Johan Engeström, von

Född:1743-10-12 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län
Död:1807-12-30 – Östertälje församling, Stockholms län (på Lina)

Riksdagsledamot, Protokollsekreterare


Band 13 (1950), sida 631.

Meriter

4. Johan von Engeström, före adlandet Engeström, son av E. 1 och bror till E. 2, E. 3 och  E.5, f. 12 okt. 1743 i Lund, d. 30 dec. 1807 på Lina, Södertälje landsförs. Student vid Lunds univ. 18 dec. 1750; adlad 22 nov. 1751; jur. ex. 24 maj 1760; auskultant i Svea hovrätt 7 nov. s. å.; e. o. notarie där 7 dec. 1761; e. o. kanslist 18 juni 1762, kopist 24 aug. och kanslist i Krigsexpeditionen 17 nov. s. å.; tf. protokollssekreterare där 1763, ord. mars 1773; led. av kommittén angående produktplakatet 18 mars–15 maj 1790; fullmäktig i Riksgäldskontoret 23 febr. 1792–11 juni 1800. Led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1769–70 (tulldeputationen), 1771–72 (protokollsdeputationen), 1778–79, 1786 (statsutskottet), 1789 (hemliga utskottet) och 1800. Dömd av Svea hovrätt 24 maj 1792 för någon kunskap om kungamordet att »vara alldeles skild» från konungens och rikets tjänst; domen mildrad av Högsta domstolen 9 aug. s. å. till ett års förlust av tjänsten.

G. 22 dec. 1774 i Stockholm (Nik.) med Sara Catharina (Sara Cajsa) Herweghr, f. 14 mars 1756 i Västerås, d. 18 april 1782 (begr. 21 april s. å. i Stockholm, Ridd.), dotter av biskopen i Karlstad Daniel Henric Gustafsson Herweghr och Hedvig Johanna Unge.

Biografi

Efter avlagd juridisk examen och ett år som hovrättsauskultant trädde E. i juni 1762 i tjänst i kansliet, där han ansåg sig ha utsikter till befordran (se brodern Jacob, E. 2) och inom ett år avancerade till ordinarie kanslist i Krigsexpeditionen. År 1773 befordrades han till protokollssekreterare. Denna befattning och titeln kungl. sekreterare var allt som ämbetsmannabanan hade i beredskap för E., ty Gustav III betraktade honom under hela sin regeringstid »som sin enskilde fiende» (Lars v. E.).

Det är ej heller som tjänsteman utan som orädd politiker, frihetsvän och oppositionsman, som E. kommit att gå till hävderna. Han var till sin skolning och läggning jurist och mera formalist än vanligt bland hans samtida. Dessa drag blevo bestämmande för hans politiska hållning både under frihetstiden, då han helhjärtat försvarade det »sälla regeringssättet», och under Gustav III.s regering, då han ej vek en tum från 1772 års RF och det knappa mått av rättigheter den lämnat kvar för ständerna. Ehuru 1769–70 års riksdag betecknar hans början som ståndsledamot, står han genast i rampljuset i hattarnas krets. Han invaldes i tulldeputationen och framträdde på riddarhuset med tvenne memorial, som väckte uppseende. I det ena motsatte han sig en inskränkning i ständernas rätt att föreslå upprättelse för vid befordran förfördelad tjänsteman, i det andra, tryckta, yrkade han på fiskalisk aktion mot tidskriften »Uplysning för swenska folket om anledningen, orsaken och afsigterne med urtima riksdagen 1769», som ansågs eftersträva en omstörtning av det bestående statsskicket. Vid följande ständermöte, frihetstidens sista, där han invaldes i protokollsdeputationen, fick hans lagtrohet ett tragiskt inslag. Han varnade sina ståndsbröder för beslut, som genom avsteg från lagens bokstav kunde föra till en statsvälvning. I striden kring ändringen av 1751 års konungaförsäkran och vissa andra frågor kom likväl denna hans hållning mest dem till godo, som ville skärpa stånds- och privilegiekampen och därigenom möjliggöra en ökning av kungamakten. Ingen av E:s fem bröder hade del i 1772 års statsvälvning eller räknades sedermera till gustavianerna. E. var dock den ende, som betraktade händelsen som en stor olycka och befarade en utveckling mot »suveräniteten». – Huru litet som återstod av ständernas »coactiva» myndighet, framgick till fullo av konungens långsökta påbud och grundlagsförklaringar i samband med 1778–79 års ständermöte. E. ville hävda denna myndighet, hur ringa den än var. I samförstånd med F. A. v. Fersen drev han vid riksdagen fram frågan om en instruktion för bankoutskottet. Därigenom säkerställdes ständernas kontroll av banken, ehuru konungen till slut fick instruktionen jämkad efter RF:s § 47 om ett hemligt utskott. Det var också E., som tog initiativet till att ståndens lagsvar kunde sammanjämkas, förrän de avlätos. E. gjorde dock varken nu eller senare opposition för oppositionens skull. Han understödde monarken i strävandet att humanisera lagstiftningen, ingav ett memorial om utvägar att inskränka barnamorden och talade varmt för förslaget till tjänstehjonsstadga. Allmänt väl och naturliga rättigheter voro inga tomma ord för honom, och han tillerkände envar full frihet att »betinga om sin person och sitt arbete». Tryckfriheten hade i honom en varm vän, vilket särskilt framgick 1786; däremot förhöll sig denne biskopsson och -måg kallsinnigt till den föreslagna religionsfriheten, ty den stred mot prästeståndets privilegier.

Vid 1786 års riksdag framträdde oppositionen nästan i organiserad form, som ett »lantparti», och dominerade stämningen på riddarhuset. Det fanns som känt mycken orsak till missnöje. »Riksens ständers nötknäppa» – så kallades E. på grund av sin formuleringskonst och kritiska skärpa – var en av patrioternas skickligaste »operatörer», uppskattad även i de ofrälse stånden. Han satt nu såsom 1778 och 1789 i andra klassen, där riddarhusets rojalister hade en jämförelsevis stark ställning. E. hade stor andel i det ur oppositionell synpunkt ytterst tillfredsställande resultatet av elektorsvalen, viktigt enär det betydelsefullaste utskottsarbetet mörklades av sekretessen, och bidrog kraftigt till att Gustav III genast i början av riksdagen jämkade RO 1617 efter RF 1772 samt erkände 3-ståndsmajoritetens princip. E. invaldes i statsutskottet och blev dess starke man. Det var han, som här opponerade mot uteslutningen av bönderna och mot det ofullständiga sätt, på vilket utskottet informerades om statsverkets tillstånd. Man kunde »förmoda», hette det med hans ord i utskottets betänkande, »att riket icke blivit belastat med någon ny och riksens ständer icke veterlig gäld». Satsen, som representerade Fersens politiska hållning, inflöt i riksdagsbeslutet. Ständernas beslut att ge bevillning blott för fyra år tillkom också under E:s ivriga medverkan. »Därvid hänger återvinnandet av vår frihet, om vi en gång kunna fullfölja en sådan plan», hade E. skrivit redan 1778.

Gustav III förlät icke E. hans uppträdande 1786. I själva verket hörde dock E. till de besinningsfulla och höll tillbaka oresonliga utbrott av oppositionslusta bland sina ståndsbröder. Hans anteckningar och brev, förvarade i Engeströmska samlingen (KB) och till största delen utgivna av E. V. Montan, ge en klar bild jämväl av den del av hans politiska verksamhet, som utspelades i »konklaver» och över huvud bakom riksdagskulisserna. Detta gäller för samtliga ständermöten han bevistade, men särskilt för 1786 års riksdag. Han trodde själv ett tag, att patrioterna då skapat en dräglig och med RF överensstämmande bas för en »fullkomlig förening» mellan konung och folk, men denna illusion överlevde näppeligen riksdagen. E:s aktier stego icke på högre ort, när han på hösten s. å. med sin lagkunskap biträdde borgarståndsrepresentanten M. Kewenter, som på sina ståndsantagonisters bedrivande och med konungens bemyndigande åtalats inför Svea hovrätt. Kewenter hade tryckt och därefter till ståndet ingivit ett enligt E. »narraktigt» memorial med oberättigade konstitutionella slutsatser. Men E. ansåg med skäl, att målet icke lagligen kunde handläggas av hovrätten och att rättens av konungen fastställda obehörighetsförklaring för K. såsom riksdagsman var ett farligt prejudikat. – Ständerna hade underlåtit att uppfylla konungens önskemål i brännvinsfrågan. När Gustav III 1787 lät sammankalla sockenstämmor för att driva igenom de nya brännvinskontrakten, uppfattade patrioterna detta som ett angrepp mot beskattningsrätten, och mången protesterade till sockenstugeprotokollet. E:s diktamen var synnerligen rakt på sak och upptogs mycket onådigt av monarken.

E:s syn på det olagliga krigsutbrottet 1788 skilde sig ej från oppositionens i gemen. Ingen förening med konungen, »den trolösaste ibland människor», var möjlig, skrev han i dec. s. å. till brodern Lars, som av utrikespolitiska skäl yrkade på en överenskommelse. Under enväldet fanns inget fädernesland. Det yttre och det inre problemet måste lösas samtidigt. »Innan stillhet vinnes äro fädernesland och frihet antingen strypta eller segrande.» »Vi patrioter vilja ha fred», tillade han 19—20 febr. 1789, »men om vi övertygas, att den ej kan fås utan deshonneur, våga vi allt; vi kalla honorabelt att ej något förlora av våra provinser.» Detta var ett helt program, kännetecknande för E:s hållning på 1789 års riksdag. Han uppträdde på riddarhuset mot de adelsfientliga paskillerna, för den instruktion, som skulle binda det av konungen äskade hemliga utskottet vid RF:s bestämmelser, ingav ett memorial om att polisen i Stockholm icke, som skett, skulle få överskrida sina befogenheter enligt 1776 års förordning och opponerade mot de av lantmarskalken frambragta beskyllningarna mot adeln. E., som denna gång var elektor, hade några dagar före det ovannämnda februaribrevet genom fyllnadsval placerats i hemliga utskottet, där han dock aldrig hann deltaga. När han skrev sitt brev, visste han redan, att han hörde till de adliga oppositionsledare, som konungen ämnade låta häkta. »Därefter torde suveräniteten gå för sig», tillade han. Följande dag, då E. redan satt i häktet, framlades Förenings- och säkerhetsakten på rikssalen.

Man försökte förmå E. till en nådeansökan till konungen, men han vägrade och frigavs efter nära tre månader. E:s hållning under de följande åren framgår av artikeln om Jacob v. E. (E. 2). Som tjänsteman och icke huvudman för sin ätt fick E. uppenbarligen ej tillstånd att deltaga i 1792 års riksdag. Adeln invalde honom det oaktat bland fullmäktige i Riksgäldskontoret, vilket medförde en avsevärd lättnad för hans ekonomi. Han ärvde för övrigt 1792 moderns gods Lina vid Södertälje. Under rättegången mot kungamördarna framgick ingenting, som hade belastat honom allvarligt. Han vidgick, att oppositionen väntat sig kungliga våldsåtgärder i samband med riksdagen i Gävle och att motstånd förberetts. Den 16 mars på eftermiddagen hade Pechlin underrättat honom om ryktet, att det skulle bli revolution på natten, och Lilliehorn hade samma afton beklagat, att någon förändring icke kunde ske »utan en stor olycka», men själv hade han vägrat att gå in på ämnet och blott på natten gått ut för att se, om något stod på. Han hade därefter ämnat uppsöka Pechlin för att meddela, vad som hänt. Det förefaller ganska säkert, att E. var invigd i revolutionsplanen; den roll, som tillämnats honom, torde dock ha varit avsevärt mindre än brodern Jacobs. Huruvida han hade del i dennes grundlagsprojekt är okänt; E:s styrka låg ej på det skapande planet. Han var likväl fallen för doktrinärt tänkande. Av hans frimodiga bekännelseskrifter och anteckningar i arresten och några juridiskpolitiska uppsatser i Engeströmska samlingen (Afhandlingar i åtskilliga ämnen, sign. C. IV. 1. 40, K. bibl.) framgår hans naturrättsbundna rationalism och starka påverkan från Locke, Montesquieu och Rousseau. Mot sekelskiftet sysselsatte han sig också med Kant.

Sedan Högsta domstolens utslag fallit, återupptog E. sitt arbete i Riksgäldskontoret och ägnade det all sin energi och sitt avsevärda ekonomiska kunnande. Hans politiska linje kom helt naturligt att sammanfalla med den, som följdes av brodern Lars och dennes krets av ämbetsmän; samarbetet blev gott, tidvis t. o. m. med Håkansson. Gränsen mellan moderata gustavianer och moderata patrioter utjämnades ju överhuvud alltmera. Gustav III var borta. Reuterholm hade gemensamt ogillats, händelserna i Frankrike förskräckte och Gustav IV Adolfs sinne för laglig ordning och sparsamhet vann uppskattning – det sistnämnda icke minst hos E. Sparsamhetspolitiken omintetgjordes dock snart av missväxt och det fransk-engelska kriget, som lamslog rikets handel. Riksgäldsfullmäktige funno det mer än svårt att fullfölja sin uppgift – åtminstone så länge ständernas medverkan ej kunde påräknas. Agiot mellan riksgälds och banko steg beständigt, likaså växelkursen på utlandet. För att kunna amortera statens holländska lån och trycka ner kursen genomdrev E., att Riksgäldskontoret skulle få skaffa sig utländska tillgodohavanden genom export av bl. a. järn. Han och fullmäktige O. Ekström bemyndigades i febr. 1799 att verkställa järnuppköpen. Affärsvärlden opponerade kraftigt mot denna monopolartade handel i statsregi. Då de anskaffade partierna av oförutsedda skäl blevo liggande en tid, kommo revisorerna med anmärkningar, och E:s handel angreps av kommerserådet J. R. Berg i Läsning i blandade ämnen. E. tryckte ett svar, som cirkulerade vid den sent omsider sammankallade riksdagen (»Mera om börs, cours, agio, riksgälds-contoirs handel, m. m.»). Detta försvar kunde nog behövas. Hemliga utskottet avfattade en ofördelaktig berättelse om Riksgäldsfullmäktiges förvaltning, påverkat av dem, som skyllde det höga agiot på kontoret, och konungen underlät att komma fullmäktige till utlovad undsättning. Han ville enligt E. spara sig för att genomdriva realisationsplanen i hemliga utskottet. Följden var, att E. icke omvaldes. Vad fullmäktiges järnaffär angår, gjorde E. av nöden en dygd. Hans 1797 utkomna och mycket väl emottagna »Anmärkningar vid . . . M. Blix af handling om Sveriges finance ifrån år 1745 til år 1795» visa, att han ägde rätt liberala ekonomiska åsikter, med vilka statlig handel svårligen kunde förenas.

E. trodde ett tag, sedan hans uppdrag i Riksgäldskontoret upphört, att han skulle belönas med en plats i Rikets allmänna ärenders beredning. Därav vart intet. Kungamordets skugga föll under Gustav IV Adolfs egen regering allt djupare över E. Som riksdagsman – nu i svenneklassen – hörde han år 1800 till de patrioter, som förändrats minst. Han hade blivit hovsammare i sättet och ägde mindre medhåll än förut, det var skillnaden. Att börja med på regeringens linje, såg han sig snart lämnad i sticket och ständerna alltmera utsatta för ingrepp från Tolls och hovpartiets sida. Han återfann sitt oppositionella patos och betraktade t. o. m. med begränsad förståelse adelns »jakobinska» flygel, vilken han tidigare ansett »söka träta» med konungen. E. ogillade realisationsplanen i dess utformning av Håkansson och Lagerheim, yrkade, att den skulle få dryftas i stånden, och tillkännagav själv i en lång diktamen sin kritik av planen och av den bevillning, som skulle möjliggöra realisationen av riksgäldssedlarna.

E. ägnade de återstående åren av sitt liv åt jordbruket. Han studerade ivrigt tidens rika litteratur på området och experimenterade på Lina med engelska odlingsmetoder; redan 1780 hade i Vetenskapsakademien upplästs E:s skrift »Om brandax i hafre».

E. var jurist till utbildning och intellektuell läggning med stark fallenhet för principiella och teoretiska resonemang. Han både beundrades och fruktades för sin skarpsinniga slagfärdighet och sitt moraliska mod. Den oförskräckta rättrådighet, som överhuvud utmärkte bröderna E., var i hög grad hans arvedel. Han saknade dock brodern Jacobs vidsynthet och förmåga att se saker i ett större sammanhang. Det bör likväl medges, att E. på äldre dagar – fri från hatet mot Gustav III – visade mindre benägenhet att överbetona principiella synpunkter. Hans samhällsupplevelse kännetecknas av att han kände sig tillhöra lågadeln. Rent mänskligt gick biskopssonen aldrig ur honom.

Författare

Lolo Krusius-Ahrenberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från E. finnas i K. biblioteket (Ep. E. 10.1 ff., Engeströmska saml. osign. 5, 6, 14, C. VI. 1. 11, Autograf saml.); där finnas också andra handskrifter äv E. (Engeströmska saml, osign. 56 och B. VII. 2. 25).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: ödmjukt memorial! [Dat. Norrk. d. 10 maj 1769.] Sthm 1769. 4:o (8) s. (Undert.). – Anmärkningar vid herr'häradshöfdingen M. Blix afhandling om Sveriges finance ifrån år 1745 til år 1795. Författade af en svensk bonde 1797. Sthm [1797]. 197, (1) s. (Anon.,). – Mera om börs, cours, agio, riks-gälds-contoirs handel, m. m. Sthm 1800. (2), 78 s. (Anon.). – Historiska anteckningar och bref från åren 1771–1805. Utg. af B. V. Montan. Sthm 1877. 3 bl., LiXVI, 3o6 s. (Bidrag till Sveriges historia, utg. af E. V. Montan. Johan von Engeströms anteckningar och bref.).

Källor och litteratur

Källor: Brev och handskrifter av E. i KB (se ovan) ; riksdagens utskotts-handlingar samt Börstorpssamlingen, KA; Riksgäldsfullmäktiges protokoll, Riksgäldskontoret; Ridderskapets och adelns protokoll 1769–70, 1771–72, 1778–79, 1786, 1789 och 1800, Riddarhuset; Nikolai förs:s i Stockholm vigselbok 1774, Riddarholmsförs :s begravningsbok 1782, SSA; födelsebok för Västerås 1756, Landsarkivet i Uppsala. – Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, utg. av C. C:son Bonde, 3 (1907) ; C. G. Nordin, Dagboksanteckningar för åren 1786—1792 (Hist. handl., 6, 1868); [D.] Tilas, Dagbok vid riksdagen 1769–70 (Handl. rör. Skandinaviens hist., 16, 1831). – G. J. Adlerbeth, Historiska anteckningar, 1–2 (1892–93) ; F. Almén, Gustav III och hans rådgivare 1772–1789 (1940); Kerstin Anér, Läsning i blandade ämnen (1948); [J. R. Berg], Något om börs, cours, agio, riksgälldscontors-handel, m. m. (Läsning i blandade ämnen, nr 32, 1799); J. R. Dahielson-Kalmari, Stats- och samhällsliv i Finland under gustavianska tiden, 1–2 (1925); J. A. Ehrenström, Efterlämnade historiska anteckningar, utg. af S. J. Boethius, 1–2 (1882—83); L. v. Engeström, Minnen och anteckningar, utg. af E. Tegnér, 1–2 (1876); F. A. v. Fersen, Historiska skrifter, utg. af R. M. Klinckowström, 5–7 (1870–72); C. A. Forsstrand, Konung och adel (1914) ; R. F. Hochschild, Memoarer, utg. av H. Schück, 1–3 (1908–09); H. Järta, Alfvarsam men välgrundad kritik... (Läsning i blandade ämnen, nr 33/35, 1800) ; dens., [Rec. av v. E :s skrift Mera om börs ...] (Journal för sv. litteratur, 4, 1800, s. 468–475) ; Lolo Krusius-Ahrenberg, Tyrannmördaren ¦C. F. Ehrensvärd (1947); F. Lagerroth, Konung och adel (1917); P.-A. Lange, Anders Håkansson som politiker och ämbetsman 1789–1800 (1940); C. G. af Leopold, Magnus Blix – philosophiskt försök ... (Läsning i blandade ämnen, nr 7, 1798); K. Mellander, Johan Christopher Toll (1933); Minnen ur Sveriges nyare hist., saml. af B. v. Schinkel o. utg. af C. W. Bergman, 1–2 (1852); B. V. Montan, [biogr. över E. i dennes] Historiska anteckningar och bref (se ovan) ; C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under konung Gustaf III :s regering, 1–3 (1885–1905); Stockholms Posten nr 291, 1797 o. nr 9, 1800 (rec. av v. E :s bok mot Blix och av Bergs skrift mot riksgäldskontoret); Sv. biogr. lexikon, N. F., 3 (1859–60); O. Wallqvist, Berättelse om riksdagen i Stockholm 1789 (Hist. handl., 5, 1866); F. Wernstedt, Fullmäktige i riksgäldskontoret 1789–1939 (1939).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Engeström, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16155, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lolo Krusius-Ahrenberg.), hämtad 2019-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16155
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Engeström, von, urn:sbl:16155, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lolo Krusius-Ahrenberg.), hämtad 2019-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se