 (erhöll lön 9 sept. 1767); löjtnant i armén 3 nov. 1773; v. korpral i livdrabantkåren 22 maj 1775; vistades utrikes 1776—79; kapten vid änkedrottningens livregemente 10 febr. 1779; kammarherre hos prinsessan Sofia Albertina, änkedrottning Lovisa Ulrika och drottning Sofia Magdalena 17 mars 1780—1793; tjänstgörande kammarherre hos drottningen utan lön 25 sept. 1783 (erhöll lön 6 aug. 1791); sekundmajor vid regementet 25 okt. 1784; överstelöjtnant 20 okt. 1790; överste 19 maj 1793; generaladjutant 5 aug. 1802; överste för Savolaks infanteriregemente och chef för Savolaksbrigaden 31 dec. 1806; brigadchef 6 mars 1808; generalmajor i armén 29 juli 1808; generallöjtnant i armén 29 juni 1809; ordförande i krigshovrätten 24 okt. 1809—6 maj 1810; tf. landshövding i Östergötlands län 7 maj 1810; erhöll avsked från denna befattning 11 mars 1817; v. ordförande i Södermanlands läns hushållningssällskap 1818. RSO 1790; KSO 1808; RmstkSO1kl 1808; KmstkSO 1809; LKrVA 1810; ledamot av Patriotiska sällskapet 1817; R o K av KMO 1827.

Gift 9 febr. 1796 med Ottiliana Beata Maria Stackelberg, f. 9 apr. 1773, d. 26 febr. 1836, dotter till generallöjtnanten Bernt Fredrik Johan Stackelberg.

Biografi

Efter att först ha inskrivits vid arméns flotta, övergick C. 1766 innan han fyllt sjutton år till Västgöta kavalleri och erhöll samma år officers grad genom transport till livdrabantkåren. Befordrad till kapten vid änkedrottningens livregemente, kvarstod han sedan i dettas rullor till 1806. Under sina tidigare år vistades C. vid flera tillfällen i utlandet. Så företog han åren 1776—79 en treårig utrikes resa och var i Paris under Gustav III:s besök där 1784. Vid krigsutbrottet 1788 hade C. nått majors grad och förde befäl över regementets tvenne s. k. finska bataljoner, som voro förlagda i garnison i Sveaborg. Han var med om framryckningen mot Fredrikshamn och reträtten därifrån men fick sedan ligga stilla i Sveaborg. Följande år ryckte han åter i fält med övergången över Kymmene älv vid Anjala som närmaste mål. Knappt ditkommen fick han order om reträtt, och därpå inställdes krigsrörelsema för året. 1790 kom C. i elden vid Hirvikoski vid Kymmene älv, där han med framgång försvarade en bro. Beordrad att avgå till Abborfors, hade C. knappt hunnit mer än några timmars väg från Hirvikoski, förrän han nåddes av en order att vända om. Fienden hade nämligen ånyo ryckt fram mot den omstridda ställningen. När C. kom fram, hade 800 man gått över älven, tänt på de svenska förskansningarna och tagit kvarter i en by. Fastän C. blott hade 400 man, angrep han fienden och kastade honom tillbaka till älvens vänstra sida. Även i den framgångsrika striden vid Valkeala (29 apr.) deltog C. med utmärkelse. Han hade nu fått befälet jämväl över regementets tredje eller stockholmsbataljon. Efter slaget dubbades han till riddare av svärdsorden. Det berättas, att ceremonien pågick under häftig kanoneld och att en fientlig granat träffade tältet, där dubbningen skedde.

År 1793 blev C. chef för sitt regemente. 1802 fick han generaladjutants grad, 1806 förflyttades han — efter att 1804 förgäves ha sökt transport till Västmanlands regemente — till Savolaks regemente som dess chef och tillika chef för den sedermera så ryktbara Savolaksbrigaden, en i östra Finland till gränsens försvar förlagd ganska betydande kår, i vilken även C:s regemente ingick. Brigaden hade under den föregående tiden mycket försummats. Beväpningen och utrustningen voro dåliga, manskapet var till stor del gammalt och uttjänt. Ehuru man får antaga, att C. med all flit bemödade sig om att avhjälpa bristerna, hade detta endast i ringa grad medhunnits, när order om brigadens samling kom i febr. 1808. Trupperna sammandrogos till S:t Michel. Där måste C. i största hast träffa anstalter för att försätta utrustning och beväpning i stridsdugligt skick. De erforderliga medlen försköt han till stor del personligen utan att invänta tillstånd från högre ort.

Sålunda någorlunda rustad, erhöll C. de ivrigt efterlängtade generalorderna, men dessa gällde ej anfall utan tillbakamarsch. Så begynte brigadens tidvis rätt äventyrliga reträtt mot Uleåborg, där C. efter att på fyra veckor ha tillryggalagt nära femtio mil anmälde sig i slutet av mars. Brigaden, som flera gånger varit nära att kringrännas, hade blivit ständigt förföljd och hade endast efter ideliga småstrider lyckats komma från fienden. Vissa anmärkningar ha riktats mot C:s sätt att leda operationerna. Ödesdigrare kunde det lätt ha blivit, att han ej lyckades inordna dessa i deras rätta strategiska sammanhang. Klingspors huvudsyfte var att koncentrera sina trupper i Uleåborg. Det var därför av vikt, att C. höll jämna steg med huvudarmén. I stället skyndade han så hastigt som möjligt till Uleåborg och utsatte därigenom Klingspors vänstra flank för en verklig fara, som han otvivelaktigt borde ha insett och förebyggt, även om ej alla order kommo honom tillhanda. Hans handlingssätt föranledde en ganska skarp reprimand från överbefälhavaren. För att trygga huvudarmén från omfattning fick han genast ånyo skjuta fram sina trupper något mot söder. I denna ställning låg han under striden vid Siikajoki (18 apr.). Efter segern fortsatte huvudarmén reträtten, tills den nått närmare känning med C, som likaledes med bibehållande av sin flankställning fick återgå norr ut.

Karl Johan Adlercreutz hade emellertid nu utverkat Klingspors tillstånd att angripa ryssarna vid Revolaks. I detta syfte lät han C. från dennes flankställning göra en sydgående rörelse för att med Savolaksbrigaden rikta huvudanfallet mot ryssarnas högra flygel, medan han själv med ett mindre detachement ville angripa från norr för att avskära fienden återtåget. Striden skulle börja 27 apr. kl. 3 på morgonen. Adlercreutz hade vid denna tid redan kommit i känning med fienden och lät sin lilla skara gå till anfall. Han höll ut i den ojämna striden till mellan kl. 6 och 7 på morgonen, men då C. ej avhördes, trodde han, att denne genom något missförstånd ej kommit i väg och började misströsta om att han någonsin skulle hinna fram. Han drog sig därför ur elden och underrättade samtidigt C. om sitt beslut samt lämnade honom fria händer att handla efter omständigheterna. I högkvarteret, dit Adlercreutz återkom i dystert lynne, sköt man skulden för misslyckandet på C. och gav ganska fritt lopp åt sin förtrytelse både över hans tidigare reträtt och hans uteblivande. Under tiden hade likväl C. hunnit fram. Då han fått fria händer, förde han sin brigad till anfall. Detta kröntes med lysande framgång, den fientliga hären blev helt och hållet sprängd, och dess anförare, general Bulatov, blev sårad och tillfångatagen. Samtida skildringar berätta, hur kallblodigt C. ledde angreppet, gående framför trupperna och »sjungande gavotten». Om C:s angrepp kunnat genomföras inom beräknad tid, medan Adlercreutz fanns kvar på valplatsen, borde ryssarnas katastrof ha blivit fullständig. Även nu blev slaget en vacker framgång av största strategiska betydelse. Som belöning för sin bragd erhöll han kommendörstecknet av svärdsorden. I högkvarteret hade vid underrättelsen om segern klandret förbytts i beröm. Någon misstämning stannade dock alltjämt kvar. Inom C:s brigad ansåg man, att särskilt Klingspor ej gjorde dess befälhavare full rättvisa, då han i sina rapporter betonade de olägenheter, som följt med Savolaksbrigadens försening. Även sedermera har man trott sig kunna spåra en viss spänning mellan Adlercreutz och C.

Under den följande framryckningen förde C. merendels avantgardet och gjorde vid flera tillfällen, exempelvis vid Lappo och Alavo, insatser av betydelse. I den sistnämnda striden (17 aug.) stäcktes emellertid hans deltagande i kriget. Oförskräckt begav han sig ut mitt i kulregnet vid avantgardet men träffades av en kula. »Lagd på landsvägen på några soldatkappor», berättar , »såg han sin brigad hasta förbi att hämnas sin älskade befälhavares fall.» Han fördes först till Vasa och sedan till Umeå. I den senare staden kvarstannade han någon tid men återförenade sig sedan i Torneå med Savolaksbrigadens spillror. I medlet av febr. 1809 förde han den från Torneå till trakten av Umeå, dit han anlände i början av mars. Här fick han taga befälet över övriga i trakten varande trupper, förråd m, m. Den 20 mars kom meddelande, att den ryske generalen Barclay de Tolly var på väg över den tillfrusna Kvarken. Tillståndet i Umeå var sådant, att något försvar knappast var att tänka på. Trupperna voro spridda, illa klädda och födda samt nedstämda till sinnet. C. själv, som ännu ej var återställd från sin sårskada, torde ej heller ha haft sin forna handlingskraft. Resultatet blev, att han ingick en vapenvila, enligt vilken de svenska trupperna skulle utrymma Umeå. Överenskommelsen kom emellertid knappast till utförande, förrän ryssarna av inträffande mild väderlek tvingades att själva lämna det svenska landet. Till C:s handlingssätt torde mycket hava bidragit den nyss ankomna underrättelsen om statsvälvningen i Stockholm. Kort efter vapenvilan lämnade han befälet och begav sig till Stockholm för att sköta sitt sår.

C:s krigarbana var nu avslutad. Han hyllades i huvudstaden på allt sätt, belönades med kommendörstecknet med stora korset av svärdsorden samt generallöjtnants grad och ordförandeskapet i krigshovrätten. Han sökte emellertid en fastare anställning och anhöll bl. a. om att få en då ledig landshövdingetjänst. Härom skriver L. von Hauswolff 26 okt. 1809: »Här går generallöjtnanten greve J. A. Cronstedt med en uti affärer erhållen, ännu öppen blessyr, som i Finland förlorat regemente, boställe och egendom, söker ett län, men det allt bliver förglömt, efter herr Adlersparre vill hava ett län.» Någon ordinarie befattning föll ej på C:s lott trots hans krigarära, men i maj 1810 blev han ihågkommen med ett förordnande som landshövding i Linköping, dit han snart därefter flyttade med sin familj. I denna tjänst upptogs C. mest av de löpande ärendena. Ur hans skrivelser till konungen inhämtas emellertid, att han mycket sysselsattes med frågan om Göta kanals anläggning. Han hade bl. a. den rätt obehagliga plikten att framföra ersättningsanspråk från markägare för förlorad jord, och det är ej osannolikt, att han härvid i viss mån kom i motsatsförhållande till de makthavande i Stockholm. H. G. Trolle-Wachtmeister berättar, att C. under riksdagen 1815 föll i onåd hos konungen, emedan han på en förfrågan från ett utskott i riksdagen lämnat detta direkta upplysningar med förbigående av statssekreteraren. Huru därmed än förhåller sig, synes hans ställning ej ha varit den bästa. I ett brev till statssekreteraren G. Fr. Wirsén 1815 förfrågar han sig om sin utnämning till ordinarie landshövding och klagar samtidigt över att frågan om hans ackord och pension ännu ej avgjorts. I mars 1817 nämndes en annan man, B. A. K. von Nieroth, till ordinarie landshövding i Linköping, sedan C. likväl beretts tillfälle att själv begära sitt entledigande. Att detta ej skedde frivilligt, framgår av ett brev från honom till Wirsén 23 mars 1817, däri han säger sig hava blivit skild från länet och detta utan att därvid utlovad ekonomisk kompensation kommit honom till handa.

C. fick emellertid till slut pension och kunde jämförelsevis sorgfritt framleva sina återstående många år i huvudstaden, dit han återflyttat. Tio år efter avskedstagandet hugnades han med serafimerbandet, egendomligt nog kort efter det den man, som 1817 intog den landshövdingestol, C. trott sig kunna påräkna att få behålla, blivit för oegentligheter avsatt från sina ämbeten. På ålderns dagar blev C. ånyo bortglömd: M. J. Crusenstolpe berättar i »De frånvarande», att vid hans »jordfästning i Sveriges huvudstad i mars månad 1836 officierade å den offentliga myndighetens vägnar ... kyrkvaktmästaren och några polisbetjänter».

C. var av medelstorlek och hade ett fördelaktigt utseende, berättar E. S. Tigerstedt. Enligt samme sagesman var han ock »en gudfruktig, rättrådig och tapper man, men han saknade högre fältherreegenskaper, var osjälvständig till karaktären och i tjänsten för mycket beroende av sin adjutant». Av en nutida historiker har C. karakteriserats som »tapper och hederlig men något inskränkt» (Rein). Även om sådana omdömen ej sakna allt berättigande, har dock C. genom sin tapperhet för all framtid förvärvat sig ett lysande namn i våra hävder. Det är därför också med all rätt, J. L. Runeberg genom sin dikt »Fänrikens hälsning» sörjt för att hans minne ej skall förblekna.

Författare

Lenn Jacobson.

Arkivuppgifter

Förutom ämbetsskrivelser av C. och hans brev till Wirsén förvarar riksarkivet brev från honom till Gustav IV Adolf och Karl XIII samt till K. A. Löwenhielm 1812 (Muscovitica).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Ansökn. och meritförteckn. (militaria), Wirsénska saml, skrivelser från landshövdingar samt C:s bouppteckning, allt i RA; biographica, krigsarkivet. — Minnesteckning över C. av C. Akrell i KrVA Handl. 1836 samt minnesord av A. Z. Pettersson vid C:s jordfästning 7 mars 1836 (1836); G. A: son Aminoff, Relation om f. d. Sawolax brigadens... deltagande i 1808 och 9 årens fälttåg i Finland och Westerbotten (1839); J. G. Collin, Lef-nadsteckningar öfver de utmärktare personerna under kriget emot Ryssland åren 1808 och 1809, 1 (1861); M. J. Crusenstolpe, Skildringar ur det inre af dagens historia. De frånvarande, 4:e uppl. (1837); G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III: s hof, 1—2 (1877—78); För hundra år sen, utg. af S. Clason & C. af Petersens, 1—2 (1909—10); A. Th. Låstbom, Swea och Götha höfdinga-minne sedan 1720, 1 (1842); G. Rein, Karl Johan Adlercreutz, 1 (1925); G. von Schantz, Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1788, 1789 och 1790, 1—2 (1817—18); H. Schulman, Striden om Finland 1808—1809 (1909); Sveriges krig åren 1808 och 1809, utg. af Generalstabens krigshist. afdeln, 1—9 (1890—1922); Elof Tegnér, Gustaf Maurits: Armfelt, 1 (1893); E. S. Tigerstedt, Biogr. anteckningar om Savolaxbrigadens män 1808—1809 (1908}: H. G. Trolle- Wachtmeister, Anteckningar och minnen,

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Adam Cronstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15701, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15701
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Adam Cronstedt, urn:sbl:15701, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2024-04-24.