Eduard Henrik Carleson

Född:1820-11-16 – Klockrike församling, Östergötlands län (på Valstad)
Död:1884-04-01 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Justitieråd, Justitiestatsminister


Band 07 (1927), sida 441.

Meriter

3. Eduard Henrik Carleson, den föregåendes sonsons son, f. 16 nov. 1820 på Valstad i Klockrike socken, d. 1 apr. 1884 i Stockholm. Föräldrar: överstelöjtnanten Jakob Edvard Carleson och Liboria Fredrika Eleonora Harmens. Student i Uppsala 4 dec. 1838; avlade examen till rättegångsverken 1 juni 1841. E. o. kanslist i justitierevisionsexpeditionen 5 juni 1841; auskultant i Svea hovrätt 10 jan. 1842 (ed 11 jan.); e. o. notarie därstädes 14 jan. 1842; v. auditör vid Kalmar regemente 10 febr. 1842—1847; v. notarie i Svea hovrätt 28 sept. 1843; e. o. kanslist i kammarrätten 6 okt. 1843; e. o. tjänsteman i riksbanken 6 juni 1844—25 maj 1848; tf. kopist i justitierevisionen 14 sept. 1844; upprepade gånger tf. fiskal och tf. advokatfiskal i riksbanken 1844—47 (första förordnandet 11 dec. 1844); biträde vid Svea hovrätts fiskalexpedition 13 jan. 1845; e. o. fiskal i Svea hovrätt 30 maj 1845; förordnad att förvalta domarämbetet, 1—30 juni 1846 inom Färentuna, Sollentuna, Danderyd, Åker och Värmdön 29 maj och 29 juni 1846 samt 17 aug.—30 sept. 1847 i Sotholm, Öknebo och Svartlösa 9 aug. 1847; fiskal i Svea hovrätt 26 febr. 1847; upprepade gånger förordnad att som adjungerad ledamot i Svea hovrätt förestå rotel (första förordnandet 11 jan. 1848); uppförd å andra förslagsrummet till assessor i Svea hovrätt 28 sept. 1849; bevistade samtliga riksdagar 1850—66 och var därunder ledamot av lagutskottet 1850—51 och 1853 —54 och av konstitutionsutskottet 1856—58; assessor 22 maj 1850; tf. byråchef i justitiestatsexpeditionen 12 juli 1858; expeditionschef där- städes 4 nov. 1859; justitieråd 4 dec. 1860—4 maj 1874; ordförande i Nya Trollhätte kanalbolag 31 dec. 1868—15 aug. 1874; ledamot av riksdagens första kammare för Kalmar län 1874—84 ocb var därunder ledamot av talmanskonferensen 1876—77 ocb 1879—83, v. talman 1878 ocb kanslideputerad 1878; justitiestatsminister 4 maj 1874—11 maj 1875; ånyo justitieråd 14 maj 1875. RNO 1860; KNO 1866; KmstkNO 1874; jur. hedersdoktor vid jubelfesten i Uppsala 6 sept. 1877.

Gift 13 okt. 1863 med Marie Louise Aurore Arfwedson, f. 18 aug. 1845, d. 2 apr. 1916, dotter till grosshandlaren John Edvard Arfwedson.

Biografi

C. var en skarp jurist och. en skicklig ämbetsman och avancerade snabbt och säkert på den juridiska banan. Sedan han under en tid förestått det byråchefsämbete inom justitiestatsexpeditionen, vartill hörde att bereda och i högsta domstolen föredraga frågor om stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av lagar och författningar, utnämndes han till justitieråd (1860), i vilken befattning han, med ett kortare intermezzo, kvarstod till sin död. Såsom ledamot av ståndsriksdagarna alltifrån 1850 framträdde, han huvudsakligen vid behandling av lagfrågor, där han yttrade sig med klarhet och skärpa och ofta med anläggande av humana synpunkter. Så t. ex. reserverade hån sig 1854 i lagutskottet mot dess avstyrkande av väckt förslag, att landsförvisningsstraffet för avfall från den evangeliska läran skulle upphävas; straff för avvikande religiösa meningar vore enligt hans mening »oförenligt med både kristendomen och förnuftet». När det gällde adelns privilegierade ställning, var han emellertid vanligen att finna bland, de moderna kravens motståndare, så i fråga om forum privilegiatum (1851) och självskrivenhetens utbytande mot representation inom adeln (1858).

Några år efter representationsreformen valdes C. till ledamot av första kammaren för Kalmar läns norra landstingsområde och kvarstod i denna egenskap till sin död. Redan under den första riksdagen (1874) lät C. förmå sig att vid Axel Adlercreutz' avgång och Louis De Geers vägran att rycka in åtaga sig justitiestatsministerämbetefc i den för övrigt oförändrade ministären. Det ansågs med rätta som en uppoffring av C. att lämna sin lugna plats i högsta domstolen för att intaga platsen som statsrådets främste man. Det som förmått honom därtill torde i främsta rummet ha varit önskan att undvika en lantmannaministär, vilken han ansåg som en riksolycka, och han betraktade säkerligen sin uppgift som endast interimistisk. Situationen var nämligen allt annat än lyckobådande. Den ministär, vari C. inträtt och som efter sin tongivande ledamot, civilministern Axel Bergström, ofta kallats den Bergströmska, låg sedan åratal i skarp strid med lantmannapartiet, enkannerligen dess ledare Arvid Posse, och även i första kammaren hade den att bekämpa en energisk opposition. Den s. k. konstitutionella konflikten var under uppseg-ling, föranledd av riksdagens i gemensam votering fattade beslut att indraga presidentposten i kommerskollegium och regeringens, med C:s samtycke vidtagna, åtgärd att trots detta anbefalla statskontoret att upptaga anslaget till kommerskollegium till oförändrat belopp (1874). Därtill kom, att regeringen var inom sig söndrad och att några efter riksdagens slut skedda ombyten inom statsrådet ytterligare markerade dess heterogena sammansättning. I den viktiga frågan om grundskatternas avskrivning stod C, som var en bestämd motståndare härtill, i avgjord motsats till ministärens gamla medlemmar, som under Adlercreutz' tid tämligen tydligt givit på hand, att de ville acceptera 1873 års kompromiss, och även gått i författning om utredningar i detta syfte. I denna situation gick ministären att möta 1875 års riksdag. Oenigheten inom konseljen nådde sin kulmen, då till riksdagen skulle framläggas ett nytt härordningsförslag, grundat på en vidsträckt tillämpning av den allmänna värnplikten. Förslaget framtvingades av krigsministern E. O. Wei-denhielm men åtföljdes icke av något övergångsförslag och ej- heller av något förslag om grundskatternas avskrivning, såsom 1873 års kompromiss förutsatt. Vid ärendets behandling inom konseljen yttrade C, att han ansåg härordningsförslagets framläggande vara »för tidigt» och sålunda utsiktslöst, betänkligheter uttalades även av åtskilliga bland statsrådets övriga ledamöter, och finansministern friherre J. G. N. S. Åkerhielm avstyrkte formligen förslagets framläggande. Vid propositionens remiss (6 febr.) sökte C. visserligen lojalt överskyla oenigheten, som endast rörde tidpunkten, icke själva saken, och motivera den uppdelning, som gjorts mellan värnpliktsfrågan och grundskattefrågan, men om förslagets öde i riksdagen kunde han icke hysa det minsta tvivel.

Innan försvarsfrågan kom före, utbröt den väntade ministerkrisen, och C. var den, som gjorde början. Förhållandet var det, att Adlercreutz på riksdagen 1874 föreslagit ett tillägg till § 80 Regeringsformen, enligt vilket, i händelse genom särskild lag en annan grund för krigsväsendet än indelningsverket skulle läggas, ändring i sådan lag ej skulle kunna företagas utan av konung och riksdag samfällt. Då emellertid första kammaren ej fann ett dylikt stadgande betryggande för en härordning, som i motsats till indelningsverket var beroende av direkta anslag, avslog den förslaget, vilket hade till följd, att Adlercreutz avgick. I anslutning till denna av första kammaren hävdade uppfattning lät nu C. utarbeta ett nytt förslag till ändring i § 80, gående ut på att icke blott den nya härordningen skulle fastställas genom lag utan även de för dess tillämpning oundgängliga anslagen förbliva orubbade, till dess konung och riksdag gemensamt beslöto göra ändring däri. Men till stor föl-våning avslog första kammaren även denna gång den kungliga propositionen och antog just samma förslag, som den året förut förkastat. Utgången gav C. en välkommen anledning att befria sig ur den ohållbara situationen och ingiva sin avskedsansökan. Denna blev visserligen vilande, men sedan kommerskollegi ef rågan föranlett en omfattande ministerkris (»Bergsprängningen»), erhöll C. sitt avsked (11 maj), och när härordningsfrågan ett-par dagar senare (13 maj) kom till avgörande i riksdagen, fann sig C. befriad från den otacksamma uppgiften att gå i bräschen för densamma. Vid sin avgång rådde C. konungen att erbjuda justitiestatsministerposten åt Arvid Posse — en Posseministär var nämligen enligt den uppfattning, vartill C. numera kommit, ett oundvikligt ont, som man ju förr desto hellre borde underkasta sig, för att man sedan skulle få ro. Det blev emellertid icke Posse utan De Geer, som blev C: s efterträdare. Med den sistnämnde var C. förenad icke blott genom släktskap — C. var nämligen gift med De Geers systerdotter — utan också genom, nära vänskap, om också åsikterna ofta gingo i sär, särskilt rörande grundskatterna och' förhållandet till lantmannapartiet.

Även efter sin avgång ur ministären deltog C. i första kammarens arbete. Hans av saklighet och skärpa präglade inlägg gällde oftast lagfrågor,  t. ex. äganderätt till skrift (1877), förslag till ut-sökningslag (1877), inteckning i järnväg (1879), offentlighet vid underdomstolarna (1881), oäkta barns arvsrätt (1881). Han var även en auktoritet i formella frågor, t. ex. voteringspropositioner. Till införandet av statsministerämbetet (1876) ställde han sig avvisande, emedan »viljan och förmågan att vara den ledande och sammanhållande kraften i statsrådet icke skapas med ett namn och en rang». De Geerska ministärens betydelsefulla förslag, till förändrad reglering av skjuts väsendet (1878) stämplade han såsom »verkligen olycksdigert) och bekämpade det ivrigt, om ock under tydligt personligt obehag med hänsyn till sitt förhållande till ministärens främste man. Den hetsighet och lättretlighet, som enligt De Geer fanns hos C. vid sidan av en redbar och ridderlig karaktär, kom offentligen till synes en och annan gång under hans senare år, t. ex. då han om ett på 1882 års riksdag fattat beslut angående förordning om lapparna i Sverige och Norge förklarade, att det »icke överensstämde med rättvisans, moralens och hederns fordringar». Sista gången han lät höra sig i kammaren var under debatten om det Posseska härordningsförslaget (16 maj 1883), varvid han eftertryckligt varnade mot antagandet av förslaget, vilket han icke kunde finna för landet betryggande. Grundskatternas avskrivande var för honom liktydigt med »att för tillfredsställandet av fullkomligt oberättigade privata anspråk uppoffra eller bortskänka statens egendom». C. var vid den tiden en bruten man. Sedan han i aug. 1882 drabbats av en hjärnblödning, var han med undantag för korta mellantider urståndsatt att sköta sitt ämbete, och då detta föranledde besvärliga rubbningar i högsta domstolens arbetsordning, fann sig C. nödsakad att ingå till regeringen med anhållan om förtidspension. Med anledning härav framlade regeringen för riksdagen ett förslag om pension åt C., vilket tillstyrktes av statsutskottet och bifölls av första kammaren men ej hann slutbehandlas, innan döden kom emellan (1 apr. 1884).

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

berörande papper finnas i Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Just.-dep. handl. 22 maj 1850 (meritförteckn.), RA; Riddersk o. adelns prot.; Första kammarens prot.; nekrolog i Nya dagl. allehanda 1 apr. 1884; [W. Bergstrand], Polit. silhuetter, af Marcellus (1880); dens., Ministerskiftenas historia (1884); [L. Bygden], Upsala universitets 400-års jubelfest sept. 1877 (1879); Louis De Geer, Minnen (1892); Sveriges historia till vara dagar, utg. av E. Hildebrand & L. Stavenow, 13 (1925)



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eduard Henrik Carleson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16402, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-07-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16402
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eduard Henrik Carleson, urn:sbl:16402, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-07-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se