Meriter

Per Axel Henrik Cavalli, f. 31 maj 1852 i Agunnaryds församling, d. 9 apr. 1918 i Stockholm. Föräldrar: kaptenen Engelbrekt Joakim Adolf Henrik Cavalli och Katarina Kristina Granstrand. Elev vid Växjö h. elementarläroverk ht. 1862; avlade mogenhetsexamen därstädes 24 maj 1870; student i Lund 12 sept. 1870;. avlade examen till rättegångsverken 5 febr. 1873. Auskultant i Göta hovrätt 1 apr. 1873; e. o. notarie därstädes 8 apr. 1873; tjänstgjorde-vid häradsrätt sammanlagt omkring två år; biträdde kommittén förreglering av förvaltningen av statens fastigheter omkring sex månader; e. o. kanslist i justitiestatsexpeditionen 18 jan. 1875; e. o., kanslist i kammarkollegiet och e. o. kammarskrivare i kollegiets, första provinskontor 22 jan. 1875; tf. länsbokhållare i Malmöhus-län 1876; länsbokhållare därstädes 19 juli 1876; tf. landskamrer i omkring fyra år, bl. a. i en följd 1 mars 1879—12 juni 1882; kamrerare hos Malmöhus läns landsting 26 sept. 1881—1911; landskamrer 12 juni 1882—2 dec. 1905; ombudsman i Skånska inteck-nings-a.-b. i Malmö 1884—97 och ledamot i bolagets styrelse 1895-—191.1 (v. ordförande från 1900); revisor i civilstatens pensionsinrättning 1884, fullmäktig 1887; ledamot av kommittén angående nytt uppbördsreglemente 25 sept. 1886—11 maj 1887; ledamot av kommittén angående denaturering av sprit 1887; ledamot av styrelsen för Tidnings-a.-b. Morgonbladet 23 dec. 1887—1892; statsrevisor 1888 och 1889; ledamot av riksdagens första kammare för Malmöhus län 1890—1917 och var därunder bl. a. ledamot av bevillningsutskottet 1891—26 febr. 1910 (ordförande 1894—1910), valman för utseende av revisorer vid riksbankens avdelningskontor 1900—10, valman vid fullmäktigevalen 1904, ledamot av särskilda utskotten (i unionsfrågan) 1905 urt. 1—2, ordförande i tredje särskilda utskottet (ang. sjukkassor) 1910, ledamot av andra särskilda utskottet (ang. socialstyrelsen) 1912, kanslideputerad 1916—17 samt ledamot av talmanskonferensen 1917; ordförande i styrelsen för Hököpinge sockerfabriks a.-b. 1891—13 juni 1908; ledamot av styrelsen för Malmö—Trälleborgs järnvägs a.-b. 1891—96; ledamot av kommittén rörande bevillningsavgifter för utlänningar för konserter m. fl. föreställningar 21 juni 1892—27 jan. 1893; ledamot av kommittén angående utvidgning av arvs- och stämpelbeskattningen 24 maj—27 okt. 1893 och angående inkomstbevillning 24 maj 1893— 2 nov. 1894; ledamot av styrelsen för Trälleborg—-Rydsgårds järnvägs-a.!). 1893—22 juni 1896; ledamot av kommittén angående ersättning för skada, förorsakad av ämbetsman, 8 mars 1895—24 jan. 1896; v. ordförande i kommittén angående bevillningslagstiftningen 11 sept.—9 dec. 1895; ledamot av styrelsen för Skånska intecknings-a.-b. i Malmö 1895—1911 och av styrelsen för a.-b. Skånska handelsbanken 1896—1906; v. ordförande i kommittén angående den kommunala beskattningen 15 okt. 1897—18 maj 1900; ordförande i nämnden i Malmöhus län för reglering av rustnings- och roteringsbesvären 1898; en av stiftarna av Ma-skinfabriks-a.-b. Scania 1901 och ledamot av dess styrelse 26 jan. 1901—1907; ordförande i kommittén angående inkomstskatt och självdeklaration 18 juni—15 okt. 1901; ordförande i riksgäldsfullmäktige 1904—16; tillika inspektor för riksdagens bibliotek 1904—16; ledamot av styrelsen för Kungsgården Mariebergs a.-b. från 1904 och av styrelsen för Lindholmens verkstads a.-b. 1905— 08; v. ordförande i styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank 1905—17; ledamot av styrelsen för Sanct Eriks bryggeri-a.-b. 1905—29 sept. 1908 och av direktionen för Göta kanalverk 1905—17; ledamot av styrelsen för Nya ackumulator a.-b. Jungner 27 jan. 1906—29 sept. 1910 och av styrelsen för a.-b. Bergsunds intressenter 13 mars 1906—1912; delegerad vid underhandlingarna om handels- och sjöfartstraktat mellan Sverige och Tyska riket 1906; ledamot av kommittén angående lättnader i riksdagens arbete 20 sept.—13 dec. 1907; ledamot av styrelsen för Qvarn-a.-b. Tre kronor från 27 apr. 1909; ordförande i kommittén angående förändrad uppställning av riksstaten 18 sept. 1909—4 sept. 1910; ledamot av styrelsen för postsparbanken 1909 —16; ledamot av styrelsen för Motala verkstads nya a.-b. 1909—10 och av styrelsen för Reymersholms gamla spritförädlings-a.-b. 7 febr. 1910—4 jan. 1912 (ordförande 1910—11); ordförande i bränn-vinstrusten; sakkunnig angående statens och kommunernas skuldsättning 26 okt.—dec. 1914; en av stiftarna av Ackumulatorfabriks-a.-b. Tudor 1914 och ledamot av dess styrelse från 31 mars 1914; en av stiftarna av a.-b. Svenska finansinstitutet 1916 och ledamot av dess styrelse från 18 nov. 1916 (ordförande 1916); ledamot av styrelsen för a.-b. C. E. Johansson från 23 aug. 1917. RVO 1888; RNO 1891; KVO2kl 1894; KVO1kl 1898; jur. hedersdoktor vid Lunds universitet 29 maj 1903; KNO1kl 1904; KmstkNO 1907; innehade dessutom flera utländska ordnar. — Ogift.

Biografi

C. gjorde en snabb karriär på ämbetsmannabanan och blev vid endast 30 års ålder landskamrer i Malmöhus län. Både i denna egenskap och såsom kamrer i landstinget gjorde han sig känd för stor duglighet, och då han därtill med liv och energi slöt sig till den under 1880-talet mäktigt framträngande protektionistiska rörelsen, var det rätt naturligt, att han av länets landsting invaldes i första kammaren, där han sedan hade sin plats under en lång följd av år (1890—1917). Här fäste han snart uppmärksamheten på sig för sitt raska och oförfärade väsen, sin stora talegåva, sin slagfärdighet, i början kanske också för en viss affektation i uppträdandet. Redan under sin andra riksdag insattes han av den protektionistiska majoriteten i bevillningsutskottet, där han sedermera under många år skötte ordförandeklubban (1894—1910). Då han 1910 under pågående riksdag avsade sig detta ordförandeskap, blev han ostentativt avtackad i kammaren för den »oväld, skicklighet och kraft», varmed han fört klubban. Det var nog också i främsta rummet C: s verksamhet på denna post, som föranledde juridiska fakulteten i Lund att 1903 kreera honom till hedersdoktor.

C: s placering i bevillningsutskottet liksom även hans personliga läggning inriktade hans riksdagsverksamhet i alldeles övervägande grad på bevillningsfrågor samt därmed sammanhängande taxeringsfrågor och kamerala spörsmål. Främst kom härvid, särskilt under C:s första riksdagstid, tullfrågan; det torde utan överdrift kunna sägas, att C. var en av dem, som mest bidrogo till det nya systemets utformning i vårt land. Han intog alltid en klart protektionistisk ståndpunkt: 1891 uppträdde han mot en ifrågasatt sänkning av tullen å omalen spannmål, och 1899, då sänkning av tullen å omalen majs föreslagits, motsatte han sig detta och sökte bemöta det gängse talet, att tullarna ensidigt gynnade en minoritet, med den förklaringen, att »vi protektionister försöka bereda skydd åt alla, såvitt det kan ske, även åt mindretalet; vi försöka tillgodose den lilla näringen likaväl som den stora». Men å andra sidan var C. icke doktrinär, han var en habil och utpräglat realpolitisk natur, som förstod att jämka på principerna, när nya tidsförhållanden inträdde. Detta visade sig bl. a. vid riksdagen 1892, då Boströmska regeringen med anledning av den kraftiga stegringen av spannmålspriserna föreslagit en nedsättning av spannmålstullarna för en del av år 1892. Under debatten härom (2 mars) deklarerade sig C. som »moderat protektionist», dvs. han »önskade skydd, men icke mer än ett väl avvägt skydd för varje naturlig svensk näring», och han var alltså med om en viss tullreduktion, dock icke så långt som regeringen föreslagit. Två år senare (1894) motsatte sig C. i motsats till flertalet protektionister en motionsvis föreslagen höjning av spannmålstullarna till 1888 års belopp, och även 1895 intog han en moderat ståndpunkt i samma fråga under uttalande av förhoppningen, att det måtte vara sista gången på länge, som denna fråga skulle stå på dagordningen. Under diskussionen på samma riksdag om mellanrikslagens uppsägning förordade C. detta förslag, emedan »lagen i sin nuvarande form förlorat rätten att vara till». Då denna fråga två år efteråt (1897) revs upp genom motioner om förlängning av mellanrikslagens giltighet, fann C. anledning att gentemot Hans Forssell energiskt motsätta sig en sådan förlängning. Då riksdagen 1895 fattat sitt beslut om upphävandet, hade det inte varit fråga om »endast en revision», och skulle riksdagen, som »efter mogen prövning» intagit sin position, nu frångå denna, så skulle den, menade C, »lida ett moraliskt nederlag».

C. hade genom sin hållning särskilt i tullfrågan blivit persona gråta hos Boströmska regeringen, och han anlitades av denna i en mångfald kommittéuppdrag, som stodo i samband med den i följd av grundskatternas avskrivning nödvändiga omläggningen av skatteväsendet. Av särskild betydelse var härvid den befattning, han kom att taga med inkomstskattens införande i vårt land. Tidigare hade C. ställt sig avvisande mot därhän syftande yrkanden: så 1891 mot tanken att införa värnskatt, 1892 mot förslaget att införa progressiv beskattning i samband med en ny försvarsorganisation och 1893 mot projektet om självdeklaration vid beskattning. Sedan emellertid riksdagen 1901 i samband med den nya härordningens antagande begärt, att K. M:t till nästa riksdag skulle framlägga förslag om en progressiv inkomstskatt i förening med självdeklaration, och C. insatts i den kommitté, som skulle verkställa utredning och utarbeta förslag i denna riktning, ändrade C. ståndpunkt och gav såväl inom kommittén som i bevillningsutskottet och första kammaren 1902 sitt stöd åt den ifrågavarande skattereformen. Vid senare tillfällen (1903 och 1906) påyrkade C. i så måtto en ändring av inkomstskatteförordningen, att självdeklaration även skulle avgivas för inkomst av jordbruk, vilket enligt C: s mening var en konsekvens av den progressiva inkomstskattens princip, att den verkliga inkomsten skulle läggas till grund för beskattningen. Då Lindmanska regeringen 1910 föreslog inkomstskattens utbyggande till en progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt, uppträdde C. — som då ej längre var bevillningsutskottets ordförande — med en skarp kritik mot tanken att göra även förmögenhetsskatten progressiv och förordade som den naturligaste utvägen att bibehålla den progressiva inkomstskatten och vid sidan av den lägga en fristående proportionell förmögenhetsskatt. C. var även medlem i den stora kommunalskattekommittén 1897—1900, vars av reservationer och myndigheternas kritik söndertrasade betänkande dock aldrig lades till grund för någon lagstiftning i ämnet. En viktig insats gjorde G. däremot såsom delegerad vid underhandlingarna om handels- och sjöfarts traktaten mellan Sverige och' Tyska riket 1906, och han försvarade under riksdagsdebatten i frågan med verklig aplomb sina åtgärder gentemot P. Em. Lithanders beskyllningar för att ej tillräckligt ha hävdat de svenska intressena. De erfarenheter, C. gjort under nämnda förhandlingar, hade, såsom han vittnade på riksdagen 1907, förmått honom till en ändrad uppfattning om nyttan av frihamn och frilager, vilkas anordnande i vårt land han alltså numera förordade. Såsom riksgäldsfullmäktiges ordförande uträttade C. ett nyttigt arbete för att skaffa vårt land goda förbindelser och fördelaktiga statslån; bl. a. var han en av initiativtagarna till 1909 års överenskommelse med franska staten, varigenom Sverige mot en obetydlig sänkning av tullen på vissa vinsorter erhöll förmånen av att dess obligationer noterades på börsen i Paris.

I frågor, som icke direkt hörde till C: s specialitet, lät han mycket sällan höra sin mening. Under rösträttsdebatten 1904 anmälde han sig dock såsom bestämd motståndare till de proportionella valen, och1 han torde 1907 ha röstat emot det då antagna rösträttsförslaget. Sedan han lämnat bevillningsutskottet, deltog han vid ett par tillfällen såsom medlem i särskilda utskott i vissa specialfrågors behandling: förslaget om sjukkassor (1910) och förslaget om socialstyrelsens inrättande (1912). Under sina senare riksdagsår uppträdde han jämförelsevis sällan i debatterna. En åskådning, som vid flera tillfällen med synnerlig styrka framträdde hos C., var det energiska hävdandet av riksdagens maktbefogenheter. År 1905 framlade regeringen en proposition om ändring i § 60 RF i syfte att, om K. M: t ämnar föreslå riksdagen åsättande eller höjande av vissa tullsatser (t. ex. kaffe, socker, tobak), bemyndiga K. M:t att omedelbart, utan avvaktande av riksdagens beslut, tillämpa den föreslagna taxan. I en ganska ampert skriven motion yrkade emellertid C. avslag å propositionen såsom åsyftande ett ingrepp i riksdagens beskattningsmakt, och då en liknande proposition återkom 1909, gick C. redan vid remissen skarpt till rätta med densamma; »ett förslag sådant som detta får aldrig», förklarade C., »min röst, så länge jag sitter i riksdagen». På samma gång som C. hårt höll på riksdagens rätt, var han dock även en vän av en initiativkraftig regering, och han talade en gång (1907) om »den motvilja, jag säger det rent ut, jäg har för det ständiga bruket i vår svenska riksdag att avlåta skrivelser till K. M: t». Initiativet borde, ansåg C, i regel höra regeringen till.

Personligen var C. en elegant och i många avseenden fängslande uppenbarelse. Sedan han lämnat sin landskamrertjänst i Malmö, var han bosatt i Stockholm. Han var intresserad i en mångfald affärsföretag, i vilkas ledning han också tog del, och samlade en ganska betydande förmögenhet. Han testamenterade 200,000 kr. till understödsfonder åt änkor och barn till civila och militära tjänstemän, 50,000 kr. till Malmöhus läns landsting för skogsodlingen inom länet, 20,000 kr. till stipendier vid Lunds universitet och 90,000 kr. till andra välgörande ändamål.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Civildep. handl. 12 juni 1882 (meritförteckn.), RA: samtida tidningar; riksdagens; prot. och handl.; kommittébetänkanden; [T. Bragl En visit hos senatorerna under 1893 års lagtima riksmöte, af Fabius Cunctatör (1893)-' O. Lindberg, Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917 (1918) (E. Thyselius), Vara herrar 1 första kammaren, af Daniel Pettersson privatman (1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P A Henrik Cavalli, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16504, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16504
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P A Henrik Cavalli, urn:sbl:16504, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-27.