Meriter

Dævel, Carl Ludvig, f. 23 okt. 1784 i Stockholm, d. 18 jan. 1854 därstädes. Föräldrar: kaptenen Fredrik Ludvig Dævel och Hedvig Charlotta Wertmüller. Erhöll undervisning, dels enskilt, dels vid krigsakademien å Karlberg utan att vara inskriven därstädes; sergeant vid Konungens Göta livgarde 1 juli 1796; fänrik utan lön 22 juli 1796; fänrik på stat 12 apr. 1802; löjtnant med lön 3 maj 1805; befälhavare på Fredriksborgs skans 8 maj—5 juli 1808; löjtnant vid Upplands regemente 18 jan. 1809 med bibehållen lön vid f. d. svenska gardesregementet (förutvarande Konungens Göta livgarde); kapten i armén 19 apr. 1809 och i Upplands regemente 15 maj 1810; stabskapten vid Upplands regemente 6 juni 1813; major i generalstaben 18 mars 1817; andre major vid Upplands regemente 6 okt. 1819; ledamot av kommissionen angående nytt exercisreglemente för infanteriet 21 febr. 1820—1824; kommendant i Stockholm 2 aug. 1820; överstelöjtnant i generalstaben 21 sept. 1820; förste major vid Upplands regemente 3 apr. 1821; ledamot av kommittén angående ny krigslag (bet. avg. juli 1826); överste i armén 4 juli 1827 och i generalstaben 5 nov. 1831; överstelöjtnant i Upplands regemente 12 nov. 1831 (med tur från 1 nov. 1829); överste och chef för Upplands regemente 14 juli 1837; ledamot dec. 1837 av kommittén för granskning av det av G. J. af Dalström utarbetade förslaget till ordnings- och tjänstgöringsreglemente för armén, vilken kommitté jämväl erhöll i uppdrag att avgiva betänkande rörande verkställigheten av vissa extra judiciella bestraffningar (bet. avg. 20 apr. 1839). RSO 1814; LKrVA 1821; KSO 1848; innehade utländsk orden.

Gift 27 apr. 1835 i Stockholm med Charlotta Dorotea (Lindqvist) Hochschild, f. 2 okt., 1797 i Jakobs församling, Stockholm, d. 23 jan. 1837 i Stockholm, fosterdotter till rådmannen, lagman Johan Henrik Hochschild.

Biografi

Enligt tidens sed bestämdes D. vid mycket unga år för det militära levnadskallet. Redan vid tolv års ålder utnämndes han till fänrik vid Göta livgarde. Han tillhörde den sista generation svenska krigare, som i fält tjänat sitt fädernesland. Nyss bliven löjtnant deltog han med sitt regemente i fälttåget i Tyskland okt. 1805—sept. 1806. I juli 1808 medföljde han en kommendering av Svenska gardet, som Göta livgarde numera benämndes, till Åland och deltog sedermera i landstigningen vid Lokalaks (17 sept.) samt i de strider, som utspunno sig därstädes (17 och 18 sept.) och vid Järvenperä (26 sept.). Under återtåget till Helsinge efter träffningen vid Viais (28 sept.) hade han det maktpåliggande uppdraget att med ett kompani skydda arriärgardets artilleri. Reträtten ägde rum under oupphörliga smärre strider, och ej mindre än två gånger måste D. gå till bajonettanfall för att hålla den påträngande fienden från livet. Han visade här liksom under föregående dagars strider prov på stor tapperhet och rådighet. Man kan därför väl förstå den unge officerens harm vid mottagandet av underrättelsen om Gustav IV Adolfs desperata och oöverlagda beslut om gardesregementenas degradering. Sedan den förödmjukande inlämningen av Svenska gardets fanor ägt rum vid Grelsby på Åland (18 okt.) och detta regemente uppdelats på de nybildade af Palénska och Fleetwoodska regementena, skrev D. hem till sin fader: »Jag nekar ej till att jag verkligen tusende gånger heldre önskat mig en rysk kula än ett sådant här mycket oförtjänt öde... Det skar mig i själen, när jag tog avsked av dessa hederliga kamrater, som jag i åtta år gjort tjänst tillhopa med. Det förefaller mig alldeles med vårt regemente som med en människa, som rådbråkas. Man börjar med de smärre delarna av kroppen, tills man slutligen giver hjärt- slaget. Jag för min del har ressenterat denna blotta början av vår delning som riktiga dolkstygn, och vilken av mina kamrater gör ej detsamma, men man får lov att vara kall och trotsa ödets lag.» D. erhöll transport till Upplands regemente, vilket han sedermera kom att tillhöra under hela sin återstående tjänstetid. Med detta bevistade han affären vid Ratan (20 aug. 1809) samt under tyska fälttåget 1813 slagen vid Grossbeeren (23 aug.), Dennewitz (6 sept.) och Leipzig (18—19 okt.). För de i dessa slag deltagande svenskarna gavs av kända orsaker ringa tillfälle att vinna utmärkelse, vilket även torde kunna sägas om 1814 års fälttåg i Norge, som D. jämväl var med om. Därunder inträffade emellertid en händelse, som är belysande för hans mod och hans starkt utvecklade rätts- och hedersbegrepp. Under uppehållet i Tistedalen upptäcktes, att äldste kompanichefen vid regementet, majoren i armén Karl Vilhelm Bauman gjort sig skyldig till förskingring av manskapets avlöningsmedel. Vederbörande regemente- och högre chef synes ej hava ingripit med tillräcklig kraft för förseelsens beivrande. Officerskåren ansåg sig då för att skydda sin heder böra taga saken i egen hand. D. utmanade å dess vägnar Bauman. Vid duellen, som ägde rum 18 okt. 1814, blev Bauman svårt sårad, under det att D. synes hava sluppit undan utan någon allvarligare blessyr. Som ett erkännande för hans ridderliga uppträdande i denna affär överlämnade sedermera officerskåren en hedersvärja till honom. Sin huvudsakligaste livsgärning utförde D. i egenskap av Stockholms  kommendant, vilken befattning han innehade i icke mindre än trettiofyra år. I memoarverk från denna tid skymtar allt som oftast hans populära gestalt. Nitiskt och utan fruktan upprätthöll han ordning och skick. Särskilt kritiska tillfällen under hans kommendantstid voro dels de Crusenstolpeska oroligheterna 1838, dels marsoroligheterna 1848 i samband med februarirevolutionen. Efter dessa riktades anmärkningar mot överståthållaren och kommendanten för att de vid upploppet 18 mars 1848 dröjt att ingripa mot orosstiftarna. Överståthållare var friherre Jakob Vilhelm Sprengtporten, vilken tidigare nödgats avgå från samma befattning med anledning av händelserna 1838 men som återinsatts i ämbetet av Oskar I vid hans tronbestigning. Sprengtportens bemötande av beskyllningarna präglades av någon osäkerhet. Med ett visst erkännande av att försummelse ägt rum synes han ha sökt lägga ansvaret härför på kommendanten. Denne hävdade däremot med kraft på sitt manliga och orädda sätt, att de båda gjort sin plikt. Så fort ske kunde, hade de personligen till häst begivit sig till oroscentrum i trakten av presidenten August von Hartmansdorffs bostad vid Storkyrkobrinken. Påföljande dag fortsattes upploppen i skilda delar av staden. D. var även denna dag närvarande. Om ordningsmakten i allo visade sig sin uppgift vuxen under dessa svåra dagar, kan vara ovisst. Men att D. ej tvekade att taga den personliga risk, som följde med uppfyllandet av hans plikt, synes därav, att han själv sårades och att hans häst så svårt skadades, att den måste nedslaktas på platsen. Sprengtporten erhöll sommaren 1848 på egen begäran avsked från överståthållarämbetet. För D. medförde marsdagarnas ledsamma händelser ej någon påföljd.

Sedan 1837 bestred D. jämsides med kommendantsbefattningen chefskapet för Upplands regemente. Som regementschef var han högt skattad på grund av sin gedigna, redbara karaktär och stora militära duglighet. Hans insikter i yrket togos även i anspråk för kommittéarbeten. — Bland hans efterlämnade papper, som ägas av sonsonen kapten Anders Dævel, märkas dagböcker från fälttåget i Norge jan.—31 dec. 1814 samt inemot tvåhundra brev till hans fader, skrivna under fälttågen 1805—06, 1808—09 och 1813—14.

Av D. finnes blott ett barnporträtt (1798), målat av A. U. Wertmüller, samt ett Upplands regementes officerskår tillhörigt porträtt, som målats av kaptenen F. M. K. af Ekström dels efter en blyertsteckning av D. såsom död, dels med ledning av släktingars muntliga uppgifter.^[1]

Författare

A. Kugelberg.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Medarbetat i kommittébetänkanden m. m. (se texten). — Yttrande af öfverste Daevel (KrVA Tidskr, 1833, N:o 9, s.- 13—16; med anledning av C. G. Bergenstråhles ibid, s. 1—13, införda Anmärkningar vid den i Kongl. Krigs-vetenskaps-akademiens handlingar år 1832, 2: dra häftet, införda Afhandling om infanteriets ställning på 2 och på 3 led, samt i sammanhang härmed, om 3:dje ledets användande som tiraljörer).

Källor och litteratur

D:s ovannämnda papper; biographica, krigsarkivet; Upplands regementes meritlistor, RA. — Nekrolog i KrVA Handl. 1855; [J. C. Hellberg], Ur minnet och dagboken om mina samtida, af Posthumus, 3 (1871), s. 83, & 7 (1872), s. 209; H. G. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen, 2 (1889). — G. Bergenstråhle, Hist. anteckningar om Kungl. Göta lifgarde, 1 (1907); O. Bergström, Bidrag till Kungl. Upplands regementes historia (1882); C. Forsstrand, Från Slottsbacken till Ladugårdslandet (1921).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Ludvig Dævel, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15766, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Kugelberg.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15766
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Ludvig Dævel, urn:sbl:15766, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Kugelberg.), hämtad 2024-04-25.