Carl Carlsson Enhörning

Född:1745-09-30 – Bälinge församling (D-län), Södermanlands län
Död:1821-01-11 – Maria Magdalena församling, Stockholms län

Medaljgravör


Band 13 (1950), sida 733.

Meriter

1. Carl (Carlsson) Enhörning (skriver sig ibland Carl Enhörning Carlsson), f. 30 sept. 1745 i Bälinge sn (Söd.), d. 11 jan. 1821 i Stockholm (Maria). Föräldrar: kyrkoherden och kontraktsprosten Carl Carlsson Enhörning och Margareta Ahlberg. Medaljgravör. Var bosatt i Stockholm 1775, vistades i Köpenhamn sannolikt 1779–84, säkert 1781–82; var 1784–85 bosatt i Göteborg och från 1785 i Stockholm; agrée vid Målar- och bildhuggarakademien (Akademien för de fria konsterna) 11 okt. 1791, dess ledamot 21 jan. 1803; kallar sig i mantalsuppgifterna (tidigast 1810) och i ansökan till konungen 1820 kungl. medaljör, namnes stundom även hovmedaljör när E. erhållit en dylik titel är icke känt).

G. (före 1781) m. Anna Carolina Blomcreutz, f. 18 maj 1749 i Åbo, d. 4 febr. 1821 i Stockholm (Maria), dotter av översten för Skånska artilleribrigaden Carl David Blomcreutz och Margaretha Stiernvall.

Biografi

E:s tidigare levnadsbana är än så länge okänd. Förmodanden och påståenden, att E. varit elev till medaljgravören G. Ljungberger, ha ej bekräftats. Först 1775 träffar man på E., som då var bosatt i Stockholm och kallas gravör. Och först 1781 (enligt Weinwich var E. redan 1780 i Danmark) träder E. oss, 36-årig, tillmötes som konstnär, då han i en köpenhamnsk tidning tillkännager sin plan att efter mönster av romerska denarer giva ut en serie småmedaljer över berömda danskar med kungen först i räckan. Följande år präglades i Köpenhamn fem av dessa, alla över medlemmar av kungahuset. I Köpenhamn stannade han möjligen till 1784 (Nescher), och s. å. träffas han i Göteborg, där han under våren och sommaren utförde några medaljer. Vi få i nov. 1784 genom en tidningsnotis veta, att E., »artist uti teckning och gravure», nyligen hemkommit från »utrikes orter». Ännu i februari 1785 är han kvar här, då han inlämnar ett förslag till K. M:t att utgiva en serie medaljer över stora män. Nästa år i oktober träffas han i Stockholm, där han uppmanar allmänheten att prenumerera på denna serie, som skulle månatligen utkomma med ett nummer. Efter denna tid till sin död har han verkat i Stockholm, sedan slutet av 1780-talet bosatt i Maria församling.

Då E. etablerade sig i Stockholm, voro utsikterna för en medaljgravör att slå sig fram där icke stora. Konkurrensen mellan olika yrkesutövare var skarp. Men döden skördade ett par av dem i förtid, och andra upptogos av offentlig tjänst. Innehavaren av myntgravörs-tjänsten från 1798, Lars Grandel, var som konstnär E. vida överlägsen, men på grund av en utpräglad lättja lämnade han E. fältet ganska fritt, och E. blev därför Gustav IV Adolf-epokens mest anlitade medaljgravör. Först under hans senare år framträdde Mauritz Frumerie, hans egen elev, som konkurrent om uppdragen. Gynnsamt för E. var även, att under en tid med dramatiska händelser, täta tronväxlingar och snabbt på varandra följande stora statsceremonier duggade uppdragen tätt. Han torde också i allmänhet haft mycket att göra. Med flit och ihärdighet utförde han sina uppdrag. Hans produktion är stor och torde omfatta bortåt 175 medaljer. Men E. satt inte bara passivt och väntade på uppdrag. Den serie av små medaljer, varmed han startade sin konstnärsbana i Köpenhamn, blev icke hans sista. I Sverige fäste han först uppmärksamheten vid sig genom en medaljlängd över de svenska kungarna fr. o. m. Gustav Vasa, som alltid, då det gällde E:s seriemedaljer, helt små och av bergfint, d. v. s. nästan rent silver. Han startade senare en serie över Svenska akademiens ledamöter, som dock stannade vid tvenne medaljer, och lyckades under slutet av sitt liv få understöd av Karl (XIV) Johan med 1 200 rdr bko, varav 600 utbetalades 1817 för en medaljräcka över berömda svenskar. Dessutom graverade E. sigill. Säkerligen har han varit flitigt verksam på detta område, ehuru blott tvenne f. n. äro kända (för Kaskö stad och för professor H. G. Porthan i Åbo). Utom medaljserierna utförde E. även andra små medaljer, ofta utformade som brakteater, avsedda att insättas i ringar, o. dyl. E. betjänade sig vid stampgraveringen gärna av en tidigare utförd vaxpoussering. Men sådana pousseringar utförde han även annars, troligen som porträtt på beställning (Carl Fredrik von Schulzenheim, Nationalmuseum, skådespelerskan Carolina Fredrika Müller, f. Walther, Nordiska museet). E. synes ha fått ganska bra betalt för sina arbeten. Sålunda fick han 1800–01 för trenne medaljer 1800 (R. Maclean, S. G. Hermelin och hemmansägaren och talmannen Erik Andersson) 800 rdr riksgälds, för kastpenningen till Karl XIII:s kröning 1809 en summa motsvarande omkr. 72 Tdr specie. För Svenska akademiens medaljer fick han 75 rdr stycket, en summa som 1813 på grund av de stigande priserna förhöjdes till 90 rdr bko. Under 1790-talet sökte E. göra sig inkomst av det stora intresset för samtidens dramatiska historia och gav ut medaljer över Marie Antoinette, Robespierre och Napoleon.

E. sågs med en viss misstro av den officiella konstmyndigheten, Akademien för de fria konsterna. Då han 1791 ansökte om att bli medlem, saknade akademien i hans verk »säkerhet i teckning» och »stadga i gravuren». E., som ej erhållit undervisning vid akademien, uppmanades att bruka övningstimmarna där. E. fick nöja sig med agréeskap, medlem blev han först 1803 med akademiens medalj över dess donator G. Ribbing som receptionsstycke. Åren 1794 och 1803 deltog han i utställningarna för akademien men blott med ena gången ett, den andra gången två arbeten. Som Svenska akademiens medaljör under åren 1801–16 hölls han även under ett visst förmynderskap. Man kritiserade och lät ibland andra konstnärer leverera förlageteckningar till årets medalj. Det har alltid funnits speciella förhållanden, som begränsat en medaljkonstnärs fria konstnärliga skapande. Konstarten får av naturliga skäl ofta till uppgift att skapa minnesmärken över för längre eller kortare tid sedan bortgångna. Konstnären måste då lita till det existerande porträttmaterialet. Han måste skapa efter förebild av andras konstverk. Med hänsyn till äldre tiders kommunikationsbesvärligheter och svårigheterna att få t. ex. kungliga personer att sitta för konstnärer, måste dessa även beträffande samtida ofta lita till redan existerande eller speciellt för ändamålet anskaffade bilder. För frånsidans bildelement bundo honom ofta noggranna föreskrifter och detta särskilt i äldre tider, då reversen oftast hade ett lärt, ur den klassiska mytologien eller historien hämtat allegoriskt innehåll, som konstnären med sin hantverkliga och (eller) estetiska utbildning icke hade möjlighet att självständigt bearbeta. Med hänsyn till nyss nämnda förhållanden är det för äldre konstnärer nödvändigt att göra en i detalj gående utredning av, hur och i vilken utsträckning de brukat förebilder, innan en karakteristik och värdering kan göras. En dylik utredning är icke gjord för E. Man vet emellertid genom Lundmarks undersökningar, att han i ett antal fall, liksom sina kolleger inom facket, noga följt Sergels medaljongporträtt, när han modellerat bilder av avlidna personer. Man kan dock iakttaga, att E. i flera fall blott brukat Sergels reliefer som stöd och hjälp vid utformningen och att han sedan givit bilden en egen utformning med hänsyn till den avbildades ålder, etc. Detta gäller t. ex. medaljerna över Bellman (1794), där skaldens ansikte fått en omisskännlig accent av sjukdom och sorg, Carl August Ehrensvärd och S. af Ugglas, å vilka sistnämnda de avbildades åldrande markerats. För E:s medaljporträtt över Rutger Maclean (1801) anskaffade uppdragsgivarna en förlaga i form av en vaxpoussering, som Robert Fahlcrantz gjorde under en enkom för detta ändamål företagen resa från Stockholm till Svaneholm. Leopold har skildrat E:s svårigheter, då det 1809 gällde att utföra en medalj över Lehnberg. E. arbetade med ledning av Forsslunds och Gillbergs porträtt av den avlidne vältalaren. Man hade försäkrat Leopold, att E:s bild »redan begynner synas tämligen likt. Tämligt lär ock här bli högsta, ty medaljören kände knappt till utseendet den berömda mannen». För frånsidesbilderna har E. också ibland haft förlageteckningar att gå efter. Detta gäller sålunda Svenska akademiens medaljer över A. Celsius (1802), Joh. Lilliehöök (1812), Johan Skytte (1813) och N. Rosén von Rosenstein (1814), vilkas reverser E. utförde efter skisser av resp. Masreliez, Sergel och Grandel. Efter allt att döma har E. även i många andra fall arbetat ut sina frånsidesscener med anledning av andras bilder. I vissa fall veta vi bestämt, att E. utfört sina porträttbilder efter sittning. Detta gäller t. ex. de år 1800–01 graverade medaljerna över kartografen friherre S. G. Hermelin och talmannen Erik Andersson. Dessa porträtt ha i stil och utförande många gelikar inom E:s produktion, och vi ha rätt att förmoda, att denna grupp representerar E:s egen stil. Det utmärkande för hithörande medaljbilder är, vad man under 1800-talet kallade en viss »vardaglighet i uppfattningen», och vad vi skulle vilja kalla en realism, som är obunden av samtidens klassicism och idealisering. E:s ansikten med sina många mot varandra lutande ytor, skarpa linjer och djupa fåror verka mindre vaxmodellerade än skurna och då snarare i trä än i stål. De av E:s medaljporträtt, som äro Sergelkopior, utgöra genom sin slutna, fasta komposition, sina släta, lugna ytor en stark kontrast till dessa. Realismen hos bilderna ger dock i allmänhet icke liv åt modellerna. En viss uttryckslös träaktighet är icke ovanlig hos E:s verk. E:s vardaglighet väjer icke för de socialt högtstående. Hos hans bilder av Gustav IV Adolf och Karl XIII spanar man förgäves efter varje form av apoteos eller panegyrik, som den tiden eljest hörde till det oundvikliga hos fursteporträtten. Då vi väl känna dessa modeller, ger det en viss kontroll på hans bilders dokumentariska värde, när Gustav IV Adolf på bilden från 1808 ger intryck av stel enfald och Karl XIII på medaljer från c:a 1804–10 verkar torr gubbe. E:s frånsidesbilder ha påfallande ofta blott inskrifter, med en i allmänhet mycket väl utförd blom- och bladkrans som dekorativ inramning. Många av hans frånsidesfigurer äro så tafatta och klumpiga, att man får det intrycket, att konstnären, just i medvetandet om sin oförmåga att modellera figurscener, så långt som möjligt sökt begränsa reversernas utsmyckning till inskrifterna, vilka han som duktig stålgravör kunde utmärkt väl gestalta. Undantag finnas emellertid, där E. visat förmåga att ge de symboliska gestalterna en rank och fast hållning. Som exempel kunna nämnas medaljerna över kronprinsens besök på rådhuset i Stockholm (1791) och över slaget vid Hogland (1789). Det är dock synnerligen troligt, att E. här haft stöd av någon framstående konstnärs ganska detaljerade skiss (Masreliez?). Så långt vi känna E:s konst, synes den inte visa större förskjutningar. Hans tidigare arbeten ådagalägga tekniska brister och otillräcklig konstnärlig utbildning, och hans senare år visa en viss avmattning. Inströdda i hans oeuvres märkas icke sällan ganska dåliga verk, som kanske ha sin förklaring i överhopning av arbete. Från 1780-talets slut, då han når sin konstnärliga mognad, och fram till sin död är han sig hela tiden ganska lik, hela tiden med den ojämnhet som har sin grund i beroendet av olikartade förebilder. På denna tid fördela sig en rad medaljer, som i olika avseenden vittna om E:s förmåga på dess höjdpunkt: över slaget vid Hogland (1789), Kronprinsens besök på rådhuset (1791), Bellman (1794), Wilcke (1797), A. Lijdbergh (1799), med en utmärkt dekorativ inplacering av bilden emellan inskriften och ett blomster, R. Maclean (1801), Beata Ebba Gyldenstoipe (1804; utan porträtt med en verkningsfullt enkel bild, en lilja, och en gripande inskrift: »Hastigt försvunnen»), P. Dubb (1806) – en ståtlig och fin bild, säkerligen E:s bästa medalj –, Gustav IV Adolf (1808), bröderna Ramsay (1811) och Carl Mörner (1818).

Bouppteckningen efter E. visar någon brist och avslöjar ett ganska torftigt hem, men han lyckades dock hålla familjens sociala standard uppe. Den ende sonen blev kapten och dottern gift med en komminister. E. hade tydligen sin verkstad i hemmet och förvarade där bl. a. en »ställning till porträtters avritande».

Författare

N. L. Rasmusson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Skön konst (ansökan från E. till K. M:t 26 febr. 1785, 1816 och 1S20), Bergshammarsainl. (brev från D. G. Nescber 1800–01 till friherre J. G. Sack), brev 5 juli 1703 i Eriksbergsarkivet, RA; D. G. Nescher, Beskrifning öfver enskilda personers minnespenningar, 1–3 (handskr., sign. D. 201), brev från J. P. Lindh till N. M. Lindh 5 dec. 1816 (L. 18:1–8), KB; Akademiens för de fria konsterna dagbok 11 okt. och 7 nov. 1701, 30 maj 1801 och 21 jan. 1803, i akademiens arkiv; Svenska akademiens protokoll 1801, 15 april 1802, 1803—04, 1809, 1812, 15 juni och 15 juli 1813, 5 maj 1814, i akademiens arkiv; HA:s protokoll 1786–92, HA :s bibliotek; taxeringslängd för stadens västra del 1775, mantalslängd 1790–1820, bouppteckn. efter E. 15 mars 1821, SSA. – Bref från Leopold till J. Lindblom (Samlaren 1889), s. 32 f.; Upfostrings-sälskapets tidningar 15 nov. 17S4, 24 okt. 1785. – E :s verk äro beskrivna i: B. E. Hildebrand, Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, 1–2 (1874–75); B. E. Hyckert & V. E. Lilienberg, Minnespenningar öfver enskilda svenska anan och kvinnor (Numismatiska meddel., 17, 1905—15; med illustrationer). – A. Bouclier i Procés-verbaux de la societé frangaise de numismatique (Revue numismatique 1909, s. XXIII f. och 1914, s. XXXIV ff.) ; C. Bichhorn, [Karl Enhörning] (Nord. familjebok, 4, l:a uppl. 1881) ; G. Galster, Danske og norske Medailler og Jetons ca. 1533–ca. 17SS (Khvn 1936), s. 366 f.; E. Hultmark, Akademiens för de fria konsterna utställningar 1794–1887 (1935), s. 81; L. Looström, Den svenska konstakademien under första århundradet af hennes tillvaro 1735–1835 (1887–91), s. 497; E. Lundmark, Sergel och den svenska medaljkonsten (Konsthist. sällskapets publikation 1921), s. 68 ff., 73 ff., 82 ff.; National-musei skulptursamling. Beskrivande katalog (1929), s. 40; N. L. Rasmusson, Kröningspenningar till bondeståndet (Fataburen 1940), s. 81 t.; dens., Kungl. myntkabinettet, Stockholm 1947 (Nord. numismatisk årsskr. 1948), s. 162, 164; M. G. Schybergson, H. G. Porthan, 2 (Hfors 1911), s. 463; H. Schiick, Kgl. vitterhets historie och antikvitets akademien, 6 (1943), s. 196, och 7 (1943), s. 427 f.; B. Thordeman, Svensk medaljkonst, 2 (Almanack för alla 1935), s. 167; N. H. "Weinwich. Maler-, Billedhugger-, Kobberstik-, Bygnings- og Stempelskiferer- Kimstens Historie i Danmark og Norge (1811), s. 236.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Carlsson Enhörning, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16194, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. L. Rasmusson.), hämtad 2019-10-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16194
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Carlsson Enhörning, urn:sbl:16194, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. L. Rasmusson.), hämtad 2019-10-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se