Birger Samuelsson Elfving

Född:1679-12-31 – Garpenbergs församling, Dalarnas län
Död:1747-03-18 – Klara församling, Stockholms län

Uppfinnare, Bruksidkare


Band 13 (1950), sida 299.

Meriter

2. Birger Samuelsson Elfving, den föregåendes bror, f. 31 dec. 1679 i Garpenberg (Kopp.), d. 18 mars 1747 i Stockholm (själaringn. i Klara 19 mars). Elev hos Chr. Polhem; byggmästare vid Krigskollegii faktorier 1701; inspektor över faktori- och strömbyggnaderna i riket; anlade gevärsfaktoriet vid Trollbo (Hedemora landsförs., Kopp.), färdigt 1703, likviderat 1718; kapten mekanikus 1712; erhöll Bergskollegii privilegium på anläggande av hamrar i Ore sn (Kopp.) 13 maj 1709, sedan kallade Furudals bruk (kom i gång 1713), samt vid Fredshammar i Orsa sn (Kopp.).

G. 1704 m. (sin brors, E. 1, svägerska) Charlotta Hiärne, f. 13 okt. 1689, d. 16 mars 1738, dotter av arkiatern och landshövdingen Urban Hiärne, adlad Hiärne, och Maria Svahn.

Biografi

Efter studier i särskilt matematik och mekanik anställdes E. som elev och biträde åt Chr. Polhem. År 1701 blev E. byggmästare vid Krigskollegii faktorier och utförde som sådan nybyggnader vid faktorierna i Södertälje, Norrtälje, Norrköping, Örebro och Jönköping, varjämte han för egen räkning anlade ett faktori för tillverkning av handeldvapen i Trollbo vid Hedemora, vilket blev färdigt 1703. År 1705 ingav han till K. M:t ett med planer och ritningar försett förslag till slussverk och dockanläggningar vid Karlskrona och Stockholm, vilket var avsett för såväl örlogs- som handelsflottans behov. Sistnämnda förslag upptog en kanal, försedd med slussar, mellan »Svindelsviken» (vid nuv. Svindersvik) och Hammarbysjö, således en föregångare till våra dagars Hammarbyled.

Mest inriktade sig dock E:s intresse på nykonstruerandet av järnkanoner. Redan tidigt hade han till Krigskollegium insänt ett förslag att smida fältkanoner av stångjärn enligt samma grunder som för framställning av gevärspipor. För att förverkliga denna uppgift grundade han Furudals järnbruk i Dalarna. År 1709 fick han privilegium att där idka kanontillverkning. Året därpå hade han drivit förberedelserna så långt, att han till Defensionskommissionen kunde inlämna en skrivelse med förslag till en smidd 3-pundig fältkanon av järn, liggande i järnlavett, vilken kanon kunde göras smäckrare, håll-barare och för billigare pris än de gjutna kanoner av metall eller järn, som voro i bruk. Eldröret skulle formas, hopvällas, borras och beredas ungefär på samma sätt som bösspipor. Härmed skulle vinnas, att de riskabla gjutblåsorna kunde undvikas. Det djärva uppslaget väckte de militära myndigheternas intresse. Även Bergskollegium gav ett gynnsamt utlåtande.

Just som E. skulle sätta sina planer i verket, kom emellertid katastrofen vid Poltava och drog ett streck över alltsammans. Man hade nu ej tid med annat än att värna landet för den hotande invasionen från dansk och norsk sida. E:s tillverkningsresurser togos helt i anspråk för det omedelbara försvaret av hemtrakten, Dalarna. Han tog häri en verksam del, varför han fick titeln kapten mekanikus 1712. Konungens bekräftelse härpå fick han dock icke, ej heller någon lön. På sina hänvändelser till konungen 1712, 1716 och 1717 med begäran om understöd för förverkligandet av sina förslag fick han icke något gynnsamt svar. Emellertid blev E:s egen affärsställning alltmer tilltrasslad, och 1717 verkställde kronan förpantning av hans i Hedemora befintliga egendom.

Sedan driften av det av E. i Ore sn nyanlagda bruk, som han kallade Furudal, 1713 kommit i gång, lät E. emellertid där tillverka kanoner av sin »nya invention». Först 1720 lyckades han dock hos vederbörande myndigheter vinna gehör för sina uppfinningar. Under intryck av de ryska flottornas härjningar längs östersjökusten var det naturligt, att E: s lätta smidesjärnkanoner, som hastigt borde kunna transporteras till hotade platser och tillverkas för ett jämförelsevis lågt pris, skulle tilldraga sig vederbörandes uppmärksamhet. E:s förslag remitterades av Sekreta utskottet till Krigskollegium, varefter amiralen greve C. H. Wachtmeister och generallöjtnanten frih. Carl Cronstedt fingo yttra sig om uppfinningen. Den senare hade visserligen erinringar att göra men skänkte dock tillverkningsmetoden sitt gillande och föreslog fortsatta försök för att konstatera, om smidda kanoner vore att föredraga framför gjutna. En beställning kom därför till stånd, omfattande två 18-pundiga, en 6-pundig och två 3-pundiga stycken. Så gott som samtliga i bruk varande kalibrar voro sålunda representerade.

Den maskinella utrustningen vid E:s lilla järnbruk i Dalarna räckte emellertid icke till för framställningen av de större pjäserna. Han hade tydligen tagit sig vatten över huvudet. Kontraktet var avslutat 8 mars 1721, men först i juni 1727 kunde provskjutning äga rum i Stockholm i närvaro av Cronstedt. Resultatet blev mycket nedslående bl. a. därigenom, att den 18-pundiga pjäsen sprängdes. De smärre kanonerna fyllde ej heller måttet. Cronstedt ställde sig dock till en början icke avvisande mot uppfinningen utan tillskrev misslyckandet järnbrukets bristfälliga resurser och föreslog därför fortsatta försök vid andra styckebruk. Defensionsdeputationen gav sitt erkännande åt E:s arbete och hänsköt frågans vidare behandling till K. M:ts avgörande, vilket dock icke ledde till någon åtgärd.

E. släppte likväl icke taget. Trots överväldigande ekonomiska svårigheter arbetade han vidare, varvid han tillgodogjorde sig de bittra erfarenheter han gjort vid den misslyckade provskjutningen. År 1731 var han färdig till en ny provskjutning, nu dock endast med lätta kanoner, och 1734 med ännu en leverans. Besiktningsman var vid sistnämnda tillfälle den sedermera så bekante Augustin Ehrensvärd. Kanonerna kasserades även nu, och på grund härav avgav Defensionsdeputationen slutdomen, att inga vidare försök skulle göras. Trots allt outtröttlig fortsatte E. att syssla med tekniska problem, t. ex. med förslag till undervattensbåt, till röksvagt krut, till tröskmaskin för vatten och väder, till en metod för bestämmande av fartygs geografiska läge. Hans idéer rönte dock föga beaktande, ehuru den sistnämnda strax efter hans död behandlades i rådet, som remitterade ärendet till Vetenskapsakademien. E:s livsverk ledde sålunda ej till avsett resultat. Man kan dock icke säga, att det var förfelat. Flera av de tankar, som togo sig uttryck i hans vapentekniska uppfinningar, ha långt senare realiserats. Såsom ett kuriosum må sålunda nämnas, att han för skepps-kanoner föreslog s. k. eldrörsrekyl, vilken i våra dagar varit av revolutionerande betydelse för kanonkonstruktionen.

Vad man än må tänka om E:s förmåga som uppfinnare, måste man giva sitt erkännande åt den okuvliga energi, med vilken han arbetade för förverkligandet av sina syften och som gör honom till en icke ovärdig representant för den karolinska tidens industrimän.

Författare

Ludvig Hammarskiöld.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ett par handlingar rörande E:s metod att bestämma fartygs geografiska läge finnas i Vet.-akademiens sekreterararkiv nris 2, 18.

Källor och litteratur

Källor: Rådsprotokoll i krigsärenden 8 april 1747, Biographica, Industri; nr 15, Harmens register, RA. – Bokwetts gillets protokoll, utg. av H. Schück, 1 (1918), s. 16; Christopher Polhems brev, utg. av A. Liljencrantz (1941–46). – E. E. Areen, Birger Elfving, Hedemora gevärsfaktori och Furudals styckebruk (Sv. vapenhist. sällskapets årsskr. 1929–31); F. Olason, Furudals bruks historia (19SS).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birger Samuelsson Elfving, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15979, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ludvig Hammarskiöld.), hämtad 2019-07-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15979
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birger Samuelsson Elfving, urn:sbl:15979, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ludvig Hammarskiöld.), hämtad 2019-07-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se