Petrus Magnus Elmblad

Född:1806-04-21 – Älmeboda församling, Kronobergs län (i Bänkeboda)
Död:1887-02-22 – Adolf Fredriks församling, Stockholms län

Gymnasielärare, Missionsledare


Band 13 (1950), sida 367.

Meriter

1. Petrus (Per) Magnus (i dopboken blott Magnus) Elmblad, f. 21 april 1806 i Bänkeboda, Älmeboda sn (Kron.), d. 22 febr. 1887 i Stockholm (Ad. Fredr.). Föräldrar: hemmansägaren och nämdemannen Peter Petersson och Maria Helena Nicolaidotter. Elev vid Växjö katedralskola 9 mars 1818, sedan vid gymnasiet där; student vid Lunds univ. 2 okt. 1827; fil. filol. examen där 21 dec. 1831; fil. kand. 20 juni 1833; teor. teol. ex. 20 dec. 1834; praktisk teol. ex. 11 april 1835; disp. pro gradu 18 juni s. å.; fil. doktor 23 juni s. å.; prästvigd (efter K. M.ts tillåtelse) i Lund 21 okt. s. å.; missiv till Bergunda (Kron.) 1835, till Jönköping april 1836, till Åker (Jönk.) aug. 1837; vik. kollega vid Jönköpings lärdomsskola vt 1837; studier i Lund och Köpenhamn 1837–39; biträde åt Peter Wieselgren i Västerstad (Malm.); vik. lärare vid Hillska skolän i Barnängen i Stockholm 1840; lektor vid Stockholms gymnasium 15 juni 1845–1880; rektor där 1847–48, 1852–53; v. ordf. i Evangeliska fosterlands-stiftelsens styr. 1856, ordf. 1868–76; led. av bestyreisen för Stockholms stadsmission, av direktionen för Sv. missionssällskapet 1856; fil. jubeldoktor i Lund 31 maj 1886. LNO 1873.

G. 26 juni 1846 på Herrestad, Karda sn (Jönk.), m. friherrinnan Emilie Teresia Rappe, f. 8 mars 1824 på Hörda där, d. 5 dec. 1895 i Uppsala, dotter av majoren friherre Carl Michael Rappe och Emilia Fredrika Christina Rappe.

Biografi

Per E. antog sitt namn vid inskrivningen i Växjö katedralskola. Året därpå bildades där en elevsammanslutning, som ibland kallats vårt lands första nykterhetsförening. Dess program var dock vida mer allmänt och positivt än en vanlig sådans. Medlemmarna förbundo sig att dagligen förrätta gemensam bön och att uppmuntra varandra till fasthet i tro och Herrens kunskap. Förutom från spritdrycker skulle de avhålla sig från svordomar, kortspel, dans och andra tidsfördrivande nöjen. Programmet hade utformats efter lagiskt pietistiskt mönster. Pietistisk väckelsereligiositet var också en av de viktigaste förutsättningarna för föreningens tillblivelse. I övrigt hade personligt initiativ spelat sin roll; bland stiftarna märktes främst Peter Wieselgren. Den pietistiska väckelsen, föreningsinitiativet och Peter Wieselgren voro de väsentligaste faktorer, som påverkade den unge, på en gång starkt receptive och för nya företag ständigt redobogne E. Huruvida han redan i hemmet lärt känna den pågående väckelsen är icke bekant. Hälleberga, där P. L. Sellergren verkade, låg dock icke alltför långt från hemsocknen Älmeboda. Wieselgren blev allt framgent den, hos vilken E. först och främst sökte råd och bistånd.

Den väckelsereligiositet, som E. sålunda omfattade från sin ungdom, var icke i sig själv okyrklig, men den var misskänd och misstänkt i stiftsledningens ögon och fattades alltför lätt som svärmeri. I konsistorium hade Tegnér inga svårigheter att göra sina kritiska tankar om läseriet gällande. E. lärde snart efter sin prästvigning känna, att de obefordrade läsarprästerna höllos kort. I domkapitlets utnämningar tyckte han sig också finna klara uttryck för nepotism. Han kom från början att behärskas av en stämning av misstänksamhet och kritik gentemot stiftets ledande män liksom mot kyrkostyrelsen överhuvud. Hans position under senare år kan delvis förklaras av dessa erfarenheter från tiden för prästvigningen. Mest gick det E. till sinnes, att han trots uttryckligt löfte av Tegnér tvingades lämna en verksamhet, som han med framgång begynt i Jönköping. Efter tidigare missiv till pastorat i Växjöbygden hade han i april 1836 sänts som biträde till kyrkoherden i Jönköping Johan Wetterling. Här började nu med E. som synligt redskap en andlig rörelse, som snart föranledde klagomål från Wetterlings sida inför domkapitlet. På grund av motståndet från sina förmän hyste E. redan sommaren 1837 planer på att följa Grundtvigs exempel och nedlägga prästämbetet (brev till Wieselgren 8 juni 1837). Ett personligt sammanträffande med Tegnér blott befäste honom i uppfattningen om »konsistorii-intriger». När han i aug. 1837 fick missiv till en församling i Värnamotrakten, såg han i detta en sannskyldig landsförvisning och begärde offentlig undersökning av sin verksamhet. E:s vistelse i Åker invid Värnamo blev kort, ty begärd tjänstledighet beviljades. Betydelsefullt var, att han här knöt kontakt med den i det småländska läseriets historia bekanta gestalten »Mormor på Herrestad», fru Emilia Petersen, och den missionsaktivism, som hon företrädde. I de småländska läsarkretsarna fann han hemkänsla och gemenskap mer än på andra håll. Ur dessa kretsar hämtade han också sin hustru, en systerdotterdotter till fru Petersen.

Planer på akademiskt avancemang och teologisk docentur förde E. åter till Lund liksom också till en tids vistelse vid universitetet i Köpenhamn. Under denna tid förnyade han den personliga kontakten med Wieselgren i Västerstad och kom troligen också i förbindelse med H. F. Cedergren, som var kyrkoherde i S:t Peters kloster och ansågs företräda en schartauanskt färgad väckelse. När E. kom till Stockholm, hade han fått namn om sig att icke blott vara en »läsaremagister» utan också en schartauan.

Sin egentliga livsuppgift fick E., när han på allvar trädde i skolans tjänst. Att han fick sin gärning förlagd till huvudstaden gjorde honom väl icke till ledargestalt men till en av de mest verksamma och observerade krafterna i den väckelsebetonade och för kyrklig frihet nitälskande »inre missionen». Han utnämndes 1845 till lektor vid Stockholms gymnasium. Genom George Scotts verksamhet hade i Stockholm bildats olika partier. E. kände livskrafterna i den av Scott ledda, mera interkonfessionellt betonade rörelsen. Å andra sidan kunde E. icke undgå trycket från präster som N. J. Ekdahl och Johan Ternström, vilka i sin konfessionalistiska iver visade skarp aggressivitet mot den av Scott begynta och sedan av C. O. Rosenius fortsatta verksamheten. E. sökte från början följa en förmedlande linje. Betecknande är för övrigt hans umgänge och förtrogenhet med Thomander, när denne vistades i Stockholm. »Fast ortodox, nitisk ock, men ej så levande i evangelio, att delta är hans A och O, utan lutar mera å Schartaus sida, ja, är en mildare schartauan» – det var Rosenius' karakteristik av E. från början av 1848. E. startade 1847 jämte några andra en tidning, »Fridsbudbäraren», som bättre än de av Ternström och Rosenius redigerade tidningarna motsvarade tidens krav. E. blev själv redaktör. Det låg en programförklaring i själva namnet. Där var den av väckelsereligiositeten bestämda strävan att bringa fridsbudskapet till »de döpte hedningarna» i vårt eget land och därmed skapa en sann och levande gudsfruktan. Där var vidare målet att genom sann kristendom dämpa samhällets oroande krafter. E. behandlade pauperismens problem både i sin tidning och i skriften »Industri och philantropi» (1848) med utgångspunkt från övertygelsen, att personlig fromhet var lösningen också på samhällsproblemen. Slutligen bar Fridsbudbäraren en stark prägel av E:s intresse för kristen gemenskap. Allt partisinne, all obehörig stridslust kristna emellan skulle vara bannlyst. Fram till 1856 utkom denna tidning i E:s regi. Tiden var tillräckligt lång för att hans i viss mån ändrade kristendomssyn skulle återspeglas i dess årgångar. Redan de första sidorna av Fridsbudbäraren sökte levandegöra behovet av »inre mission». Termen och delvis saken kom från Tyskland. Programmet var både religiöst och socialt och uppfordrade till praktiskt initiativ. Åren omkring seklets mitt rymma flera ansatser och försök med E. som en av de ivrigaste medarbetarna. Sålunda stod han som initiativtagaren till försöket från 1849–50 att bilda en av K. M:t erkänd inre mission och att med Wieselgren och andra som medhjälpare bedriva speciellt evangelisatoriskt arbete i Stockholm. E. var medlem i ett sällskap »för beredande av en diakonissanstalt i Stockholm» – det resulterade i tillkomsten av vårt lands första diakonissanstalt (1851). Han sökte och erhöll tillstånd att använda det av Scott uppförda Engelska kapellet för särskilda gudstjänster. Samtidigt kämpade han på skilda fronter för ökad religionsfrihet och tolerans. Mitt i denna tid av försök till nya verksamhetsformer undergick E:s egen ställning en påtaglig förskjutning. Hade han förut enligt en teckning av Rosenius varit en »Apollos, förträffligt avmålad i Apg. 18 – vältalig, lärd i skrifterna», blir han nu enligt samme sagesman »en brinnande evangelist» med klar anslutning till den rosenianska nyevangelismen och dess speciella kristendomstolkning. En sommar-vistelse i Småland 1851 var avgörande för denna förändring, vars följder blevo bestående. I Fridsbudbäraren kom snart nog den nya inställningen till uttryck. Någon teologisk polemik påbörjade E. icke, men han tog tydligt avstånd från den tidigare schartavianska åskådningen och anslöt sig till den kristocentriska nyevangelismen och dess försoningsuppfattning. E. arbetade nu på tillkomsten av en organisation, där luthersk grundsyn i fråga om rättfärdiggörelsen och sakramenten kunde förenas med den för Rosenius och nyevangelismen karakteristiska fromheten. Följdriktigt blev han en av ledarna i arbetet härpå. Som ordförande i de förberedande sammanträdena stadfäste han instiftandet av Fosterländska stiftelsen för evangelii förkunnande (1856), d. v. s. den organisation, som snart nog antog och blev bekant under namnet Evangeliska fosterlands-stiftelsen. E. blev från början v. ordf. i dess styrelse och ansvarig utgivare för dess tidning Budbäraren (dock ej dess redaktör) och vidare ledande kraft i dess litteraturutskott.

Evangeliska fosterlands-stiftelsen hade fått i arv från tidigare traktatsällskap att utbreda småskrifter med religiöst och apologetiskt innehåll. För E. stod det emellertid klart, att vad tiden krävde var levande förkunnelse av djupt religiös och centralt evangelisk halt. »Må vi genom att sprida Luthers skrifter ibland folket söka att evangelisera den lutherska kyrkan i landet, innan hon i sin ruttenhet uppätes av sekterna», skrev han till Wieselgren 1860. Också i andra sammanhang fann han skrifter som Luthers postilla ägnade att »hålla baptister och kalvinister borta». Hela hans utomordentligt rika och viktiga översättningsarbete – de lutherska bekännelseskrifterna, delar av Bessers utläggningar o. s. v. (E:s hustru översatte Luthers postilla) – hade sin grund i hans intresse för levande tro och fast luthersk lära. Också hans deltagande tillsammans med A. P. Falk och G. S. Löwenhielm i översättningen av Nya testamentet, den s. k. lektorernas översättning, hade denna bakgrund. Under denna tid av rastlös verksamhet var E. även ledamot av bestyreisen för Stockholms, stadsmission samt av direktionerna för Svenska missionssällskapet och Blasieholms-kyrkostiftelsen.

År 1868 blev E. ordförande i Evangeliska fosterlands-stiftelsen. I striden kring Waldemar Rudins person ställde sig E. på deras sida„ som önskade Rudins kvarstannande i Fosterlands-stiftelsens tjänst. Det var den dogmatiskt sett mest vidhjärtade ståndpunkten, som han biträdde. När sedan efter några år striden blossade upp omkring P. P. Waldenström och hans nya försoningslära, sökte E. även då inom styrelsen finna resonans för vidsynthet och tolerans. Han blev för övrigt snart nog ansedd för att själv ha accepterat den nya ståndpunkten i fråga om försoningen. För majoriteten inom Fosterlandsstiftelsens styrelse torde det närmast ha verkat som en befrielse, när han, som redan då torde ha varit en bruten man, 1876 avsade sig ordförandeskapet. Betecknande är, att han var aktiv deltagare i de stora predikantmötena 1876, 1877 och 1878 och där bland annat tycktes med glädje acceptera den frikyrkliga församlingssyn, som fördes fram av Waldenström m. fl. E:s ord vid det s. k. fria kyrkomötet i juni 1878, att han, »så gammal han nu vore, vid intet möte fått lära så mycket som vid detta», kan stå som slutvinjett över hans gärning. Han hade lätt, enligt många alltför lätt att entusiasmeras för nya ting.

Det sistnämnda draget hade förvisso att göra med hela E:s karaktär. Som evangelisk förkunnare ägde han en allmänt erkänd förmåga att just entusiasmera sina åhörare. Men medlet var icke en klart genomförd och väl uppbyggd logisk framställning. Hans extemporerande förkunnelse kunde sväva vitt ut. Men där fanns en inre glöd och ett evangeliskt tonfall, som fångade åhörarna och som uppbyggde dem. Själv en de starka känslornas man, förmådde han att gripa andra.

Författare

W. Bredberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från E. till P. Wieselgren (155 st., 1833–74) finnas i Göteborgs stadsbibliotek[1].

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se J. H. Liden, Catalogus disputa -tionum ... iteruni continuatus a G. Marklin, Sect. 2 (1856). – b) övriga arbeten: Industri och philanthropi. Sthm 1S4S. 20 s. (Anon.). – Si, jag står för dörren och klappar. Sthm 1854. 12:o. 60 s. (Anon.). 2:a uppl. 1855. 70 s. (Undert.: P. M. Elmblad). 3 :e uppl. 1868. 63 s. (Anon.). – Den första julnatten [övers.?] Sthm 1855. 16:o. (2), 28 s. (Anon.). – Guds tabernakel ibland menniskor eller kyrkan i hemmet. Sthm 1855. 12 :o. 46 s. (Anon.). Äldre uppl. 1854. [Enl. H. Linnström, Sv. boklexikon, 1, Sthm 1883, s. 310], – Lammet och krigaren, [övers.?] Sthm 1855. 16 :o. (Anon.) [Enl. Linnström, o. a. a., s. 310]. – Om dopet. 1857. [Enl. A. V. Norinder, Till afhörande af... Sthms gymnasii invigning, Sthm 1871, s. 17–18]. – [Minnesteckning över Carl Abraham Mankell] (Sthm, Högre elementarlärov. Redogörelse 1869, s. 55–58). – Några inledande ord om bibelns betydelse för skolan (Sthm. Högre elementarlärov. Program 1868/69, s. 3–14). – Dessutom inbjudningsskrifter till övervarande av årsexamina m. m. vid Sthms gymnasium 1848, 1853.

Översatt: C. G. Barth, Den fattige Henrik eller Pilgrimshyddan vid Weissenstein. öfvers. från tyskan. Sthm 1847. 12 :o. 7S s. 2:a uppl. 1860. 12 :o, 71 s. 3:e uppl. 1875. 12:o. 63 s. (övers. anon.). – O. G. Barth, Biblisk historia för hemmet och skolan. Sthm 1848. [Enl. Linnström, o. a. a., s. 63.]. För andra gången öfwers. och bearb. efter 56:te uppl. 1849. 12:o. (4), 240 s. (övers. anon.). 4:e öfwers. efter 53 :e [=56:e] uppl. 1864. 16 :o. 230 s. 5 :e uppl. 1867. 16 :o. 230 s. (Övers. anon.). – F. W. Krummacher, Elias den thisbiten. öfvers. från 3:e uppl. 1–3. Sthm 1851–52. 1. 1851. (4), 230 s. 2. 1852. 304 s. 3. 1852. (4), 387 s. 2:a swenska uppl. 1877. (4), 512 s. [I 4 häften.] – A. F. Huhn, Christus och sarnaritiskan. En berättelse ur öf verherdens själawård. Sthm 1852. 48 s. 2 :a uppl. Örebro 185S. 12 :o. 65 s. 3 :e uppl. [Titelbladet:] ... af A. L. [!] Huhn. Sthm 1903. 60 s. (övers. anon.). – S. Kierkegaard, Sjelfpröfning för wår tid. Sthm 1852. (5), V s., s. 5–104. – F. AV. Krunimacher, Lägret emellan gränsorna och lägret inom gränsorna. öfwers. Sthm 1852. 32 s. (övers. sign. P. M. E.) 2 :a uppl. 1863. 4S s. 3:e uppl. 1S66. 40 s. 4:e uppl. 1876. 48 s. 2:a [=5:e] uppl. 1887. 44 s. [TJppl. 2–4 med titeln:] Hwar wistas du? Inom gränserna eller emellan gränserna? öfwers. af P. M. E. – Den oförändrade Augsburgiska bekännelsen [utarb. av M. Luther och P. Melanchton] med förklaringar och skriftbewis för skolan och hemmet. Sthm 1S53. 163, (3) s. 2 :a uppl. 1874. 12 :o. (4), 162 s. 3:e uppl. 1879. 12 :o. (4), 162 s. Ytterligare en uppl. Chicago 1876. 16 :o. 174 s. – F. W. Krunimacher, Den stora fröjden, öfvers. Sthm 1853. 12:o. (2), 180 s. (övers. sign. P. M. E.) 2:a uppl. 1880. S:o. 148 s. – Kapare-kaptenen eller Den lyckliga missräkningen. Sthm 1853. (4) s. (övers. anon.). – S. Kierkegaard, Liljorna på marken och foglarna under himmelen. Tre andeliga tal. Sthm 1853. 16 :o. 64 s. – E. Zietlow, Det kyrkliga embetet och den fria föreningswerksamheten. Föredrag, hållet wid pastoral-konferensen i Stettin d. 25 juni 1851. Sthm 1853. 4:o. (2), .22 s. (övers. anon.). – [A. Duff,] Den fader- ooh moderlösa. Sann berättelse. Uppl.: 1S54 [Enl. Norinder, o. a. a.], 1855 [Enl. Linnström, o. a. a., s. 278] och Sthm 1877. (2), 89 s. (övers, anon.) – Fritz och Rupert. En sann berättelse. Sthm 1S54. 14 s. 1857. [Enl. Norinder, o. a. a.] 3:e uppl. 1859. 16 :o. 16 s. 4:e uppl. 16 :o. 1876. 16 s. (övers, anon.) – F. W. Krummacher, Synderskan. Sthm 1S54. 16:o. 20 s. (Övers, anon.) 2:a uppl. [Med titeln:] Synderskan wid Jesu fötter, öfwers. 1863. 23 s. (övers. sign. P. M. E.) 3:c uppl. 1868 [Enl. Norinder, o. a. a.] 4:e uppl. 1876. 23 s. Även en uppl. Chicago 1876. 23 s. (övers, anon.). – Lugnet i stormen. Sthm 1854. 16:o. 19 s. 1876. 16:o. 30 s. (övers, anon.) [Enl. Norinder, o. a. a., av P. M. Elmblad, enl. Linnström, o. a. a., s. 949, en övers, av E. T. Elmblad]. – A. Monod, »Git mig ditt hjerta! öfvers. från fransyskan. Sthm 1854. 16:o. 24 s. (övers. anon.). 2:a uppl. 1855. 16:o. (1), 24 s. (övers. anon.). – A. Monod, Kan du dö lugn? En oroande fråga med ett lugnande swar. öfwers. från 4:e uppl. 'Sthm 1854. 12 :o. 56 s. (övers, anon.) 2:a uppl. 1855. 12:o. 56 s. (övers. anon.). 3:e uppl. 1863. 16:o. 62 s. (övers. anon.). Även en uppl. Hfors 1856. 12:o. 56 s. (övers. anon.). – [F. W. Krummacher,] Pilgrimsfärden. Sthm 1855. 20 s. (övers. anon.). – J. C. Ryle, Trons wisshet. Tr. 1855. [Enl. H. Linnström, o. a. a. 2, s. 357.] 2:a uppl. Sthm 1856. 12 :o. 56 s. (övers. anon.). Ytterligare en 2:a uppl. Sthm 1892. 16:o. 58 s. (övers. anon.). 3 :e uppl. 1905. 59 s. (övers, anon.). Tr. med nytt omsl. 1864. – W. F. Besser, 'Simon Petrus, före, under och efter sållningsstnnden. 'Sthm 1856. 12 :o. 48 s. (övers, anon.) Nytt omsl. 1864. [Enl. Norinder, o. a. a., övers, av P. M. Elmblad men enl. H. Linnström, o. a. a., 1, s. 101, av A. P. Falk.] – A. Monod, Paulus, Jesu Christi apostel, framställd. Sthm 1856. 12:o. (2), 191, (1) s. (övers. anon.). Ny uppl. 1864. [Enl. Norinder, o. a. a.] – A. Monod, Penningen, eller vill du bli rik? Sthm 1856. 4S s. (övers, anon.) Ny uppl. Moline, Ills., 1878. 48 s. (övers. anon.). – J. C. Ryle, Blott en väg. Sthm 1856. 12:o. 35 s. (övers. anon.). – J. C. Ryle, Börja i tid. Sthm 1856. 12:o. 67 s. (övers, anon.). 2:a uppl. 1865. [Enl. Norinder, o. a. a.]. – Walther och hans fasta slott. Sthm 1856. 16 :o. 14 s. [2 :a uppl.] 1876. 16:o. 16 s. (övers. anon.). – Isidora, eller inflytandet. Sthm 1857. 12:o. 102, (1) s. (övers. anon.). 2:a uppl. 1867. 8:o. 67 s. (övers. anon.). – W. F. Besser, Christi lidandes och herrlighets historia efter de fyra evangelisterna framställd. Efter 4 :e .tyska uppl. på swenska utg. D. 1–2. Örebro 1858. 1. 1858. VI, 336 s. 2. 1858. (3), 180 s. Ny rev. uppl. Sthm 1897. (5), 536 s. (=Skrifter utg. af Samfundet Pro fide et christianismo. 43.). – Lilla Henry och hans bärare, öfvers. från tionde engelska uppl. Sthm 1858. 12 :o. 58 s. (övers, anon.) – C. H. Zeller, Om barnavården, öfwers. efter 3 :dje uppl. Sthm 1859. 12:o. 67, (1) s. (övers. anon.). – W. F. Besser, S :t Johannis epistlar i bibelstunder förklarade. Efter 2 :a uppl. på swenska utg. Sthm 1860. 12 :o. 395, (1) s. – W. F. Besser, S:t Pauli epistel till de romare i bibelstunder förklarad. På swenska utg. D. [1–]2. Sthm 1861, 1864. 1. 1861. 647 s. 2. 1864. (4), 512 s. – Nya testamentet. Ny övers. Sthm 1863. (4), 669, (1) s. (Föret, undert.: P. M. Elmblad, A. P. Falk, G. S. Löwenhielm.) Flera uppl., den sista 1898. 8:o och 16 :o. – Nya testamentet. Ny öfvers., med parallelspråk [i enlighet med den av lektorerna Elmblad, Falk och Löwenhielm utarb. övers, av Nya testamentet, <3:e uppl.] Illustr. uppl. Sthm 187S. 4:o. (4), 334, (1) s., 1 pl. – Bibeln eller den heliga skrift, innehållande Gamla och Nya testamentets canoniska böcker, [övers, av P. M. Elmblad, A. P. Falk och G. S. Löwenhielm], Stereotyperad uppl. Sthm 1S65. 12 :o. T70, 255 s. Tre uppl., en 1868. – Därjämte är E. sannolikt förf. eller övers, till ett flertal andra uppbyggelseskrifter, som aitkommo anonymt på hans eget förlag.

Utgivit (eller redigerat): Fridsbudbäraren. Tidning för den inre missionen. Årg. [1] 1847/48, 2 (1840–8 (1S56). – Dufworösten. Ohristlig barntidning. [1] 184S/49–6[1854], 7(1855)–13(1861).

Källor och litteratur

B :s ovan nämnda brev ocli skrifter; Evangeliska fosterlands-stiftelsens direktionsprotokoll och handlingar 1856–76 (hos stiftelsen); Stockholms stadsmissions protokoll och handlingar fram till 1S74 (hos Stadsmissionen) ; Svenska missionssällskapets direktionsprotokoll 1856–76 (hos sällskapet); Filosofiska fakultetens i Lund protokoll 1827–35 och teologiska fakultetens protokoll 1S34–35, LB; Småländska nationens i Lund protokoll 1827–35 (hos nationen); Växjö domkapitels protokoll 1835–37 (hos domkapitlet) ; uppsats av läroverksadjunkten Pehr Erik Gustafsson, Jönköping (hos denne). – Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar i Amerika 1849–1892, utg. av G. Westin (1932); Redogörelser för diskussionerna vid Evangeliska fosterlandsstiftelsens årsmöten i tidn. Budbäraren, även sep.; Handlingar vid de allmänna predikantmötena i Stockholm 1876–78; Redogörelser för yttranden och föredrag vid rnissionsmöten, särskilt i tidn. Nya posten och Svenska posten. – A. Arvastson, Den Thomander-Wieselgrenska psalmboken (1949); E. J. Ekman, Den inre missionens historia, 2–3 (1898–1902); A. Hultman, Helig eld (1928); Jönköpings missionsförening. Femtio år af dess verksamhet, 1853–1903 (1904); Korsblomman 1SSS; E. Newman, Nordskåuska väckelserörelser under 1800-talet (1925); dens., Den waldenströmska försoningsläran i historisk belysning (1932); dens., Svensk högkyrklighet, lågkyrklighet och frikyrklighet (s. å.); dens., Gemenskaps- och frihetssträvanden i svenskt froinhetsliv 1809–1855 (1939) ; N. Rodén, Herrnhutiska och nyevangeliska väckelserörelser i Linköpings stift intill 1856 (1941) ; P. Sondén, Biskop Anders Fredrik Beckman (1931) ; B. Sundkler, Svenska missionssällskapet 1835–1876(1937); E. M. TOetow], Ur svarta lådan, 2 (1917); B. Wadström, Ur minnet och dagboken, 1–3 (1897–1902); dens., De tio första åren (Frideborg, 1906); P. P. Waldenström, Om försoningens betydelse (Chicago 1873); G, Westin, Georg Scott och hans verksamhet i Sverige, 1 (1929); dens.. Ur den svenska folkväckelsens historia och tankevärld, 1 och 3:1 (1930, 1933).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Idag Göteborgs universitetsbibliotek (namnbyte 1961)2018-06-26

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Magnus Elmblad, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16022, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Bredberg.), hämtad 2019-12-07.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16022
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Magnus Elmblad, urn:sbl:16022, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Bredberg.), hämtad 2019-12-07.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se