Meriter

Colin Campbell, f. 1/11 juni 1686 i Edinburg, d. 9 maj 1757 i Göteborg. Son till John Campbell, »un des secrétaires au grand sceau de Sa Majesté et solliciteur et agent. pour la ville d'Edin-bourgh la capitale d'Ecosse». Vistades några år i Ostindien och genomreste landet från den ena kusten till den andra; delägare i kejserliga ostindiska, kompaniet i Osten-de; deltog i startandet av den under firma Henrik König & c: ie (senare König, Campbell & c: ie och König, Tham, Campbell & c:ie) 14 juni 1731 privilegierade ostindiska handeln; naturaliserad som svensk adelsman 14 juni 1731 men tog ej introduktion på riddarhuset; en av direktörerna i det ostindiska handelsföretaget eller svenska ostindiska kompaniet från 1731 till sin död; ministre plénipotentiaire till kejsaren av Kina, Stor Mogul och andra asiatiska furstar 15 nov. 1731; deltog i kompaniets expeditioner febr. 1732—aug. 1733, febr. 1735—juli 1736 och dec. 1737—juli 1739; erhöll kommerseråds titel. RNO 1753. Gift med Elisabet Clarges.

Biografi

De vinster, som tillföllo delägarna i de engelska och holländska ostindiska kompanierna, kunde ej annat än locka till tävlan, men dessa företags monopolrättigheter gjorde, att direkt konkurrens ej kunde öppnas i deras hemland. Kapitalet och den personliga företagsamheten tvungos därför att söka sig till andra riken, då de ville göra sig delaktiga av den ostindiska handelns förmåner. Mest känt av de konkurrensföretag, som så tillkommo, är det kompani, som på 1720-talet under kejsarens beskydd startades i Ostende men till följd av sjömakternas påtryckningar suspenderades 1727 och upphävdes 1731. Sedan gammalt har man velat spåra ett direkt samband mellan Ostendekompaniets upplösning och det uppsving, som den ostindiska handeln omedelbart efter denna händelse vann i Danmark och Sverige. I det sistnämnda landet hade planer på direkt handelsförbindelse med den bortre Orienten diskuterats sedan 1720-talets början men närmade sig förverkligandets stadium,först då köpmannen Henrik König i Stockholm år 1729 som representant för ett konsortium av in- och utländska kapitalister utverkade pass för tvenne fartyg, som skulle segla till Ostindien. Då emellertid regeringen på grund av kanslikollegiets fruktan för förvecklingar med sjömakterna ej lämnade allt det understöd, som önskades, råkade företaget i stockning. Tanken fick dock ej förfalla. Vid den 1731 sammanträdande riksdagen vände sig intressenterna till ständerna, och hos dem övervägde önskan att,göra. riket delaktigt av den långväga och direkta handelns allmänt erkända fördelar över farhågorna för diplomatiska svårigheter.

Vid denna tid är det, C. framträder i det svenska ostindiska kompaniets historia. Om hans föregåenden känner man så gott som intet. Hans franska brevstil röjer, att han fått en vårdad uppfostran och tillägnat sig tidens förfinade uttrycks- och umgängessätt. Av de ovan meddelade uppgifterna framgår ju ock, att han förvärvat personlig förtrogenhet med Ostindien och hoppats kunna göra denna fruktbärande genom deltagande i Ostendekompaniet. Sedan detta suspenderats, har han uppenbarligen sökt finna en annan utväg för realiserandet av sina planer och därvid även kommit altt rikta sin uppmärksamhet på vårt land. Själv berättar han 1731, att han länge tvekat, innan han »fattade beslutet att försöka denna plan i Sverige». Tidpunkten låter sig närmare bestämmas. Sina projekt utvecklade C. under samråd med en ung svensk, den sedermera i det svenska ostindiska kompaniets historia så djupt ingripande Niklas Sahlgren, vilken under sina studieresor uppehöll sig i Holland och Flandern. Då Sahlgren 1729 återvände till hemlandet, har sålunda dessförinnan ett initiativ från C:s sida mött de svenska planerna. Huruvida han redan 1729 stått bakom dessa, är emellertid omöjligt att avgöra, då König envist vägrade att uppgiva sina med-intressenter. Vi måste därför nöja oss med att konstatera, att C. 14 juni 1731 eller samma dag, som handelshuset Henrik König fick oktrojen på den ostindiska handeln, naturaliserades som svensk adelsman. På så sätt blev han oförhindrad att inträda i det nya företaget såsom en av dess direktörer. Tills vidare hade ledningen sitt säte i Stockholm. Den svenska ostindiehandeln väckte som bekant mycken opposition inom landet, ty hur väl än den långväga fraktfarten och de direkta inköpen »ur första handen» överensstämde med den härskande merkantilismens älsklingsteser, var dock den tillämnade importen av främmande manufaktur- och lyxvaror svår att förena med dessa. Och därtill kom den konkurrensavund, som från de stora utländska kompaniernas sida mötte det nya företaget och än mer skärptes av den mer eller mindre berättigade misstanken, att detta endast var en beslöjad fortsättning av det lyckligt undertryckta Ostendekompaniet eller en skyddande förklädnad för egna landsmäns konkurrens. C. säger sig ha motsett personliga obehag både i sitt gamla och i sitt nya hemland och klagar över mot honom riktade intriger både utomlands och i Sverige. Men han kunde också glädja sig åt att i det sistnämnda landet ha funnit »flera av de mest upplysta och mest patriotiska män, som fått smak för mina förslag och fattat den bästa tanke i världen såväl om dessa som om min person». Med oförtruten iver grep han sig an med uppgiften att bemöta alla invändningar och vederlägga de i utlandet cirkulerande ofördelaktiga ryktena om det nya företaget. I sådant syfte inledde han bl. a. med envoyén J. F. Preis i Holland en brevväxling, vilken antog en alltmer förtrolig karaktär och efter ett personligt sammanträffande vid ett besök i Holland 1740 ledde till ett verkligt vänskapsband. C. synes också ha haft en direkt andel i tillkomsten av den broschyr, som först trädde i bräschen för de ostindiska, handelsplanerna, den av Joh. Arckenholtz författade, veckovis utkommande skriften »Otroliga nya tidender eller correspondence öfwer de nya swenska handels projecter» (1731).

Framför allt gällde det emellertid att nu övergå från förslag och diskussioner till handling. C. hade enligt egen uppgift under förberedelserna avgivit ett löfte om utrustandet av en ostindie-farare 1731 och minst en året därpå. Anskaffandet av erforderligt kapital synes ha gått lätt nog. Man valde den primitiva formen, att privilegieinnehavarna inbjödo hugade spekulanter att tillsammans med dem sammanskjuta medlen till utrustandet av varje särskild expedition. Redan före utgången av år 1731 låg skeppet Friderious Rex Svecise segelfärdigt i Dalarö. C. hade tidigt bestämt sig för att medfölja på den första expeditionen och begav sig vid årsskiftet ned till Göteborg, där han för framtiden skulle få sitt hem. Den 5 febr. 1732 kunde han lyfta ankar som förste superkargör på Fridericus Rex. En K. resolution av 11 nov. 1731 befallde kapten och besättning att visa honom hörsamhet och lydnad, och en K. fullmakt som svensk minister hos kejsaren i Kina och andra asiatiska furstar gav ett förstärkt och som det skulle visa sig välbehövligt skydd åt hans person. Man kom lyckligt fram till Kanton och återvände med full last, men konkurrensavunden hade vakat i den främmande hamnen. Efter vad det vill synas hade den även fått ytterligare näring genom en missnöjd styrmans prat, som gav liv åt tvivlet om företagets svenska karaktär. Angivelser ingingo till den holländska regeringen på Java, och dessa voro av den art, att en eskader utsändes, som förde C. och hans skepp till Batavia. Då alla papper voro klara och C. energiskt hävdade sina rättigheter som diplomat, måste man väl genast under ursäkter släppa sitt byte, men den gynnsamma passadtiden hade gått förlorad. Först efter svåra lidanden för besättningen kom man till Norge, där nytt folk intogs i de dödas och sjukas ställe, och nådde i aug. åter Göteborg. Vinsten blev lysande, 54 procent på det insatta kapitalet. Övervåldet föranledde diplomatiska steg, som ivrigt pådrevos av C. genom brev och inlagor, däribland en ganska utförlig berättelse om resans förlopp. Någon ersättning synes ej ha uppnåtts, men en viss upprättelse gavs dock, i det angivaren straffades. Så snart affärerna tilläto det, begav sig C. till Stockholm för att uppvakta konungen och drottningen. Vid hovet mottogs han med ett erkännande, som fyllde honom med den största tillfredsställelse, och bar sedan som ett yttre vedermäle av den kungliga nåden kommerseråds titel.

C:s fortsatta historia, för så vitt den skymtar i våra knapphändiga källor, är i allt väsentligt kompaniets: Porto Nuovo-saken, ett par nya, ostindieresor, den fortsatta polemiken om företagets nationalekonomiska berättigande, inlagor till myndigheterna och ständerna, konkurrensen om oktrojen vid dess utlöpande och dess förnyande efter skarpa strider 1746, en aktieteckning 1753, som utbytte sammanskotten mot en ständig fond men gjorde kompaniet slutet, höga dividender och en och annan motgång, särskilt genom skeppsbrott, teckna de yttre konjunkturerna. Att återberätta allt detta kan här så mycket mindre komma i fråga, som C: s personliga insats, sedan grunden lagts och formerna stadgats, helt naturligt blir alltmera, dold idet kollegiala samarbetet. Bland de män, som i detta stodo vid hans sida, bör kanske främst från 1737 nämnas Niklas Sahlgren. Om hans egen fortsatta stora andel i särskilt den organisatoriska och kommersiella ledningen råder intet tvivel. Hans brevväxling med Preis visar, att han väl med styrka sökt hävda kompaniets rättigheter mot alla övergrepp från de utländska konkurrenternas sida men samtidigt förstått att avtrubba motsatserna genom att vårda personliga förbindelser, som han anknutit redan under sin korta fångenskap i Batavia.

I sin nya hemstad intog C. en allmänt aktad ställning. För sina landsmän synes han ha utgjort en sammanhållande medelpunkt. En tid stod hans broder Hugh Campbell vid hans sida som en av kompaniets direktörer men lämnade 1745 landet, oaktat han liksom C. beredvilligt naturaliserats. Med Alexander Blackwell upprätthöll C. förbindelser, och den ovan nämnde köpmannen Robert Campbell kallar han sin gamle vän. Han ställde sig i spetsen, då det gällde att skaffa de vid kompaniet anställda engelsmännen och skottarna åtminstone en viss religionsfrihet (K. brev 27 aug. 1741) liksom vid stiftandet av en engelsk-reformert församling i Göteborg (1747). Personligen drabbades han av den svåra sorgen att förlora alla sina barn, av vilka det sista, en lovande yngling, dog som student i Oxford 1744. I övrigt är ganska litet känt om hans enskilda förhållanden. Han. ägde Sävenäs utanför Göteborg, och hans bouppteckning uppvisar ett överskott på omkr. 77,000 dlr smt, vartill måhända, kom i utlandet placerad förmögenhet. En gåva av 3,000 dlr till Göteborgs barnhus har skaffat honom ett rum bland stadens donatorer. Under sina sista år var han sjuklig. Hans hustru vistades vid hans död 1757 i England. Aderton år därefter uppsattes på hans grav i Göteborgs domkyrka ett ståtligt, av L'Archevesques utfört monument, på vilket den unge J. T. Sergel arbetat. Det har emellertid gått förlorat vid domkyrkans brand.

Författare

B. BOËTHIUS.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Skrivelser till kommerskollegiet från ostindiska kompaniets direktörer, biographica, handel och sjöfart: ostindiska kompaniet samt C:s brev till J. F. Preis, Hollandica, allt i RA; J. A. C. Hellstenius, Bidrag till. svenska ostindiska compagniets historia 1731—1766 (1860); H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under frihetstiden (1919) och under gustavianska tiden (1922); dens., Göteborgs donatorer, 1 (1911); G. Göthe, Johan Tobias Sergels skulpturverk (1920); J. F. Nyström, De svenska ostindiska kompanierna (1883); E. Olán, Ostindiska compagniets saga (1923). — Se i övrigt: Minnesverser över C. bl. a. av J. G. Cederbourg (1757).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Colin Campbell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16347, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16347
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Colin Campbell, urn:sbl:16347, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-25.