Meriter

3. Sven Benedicti Cameen, den föregåendes son, f. 11 juli 1667 i Köla, d. 6 juli 1729 i Västerås. Genomgick Karlstads skola och' gymnasium från '1678; student i Uppsala 10 sept. 1685; disp. 8 juni 1689 (De Charybdi septentrionali dissertatio; pres. P. Lagerlöf); skulle 1 apr. 1691 ha disputerat (De theologia christiana schediasma; pres. J. Bilberg), men disputationen inhiberades; disp. 7 nov. 1691 (Macedonicse et Romanas potentiae comparatio; pres. E. Obrecht); fil. magister 10 dec. 1691; företog en studieresa genom Tyskland, Holland och Danmark 1695—98. Prästvigd av sin fader i Karlstad 1698; pastorsadjunkt i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm 1698; e. o. hovpredikant 1700; e. o. assessor i hovkonsistorium 20 juni 1700; andre predikant vid drabantkåren 13 maj 1701; hovpredikant 1701; pastor vid livgardet 11 juni 1703; v. överhovpredikant och fältsuperintendent 11 juli 1703; förste predikant vid drabantkåren 30 juli 1703; kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm 24 apr. 1704; ledamot av kommissinen angående klagomål mot fältpredikanten T. Crüger i Riga för pietism 8 apr. 1707 (enl. K. brev 9 juni 1704 och 20 sept. 1705) —,13 maj 1708; bevistade utskottsmötet 1710 samt riksdagarna 1719, 1720, 1723 och 1726—27 och var därunder bl. a. ordförande i prästeståndets utskott för skolordningen 1719 samt ledamot av sekreta utskottet 1719, 1720, 1723 och 1726—27, av sekreta deputationen 1720, av privi-legiedeputationen 1720, av utskottet angående hertigen av Holstein 1720, av deputationen angående rådsprotokollen 1723, av deputationen angående differenserna mellan Göteborg, Uddevalla och Värmlands bergslag 1723, av urskillningsdeputationen 1726—27 samt av bergsdeputationen 1726—27; uppförd å förslag till pastor primarius 13 aug. 1711; pastor primarius i Stockholm 30 apr. 1718; uppförd å tredje förslagsrummet till biskop i Karlstad 6 juni 1722; ledamot av riksens ständers kommission för överseende av kyrkolagen okt. 1723 samt av kommissionen för rannsakning rörande religiösa sammankomster i Sickla 23 okt. 1723—7 mars 1726;; biskop i Västerås 13 apr. 1725 (tillträdde 1726). Teol. doktor vid Ulrika Eleonoras kröning 19 mars 1719.

Gift 16 mars 1705 med Helena Cederström, f. 29 apr. 1690, d. 1 jan. 1753, dotter till biskopen Karl Carlsson i Västerås.

Biografi

Vid inskrivningen som student i Uppsala hade C. förenklat det latinska fädernenamnet till Caméen. Måhända röjer sig redan häri en viss dragning till nyare åskådningar, och denna fick näring genom de båda lärare, vilkas undervisning han främst synes ha begagnat sig av, P. Lagerlöf och Johan Bilberg. När den senare på våren 1691 utgav sin avhandling »De theologia christiana», i vilken han angrep den rådande skolastiska terminologien och ville återföra teologien till skriften som sin källa, stod C: s namn på titelbladet somrespondent; och det mot Bilberg riktade teologhatet, som ledde till disputationens inhiberande och sedan, drev honom från universitetet, torde även i någon mån ha drabbat lärjungen, som skulle ha försvarat de förkättrade satserna. Hans fortsatta teologiska studier avsatte ingen vetenskaplig produktion, och det blev till den praktiskt prästerliga banan, han vände sig. Ett specialintresse, som han flitigt odlade under sin studieresa i utlandet och som han sedan synes ha hållit vid makt, var de orientaliska språken. Det var också han, som förskaffade Uppsala universitet dess, så vitt man vet, förste judiske språkmästare. Under vistelsen i Tyskland förde honom hans studier i beröring med Moses ben Aron från Krakau, en i Schweinfurt 1696 döpt jude, som efter sin omvändelse antagit namnet Johan Kamper, och han övertalade denne att följa med till Sverige. Det starka intresset för talmudisk forskning hade här redan förut framkallat försök att engagera någon lärd rabbin vid universitetet, och professor L. Normannus hade haft i uppdrag att söka förvärva någon till kristendomen omvänd jude som språkmästare. I den av C. rekommenderade Kamper fann Normannus nu den han sökte; Kamper anställdes vid universitetet att undervisa ungdomen i Talmud och rabbinsk litteratur och fortfor härmed till sin död 1716. Tydligen hängde hos C. intresset för judaica samman med den för tiden utmärkande ivern att göra proselyter bland judarna. Hans fader hade assisterat vid det stora judedopet i Tyska kyrkan i Stockholm 29 sept. 1681, vid vilket konungen, drottningen och ankedrottningen fungerat som dopvittnen; och det blev en upprepning i mindre format av denna celebra tilldragelse, då C. själv såsom fältsuperintendent på slottet Heilsberg i Ermeland, där Karl XII hade sitt högkvarter vintern 1703—04, döpte två judar, varvid konungen och prins Max av Würtemberg voro »höga vittnen».

För den riktning, C:s prästerliga bana tog, synes pastor primarius M. Iser haft en ej ringa betydelse. Det var han som, själv värmlänning, först knöt honom vid Storkyrkoförsamlingen och som, själv tidigare krigspräst, bidrog att föra in honom på samma väg. Som fältpräst följde C. Karl XII:s högkvarter efter övergången av Düna under tre år av det polska kriget och tillvann sig därunder konungens synnerliga förtroende; mot slutet av sin vistelse i fält var han sålunda Karl XII: s biktfader, jämte det att han tjänstgjorde som preses i fältkonsistorium. Utnämnd till kyrkoherde i Katarina, skyndade han till sin faders dödsläger och hann fram i tid för alt mottaga hans välsignelse. I de prövande tider, som följde, vann han i huvudstaden allmän aktning genom »välmening, redlighet och försiktighet». Redan 1711 uppsattes han på förslag till pastor primariusbefattningen, och då denna återigen blev ledig genom ä. M, Törlings död 4 febr. 1718, föreslogs omedelbart i konsistoriet, att man samtidigt med notificeringen av dödsfallet skulle drista föreslå C. till successor. Den närvarande ärkebiskopen M. Steuchius fann väl detta ej tillrådligt, men såväl han som övriga consistoriales önskade honom lycka och nådigt utslag hos K. M: t. Det blev också enhällig kallelse av konsistorium, magistrat och församling, och utnämningen följde inom kort, 30 apr. En kvistig formfråga blev det då, huru det skulle förfaras med presidiet i Stockholms stads konsistorium, innan G. tillträtt sitt ämbete. Prejudikat saknades, enär dittills alltid företrädarna efter vunnen befordran till andra ämbeten stannade kvar, tills den nye innehavaren avlöste dem, men frågan avgjordes nu så, att C. från och med aug. 1718 intog presidiet utan att avvakta nådårets slut. Banden med den värmländska hembygden voro emellertid icke slitna, och när superintendenturen i Karlstad 1722 blev ledig, uppfördes C. på förslaget, »såframt han denna transport skulle själv önska». Själv var han icke heller obenägen att intaga sin faders och farfaders ämbete, men det blev .löns Steuchius, den senare ärkebiskopen, som utnämndes. I stället blev C. efter sin gamle, vän Isers död befordrad till biskop i Västerås 13 apr. 1725, ehuru han på förslaget blott innehade tredje rummet (med 18 röster). Först i maj 1726 flyttade han från Stockholm, vars konsistorium beklagade mistningen av en så »mogen, foglig och kär preses»; även avskedet från församlingen beskrives som rörande. I Västerås stift hann C. icke sätta några spår; under ett helt år vistades han borta vid riksdagen 1726—27, och hans död 6 juli 1729 inträffade efter ett långsamt avtynande.

En märklig, djupt ingripande insats i svenskt kyrkoliv, har C. gjort som en av upphovsmännen till det s.k. konventikelplakatet. Mot slutet av 1600-talet hade pietismen nått Sverige, och i Stockholm framträdde den i sin utpräglade form med konventiklar av lekmän från 1702. Rörelsen höll sig vid liv trots konsistoriets förbud, Karl Xll:s från Lupec 1706 utfärdade straffedikt, rådets »åtvarning» 1713 m. fl. åtgärder. Men det var först efter 1718 och enväldets fall som den, med det vaknande behovet av större religiös frihet, blev en verklig makt i huvudstadens liv. C. hade under sin utländska resa trätt i personlig beröring med Spener och påverkats av honom; såsom kyrkoherde i Katarina tog han 1712 Elias Wolker, en tid ledare av Stockholmspietismen, i försvar i konsistoriet; men han fördes alltmer till att i rörelsen, sådan denna gestaltade sig, se ett upplösande svärmeri, mot vilket det gällde att värna kyrkan. Såsom preses i Stockholms stads konsistorium kom han att gång på gång handlägga frågor om »olovliga sammankomster»; själv intygade han (19 juni 1721), att i hans församling »icke av sådant höres, så mycket honom veterligt och kunnigt är», och i enlighet med sin läggning uppträdde han synnerligen hovsamt. Emellertid väckte en konventikel, som hölls i Sickla 24 och 25 aug. 1723, så mycken uppståndelse, att K. M:t tillsatte en särskild kommission av jurister och präster för att undersöka, vad som förekommit, och i denna var C. den främste av de fyra prästerliga ledamöterna. Kommissionen höll icke mindre än ett fyrtiotal sammankomster nov. 1723—apr. 1725. Under det att dess flertal med ordföranden, presidenten, sedermera riksrådet Gustav Bonde i spetsen höll de anklagade om ryggen och förordade en viss konventikelfrihet, avgav, minoriteten, bestående av C. och kyrkoherden i Klara Jöran Nordberg, ett yttrande i alldeles motsatt riktning. Väl borde det vara tillåtet för husfadern att med barn och tjänare förrätta andakt i hemmet, att om söndagarna höra efter, vad husfolket lärt av predikan, och förmana det till sorgfällighet i sin kristendomskunskap. Det kunde ock vara tillåtet för en god vän, som tillfälligtvis kommer till en annan, att »begynna en gudelig och uppbygglig diskurs». Men som otillåtlig borde stämplas en sammankomst, »som består av många, men olika stånds personer, de där eljest hava varken skyld-skap eller bekantskap eller kommers sins emellan, utan träda allenast tillhopa vissa förelagda tider och stunder att taga sig en särskild andakt före». Emot en vidsträcktare konventikelfrihet andrages, att sådana sammankomster äro obehövliga, att irriga meningar äro oskiljaktiga från dem och att de alstra förakt för predikoämbetet, den offentliga gudstjänsten och nattvarden. Yttrandet slutar med en hemställan, att de gällande förordningarna »måtte obrottsligen hållas och. efterlevas och snarare skärpas än lindras». Eet blev detta yttrande av C. och Nordberg, som i allt huvudsakligt kom att ligga till grund för det 12 jan. 1726 utfärdade s. k. konventikelplakatet. Genom sitt uppträdande i denna fråga är C. i hög grad medansvarig för det tryckande band, som i mer än ett århundrade kom att vila över det religiösa samlivet inom den svenska kyrkan. Med all sin personliga »fromhet, foglighet och ljuvlighet» var han för djupt rotad i det svenska 1600-talets auktoritetsstarka kyrkliga fostran och ordning, för att hans uppfattning skulle lämna rum åt lekmännens religiösa myndighet och aktivitet.

Författare

Rurik Holm.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Macedonicaa et Romanse potentiaa comparatio, dissertatione historico-politicä. Upps. 1691. 12: o 4 bl., 35, (1) s. (Diss., prass. E. Obrecht, auctor & resp. C.)

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., rådsprot. (yttranden i Sicklamålet), Stockholms stads konsistoriums prot., hovkonsistoriets prot., hov- och fältkonsistoriets handl. samt Västerås domkapitels underd. skrivelser, allt i RA. — Sv. prästeståndets protokoll från år 1719, utg. av C. G. Wahrenberg, 1—2 (1921—22); likpredikan över C. av A. Kalsenius 31 aug. 1729 (1730); C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 2:1—2 (1908—09); A. Hildebrand, Clerus Holmi-ensis (manuskr., KB); H. Levin, Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686—1782 (1896); C. G. Malmström, Smärre skrifter rör. sjuttonhundratalets historia (1889); A. O. Rhyzelius, Episcoposcopia sviogothica (1752); H. Valentin, Judarnas historia i Sverige (1924); A. Westén, Sv. kongl. hof-clenciets historia, 2 (1801).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Benedicti Cameen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16336, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rurik Holm.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16336
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Benedicti Cameen, urn:sbl:16336, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rurik Holm.), hämtad 2024-04-26.