P Leander Engström

Född:1886-02-27 – Ytterhogdals församling, Jämtlands län
Död:1927-02-06 – Oscars församling, Stockholms län

Målare


Band 13 (1950), sida 681.

Meriter

Engström, Per Leander, f. 27 febr. 1886 i Ytterhogdals sn (Jämtl.), d. 6 febr. 1927 i Stockholm (Osc). Föräldrar: arrendatorn, sedermera skogsinspektoren Olof Petter Engström och Martha Olsdotter. Skolgång i Ljustorp (V. norrl.); anställning vid sågverk i Sundsvall; springpojke; anställning vid Sundsvalls Tidning 1901–06; elev vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm 1907–08; studier i Paris i H. Matisses skola dec. 1908–09; åter i Paris 1909–10; vistelse i Italien 1920 och 1921–22. Bosatt bl. a. i Stockholm, Gnesta, Gränna, Abisko. Målare.

G. 13 dec. 1913 m. Maria Valentina Edlund, f. 8 febr. 1884 i Björna sn (V. norrl.), d. 13 jan. 1938 på Serafimerlasarettet i Stockholm, dotter av handlanden Johan Edlund och Brita Karolina Holmlund.

Biografi

Leander E:s mors släkt var på fädernet helt norrländsk och går tillbaka på bönder, jägare och fiskare, vilka redan på 1700-talet bodde inom samma landskap och samma socken, ja, ägde samma gård. Mormodern var född i Stockholm och upptagen på ett hittebarnshus. E:s fädernesläkt var också norrländsk och kan följas till skogsfinnen Michel, som på 1600-talets mitt slog sig ned vid Laxsjön i Ångermanland. E. gick i skola i Ljustorp och flyttade sedan med föräldrarna till Sundsvall, där han som fjortonårig sökte sig arbete vid ett sågverk. Senare var han springpojke hos ett kolbolag och fick så 1901 en underordnad plats vid Sundsvalls Tidning, där han kom i kontakt först med en rad amatörmålare från hemstaden och senare med verkliga konstnärer, bland dem Helmer Osslund, som blev hans förste egentlige lärare. År 1906 gjorde E. under sin semester den första resan till Lappland, där han året därpå, sedan han sagt upp sin plats i Sundsvall, gjorde en fjällvandring med Osslund, vars sätt att måla nu mycket starkt inspirerade honom (»Fjällmotiv, Abisko», 1907, tillhör konstnärens söner Tord och Kjell Leander-Engström). Genom Kirunadisponenten Lundbohm kom E. brevledes i kontakt med Karl Nordström och intogs av honom i Konstnärsförbundets skola i Stockholm, där han studerade hösten 1907 och våren 1908. Sommaren detta år reste han åter till Lappland.

Efter återkomsten till Sundsvall fick E. en mecenat, som bekostade hans första, resa till Paris (i december 1908), där han tillsammans med Isaac Grünewald, Einar Jolin, Carl Ryd och Tor Bjurström samt flera andra av de blivande svenska och norska expressionisterna inträdde i Henri Matisses skola. E. utställde med konstnärligt befryndade kamrater på våren 1909 i Hallins konsthandel i Stockholm. Gruppen kallade sig därvid »De Unga». Medlemmarna ha av August Brunius döpts till 1909 års män. Med sin nya, friska formgivning och sin franska »färgilska» skulle de omsider åstadkomma en revolution i hemlandet. E. experimenterade nu flitigt och uppnådde under Matisses inflytande men också i kontakt med van Goghs och Cézannes passionerade konst ett fritt och personligt måleri, en dekorativ och utpräglat rytmisk expressionism, som särskilt väl passade för de motiv han även detta år uppsökte i Lappland. Efter en ny målmedveten arbetsvinter i Paris 1909–10 återvände han så för femte gången till Lappland. Han hade nu utbildat sin egen nog så våldsamma högnordiska stil, där den höstliga färgprakten från fjällets björkregion dominerar och där strävandena efter en rytmisk och dekorativ stil var huvudsaken (»Höstvegetation», 1910, Valdemarsudde). Den hårda kritiken vid »De Ungas» tredje utställning i Stockholm våren 1911 kom E. att i någon mån sadla om, mildra styrkan hos sin palett och ge formen en större mjukhet. I detta mer intima måleri kommer känslan bättre till sin rätt. Han tog härvid också avstånd från »kubjonglörerna», som han kallade kubisterna. Sina mesta motiv fann han nu dels inför naken modell (»Liggande modell», 1913, Valdemarsudde), dels i de mellansvenska orterna Gnesta (1912) och Gränna (1913), varför denna epok i E:s måleri ofta kallas Gränna-perioden (»Kanalen, Gnesta», 1912, Valdemarsudde).

Hösten 1913 gifte han sig med en norrlandsflicka och bosatte sig i Stockholm. Strax före världskrigets utbrott 1914 gjorde hans konst succé och sensation på Baltiska utställningen, där han utställde med sina kamrater Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Nils von Dardel och Einar Jolin undergruppbeteckningen »Expressionisterna». Åren 1915 till 1919 äro E:s mest produktiva tid, då hans expressionism slår ut i full blom och då han skapar ett manligt, kärvt, halvt extatiskt landskapsmåleri, monumentalt siktande och buret av fantasi och inre styrka (»Fjällvråken, vattenfallet, dalen», 1919, tillhör fru Maja Leijonmarck, Stockholm) . Färgen blir mera mättad, formen mera heroisk. Nu – i det första världskrigets mörkaste tid – levde han som så många andra av kamraterna ett passionerat liv med nerverna på helspänn. Pendlande mellan försakande vildmarksliv och hetsande fest i Stockholm, Oslo och Köpenhamn drev han fram sin produktion med våldsam lidelse. Redan 1916 byggde han en stuga i Abisko, där han sommartid levde månader i sträck helt för sitt måleri, nu hårt och fast modellerat och friare än förr omdiktande verkligheten. Aldrig senare har Lappland och dess människor målats med så enastående inlevelse. I en del av dessa målningar finnas något av det kinesiska måleriets djärva kompositionsscheman medvetet tillägnade (»Andjägaren», 1918, Nationalmuseum, »Forellfiskaren», 1918, tillhör fru Martha Zetterström). När det första världskriget äntligen nått sitt slut 1918, var det ganska naturligt, att unga svenska konstnärer i samlad trupp drogo till sydligare länder, till Frankrike, Spanien och Italien. E. hörde till dem, som lärde sig älska Italien, ja, han gick så långt, att han drömde om att kring sig skapa en italiensksvensk målarskola, vilken skulle skjuta åt sidan ett dekadent, modernt franskt inflytande. Särskilt var det trecento-måleriet med Giotto och sienesiska och pisanska mästare, som de båda Lorenzetti samt Simone Martini, därtill enstaka retarderade quattrocento-målare som Fra Angelico, som han stannade inför. Senare gjorde han nya upptäckter som Paulo Uccello och Piero della Francesca. Även det etruskiska måleriet kom att betyda en del för honom. I mars 1920 kom han första gången till Italien och uppehöll sig där till frampå höstkanten. Sedan återvände han på nyåret 1921 och stannade så (på en kort hemresa när) till hösten 1922. Hans kolorit blev nu hårdare och varmare, formerna skarpare och mer silhuetterade, kompositionen mer logisk och hela anslaget mer klassiskt utan att därför förlora det högspända, personligt Leander Engströmska (»Arno», Florens 1920, tillhör dr Nils Palmgren, »Målaren, herden, staden», 1922, tillhör arkitekt Sigurd Lewerentz).

Efter hemkomsten, när E:s italienska period blivit rätt hårt kritiserad av vissa av våra kritiker, närmade han sig, särskilt i sina motiv från norrländska älvar och vattenfall och från Medelpads och Ångermanlands kustband, ett mera realistiskt måleri och en sakligare syn på landskap och människor (»Sörforsen», 1924, Nationalmuseum). Stundom kunde hans konst nu få en ton av folkvisa (»Flickan på spången», 1924, tillhör fru Maja Leijonmarck). De hänsynslösa fordringarna på en personlig plan i uppbyggnaden fingo maka åt sig till förmån för en mildare och mer ödmjuk natursyn. Hans krafter voro i avtagande genom en för varje år tilltagande ohälsa. Ett sista uppflammande av E:s självförgörande kraft finnes i en av hans sista målningar »Skeppsbrottet», ett monument över en konstnär, som siktat högre än de flesta av sina kamrater, och en man, som vågade helt släppa lös sin romantiska fantasi. I den expressionistiska svenska kretsen representerar E. framför någon annan inte bara det norrländska utan överhuvudtaget det nordiska.

Som person var E. starkt manligt betonad och i hög grad temperamentsfull. Han ägde förmågan att omkring sig samla både sina konstnärskamrater och en stor borgerlig vänkrets, som njöt av hans lustiga infall, hans inte alltid så snälla syn på människorna och hans närmast fenomenala berättartalang. Gärna skildrade han, vad han själv upplevt, särskilt under ungdoms- och läroåren, innan han slog igenom som konstnär. Dessa historier förstorades med tiden och fingo i sin komiska utformning alltid en viss heroisk tillspetsning. I varje gäng, som samlades omkring honom, spelade han första fiolen, en kraftfull norrlänning och en fullblodsartist, som på en gång ägde något av aristokrat och av norrländsk rallare. I motgångens dagar, när kritiken hårt satte in (både vid 1910-talets början och under 1920-talets mitt), och under de år, när hans hälsotillstånd alltmer försämrades, höll han dock hela tiden huvudet högt och lät sig aldrig tvingas på knä. Hans ständigt hängivna maka var honom därvid ett ovanligt gott stöd. Efter hans död gjorde hon ända till sin egen död allt för att hans konst skulle få det erkännande den med rätta var värd. E:s söner, tvillingbröderna Tord och Kjell Leander-Engström (f. 1914), äro båda konstnärer och ha hämtat motiv från bl. a. Lappland, Paris och Korsika.

Författare

Nils Palmgren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Expressionistutställning. Leander Engström, Sigrid Hjertén-Grünewald, Isaac Grünewald. Maj 1918. [Omsl.] Sthm 1918. 32, (4) s., 5 pl.-bl. & omsl. (Omsl.: Liljevalchs konsthall. Katalog n :o 12.). – Katalog. Oljemålningar, akvareller och litografier å Leander Engströms retrospektiva utställning i Gefle, Sundsvall, Umeå 1926. Sthm 1Ö26. (4) s. – Leander Engström. Minnesutställning i Kungl. akademien för de fria konsterna. [Med biografi av Ragnar Hoppe.] Sthm 1928. XXII, 21 s., 1 portr., 7 pl.-bl. (Sveriges allm. konst-fören.) 2:a uppl. s. å. – Katalog 131. Utställning Leander Engström. (1886–1927) 11 mars–11 april 1937. Svensk-franska konstgalleriet, Arsenalsgatan 9, Stockholm. iSthni 1937. 16 s. – Retrospektiv utställning. Leander Engström 2–18 maj 1937. Borås och Sjuhäradsbygdens konstförening, Borås. [Omsl.] Borås [1937]. (6) s. & omsl. – Skånska konstmuseum. Leander Engström. Akademiska föreningen 4–9 april 1942. Lund 1942. 8 s. – Leander Engström. 1886–1927. Minnesutställning 11–23 mars 1947. Samlaren. [Med biografi av Nils Palmgren.] Sthm 1947. (14) s.

Källor och litteratur

Björna förs:s födelsebok 1884; dödbok för Oscars förs. i Stockholm 1927 och för Sigtuna stadsförs. 1938. – K. Fåhraeus, Leander Engström (Ord o. bild, Årg. 39, 1928); N. Palmgren, Leander Engström (1939; 2:a uppl., 1950); S. Strömbom, Nutidsmänniskan och konsten (1948); se även Tryckta arbeten.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P Leander Engström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16184, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Palmgren.), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16184
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P Leander Engström, urn:sbl:16184, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Palmgren.), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se