Jacob Engeström, von

Född:1735-11-01 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län
Död:1802-11-14 – Bälinge församling (C-län), Uppsala län (på Kipplingeberg)

Riksdagsledamot, Kansliråd, Konspiratör


Band 13 (1950), sida 615.

Meriter

2. Jacob von Engeström, före adlandet Engeström, den föregåendes son, f. 1 nov. 1735 i Lund, d. 14 nov. 1802 på Kipplingeberg, Bälinge sn (Upps.). Student vid Lunds universitet 24 dec. 1740; adlad jämte sina syskon 22 nov. 1751; jur. examen i Lund 17 april 1753; e. o. kanslist i Kanslikollegium 4 nov. 1755; e. o. kanslijunkare 20 aug. 1756; ordinarie 12 febr. 1760; tf. presidentsekreterare 1758–64; k. sekreterare 29 juni 1762; ambassadsekreterare vid kröningen i Frankfurt 24 febr. 1764; presidentsekreterare 26 maj 1766; kansliråd 7 febr. 1776–24 maj 1792; v. landshövding i Uppsala län 26 sept. 1783–1 nov. 1784; ledamot av bankofullmäktige 1779–89 och 1792; kommitterad för konvojärendena dec. 1790. Led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1760–62, 1769, 1771–72 (expeditionsdeputationen), 1778 (riddarhusutskottet), 1792 (hemliga utskottet). Led. av Lärgiriga brödragillet 1757; härold vid KMO 1770; LFS 1774; led. av Patriotiska sällskapet s. å.; RNO 1775; led. av Uppfostringssällskapet 1781; LHA 1786, LVA 1792 (valet förklarades ogiltigt s. å.). Dömdes av Svea hovrätt 24 maj 1792 för kunskap om mordet på Gustav III till livstids fängelse samt förlust av ämbete, adelskap och riddarvärdighet; domen mildrad av Högsta domstolen 9 aug. s. å. till ämbetets förlust samt tre års fästning.

G. 30 juni 1776 i Västerås m. sin syssling Beata Sophia Benzelstierna, f. 28 nov. 1757 i Uppsala (Helga Trefald.), d. 19 febr. 1820 på Grönsö gård, Kungs-Husby sn (Upps.), dotter av biskopen i Västerås Lars Benzelstierna och Elisabeth Maria Schönström.

Biografi

Efter framgångsrika studier vid universitetet i Lund antogs E. 1755 i Kanslikollegium som e. o. kanslist. Hans förespråkare torde ha varit morbrodern kanslirådet Mathias Benzelstierna, som själv var ogift och på allt sätt tog sig an bröderna E. År 1756 började E. tjänstgöra i Presidentkontoret, där han redan 1757 vikarierade för presidentsekreteraren och året därpå blev tf. presidentsekreterare. Han gjorde sig mycket uppskattad av sina förmän A. J. von Höpken och C. Ekeblad. Den senare, till dess rikskansliråd, efterträdde 1761 von Höpken som kanslipresident och kvarstod som sådan, med undantag av mössparentesen 1765–69, till sin död 1771. Under alla dessa år fram till frihetstidens slut var E. »ensam om hela arbetet» (v. Höpken) och därmed om en av kansliets »drygaste och mest grannlaga sysslor» (Ekeblad). Det hemliga chiffer, som E. utarbetade, användes ännu efter Gustav III.s död i den svenska diplomatkorrespondensen. Avslutningen av det pommerska kriget inbragte E. titeln kungl. sekreterare, emedan han »ensam varit nyttjad vid fredsverket». På våren 1764 följde E. som ambassadkavaljer och -sekreterare greve N. Barck till kejsarkröningen i Frankfurt. Han var sedermera där verksam i en speciell mission och anslöt till den en långvarig resa till Frankrike, England, Holland, Preussen och Danmark. Vid sin återkomst till Sverige mot slutet av år 1765 tyngdes han av »sorg och oro» över Ekeblads avsked och partiskiftet. E. hade då tjänstgjort tio år utan lön. Ehuru hatt befordrades han emellertid i maj 1766 till ordinarie presidentsekreterare, och hans ställning och lönevillkor förbättrades ansenligt genom ett riksdagens beslut 1770, till vilket Ekeblad tog initiativet.

På sommaren 1773 utfärdade Gustav III en förordning, som ytterligare höjde presidentsekreterarens anseende och inkomst, samtidigt som det förändrade statsskicket och konungens håg för kabinettsstyre pålade Presidentkontoret en växande arbetsbörda. Kanslipresidenten Scheffer visade emellertid »ingen hövlighet», och fastän E. från 1773 hade sin unge bror Lars (se denne) som sin närmaste medarbetare och hängivne lärjunge, vantrivdes han. Gustav III upphöjde »krigsståndet på civilståndets bekostnad», skrev Lars v. E. »Hovmän voro de mest betydande ... därnäst militären ... Således blevo konungens kansli och all civilstat, utom statssekreterare och landshövdingar, uteslutna från konungens bord och societet. Detta blev hårt, i synnerhet för de äldre, som redan voro vande vid ett annat sätt att vara. Min bror Jacob ... sökte sig då undan till kansliråd för att komma ifrån hovet.» Det anförda syftar närmast på konseljerna, hållna på de kungliga lustslotten, och på Gustavs resa till Finland 1775, dit presidentsekreteraren E. följde med. Här bör måhända tilläggas, att kansliråd satt vid konungens bord.

E. hade vid olika tillfällen varit på förslag till ministerposter utomlands. Då man blott »sade granna saker» men icke gjorde något för honom, utverkade E. således 1776, att han som kansliråd flyttades till Kanslikollegium, ehuru hans villkor försämrades genom att han ålades nöja sig med 1500 dlr smt »till dess en ledigblivande kansli råds lön kan honom tillfalla». Enligt den efter myntrealisationen fastställda nya staten av 1778 kom han härigenom att uppbära knappt hälften av den till 600 rdr (sp.) uppgående ordinarie kanslirådslönen, något som 1784 gav honom anledning till bittra klagomål hos konungen och måhända förde till en påökning längre fram. Adlerbeth uppger, att E. vid tiden för Gustav III:s död åtnjöt en »pension» om 500 rdr. E. hade icke orsak att rosa sina nya tjänstevillkor. Att han var den flitigaste av Kanslikollegiets ledamöter, outtröttlig i utredningar, bildnings- och uppfostringsfrågor, boktryckeriernas övervakning m. m., kunde ej gjuta nytt liv i det på avskrivning ställda Kanslikollegiet. Skärpningar av tryckförbuden gingo genom honom och förluttrade hans tillvaro. »Stillatigande» mottog han sålunda under riksdagen 1789 konungens personliga befallning, att adelns förhandlingar och memorial ej längre skulle få tryckas. E. förordnades 1783 till vice landshövding i Uppsala län och hoppades få länet. Men ehuru Gustav III sade mycket smickrande saker till E:s vän Schröderheim – också han aspirant på tjänsten – om E:s förvaltning och lovade belöning, förbigicks E. Att hans år som länschef varit framgångsrikt, utvisar en varm tackskrivelse från magistraten i Uppsala. Bl. a. hade E. infört bestående förbättringar i länets fattigvård.

E. hoppades att möjligtvis efter sin morbror statssekreterare M. Benzelstiernas död få succedera som överpostdirektör. Emellertid t lovade konungen denna syssla redan 1787 åt sin gunstling G. U. Franc. E. blev dock ekonomiskt oberoende tack vare morbroderns testamente. Efter Benzelstiernas död 1791 fick han nämligen Kipplingeberg i Uppland som fideikommiss och därmed näst brodern Lars den största lotten i det rika dödsboet.

E. placerades i dec. 1790 i de efter konvojkommissariatets upplösning tillsatta »kommitterade av konvojärendena». Hans erfarenheter på sjörättens område gåvo senare upphov till en värdefull otryckt utredning »Afhandlingar uti folkerätten till sjöss eller dess användande till de omständigheter, uti hvilka Sverige sig befant under konung Gustaf III:s tid, såsom väpnad neutralitet, uppbringningssysteme m. m.» Skriften ligger bland »Afhandlingar uti hvarjehanda ämnen af Jacob v. Engeström» (KB), där också en »Historisk berättelse om Öresundska tullen» finns bevarad. Den sistnämnda uppsatsen skulle tjäna som underlag vid påtänkta fredsunderhandlingar med Danmark 1788, och konungen anförtrodde denna utredning åt E. såsom varande den inom verket, som ägde »den mesta diplomatiska kundskapen och vanan att uti därtill hörande ämnen göra rechercher» (v. Asp 27/10 1788).

Ledamot av adeln 1760–62 och därefter 1769, då hans eget parti, hattarna, återtog makten, invaldes E. vid frihetstidens sista riksmöte 1771–72 i den viktiga expeditionsdeputationen, om vars av ståndskampen präglade instruktion det stod så mycken strid. Han understödde här och i ståndet adelsmajoritetens vägran att godkänna »stora sammanträdets» förslag till konungaförsäkran. Bekymrad över tidens sociala oro och politiska förfall hoppades E. på en uppryckning, dock inom ramen för ett fritt statsskick. Ehuru icke hovets man anslöt han sig följaktligen att börja med till riksdagsklubben »Svensk botten», för vars revolutionärt-rojalistiska krets han dock stod främmande. Vid statsvälvningen var han icke i Stockholm och fick ej heller något nådevedermäle.

Elektor vid 1778 års ständermöte invaldes han dessutom i riddarhusutskottet, där hans historiska och genealogiska kunskaper och hans förtrogenhet med den mot hans och adelsmajoritetens önskan och rättssyn återinförda Riddarhusordningen av år 1626 kommo till gagn. Trots all bitterhet över den återupplivade högaristokratiska klassindelningen på riddarhuset var han än så länge en föga deciderad oppositionsman. Han hävdade emellertid bestämt ständernas fullständiga bevillningsrätt och rätt till banken och invaldes följaktligen i bankofullmäktige. Här saft han till 1789 och på nytt 1792, oföränderligt mån om att bankens medel icke utan ständers gillande fingo användas för att betala kronans eller rikets skuld. På riksdagen 1786-hörde E. till lantpartiet, men beskylldes för ljumhet, detta icke minst för att han underhöll nära förbindelser med flera bemärkta personer inom det »lärda ståndet» och »civilståndet», vilka betraktades, som rojalister.

E:s hållning hårdnade dock alltmera. Konungens godtycke, förvaltningsprovisorier, kränkningar av medborgerlig rätt och övergrepp på ständernas område stredo mot E:s rättskänsla, den växande statsskulden, det olagliga krigsutbrottet 1788 och ofrälsets uppifrån påspädda adelshat gjorde honom till oppositionens handgångne man-Häktningarna på riddarhuset 1789 samt Förenings- och säkerhets- akten kommo bägaren att rinna över. Gustav III hade i E:s och hans meningsfränders ögon brutit sitt »kontrakt» med nationen – 1772 års RF – ställt sig utanför lagen och regerade därför »med våld», alldeles oavsett att Förenings- och säkerhetsakten nära nog gav honom den »suveränitet», som han svurit att ej eftersträva. E. framträdde på riksdagen 1789 jämte sin snart häktade bror Johan (E. 4) som en av de lågadliga patrioternas främsta män, med skarpt tal mot konungens maktusurpation och den av adeln förkastade Förenings- och säkerhetsakten, men tidspräglat frisinnad och tillmötesgående i den återupplivade ståndsstriden.

Efter riksdagen spordes ett växande missnöje icke blott bland de orepresenterade och övervägande oppositionella högre ståndspersonerna – ståndspersonklassen var som känt talrikare än adeln – utan också inom borgararistokratien. Även bland konungens lojala tjänstemän framträdde skarp kritik; som exempel må nämnas E:s vänner och kolleger N. v. Rosenstein, Sch. Rosenhane, G. J. Adlerbeth och P. O. v. Asp. Liksom brodern Johan och vida kretsar av oppositionen, hyste E. uppfattningen, att ingen möjlighet gavs att samråda med konungen i syfte att återställa ständernas rättigheter. Följaktligen kunde ej heller den sociala oron dämpas, som närdes av kriget, det lössläppta adelshatet och revolutionen i Frankrike. Inom patrioternas yngre kretsar framträdde aktiva motståndstendenser, förorsakade av politisk frihetslängtan och franskpåverkade jämlikhetssympatier. De äldre, som bevarat sitt lugn inför »människans rättigheter», syntes mera benägna för inaktivitet. E., och många med honom, ansåg dock, att de unga hetsporrarna behövde tyglas och ledas. För att icke överrumplas av händelserna borde man utarbeta vissa konstitutionella riktlinjer, som vid en eventuell statsvälvning eller tronledighet skulle kunna »förena sinnena». E. nedskrev ett förslag till regeringsform, några fragment till riksdagsordning samt ett antal kompletterande uppsatser. Konferenser i dessa ämnen förekommo av allt att döma främst i samband med händelser, som ingåvo oppositionen hoppet, att av den opåverkade omständigheter skulle möjliggöra en inre regimförändring. Sålunda dryftades E:s grundlagsutkast 1790 – måhända redan då hos Pechlin – när konungen och flottan lågo instängda vid Björkö, och året därpå, medan Gustav vistades i Aachen. Sympatin för den franska revolutionen var rätt allmän, och konungens planer att åter föra krig – nu mot Frankrike – ökade hatet mot honom. När Gustav kallade till riksdag i Gävle, väntade sig patrioterna nya våldsåtgärder. Den revolutionära gruppen, dirigerad av general Pechlin, förberedde motåtgärder. E., delaktig i dessa förberedelser, önskade vid själva riksdagen, att adeln icke skulle ge konungen anledning till övergrepp och gjorde med framgång sitt bästa för att hålla riddarhusets oroliga element i styr. Han invaldes i hemliga utskottet, där konungen var nöjd med hans hållning. Riksdagens lugna förlopp, det förbättrade ständersamarbetet och den allsidiga moderationen medförde troligtvis, att E. och andra invigda patrioter efter återkomsten från Gävle helst hade förblivit i overksamhet. Det var dock för sent. Den 16 mars 1792 ägde attentatet på Operan rum, i mångas ögon ett tyrannmord, och knappt två veckor senare häktades E., angiven av C. P. Lilliehorn, en av konspiratörerna i rådslagen hos Pechlin och liksom denne underkunnig om mordplanen. Vid husundersökning hos E. fann man en pappersbit med namn, som ansågos stå i samband med den tilltänkta revolutionsregeringen, och ett brev från Lars v. E., som tolkades som en varning att beträda våldets väg, men E:s grundlagsutkast hittades icke. De kommo först fram långt senare. E. förnekade all delaktighet i eller kunskap om kungamordet. Nyss återkommen till Stockholm från landet, där han vistats efter riksdagen, hade han den 14 mars av T. Bielkes och Lilliehörns ord kunnat förstå, att en stor olycka hotat konungen på den senaste maskeraden och att en olycka alltjämt kunde förestå. Den 16 mars hade det efter middagen hos Pechlin blivit tal om att något kunde hända på kvällens maskerad, och man hade varit överens om att lugnet i så fall borde upprätthållas. E. hade haft ett papper med sig med namn på personer – främst regementschefer – som skulle vidtalas i detta syfte. Det hela hade inskränkt sig till allmänt prat. E. visste ingenting om vad som var tillämnat konungen och hade följaktligen ej anmält de rykten han hört, något som givetvis var straffbart. Han tillbakavisade Lilliehorns påståenden om att en revolutionsplan, ny konselj och riksdagskallelse dryftats hos Pechlin. – E. ansågs bedriva »advokatyr» för att skydda sig själv och övriga inblandade. Man påstod också, att konspiratörerna ämnat anförtro honom utrikes eller inrikes angelägenheterna i sin regering och att han haft förbindelse med franska jakobiner, vilket är nonsens. E:s inblandning i den revolutionära sammansvärjningen mot Gustav III står utom allt tvivel. I fråga om kungamordet ter sig saken något annorlunda. Högsta domstolen ansåg sedermera, att E. ej ägt verklig kunskap därom – vi kunna säga ej varit invigd däri – och detta är icke omöjligt. Som han ej heller kunde överbevisas om en tilltänkt revolution, drevo hans vänner inom och utom domstolen igenom den mildring av den ursprungliga domen (livstids fängelse, förlust av ämbete, adelskap och riddarvärdighet), att han dömdes till ämbetets förlust och tre års fängelse. E. insattes på Vaxholms fästning men flyttades snart till Uppsala slott, där han behandlades mycket väl. Efter sin frigivning 1795 vistades han mest på Kipplingeberg.

Modern forskning har i hög grad uppmärksammat E:s olika grundlagsprojekt, vilka som nämnt röja stor framstegsvänlighet. E. hade tagit lärdom av frihetstidens fel men ville bevara dess och den gustavianska tidens förtjänster. Han ville upprätta en väl fungerande maktfördelning, överbyggd med en funktionsduglig parlamentarism, få ett slut på ståndsgrälet genom en privilegieutjämnande och genomgripande representationsreform, skapa en arbetsduglig förvaltning, kontrollerad, men fri från riksdagsingrepp. Konungen är i hans förslag i riksvårdande ärenden och viktiga utnämningsfrågor bunden vid ett tolvmannariksråd, där han har två röster och utslagsröst. Sex av riksråden äro departementschefer, de övriga deras »vikarier»; E. drar här upp konturerna av en modern departementalstyrelse. Departementen motsvaras av avdelningar i K. M:ts kansli, vilkas statssekreterare kontrasignera expeditionerna och äro föredragande. Kollegierna bibehållas i stort sett och grundlagfästas. Riksråden väljas vart tredje år av riksdagen, de icke omvalda återgå till tidigare sysslor eller pensioneras. Politiskt ansvar kan således utkrävas och rådets sammansättning ändras utan att frihetstida metoder brukas. Riksdagen är strängt skild från jurisdiktionen. Konungen gör nåd och dömer med sin högsta nämnd, en föga lyckad blandning av Högsta domstol och övre justitierevision. Riksdagen förvaltar statsfinanserna; denna betänkliga bestämmelse är en följd av oppositionens kamp under Gustav III. Lagstiftningen tillkommer konungen (-rådet) och riksdagen; båda ha initiativ- och vetorätt. Riksdagen, »svenska folket (s fullmäktige)», är en klassvald enkammare. Legislaturperioden är treårig. Riksdagen sammankommer dock i regel blott vart tredje år och på tre månader – här tala sparsamhetsskäl – men permanensen tillgodoses av ett utskott med interimistisk myndighet. E:s uppfattning om folksuveräniteten är naturrättsbunden. Demokrati var ju än rätt främmande för tiden. Också på frisinnat håll ansågs det naturligt, att den aktiva medborgaren skulle ha »intresse» i staten, d. v. s. någon egendom. E:s utkast till representationsreform bygga på denna tanke, som hos E. får en fysiokratisk uppläggning. De i »främsta rummet» röstberättigade fördelas på sex klasser och präste- eller läroståndet. Fast egendom på landet och i städerna – också hus – eller ock officersboställen, bruk, kronöhemman kvalificera till rösträtt. Fullmäktige väljas, men säteriägare (berustade säterier) »komma själve» oberoende av börd, biskopar och regementschefer likaså. Konungen kan adla. Ofrälseman, också bonde, får förvärva säterier. Det sistnämnda torde dock ej ha varit helt i E:s smak. Emellertid framgår det av dessa projekt, att envar har rätt att äga jord av all natur, också ypperligt frälse, att den stora ståndspersonklassen får rösträtt, att ämbetsmännen i viss utsträckning förlora den och att adeln ej längre är självskriven. Vid tjänstebesättningar, där valet alltid står mellan tre på förslag uppförda personer, avgör skickligheten och vid lika skicklighet ancienniteten. Ofrälse män få bekläda alla ämbeten.

E., som från fars och mors sida hade ärvt studiehågen, hann trots alla ämbetsgöromål med en avsevärd vetenskaplig insats. Han blev ledamot av flera vetenskapliga samfund (jfr meritlistan). I Lärgiriga brödragillet invaldes han något före sin vän G. Ph. Creutz' stormästartid; E. efterträdde denne som stormästare och gav nytt liv åt samfundet. I Uppfostringssällskapet uppstod en viss spänning mellan honom och C. C. Gjörwell; E. kom att bli den drivande kraften i sällskapet, sedan detta 1787 upphört att vara Gjörwells »privatföretag». E:s ledamotskap i Fysiografiska sällskapet har satt spår i två små uppsatser i sällskapets Handlingar. E. var bl. a. en intresserad samlare av naturalier; efter utståndet fängelsestraff 1795 skrev han till sin svåger, professorn sedermera biskopen N. Hesslén, att samlandet av naturalier väl skulle ge honom den »mesta ro hädanefter». En stor del av hans tidigare samling – och övriga samlingar – fanns då ej kvar utan hade förstörts vid den stora eldsvådan i Stockholms frimurarebarnhus 1783.

E. hörde till dem, som konungen den 20 mars 1786 utnämnde till arbetande ledamöter i den återupprättade Vitterhets historie och antikvitets akademien. E:s krafter togos här oupphörligt i anspråk, något som särskilt framträdde under de långa perioder, då akademiens sekreterare G. J. Adlerbeth var frånvarande. H. Schück kallar E. akademiens »kanske mest intresserade, arbetsamme och inflytelserikaste ledamot». Hans åsikt vägde tungt i samband med förslagen till inskrifter och medaljer, och han anlitades som granskare på alla de fyra områden, från vilka akademiens tävlingsuppgifter togos. Under Adlerbeths frånvaro skötte E. i olika repriser även dennes åligganden som riksantikvarie. E. var sin tids skickligaste numismatiker, och akademien drog nytta därav. Till 1792 kunde så gott som intet fornfynd och i synnerhet inga myntfynd komma till akademiens eller Kanslikollegiets kännedom, utan att E. framträdde som sakkunnig. Han kom på detta sätt att utföra en verklig vetenskaplig gärning. Av det dussin föredrag han höll i akademien, vars vice president han var under det andra året, behandlade mer än hälften numismatiska frågor och det i huvudsak i anslutning till myntfynd. Tre av föredragen 1787 berörde det s. k. Möcklebyfyndet på Öland. De sammanfattades i en vidlyftig uppsats i bd 2 av akademiens Handlingar. Ett föredrag 1789, tryckt i bd 5, undersökte skarpsinnigt ett mynt, som av O. Celsius antagits vara en Odenspenning, men i själva verket var en gammal tysk denar, slagen i Köln. Ett femte tal, hållet året förut och i skrift så utökat att det ej kunde tryckas, hade redogjort för »Sveriges fordna mynt». Handskriften torde icke finnas kvar. Ett sjätte föredrag, 1790, utgjorde början till en avhandling om några »misskända» men av E. »vederbörligen återställda» gamla mynt. Den blev i brist på myntbilder icke publicerad. Betydelsefull var en undersökning om det berömda Styrafyndet, som han föredrog 3 april 1787. Manuskriptet ligger, i likhet med papperen om det nedan nämnda Skörtingefyndet, i E:s »Anteckningar i numismatiken» (KB) och har avtryckts i Nordisk numismatisk årsskrift 1936. Utgivarna, B. Thordeman och N. L. Rasmusson, vitsorda högt undersökningens fullt moderna metodik.

E:s övriga föredrag i Vitterhetsakademien äro samtliga tryckta i dess Handlingar. Två kunna kallas litteraturhistoriska, ett biograferade riksrådet greve C. W. v. Düben. I de två återstående, levnadsteckningen över hans lärare Sven Lagerbring och inträdestalet i akademien, visade sig E. som en omutlig sanningssökare på historiens område, skarp i analysen och bestämd i utdömandet av rudbeckianismer. Han har nästan moderna formuleringar och tankegångar i sitt krav på saklig källkritik och sina hänvisningar till de historiska hjälp-vetenskaperna. B. Hildebrand säger med rätta, att E:s kritik av berättande källor och principuttalanden om minnesmärkenas betydelse bådade en ny tid.

E. invaldes 13 jan. 1792 jämväl i Vetenskapsakademien. Han hann icke intaga sin plats där, förrän han invecklades i kungamordet. Hans i matrikeln införda namn blev därför överstruket. Valet betraktades såsom aldrig gjort. I Vitterhetsakademien väcktes däremot intet förslag om hans uteslutande; han deltog emellertid icke i något sammanträde efter den 27 mars, d. v. s. samma dag han häktades. Hans råd inhämtades dock allt framgent. Detta framgår av korrespondensen med Adlerbeth, Rosenhane, Fant, Älf m. fl. År 1800 räddade E. genom myntteckningar och en noggrann beskrivning åt eftervärlden kunskap om det rätt märkliga Skörtingefyndet. År 1801 insände E. till Vitterhetsakademien en enligt egen utsago »torr och mager» avhandling om »kopparviggar» (bronsyxor), som akademien beslöt att trycka, ehuru detta ej blev av; handskriften har förkommit.

E:s andliga profil avtecknar sig rätt tydligt mot hans mångsidiga verksamhet. Humanist och historiker med en för sin tid ovanlig förmåga av kritisk djuplodning var han ej heller som politiker och ämbetsman den som förhastat fattade ståndpunkt. Han var sanningskär, redbar och principfast utan fallenhet för principrytteri eller rättshaveri. Hans bröder och vänner beundrade honom och litade på hans omdöme. Samtida bedömare vitsordade högt hans tankeskärpa, kunskapsrikedom, omutlighet och arbetsförmåga liksom även hans vidsynthet och älskvärdhet; hans motståndare berömde hans koncilians. Som människa var E. i många avseenden en föga gustaviansk typ. Inbunden och litet tungsint till sin natur samt varmt religiös stod han säkerligen rätt främmande för tidens »glada yra». Det är ej heller förvånansvärt, att E:s saklighet i tal och skrift ofta tedde sig torr i hans retoriska samtids ögon.

E. var en utomordentligt källskriftskunnig historiker. Det framgår bl. a. av ett av honom med vidlyftiga anteckningar och tillägg försett exemplar (KB) av Warmholtz' »Bibliotheca historica Sueogothica», bd 3 (Om Sveriges antikviteter) och av hans bevarade biografiska, genealogiska och heraldiska anteckningar. Hans boksamling, till vilken han redan under sin utrikes resa 1764–65 gjorde vackra förvärv, upptogs i bouppteckningen till ett lågt värde (200 rdr). Mest anmärkningsvärda bland hans kollektioner voro hans enligt egen uppgift (1801) »ansenliga» samlingar av tryckta och otryckta disputationer, främst i historia och »antikviteterna», och av handskrifter i original eller avskrift. Disputationssamlingen hade förstorats genom träget byte av dupletter med universitetsmän i Lund, Uppsala och Åbo. Handskriftssamlingen, väl till största delen historiska och kyrkohistoriska handlingar rörande Skåne, byggde på morfadern Jacob Benzelius' kollektion, som E. senast 1756 fått i gåva av Mathias Benzelstierna. E. utökade den betydligt 1763 och 1778, då han lyckades förvärva N. Wessmans och J. Ichsells rätt omfattande samlingar av Skånehandskrifter. Prosten F. Svanander kunde på goda grunder 1796 kalla E. »en av de outtrötteligaste samlare av det som tjänar till upplysning i hela rikets, men främst Skånes historia». Enligt brev till sin forne informator G. Sommelius drömde E. 1756 om att en gång få skriva »en fullkomlig Skånes historia..., när andra hålla sig vid specialia och anekdoter». Han hann aldrig utföra sin avsikt, och det är beklagligt. Vidlyftiga anmärkningar till J. Svananders avhandling om Bara härads historia och andra anteckningar (Jacob v. Engeströms samling om Skåne, S 53, UB) visa, hur grundligt han behärskade sitt ämne och samtidigt, hur beredvilligt han hjälpte forskare. E. förvarade sina samlingar på Kipplingeberg i rätt oordnat skick och uttryckte året före sin död i brev till brodern Lars sin önskan att med dennes hjälp få dem »konserverade» efter sig. Änkan överlämnade också det mesta till Lars v. E. att införlivas med dennes stora samling, som 1864 kom till Kungliga biblioteket. E:s fullmakter m. m. finnas där i den av L. v. Engeström hopbragta samlingen med genealogica om släkten von Engeström (sign. I. e. 23); likaså brev till och från E. (bl. a. 1 vol. brev till E. 1757–93, sign. C. VI. 1.11). Rester av E:s papper och samling av handskrifter följde dock med hans hustru och döttrar 1804 till Grönsö gård och skänktes 1838 av svärsonen, hovmarskalken R. F. A. Ehrenheim till Uppsala universitetsbibliotek, där de inordnades på olika håll i den allmänna handskriftssamlingen. En del av E.s bibliotek såldes på bokauktion 1824.

Författare

Lolo Krusius-Ahrenberg med bidrag (om E:s bibl. o. handskr.-saml.) av J. Tuneld.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Hushålls-nyttan af Osmunda Strutlopteris (FS Handl., D. 1 [:14], 1776 [14, tr. 1778], s. 115–119). – Berättelse om et slags socker funnit på granqvistar (ibid., D. 1 , 1776 [19, tr. 1781], s. 144–150). – Inträdes-tal, innefattande strödda tankar om den visshet som finnes uti historien, hållit den 17 april 1786, uti Kongl. Vitterhets Historie och Antiquitets academien (HA Handl., D. 1, 1789 s. 192—223) ; även sep. – Historiske anmärkningar vid ett fynd af utländskt guldmynt träffat på Öland, inlämnade till Kongl. Witterhets Historie och Antiquitets academien d. 3 april 1787 (ibid., D. 2, 1791, s. 1–80). – Lefvernes-beskrifning öfver framledne cantzli-rådet... Sven Lagerbring, författad och upläst i Kongl. Witterhets- historie- och antiquitets-academien d. 24 julii 1788 (ibid., D. 4, 1795, s. 341–383). – Uplivadt minne af framfarne åldrars vittre landsmän, med deras witterhets yrken, uti et tal hållet Academiens högtidsdag d. 24 julii 1787 (ibid., D. 4, 1795, s. 121–188). – Afhandling rörande et gammalt misskändt mynt, inlemnad til Kongl. Vitterhets, Historie och Antiquitets academien den 13 januarii 1789 (ibid., D. 5, 1796, s. 101–106, 1 pl.-bl.). – Lefvernes beskrifning öfver ... riks-rådet... grefve Carl Wilhelm von Düben, författad och upläst i Kongl. Witterhets, Historie och Antiquitets academien den 24 julii 1791 (ibid., D. 6, 1800, s. 418-^35). – Tal rörande dikterne, hållet, vid Kongl. Academiens allmänna sammankomst den 8 januarii 1788 (ibid., D. 6, 1800, s. 107–146). – Förslag till regeringsform (Göteb. högskolas årsskr., Bd 17, 1911: 3 [= Ur kanslirådet Jacob von Engeströms papper ... utg. av L. Stavenow], s. 3–15). – Uppsatser och utkast (ibid., s. 17–27). – [Jacob von Engeströms beskrivning av Styrafyndet] (Nordisk numismatisk årsskr. [1], 1936, s. 114–134).

Källor och litteratur

Källor: Brev från E. i Diplomatica, Börstorpssaml. o. Ekebladska saml., Genealogica 161, adl. bouppteckningar 1804, nr 46, riksdagens utskottshandl., civila meritlistor 1767, RA; div. brev från E. i UB (bl. a. X 240) o. LB; brev från o. till E. i Engeströmska saml., Autografsaml. o. div. brevsamlingar, manuskript o. handl. i Engeströmska saml. o. a. (främst Engeströmska saml. osign. 47, X 205, B. 8. 1: 3, U. 46, I. 22, I. e. 23, C. VII. 1. 16, C. IX. 1. 16), KB; Bälinge förs :s dödbok 1802, Landsarkivet i Uppsala; HA :s protokoll m. fl. handl., HA; Ridderskapets och adelns protokoll 1760–62; 1769, 1771–72 o. 1778–79, Riddarhuset. – Brev till Carl Spärre från A. v. Axelson, R. F. Hochschild & H. v. Sivers-Liljensparre 1773—1790 (Hist. handl. 32:2, 1942) ; Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 3 (1907); Handl. ang. 1789 års riksdag (Hist. handl., ö, 1866) ; Handl. ur L. v. Engeströms bibliotek, 1, 4 (1809, 1824) ; A. J. von Höpken, Skrifter, utg. af C. Silfverstolpe, 1 (1890); C. G. Nordin, Dagboksanteckningar för åren 1786–1792 (Hist. handl., 6„ 1868) ; K. Maj :ts och rikets Svea hof-rätts protocoller ... rörande det å ... Gustaf den III:dje ... föröfvade mord (1792); K. Maj :ts och rikets Svea hof-rätts ytterligare utslag ... (s. å.) ; Protocoller, hållne uti K. Maj:ts Högste domstol... (s. å.); Protocoll, hållit uppå Drottningholms slott, 1792 den 15 augusti (s. å.); Ridderskapets och adelns protokoll 1786, 1789, 1792. – G. J. Adlerbeth, Hist. anteckningar, 1–2 (1892–93) ; J. A. Alrnquist, Sveriges bibliögrafiska litteratur, 2 (1906–11); S. J. Boethius, Till frågan om tillkomsten af 1809 års regeringsform (Statsvet. tidskr. 1911) ; dens., Ytterligare till frågan om tillkomsten af 1809 års regeringsform (ibid, 1912) ; G. Castrén, Gustav Philip Creutz (1917); J. A. Ehrenström, Statsrådet Johan Albert Eflirenströms efterlämnade historiska anteckningar, utg. af S. J. Boethius, 1 (1882) ; Johan v. Engeström, Historiska anteckningar och bref, utg. af E. V. Montan (1877); L. v. Engeström, Minnen och anteckningar, utg. af E. Tegnér, 1–2 (1876) ; P. Å. v. Fersen, Historiska skrifter, utg. af R. M. Klinckowström, 5–7 (1870–71) ; A. Forssell, Kansliet 1720—89 (Kungl. Maj :ts kanslis historia, 1935); dens., Utrikesförvaltningens (historia 1721–1809 (Den svenska utrikesförvaltningens historia, 1935); C. A. Forsstrand, Konung och adel (1914); O. Gertz, Kungl. Fysiografiska sällskapet i Lund 1772–1940 (1940) ; B. Hildebrand, O. J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige 1816–1837, 1. Tiden till 1826 (1937) ; R. F. Hochschild, Memoarer, utg. av H. Schück, 1–3 (1908–09) ; N. Höjer, Hans Järta och Sveriges grundlagar (Hist. tidskr., 30, 1910) ; dens., Till frågan om uppkomsten af 1809 års regeringsform (Statsvet. tidskr., 14, 1911); Lolo Krusius-Ahrenberg, Tyrannmördaren C. F. Ehrensvärd (1947); dens., I marginalen (Sv. litteratursällsk. i Finland hist. o. litt. hist. studier, 24, 1949) ; F. Lagerroth, [anmälan av A. Thomsons nedan anf. arbete] (Statsvet. tidskr., 27, 1924); dens., Var det von Engeströmska författningsförslaget reaktionärt? (ibid., 39, 1936); G. Landberg, P. O. von Asp som statsrättsteoretiker (Statsvet. tidskr., 42, 1939); P. A. Lange, Anders Håkansson som politiker och ämbetsman 1789–1800 (1940); R. Liljedahl, Kansliet från 1789 till departementalreformen (Kungl. Maj :ts kanslis historia, 1935); Minnen ur Sveriges nyare hist., saml. af B. v. Schinkel o. utg. af C. W. Bergman, 1–2 (1852); C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under konung Gustaf III :s regering, 1–3 (1885–1905); Henrik A. Olsson, Ministerstyrelse- och kollegialprinciperna i svensk reformdiskussion 1812–1840 (1934); J. H. Schröder, Fasti rectorum 1572–1838 (Program för Upsala univ. 13/12 1838) ; H. Schiick, Kgl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, 6–7 (1943) ; Svenskt Biografiskt Lexikon, N. F., 3 (1859–60); L. Stavenow, Jacob von Engeströms förslag till regeringsreform och kungamördarnas författningsprogram (Hist. studier tillägn. Harald Hjärne, 1908); dens., Tvenne utkast till oppositionsprogram från slutet av Gustav III :s regering (Hist. tidskr., 28, 1908) ; dens., Ur kanslirådet Jacob v. Engeströms papper (Göteb. högskolas årsskr., 17, 1911); dens., Bidrag till den gustavianska tidens författningshistoria, 3. Till diskussionen om Jacob von Engeströms författningsprogram (UUÅ 1923); A. Thomson, Grundskatterna i den politiska diskussionen 1809–1866 (1923); B. Thordeman, Ett fynd med sällsynta mynt (Numism. meddel., 28, 1935); dens. & N. L. Rasmusson, Jacob von Engeströms beskrivning av Styrafyndet (Nord. nuinisin. årsskr. 1936).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Engeström, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16154, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lolo Krusius-Ahrenberg med bidrag (om E:s bibl. o. handskr.-saml.) av J. Tuneld.), hämtad 2019-09-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16154
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Engeström, von, urn:sbl:16154, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lolo Krusius-Ahrenberg med bidrag (om E:s bibl. o. handskr.-saml.) av J. Tuneld.), hämtad 2019-09-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se