Meriter

Enander, Sven Johan, f. 29 dec. 1847 i Torsås sn (Kalm.), d. 16 dec. 1928 i Wictoria, British Columbia. Föräldrar: hemmansägaren Andreas Jonsson och Anna Maria Olsdotter. Elev i Kalmar läroverk från ht 1863; mogenhetsex. där 2 juni 1871; student vid Uppsala univ. 25 sept. s. å.; dimissionsex. 31 maj 1883; prästex. i Härnösand 24 juli s. å., prästvigd samma dag; pastorsadjunkt och tidvis vice pastor i Lillhärdal, Härjedalen, s. å.; vice pastor i Sveg 5 aug. 1885–1 maj 1888; vice pastor i Rätan och Klövsjö 1888–89;. vice komminister i Indals-Liden 1 maj 1890; kyrkoherde i Lillhärdal 23 nov. 1889, tjänstgjorde som vice pastor där till 1 maj 1892, då han tillträdde pastoratet; fungerat som prästvalsförrättare och vikarierande kontraktsprost i Jämtlands södra kontrakt; led. av riksdagens andra kammare 1903—08 (suppl. i skogslagsutskottet 1903, led. av tredje tillfälliga utskottet 1906–08); företog botaniska forskningsresor över större delen av jorden 1901–28; fil. hedersdoktor i Lund 27 sept. 1918. Led. av Société d'Archangel pour l'étude du Nord de la Russie 1911; LNO 1918; erhöll Vetenskapsakademiens äldre Linnémedalj i guld 1921. – Ogift.

Biografi

Sven Johan E., som antog sitt namn under skoltiden, utgick från ett ursprungligen rätt burget men genom faderns oförmåga som jordbrukare allt fattigare hem. Tidigt fick han pröva livets svårigheter. Efter konfirmationen 1861 fick han, fjortonårig, utföra hård drängtjänst hos en bonde men gav sig sedan med ett kapital av 50 kr. till Kalmar för att tillfredsställa sin oemotståndliga lust att studera. Under svårt armod fullföljde han med segaste energi dessa studier – när han kom till sin första matdag hos läroverkets rektor, svimmade den utsvultne E. Redan i skolan väcktes hans intresse för botanik men på ett egendomligt sätt. Vid flyttning till fjärde klass skulle han uppvisa de obligatoriska 50 pressade växterna, vilka kasserades av lektorn, och kastades på elden samt renderade E. betyget D i botanik. Han återkom emellertid med väl pressade och uppsatta växter och var snart den främste i sin klass i ämnet. Efter mogenhetsexamen vid 23 år följde nya kampår i Uppsala. Som student drog E. sig fram genom tjänstgöring som informator, lektionsgivare och predikobiträde. Äntligen kunde han vid 35 års ålder prästvigas 1883 för Härnösands stift. Smålänningen blev nu acklimatiserad norrlänning och placerades redan från början en tid i Härjedalens sydligaste pastorat, Lillhärdal, på gränsen mot norra Dalarna. Efter olika missiv under nio år återvände han dit under 1890 för att i maj 1892 tillträda den plats som sockenherde han enligt fullmakt från 1889 års slut erhållit. Orten låg vid den tiden 15 mil från närmaste järnvägsstation. När E. 1903 insattes som riksdagsman i andra kammaren, blev det hans mål att verka för sitt fattiga och avlägsna landskap. Han ville få till stånd' en järnväg till Härjedalen, och 1909 invigdes banan Orsa-Sveg; avståndet från Lillhärdal till närmaste station, Sveg, blev nu tre mil. I riksdagen arbetade E. vidare för en reformerad skogsbeskattning (lagen om skogsaccis) och ivrade också, med tanke på speciella norrländska problem, för förbättringar på nykterhetsområdet (förbud att skicka brännvin med posten), rörande sanitära förhållanden och. läkarvård. E. var visserligen i partihänseende vilde, men torde i praktiken ha framstått som en ganska avancerad vänsterman.

I sin församling var E. en rätt ensam man. Han gjorde emellertid! betydande kommunala insatser i kyrkostämma, skolråd, barnavårdsnämnd o. s. v. Vid sammanträden ville han gärna driva igenom sin mening, och det kunde ibland bli rätt heta sammandrabbningar. Han predikade »skapligt» enligt församlingsbornas mening. Rösten var litet hes; han talade gärna om blommor, ibland också om Karl XII, som han beundrade. I förhållandet till socknens kommunalmän var E. personligt konciliant och dämpade motsatta meningar genom att i prästgården bjuda på i glas serverat äkta kinesiskt the, som han själv hemfört från besök i Kina. Till E:s kyrkliga intressen hörde missionen, som han på flera olika sätt stödde. Själv ogift ordnade E. förhållandena i prästgården så, att en hans bror Olof, f. d. sjöman, skötte dess jordbruk tillsammans med sin danskfödda hustru, Maria, vilken senare även stod för E:s hushåll. Då ortens trävaruinspektorer och andra skulle ha kalas, tillkallades »Maria i prästgården», varvid E. också blev bjuden som gäst. Själv var han i vardagslag sparsam intill snålhet men representerade vid fyra bestämda tillfällen under året, nyårsdagen, trettondagsafton, en dag under högsommaren samt fjärde böndagen. Hans allmänkulturella intressen visade sig t. ex. i att han grundade och länge var ordf. i Lillhärdals hembygdsförening.

Johan E:s huvudintresse och det område, där han utfört en gärning, som gjorde honom vida känd, var botaniken. Hänvisad som äldre närmast till den norrländska floran koncentrerade han sig på studiet av pilarnas och videbuskarnas grupp, Salix-släktet, och blev så en internationellt bekant Salixkännare. »Härjedalen är med sina myrar och fjäll ett videnas land. Den som vandrar i dess fjäll kan inte undgå att fascineras av videbuskarnas skönhet och mångformighet, där de växlar från ludet silvergrått till glänsande grönt, från höga buskage till krypande mattor» (Falck). Detta släkte är i Norrland rikt på former och hybrider. E. föresatte sig att systematiskt söka utreda detta, ett av de allra svåraste bland växtvärldens släkten och kom härvid att göra avsevärda insatser, särskilt som samlare, även om han ej kunde nå sitt mål, ty han kunde ej koncentrera sig på att bearbeta sina samlingar. Då han 1892 fått sin yttre ställning säkrad och därmed mera arbetsro, var han redan 45 år. Hans läggning gjorde, att han icke kunde begränsa sig till det egna landet eller den nordiska floran på området utan med åren utsträckte sina forskningar allt vidare, så att de kommo att omfatta en betydande del av världens Salix-arter. För mera ingående kännedom om hans gärning hänvisas särskilt till de på upplysningar rika minnesteckningarna av Birger, Falck, Fries och Holmqvist, här må blott några huvuddrag nämnas.

E. upptog sålunda en av gammalt i Uppsala dryftad tanke att utgiva en typsamling, ett s. k. exsickat över Salix-släktet för att ha en grundval för vidare studier. Härvid tänkte han först blott på en anspråkslös typsamling om ett hundratal exemplar. Professor Thore Fries fick honom emellertid att öka den pressade samlingen med fotografier av originalexemplaren till respektive arter, d. v. s. de exemplar, efter vilka arten beskrivits. Det blev härvid nödvändigt för E. att studera en stor del av herbarierna i olika orter av Europa, särskilt Linnés herbarium hos Linnean Society i London. Till resorna i Norrland kom på detta sätt sådana till Helsingfors och Kristiania 1901, till Lund och Köpenhamn 1903, till Helsingfors 1904 samt följande år (1905) till Kristiania, Dovrefjällen, Danmark och till England. E. var således 58 år, när han första gången for utanför Norden. För att rätt bedöma hans möjligheter som resenär må erinras om följande. E. var en kraftkarl, en liten, grovt byggd man med stora valrossmustascher. Fullständigt obekymrad om t. ex. något så ovidkommande som klädedräkten, såg han ej sällan ut som en luffare. Sedan ungdomen van vid hårt arbete och svåra umbäranden, var han enkel i vanor, viljestark, målmedveten och ytterligt tålmodig. Fanns det mat, kunde han äta för två, fanns ingen kunde han svälta. Ännu som åldring marscherade han miltals till fots med tung packning på ryggen. Därtill kom emellertid som allvarlig resesvårighet hans bristande språkkunskaper. Han kunde egentligen blott två språk, svenska och latin, och härmed samt med bristfällig rotvälska på andra tungomål eller medhavda rekommendationer och order på det besökta landets språk fick han klara sig. Att detta bidrog till att ge hans även eljest i flera hänseenden märkliga färder ett fantastiskt drag är givet. Dyrbar är t. ex. den visserligen i form något varierande anekdoten om, hur E. skulle i London uppsöka den brittiske chefen för Linnéherbariet. E. uppenbarade sig, iförd bl. a. norrlandspjäxor med skinnbräm, ringde på men utmotades av tjänsteflickan. Han satte då foten i dörren, och den engelske professorn skyndade till för ätt köra ut fridstöraren. Med de korta, men monumentala orden »Enander sum» klarade E. emellertid situationen, och samarbetet kunde börja. Han studerade nu grundligt Salices i Linnés herbarium och skrev en avhandling därom, publicerad 1907 i Uppsala. År 1909 besökte han åter London och studerade vidare i Linnéherbariet, for till Grampianbergen i Skottland, till Frankrike samt Oberland, Jura och Salévebergen, till Österrike och Tyskland, dels för herbariestudier vid botaniska institutioner, dels för insamling av växter; 1910 for han till Norge. Åren 1905—10 utkommo så tre fasciklar av hans »Salices Scandinaviæ exsiccatæ», i allt 150 nummer. Upplagan var 10 exemplar, varav ett kom till riksmuseet och de övriga fördelades till världens främsta botaniska museer. E. beslöt emellertid nu att undanskjuta exsickatet och publicerandet av rön för att göra hela jordens Salixflora till sitt studium. Vid sin död sade han, att av viktigare Salixtrakter återstod blott nedre delen av den sibiriska Lenaflodens lopp och Himalaya.

De större utlandsresorna begynte 1911 med att han for över Arkangelsk till Novaja Zemlja, besökte Kolahalvön och studerade museer i S:t Petersburg. Sommaren därpå for han åter till Arkangelsk, besökte öarna Kolgujew och Vajgatj, undersökte Petjora-mynningens rika videflora, följde med ångare floden Dvina till Kotlas, for över Jekaterinburg in i Sibirien till Tjumen i guv. Tobolsk. På polisstationen visade han alla sina rekommendationsskrivelser och ett officiellt papper med befallning, att en gendarm skulle föra honom till traktens största videkärr. E. lyckades under sina ryska färder uppnå ett av ryska regeringen utfärdat »ministerpass», vilket medförde även stora ekonomiska fördelar genom att utgifterna avsevärt minskades. Under sina resor kunde E. äta på vilka enkla näringsställen som helst. Ibland råkade han värre ut, som då han i Sibirien fick i en hydda bland mer än skumma individer deltaga i förtäringen av en primitivt kokad ko, som till yttermera visso befanns säkerligen ha varit stulen. År 1913 for han juni–nov. jorden runt, till ryska Sibirien, Japan, Alaska, Canada, Chicago, New York och England. Söder och öster om Baikalsjön fick han ibland övernatta i det fria i trakter rika på björn och äventyrare. Från Vladivostok for han till Chabarovsk, upptäckte härvid på öar i floden Amur en ny Rosa-form, som sedan uppkallades efter honom. I Japan omhändertogs han av envoyén G. Wallenberg, vars gäst han var i Tokio. Wallenberg gjorde allt för att underlätta E:s studier och betalade en skicklig japansk botanist för att under ett tiotal dagar fara med honom i bil till botaniskt intressanta delar av landet. Vid en fjällbestigning i U. S. A. hörde man ej av 65-åringen på ett par dagar och utrustade en räddningsexpedition, »bra att bära hem min stora börda av viden», skrev E. i sin dagbok. I Syd-Dakota påträffade han en mängd Lillhärdalsbor av helgeanistsekten och blev nu mycket omhuldad.

När första världskriget utbröt 1914, gick E. och samlade viden i Sajansbergen på gränsen till öknen El Gobi i Kina. Han räddade sig över Minusinsk med en flodångare till Krasnojarsk men vägrade överge sina två jättestora växtpressar. Han följde en flodångare till Jenisejmynningen och kom 19 sept. i väg med en norsk ångare, som fick en svår färd bland Karahavets isar. Genom sundet mellan Vajgajtj och Novaja Zemlja kom man i väg till Norge. Det torde varit under denna resa, som E. under en ishavsstorm, då vattnet sipprade in i hytterna, räddade växtpressarna till kojens enda torra plats under taket, medan han sov nära ett dygn på det genomsura golvet under kallduschar av inträngande vatten. Vid universitets jubileet i Lund 1918 fick E. lagerkransen. Under resa till Grönland 1921 förliste ångaren vid Godthaab, men tack vare radiotelegrafisten räddades »Salixkungen» av den danska ångare, som förde konung Christian X från Island. E. fortsatte emellertid till Nordamerika, strövade i Canadas Klippiga berg och i Kalifornien. Han for 1923 åter till Sibirien, till Irkutsk, och året därpå sökte han mellan Omsk och Tomsk att nå Altai under en färd på 86 mil i åkdon utan fjädrar. E. reste 1926, 79-årig, från Vladivostok längs Kinas kust till Hongkong, franska Indo-Kina och Yunnanfu. Han var numera så känd, att 1928 års riksdag tilldelade honom ett av alla partier enhälligt voterat anslag på 25 000 kr. till studieresa under två år. Med tredje klassens dagtåg for E. till Göteborg och avreste den 18 juni med »Stockholm». Han besökte Montreal i Canada och Gaspéhalvön. Den 81-årige E. fick tillbringa tio dagar i kanot. Efter besök i Alaska, färd uppför Yukonfloden och till Aleutiska öarna befann sig E. i mitten av december i British Columbia. Här fick han ett tragiskt slut, förgiftad genom gas från en ledning, som läckte. De största järnvägsbolagen bekostade förandet av hans stoft till Halifax och Svenska-Amerika linjen färden från Halifax till Sverige. Den 10 jan. 1929 fördes kistan från Sveg till hemsocknen, och där begrovs han, under stor tillslutning, den 22 jan. På graven reste Vetenskapsakademien 19 okt. 1930 en gravvård av västkustgranit.

Den fattige bondsonen från Kalmartrakten, som blev internationellt bekant, hade aldrig offrat ett öre på något, som han ansåg onödigt. Så kunde han i stället ge ut betydande summor på resor och forskningar och lämna donationer både till Kalmar läroverk, Kalmar nation i Uppsala (2 000 kr.) och till Vetenskapsakademien. Akademien erhöll sålunda genom en rad gåvobrev 1919–27 ett kapital av 73 100 kr., Enanderska fonden (1949 var summan 162 972), vars räntor användas för skötsel och utvidgning av Salixbeståndet i Bergianska trädgården samt för befrämjande av botaniska, särskilt salicologiska studier i övrigt. Naturhistoriska riksmuseet fick hans väldiga Salix-samlingar, förvarade på museets botaniska avdelning, I Vetenskapsakademiens bibliotek finnas en del av E:s papper samt brev från honom till V. B. Wittrock (38 st.), G. Samuelsson (14 st.) och Sigfrid Almquist.

Författare

Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: En märklig likpredikan... öfver den ihjälslagne ynglingen Per Olofsson, som jordades d. 15 nov. 1896 i Lillherrdals kyrkogärd. Östersund 1897. 7 s. – Schedulae ad S. J. Enandri Salices scandinaviae exsiccatas. [Omsl.-tit] Pasc. 1–3. Upps. 1910–11. 1. 1903 (tr. 1911). VII, 37 s. 2. 1905 (tr. 1911). V, 24 s. 3. 1910, XII, 83 s.; ursprungl. utg. 1905–10, ensidigt tryckt, i fol. – Studier öfver Salices i Linnés herbarium. Upps. 1907. (2), 138 s., 2 pl.-bl. (v.); även i UUÅ 1907. Skrifter med anledning af Linnéfesten, bd 1. – Artiklar rörande Härjedalens järnvägsfrågor, skolförhållanden m. m. i östersundsposten, Ljusdals Tidning och Jämtlandsposten m. fl. – Motioner i riksdagens 2:a kammare.

Källor och litteratur

S. Birger, Sven Johan Enander (Ymer, 49, 1929); L. Bygden, Hernösands stifts herdaminne, 2 (1923), s. 75; K. Falck, Sven Johan Enandei-(Kalmar nations skriftserie, 25, 194S); K. E. Fries, Minnesvård rest över kyrkoherden S. J. Enander (VA årsbok 1931); O. Gunnarsson, S. J. Enander 80 år (Jämten, 21, 1927); A. O. Holmqvist, Sven Johan Enander (Jämten, 37, 1943); Inbjudning till filosofie doktorspromotion vid Lunds universitets tvåhundra-femtioårsfest den 27 september 1918; J. A. Lundell, Några personliga minnen om Enander (Kalmar nations skriftserie, 6, 1929). – Meddelanden av undervisningsrådet K. Falck och museiassistenten fil. dr Erik Asplund.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Johan Enander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16064, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16064
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Johan Enander, urn:sbl:16064, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.