Meriter

Dahlstierna, Gunno, före adlandet Eurelius, f. 7 sept. 1661 i Ör, Karlstads stift, d. före 19 juli 1709 i Pommern. Föräldrar: kyrkoherden i Ör, kontraktsprosten Andreas Thorstani Eurelius och hans hustru i första giftet (Maria?) Margareta Blut(t)hera. Elev vid Karlstads gymnasium; student i Uppsala 8 sept. 1677; studerade navigationskonsten under resor på Östersjön; student i Leipzig 1686; fil. magister därstädes 27 jan. 1687. Lantmätare vid reduktionskommissionen i Lifland 1681—85; erbjöds stadsingenjörsbefattningen i Riga samt professurer i Leipzig och Dorpat och anmodades även av republiken Venedig att verkställa uppmätning av den från turkarna erövrade halvön Morea; ledamot av kommissionen angående uppmätning av Pommern och Rügen 4 okt. 1690; undergick lantmätarexamen med början 20 apr. 1691; inspektor över lantmätarna vid pommerska kommissionen (kammarkoll. instr. 15 aug. 1691); beviljades respenningar 20 sept. 1691; ledamot av kommissionen angående taxation och undersökning av inkomsterna av de kungliga amten i Pommern 29 jan.—15 sept. 1696; direktör över lantmäteriet 7 sept. 1699, men kvarstannade över vintern i Pommern enligt tillstånd av 6 okt. 1699; erhöll, efter avslag å anhållan om förhöjt dagtraktamente 2 mars
1700, tillstånd att lämna lantmäteriet i Pommern 13 sept. 1700; återvände till Pommern 1701; adlad 26 aug. 1702; ledamot av pommerska och wismarska matrikelkommissionen 5 okt. 1702.

Gift 20 sept. 1699 i Stralsund med Anna Schlomann, f. 21 mars 1679 och d. 1720 därstädes, dotter till sidenhandlaren Heinrich Schlomann och Elisabet Katen samt 1698 änka efter borgmästaren i Stralsund doktor Gottfried Pyl.

Biografi

D: s insatser på det område, som var hans egentliga livskall, ha i eftervärldens ögon trätt i skuggan för hans litterära. Likväl är det tydligt, att han som matematiker och lantmätare varit särdeles duglig. Hans utbildning torde ha varit förträfflig. Under sin studietid i Uppsala var han samtidig med män sådana som Olof Rudbeck d. ä., Anders Spole och Johan Bilberg. Redan vid tjugu års ålder har han förvärvat ett så »gott lovord av sina förmän», att han förordnas till lantmätare i Lifland, som då enligt K. M:ts beslut skulle avmätas. De olikartade anbud, han efter sitt avsked 1685 från denna befattning erhöll, visa hans goda anseende inom sitt fack. Ovisst är, vad han ägnat sig åt från 1687 till 1691, då han placerades som chef för jordrevningen i Pommern. Redan i sköldebrevet 1702 sägas »endels medelst egenhändigt arbete alla städer, byar och hemman i hela hertigdömet Pommern, förstendömet Rügen och herrskapet Wismar» vara avritade och uträknade samt kartor författade. En översiktskarta över Pommern erhöll D. 1704 tillstånd att låta trycka utrikes, men detta synes icke ha blivit av. Den handritade översiktskartan, daterad 1700, finnes i Stettin. D: s insikts- och omsorgsfullhet som ledare av Pommerns avmätning får av den tyske författare, C. Drolshagen, som sammanfört och granskat resultatet av den svenska kommissionens arbete, de högsta lovord, ja verket säges vara skrivet för att resa D. »ein ehrendenkmal».

I företalet till »Den trogna heerden» framhåller D., huru han »boklige konster och vettenskap ifrån barndomen älskat» och att han »till skaldekonsten ifrån ungdomen väl en naturlig böjelse, men ändå mera lust och trängtan haft; och övermåttan gärna poeter och deras skrifter både hört och läsit». Endast något över sjutton år gammal debuterade han som skald (på svenska och latin; gravdikt över Erik Liedeman 1679). Någon personlig egenart framträder knappast i dikten; det är enda gången, D. begagnar hexametern till svensk vers, och här följer den unge poeten den Stiernhielmska traditionen. Från 1680-talets första år föreligga endast några dikter på latin. Hans latinska poesi skall här för övrigt ej närmare behandlas; den visar i varje fall skaldens intima förtrogenhet med de latinska klassikerna, och om samtidens uppskattning av D. som latinsk poet vittnar det väl, att han — antagligen på direkt uppdrag — »in aula generosi ordinis equestris» på andra dagen efter Erik Lindschölds begravning (21 okt. 1690) fick föredraga en parentation på 517 verser (»Panegyris» etc).

Från åren 1689—91 föreligga några smärre tillfällighetsdikter på svenska, där D: s poetiska egenart visar sig fullt utbildad. Formen är här alexandriner, korsvis rimmade eller i form av sonett och ottave rime. Den sistnämnda strofformen har införts i vår litteratur genom D: s gravdikt 1691 över Karl Liedeman. Även D:s stil är nu utbildad. Vi finna redan i dessa dikter typiska exempel på de »marinistiska» omskrivningar och överdrifter i uttrycket, som gjort »Kunga skald» beryktad (Värmels bygd = Värmland, träslott = skepp, det söta hav = Vänern, fjälle-frukt==malm; »var man i hetan tår sig tvår», prosten Iser har gjort flera av sin »höga lärdom lärd' än han ifrån Stagir», dvs. Aristoteles).

Sin form och sin stil har D. utbildat i närmaste anslutning till den italienska senrenässansens skalder, särskilt Guarini och Marini, samt den s. k. andra schlesiska skolans diktare i Tyskland (Hof-manswaldau, Lohenstein), och han står också som den förnämste företrädaren för »marinismen» i Sverige. Just åren omkring 1690 var han sysselsatt med att översätta Guarini's berömda herdedrama »Pastor fido» (översättningen tryckt troligen vid mitten av 1690-talet). Härvid har han utom originalet även utnyttjat Hofmans-waldaus tyska översättning och Lohensteins tolkning av prologen. Att han redan vid denna tid också varit förtrogen med Marini är sannolikt (ottave rime övertog han väl närmast från dennes epos L'Adone). D: s största och i vissa avseenden märkligaste originaldikt är »Kunga skald» (dvs. konungakväde), avsedd att celebrera Karl XI :s begravning i nov. 1697 men först färdig och utkommen i tryck ett år senare. »Kunga skald» kan anses som höjdpunkten av stormaktstidens begravningsdikt, här utvecklad till stort patriotiskt »epos» (268 strofer i ottave rime). I denna dikt kulminerar Marini's inflytande. Icke blott är stilen mer marinistisk än i D: s andra dikter, även själva planen bygger i hög grad på nittonde sången (La sepoltura) i »L'Adone», och ratt många strofer äro rena översättningar. I god överensstämmelse med tidens uppfattning av ett epos består »Kunga skald» huvudsakligen av en rad tal av olika personer, originellast och vackrast fyra orationer äv representanter för de fyra stånden, som vilja trösta »änkan» Svea. — Som arkfyllnad ha till »Kunga skald» bifogats åtta sonetter över bibeltexter, som ge vackra uttryck åt skaldens- religiösa känsla och fosterländska patos.

D: s andra huvudverk är »Giöta kiämpa-wisa, om kåningen å herr Pädar», som i 116 strofer besjunger slaget vid Narva, nov. 1700 (anonym, antagligen tryckt 1701). På liknande sätt som i »Kunga skald» kulminerar i denna dikt en av stormaktstidens viktigaste diktarter, den politisk-historiska visan. Utomordentligt skickligt har D. här attrapperat »kämpavisans» form och stil, och av det marinistiska maneret ser man blott svaga spår i en strävan efter starka effekter, som ej illa går ihop med ämnet och balladstilen. Själva den grundläggande allegoriska idén i dikten, Narva en jungfru, som herr Pädar vill våldta men som räddas av sin trolovade konung Karl, i sista hand ett bibliskt motiv, har D. övertagit från tidigare diktning men givit en storslagen och originell utformning. Särskilt lyckad är han — liksom i »Kunga skald» — när han har ett fast verklighetsunderlag att bygga på, framför allt i det centrala parti, där han på grundval av de samtida tryckta relationerna skildrar belägringen och slaget så gott som utan allegoriska element. Stilen är friskt folklig, ömsom drastisk och patetisk. Språkformen i dikten utgöres av en blandning av folkmålet i D: s hembygd, Dalsland, och riksspråk. »Giöta kiämpa-wisa» utkom som »skillingtryck» ett otal gånger ända fram till mitten av 1800-talet och har säkert levat på folkets läppar lika länge. Även på' senare generationers konstpoesi (t. ex. O. von Dalin) har dikten utövat påtagligt inflytande.

D: s sista kända dikt är »Saxa-kalaas» (anonym), liksom »Giöta kiämpa-wisa» en balladimitation och en patriotisk tillfällighetsdikt, som besjunger fördraget i Altranstädt. Dess karaktär är mer lyrisk och idyllisk. Om »Giöta kiämpa-wisa» tolkar segerglädje, så tolkar »Saxa-kalaas» i stället det svenska folkets fredslängtan. Av betydande intresse är den rent folkloristiska inriktning, som här får uttryck, liksom tidigare i dikten över Karl Liedeman (även här och där i »Kunga skald»). Stilen är nu lugn och klar.

Enligt J. H. Liden skall D. även ha författat ett »Hiältequa, uti enfaldig skaldeart, sammansatt över Carl XII margfaldige dråpelige segrar, emot sine märkelige fiender, 1706», som dock varken Liden eller någon senare lyckats återfinna.

D: s poetiska verk är som synes ej särskilt omfångsrikt, vilket kan bero dels på att han var strängt upptagen av sitt borgerliga kall, dels även på en viss brist på nyskapande konstnärlig fantasi. Hans lärdom och omsorgsfullhet i planläggning och utarbetande äro imponerande. Högst når han emellertid, då han lyckas frigöra sig från beundrade klassiska och moderna förebilder, då han behandlar ämnen, där han har egna erfarenheter eller konkreta fakta att bygga på. En särskilt varm och trohjärtad klang får hans dikt, då han besjunger sin egen hembygd, Dalsland. D. är i själva verket den första utpräglade representanten för »hembygdsdiktning» i vår litteratur. Dialektinslaget i hans poetiska språk är överallt starkt märkbart och säkerligen ej blott i »Giöta kiämpa-wisa» ett medvetet stildrag; I sin hembygd ser han det Arkadien, som hans beundrade förebilder besjungit. Klassiska litterära och konkreta självsedda drag sammansmälta därför överallt där han — alltid i idyllisk dager — skildrar hembygden.

Alla hans stora dikter ha patriotisk karaktär, och för honom liksom i allmänhet för stormaktstidens svenskar är fosterlandet förkroppsligat i konungens person. Hans fosterländska patos kan därför stundom synas en modern läsare stå på gränsen till ser-vilitet (»Kunga skald»). Å andra sidan är han ingalunda någon själlös och chauvinistisk hovpoet utan en human och kultiverad personlighet. Av stor betydelse för hans fosterlandskänsla och hans poetiska stil är den antikvariska strömningen i 1600-talets vetenskap, framför allt representerad av Rudbecks Atlantica. Hans djupa förståelse och intresse för balladdiktningen sammanhänger sålunda både med denna antikvariska riktning och med hans sinne för allmogens tanke- och känslovärld.

D. är framför allt bekant som vår mest utpräglade marinist. Det bör likväl i rättvisans intresse betonas, dels att betydande delar av hans alstring äro tämligen fria från riktningens oarter, dels att de ständigt citerade smaklösheterna av typen »himlens silvervårta» oftast alldeles påtagligt äro framkallade av brottningen med ett motspänstigt och ouppodlat språkmaterial, som D: s konstnärliga ambition velat böja till konstfulla sydländska former. Från de utländska förebildernas frivolitet och råhet kan han helt frikännas. Så stiger ur hans poetiska och borgerliga verk fram bilden av en kultiverad, ja verkligt lärd, varmt fosterlandsälskande och oskrymtat religiös, plikttrogen och nitisk personlighet, genomträngd av känsla för högheten i diktarens kall, ej blott tidstypisk utan i sina bästa ögonblick en skald, som når det stora och äkta.

D: s ätt fortlevde till början av 1800-talet i Tyskland, där hans söner, kammarherrarna Gunno Henrik Dahlstierna (f. 1700) och Anders Gottfrid Dahlstierna (f. 1702, d. 1753) förvärvade godsen Datzow och Neu-Banhof. båda i Pommern. —

Författare

Erik Noreen.

Arkivuppgifter

Brev från D. finnas i Nils Bielkes och de Königsmarck-Rabelska brevsamlingarna i riksarkivet. En 'Journal über die Campagnen der Jahre 1758,1759,1760,1761', förd av D: s sonson regementskvartermästaren Gustav Henrik Dahlstierna (f. 1733, d. 1784), förvaras i krigsarkivet.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (samtliga under namnet Gunno Eurelius eller anonymt): In memoriam viri nobilitate, prudentia & pietate inclyti D. Erici Liedeman... U. o. [1679]. Fol. 2 bl. (Tills, med Torstanus Eurelius; D:s dikt, på sv. o. lat, s. 3—4.) — Tumulus, quem in funus Serenissima; Regia? Majestatis secretarii... D. Benedicti Tigerhietm . . . posuit. [Sthm 1680.] 4: o 2 bl. — Novissimum pietatis monumentum viro-juveni... ornatissimo Dn. Laurentio Nybelio . . . posuere. Riga [1682]. Fol. 3 bl. (Tills, med Nic. M. Celsius; D:s dikt s. 4—6.) — Epicedia in obitum. . . viri-juvenis . . . ornatis-simi Dn. Olai Schultini. . . officii loco exhibuerunt. Riga [1683]. 4: o 4 bl. (Tills, med Nic. M. Celsius & J. H. Keltsch; D: s dikt s. 3—6.) — "Hhy.xooi.: Dissertatio historico-physica. Leipz. 1687. 4: o 14 bl. (Diss, prses. Gunno Eurelius, resp. Andreas Eurelius.) — In nuptias amplissimi clarissimique viri Dn. Olavi Hermelin... et lectissima? virginis Helena; Brashm . . . Sthm [1689]. Fol. 2 bl. — Då dän ährewyrdige och höglärde . . . herrens, herr mag. Johannis Iser . .. lekamen i sin sowekammar til hwijla infördes . . . Upps. [1689]. 1 bl. pat.-fol. (Undert.: G. E.) — Åminne öwer dän... högborne fursten ok herren, herr Adolph Johan . . . sampt dass . . . gemåhl, dän . . . högborne furstinnan, Elsa Elisabet . . . [Sthm 1690.] Fol. 2 bl. — Panegyris supra laudibus ... domini Erici Lindschoeldi... Sthm [1690]. Fol. 10 bl. — En frimodig ok söt död samt billiga afsaknat, dän edle ok wälborne frun, fru Catharina Grundel . . . til sanfärdigt äre-minne . . . förestälte. [Sthm 1691.] Fol. 2 bl. (Undert.: G. E.)

— Et wälförtiänt beröm Hans Kongl. Mayrts secreteraren wed protocollet i senaten, dän edle ok wälborne . . . herr Carl Liedeman . . . lemnade. [Sthm 1691.] Fol. 2 bl. — Kunga skald, med tusend troplichtige heete tårar besprängd, som på den stormäckti[g]ste konungs och herres, konung Carl den ellfftes ... dyra lijck-steen . . . är siungen. Alten Stettin [1698]. Fol. 36 bl. — Giöta kiämpa-wisa, om kåningen å herr Pädar. U. o. o. å. [1701]. 4: o 10 bl. (Anon.) (Sex olika varianttryck, se E. Noreen, Kommentar till D:s Samlade dikter, s. 56—57; senare omtryckt i ett stort antal uppl. såsom'»skillingtryck».)

— Swea lands frijds-frögd i Saxen, i begynnelsen af 1707. åhret. Elliest kallad Saxa-kalaas. Sthm 1707. 4: o 4 bl. (Anon.) (Attribuerad till D. av E. Noreen i Samlaren, Årg. 36, 1915, där själva dikten jämväl är omtryckt, s. 38—42.) —¦ Gunno Eurelii Vitterhetsarbeten (Saml. vitterhetsarbeten af sv. författare, utg. af P. Hanselli, D. 6, Upps. 1863, s. VII—XI, 1 — 127). [Inneh. Kungaskald, Giöta kiämpa-wisa samt en del av grav- och bröllopsskrifterna.] — Samlade dikter af Gunno Eurelius Dahlstierna, utg. av E. Noreen. D. 1—2. Sthm 1920—28. VI, 421 s.; XVI, 169, (6) s. (Sv. författare utg. av Sv. vitterhets- samfundet, 7.) [Inneh. en fullständig samling av D:s dikter, även nedan-nämnda översättning av Guarini's Pastor fido; (dissertationen "Hhxroor är däremot icke omtryckt).] — Utdrag av D: s skrifter även i olika antologier, såsom Sveriges nationallitteratur (bägge uppl.) m. fl.'

Översatt: [G. B. Guarini], Den trogna heerden från wijdt-aflägnan bygd framhafd och alle wackre swänske wallbarn som redelig älskog kiär hafwa til wällmeent efterdömme öfwersänd och förestäld. (Även med kortare titel: Den trogna heerden på swänska öfwersatt.) Stettin u. å. 12 bl, 269 s. (Ang. varierande ex. med olika titlar etc. se E. Noreen, Kommentar, s. 78—79.)

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., RA; likvidationer, kammararkivet; riddarhusets ättartavlor. —¦ D: s företal till Den trogna heerden; gratulationsskrift till D: s bröllop (Stralsund 1699, fol.); H. de Boor, Är Dahlstierna författaren till Saxa-kalaas? (Nysvenska studier, 1928); C. Drolshagen, Die schwed. Landes-aufnahme u. Hufenmatrikel von Vorpommern als ältestes deutsches Kataster (1920—23); V. Ekstrand, Svenska landtmätare 1628—1900. Biogr. förteckning (1896—1903; häri bl. a. D : s sköldebrev); H. Elovson, Köpmannens tal i Kunga skald (Samlaren, 1927); S. Hedar, Lantmäteristyrelsens arkiv (Svenska lant-mäteriet 1628—1928, 2, 1928), s. 417, 444; B. Hesselman, Giöta Kiämpa-wisa (Språk och stil, 1907); M. Lamm, Olof Dalin (1908); E. Lewenhaupt, Bidrag till G. Eurelius-Dahlstiernas biografi (Samlaren, 1888); S. Lönborg, Sveriges karta tiden intill 1850 (1903); E. Noreen, Kommentaren till D:s samlade dikter; dens., En förbisedd dikt av Gunno Dahlstierna (Samlaren, 1915); dens., Giöta Kiämpa-wisa som »folkvisa» (Nord. tidskr., 1917); dens., Om tryckåren för ett par av Dahlstiernas skrifter (Studier tillegn. Es. Tegnér, 1918); dens., Gunno Dahlstierna, Giöta Kiämpa-wisa och Saxa-kalaas (Nysvenska studier. 19281: dens.. Gunno Eurelius Dahlstierna. Om och ur hans diktning (Hembygden, 1921).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gunno Dahlstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15831, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Noreen.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15831
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gunno Dahlstierna, urn:sbl:15831, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Noreen.), hämtad 2024-04-18.