Meriter

Johan Enanderhielm, före adlandet Enander, f. 30 okt. 1660 i Stora Åby sn (Ög.), d. 24 juli 1732. Föräldrar: prosten Johannes Enander och Sara Nilsdotter. Student vid Uppsala univ. 4 juli 1678; advokat vid rätterna i Stockholm 1683–89 och en tid notarius publicus där; överståthållaren greve Christoffer Gyllenstiernas kamrerare och advokat från 1689; generalguvernements- och krigsfiskal i Riga 23 april 1691–95; tf. guvernementssekreterare där 1692–95; assessor i Dorpats hovrätt 3 jan. (ej 24 dec.) 1695; preses i svenska kommissorialrätten i Kurland 1707 (tillträdde 15 jan.); flydde från Riga till Sverige hösten 1709; led. av Lagkommissionen 18 mars 1712; adlad 24 juli 1714; lagman i Blekinge läns lagsaga 18 juli 1718–april 1719; ordningsman där 29 juli 1718; lagman i Närke 4 okt. 1721, avsked 24 dec. 1725. – Led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1720 (led. av Sekreta utskottet och justitiedeputationen), 1723 (led. av ecklesiaslikdeputationen), 1726–27 och 1731.

G. 13 aug. 1699 i Narva m. Anna Borg, f. 5 sept. 1685, d. 22 febr. 1759 i Stockholm, begr. 26 febr. (Jak.), dotter av guvernementskamreraren i Ingermanland Erik Andersson Borg och Catharina Törnroos samt syster till kaptenen Erik Borg, adlad Borg.

Biografi

Johan eller, som han vanligen skrev sig, Jean Enander, efter adlandet Enanderhielm, var en av sin tids kända och dugande samt i en rad olika värv anlitade jurister. Hans fader dog, då han var 12 år, men modern lyckades få kungligt understöd till sina barns fostran. Efter studier i Uppsala fick E. sin juridiska skolning som praktiserande advokat i huvudstaden, där han enligt egen uppgift också varit notarius publicus, samt skötte från 1689 överståthållaren greve Chr. Gyllenstiernas affärer såsom hans kamrerare och advokat. E:s kanske viktigaste gärning kom emellertid att utföras i de svenska östersjöprovinserna, där han ännu är ihågkommen med t. ex. artikel i Estlands biografiska handlexikon. Från 1690-talets början verkade E. sålunda i Riga som generalguvernements- och krigsfiskal. När generalguvernören greve J. J. Hastfer 1692–95 var i Stockholm, var E. tf. guvernementssekreterare i hans kansli i Riga. År 1695 blev E. assessor i den av Gustav II Adolf 1630 upprättade livländska hovrätten i Dorpat; s. å. utnämndes hans bror Isaac Enander (1698 adlad Silfverstråle) också till assessor där, vilket gjort alt deras data sammanblandats i litteraturen.

Särskilt betydelsefulla blevo E:s insatser som lagöversättare och juridisk utgivare. Enligt egen uppgift började han ägna sig åt dessa arbeten 1705–06. Hans första utgåva gällde »Lieffländische Landes-Ordnungen nebst darzu gehörigen Placaten und Stadgen», som utkom 1705; förläggare för såväl detta som hans följande arbeten var bokhandlaren Georg Matthias Nöller i Riga. I den baltiska bibliografien av Recke-Napiersky anges, att E. översatt allt utom de första 90 sidorna. Nästa uppgift blev en reviderad och utökad tysk upplaga av svenska sjölagen, som tidigare utkommit i Wismar 1670; E:s edition innehöll utöver själva sjölagen en rad dithörande författningar rörande licent-och tullväsendet och utkom 1706. Viktigast blevo emellertid översättningarna av de svenska lands- och stadslagarna. Uppslaget hade, enligt en av Nöller undertecknad, för båda arbetena gemensam dedikation till Karl XII, givits av Hastfers efterträdare som generalguvernör, Erik Dahlbergh, vilken uppdrog verkställigheten åt två ledamöter av livländska hovrätten i Dorpat. Sedan länge har litteraturen – härvid tydligen stödjande sig på Stiernmans adelsmatrikel – identifierat E. som i varje fall den ene översättaren och utgivaren därav. Saken är i så måtto klar, att E. såväl i sin supplik om adelskap som i andra dylika framhållit som sin förtjänst att ha översatt dels lands- och stadslagen, dels sjörätten samt licent- och tullordningarna. Regeringen, som måste ha känt förhållandena – E. satt ju ännu kvar i Lagkommissionen, som granskat och godkänt hans översättningsarbeten – har godtagit hans argumentering genom att densamma inryckts i det för honom 1714 utfärdade sköldebrevet. Man kan därför icke tvivla på, att E. ensam utfört i varje fall större delen av detta översättningsarbete. Även om Dahlbergh – som dog 1703, således två år innan E. påbörjade sina översättnings- och utgivningsarbeten – tagit första initiativet, förhåller det sig troligen så, som E. själv säger och sköldebrevet upprepar, att han påtagit sig dessa värv »enligt mångas önskan». De båda editionerna, »Schwedisches Land-Recht» och »Des Reichs Schweden Stadt-Recht», trycktes i Frankfurt & Leipzig, men förlades av Nöller i Riga. E. grundar sin översättning på P. Abrahamssons upplagor 1702 av lands- och stadslagen och har även översatt Abrahamssons anmärkningar därtill. Därutöver har E. emellertid tillagt egna anmärkningar, vari hänsyn också tagits till estländsk och livländsk rätt. C. J. Schlyter berömmer båda översättningarna (»icke utan skicklighet» gjorda), men anmärker i fråga om stadslagen, att översättningen ofta kunde varit mera ordagrann och att ibland även sådana ställen, som voro tydliga, blivit missförstådda, stundom också 'något blivit förbigånget. I landslagen voro ibland ordförklaringar intagna i texten. Till editionen äro fogade även översättningar av kyrkolagen och domarreglerna, en del viktiga författningar samt utdrag ur den heliga skrift av några mosaiska rättsregler, vilka voro tillämpliga i vissa grövre brottmål. Men då E. ej själv nämner dem, ha kanske just dessa utarbetats av den andre ledamoten av Dorpathovrätten, söm Nöllers dedikation omtalar.

E. fick 1707 ett nytt hedrande specialuppdrag. Han utsågs nämligen av sin hovrätt samt generalen och guvernören i Riga greve Adam Ludvig Lewenhaupt till preses i den svenska kommissorialrätt i Riga, som skulle avdöma kurländska mål; från denna extraordinära domstol kunde vädjas till hovrätten i Dorpat. Under stora högtidligheter, skildrade av Robert Petre i hans dagbok, öppnades kommissorialrättens verksamhet med en första session den 15 jan. s. å., varvid E. gjorde en »vacker och vidlöftig oration», i närvaro av såväl de svenska officerarna som kurländska representanter. Då ryssarna hösten 1709 erövrade staden, blev E. emellertid fördriven, varvid han gjorde stora förluster.

Hemkommen sökte E. få nytt arbete, då även Dorpathovrättens verksamhet låg nere. I Lagkommissionen dyker hans namn upp i protokollen redan den 31 maj 1711 såsom en möjlig medarbetare, »en snäll man och har god erfarenhet i domväsendet», men E. var då ej i Stockholm. Enligt protokollen blev det först den 12 okt. s. å., som-, man på allvar beslöt anlita professor C. Lundius och E. för den granskning av de redan under Karl XI fastställda balkarna, som då under den nye ordföranden i Lagkommissionen Gustaf Cronhielms egid' skulle börja. E. utsågs genom k. brev av Demotika 18 mars 1712 till ledamot av kommissionen (vilket Lundius ej blev); skrivelsen ankom i juni, och den 4 sept. tog E. sitt inträde. Andra handlingar visa emellertid E. i tydligt samarbete med Cronhielm redan hösten 1711. Invalet motiverades bl. a. med E:s ofrivilliga tjänstfrihet; i kommissionen insattes för övrigt 1713 också E:s bror Isaac Silfverstråle.

Medan Lagkommissionen uppdrog det stora revisionsarbete,, som skulle skänka enhetlighet åt lagboken, åt Lundius, gav den E. speciellare uppgifter. Han utarbetade sålunda förslag till bl. a. en processordning och en exekutionsstadga, vilka granskades av Lundius. Denne gav exekutionsstadgan namnet Utsökningsbalk, vilket bibehölls i 1734 års lag, ehuru balken blev mindre omfattande än den-enligt E:s och Lundii förslag skulle blivit. E. fick emellertid även uppsätta en kortare redaktion av Giftermålsbalken samt överse Jordabalken. För sina inlagda förtjänster erhöll E., efter egen ansökan, såsom på den tiden ofta var fallet, adelskap sommaren 1714. Under kommissionsarbetet fick E. uppbära sin assessorslön. Han sökte emellertid många olika tjänster. Genom Karl XII:s samtidigt genomförda domstolsreform hade Blekinge skilts från Skåne för att bilda egen lagsaga, och E. blev lagman där 1718. Påföljande år återställdes emellertid den gamla ordningen, varvid E. avgick. Han var sedan lagman i Närke från 1721 till 1725, då han erhöll sökt avsked.

Efter erhållet adelskap intog E. sin plats på Riddarhuset vid riksdagen 1720, liksom vid de närmaste riksmötena, och spelade vid dessa en viss roll, bl. a. som ledare för den lågadliga oppositionen. Vid förstnämnda riksdag satt E. i justitiedeputationen, som på initiativ av krigsrådet Sam. Åkerhielm hade att upptaga till behandling frågan; om den legala utformningen av det civilrättsliga bördsrättsbegreppet. E. uppsatte därvid, ordnat efter paragrafer, ett förslag till bördsrättsförordning. Givetvis har Lagkommissionens förarbeten på detta område, med vilka E. tidigare varit sysselsatt, haft betydelse vid utarbetandet av förslaget, som syftade till en inskränkning av tidigare rätt. Förslaget måste dock betraktas som synnerligen förtjänstfullt och rönte också en berättigad uppmärksamhet från deputationens. sida. Särskilt må framhållas E:s synpunkter på bördsskillingens beräkning och förslag om hembudets avskaffande, vilka beaktades i; 1720 års lagstiftning i ämnet. Från E. emanerar även ett vid samma, riksdag författat »memorial om avlinge i staden», vari han med klar blick för de praktiska konsekvenserna belyser fördelarna av bördsrättens utsträckning i stad till att omfatta jämväl sådan fastighet, som förvärvats annorstädes än genom arv. Vid riksdagen 1723 anlitades E. som specialist på livländsk rätt i ett mål, som rörde denna. E. mottog 1724 ett uppdrag, som att börja med enbart förskräckte honom och som han förgäves sökte bli fri från, då det var »mycket grann-laga». Han utsågs nämligen till hertig Carl Fredriks av Holstein ombudsman gentemot drottning Ulrika Eleonora beträffande arvet efter riksänkedrottningen Hedvig Eleonora och Karl XII. Saken var före även vid riksdagarna 1726–27 och 1731, men E. tycks ej ha fått slutföra den, enär han avled sommaren 1732. Närmare uppgifter om E. personligen ha icke påträffats.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

E:s inlagor vid 1720 års riksdag finnas i Utskottshandlingar 1720, vol. 3, Riksarkivet.

Tryckta arbeten

Översatt: Lieffländische Landes-Ordnungen. Nebst darzu gehörigen Placaten und Stadgen. Riga 1705. 4:o. S. 92–779. (övers, anon.) ; även en uppl. 1707. – Der Reiche Schweden See-Recht, welches von... Carl XI... 1667 ist verordnet werden. In Teutscher Spraclie Ao. 1670 in Wissinar gedruckt. ... auffs neue ... iibersehen und verbessert... Riga [1706]. 9 bl., 412 s., 21 bl. (Das Schwedische Land- und Stadt-Recbt... 1709) (övers, anon.) – Des Reichs Schweden Stadt-Recbt, welenes auff... Gustav Adolphs... ausgegangenen Befehl Anno 1618 gedruckt... von neuen aufgelegt... vermehret und erkläret worden... aus der Schwedischen in die Teutsche Sprache... übersetzet... Frankfurt und Leipzig 1709. 4:o. 4 bl., 308 s. (övers, anon.) – Schwedisehes Land-Recht... 160S publiciret, neulicher Zeit... wieder auffgeleget... aus der Schwedischen in die Teutsche Sprache... iibersetzet. Frankfurt und Leipzig 1709. 4 :o. S bl., 536 s. (Das Schwedische Land- und Stadt-Recht... 1709) (övers. anon.).

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Inrikes civilexpeditionens registr., Sköldebrevssaml., Biographica, RA; Jakobs förs :s begravningsbok ocb räkenskaper 1759, SSA. – Förarbetena till Sveriges rikes lag 16S6–1736, utg. av W. Sjögren, 2–3, 5 ocb 7 (1901, 1903, 1908); R. Petre, Dagbok 1702—1709 (Karol. krigares dagböcker, 1, ny uppl., 1921); Svenska riksdagsakter, ser. 2, del 1–2, utg. gin Th. Westrin (1909–14); Sveriges ridderskaps ocli adels riksdags-protokoll fr. o. ni. år 1719, 1–6 (1875–81). – J. C. Almquist, Bördsrättsförordningen 1720 (Tidskr. utg. av Juridiska föreningen i Finland, 1934) ; Eesti biograafilise leksikoni täiendusköide (1940); N. A. Fröman, Anmärkningar om bördsrätten (1846); S. Lagerbring, Sammandrag af Swea-rikes historia ..., 5:2 (2 :a uppl., 1780), s. 18 f.; J. A. Posse, Bidrag till svenska lagstiftningens historia från slutet af sextonde århundradet till stadsfästelsen af 1734 års lag (1850); J. Fr. v. Recke & K. B. Napiersky, Allgemeines Schriftsteller- und Gelehrten-Lexicon der Provinzen Livland, Esthland und Kurland, 1 (1S27) ; G. J. Schlyter, [inledning till hans edition av] Samling af Sweriges gamla lagar, bd 11 (1865), s. LXXXVII f., och bd 12 (1889), s. C f.; II. Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915) ; K. G. Westman, De svenska rättskällornas historia (1912), s. 67 f.; P. A. östergren, Till historien om 1734 års lagreform, 1 (1902), s. 40 f. – Meddel. av professor J. E. Alrnquist och direktör J. O. Alrnquist, Stockholm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Enanderhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16068, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16068
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Enanderhielm, urn:sbl:16068, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-24.