Meriter

2. Carl Christian Eberstein, den föregåendes son, f. 23 mars 1794 i Lund, d. 16 mars 1858 i V. Karup (Krist.). Student (extranationalis) vid Lunds univ. 23 mars 1802; filol. kand. 6 dec. 1809; fil. kand. 5 dec. 1810; disp. pro exercitio 14 dec. 1808 och pro gradu mars 1811; fil. magister 21 juni 1811; docent i grekiska 21 april 1812; e. o. adjunkt i fil. fakulteten 14 sept. 1813; adjunkt i grekiska 12 juli 1815, allt vid Lunds univ.; erhöll genom K. brev 15 jan. 1817 tillåtelse att i stället för prästex. avlägga praesidii specimen över ett av Consistorium ecclesiasticum uppgivet teologiskt ämne men fick avslag på begäran att detta skulle få gälla även för pastoralex., till vars undergående E: s ålder icke heller berättigade honom; rektor vid Hälsingborgs läroverk 29 dec. 1819, tilltr. 11 febr. 1820; sökte professuren i romersk vältalighet etc. vid Lunds univ. s. å. och anförde besvär över att han ej uppförts på förslag, men besvären förföllo på grund av annan persons utnämning ; uppförd å 3: e förslagsrummet till professor i teoretisk filosofi där; professors namn 14 nov. 1821; erhöll genom K. brev 25 april 1822 rätt att, då han nu uppnått tjuguåtta år, i stället för präst- och pastoralex. utgiva och presidera för en latinsk avhandling i av Consistorium ecclesiasticum uppgivet teologiskt ämne; prästvigd i.Stockholm 29 juli 1823; kyrkoherde i Visseltofta och Verum 5 juni 1824, tilltr. 1 maj 1826, ir>st. 7 okt. 1827; prost över egna församlingar nov. 1827; som 4:e provpredikant utnämnd till kyrkoherde i V. Karup och Hov 30 maj 1835, tilltr. genast; uppförd två gånger på 1: a förslagsrum till Landskrona pastorat, vidare på förslag till Åsums, Jämshögs,. Glimåkra och St. Råby pastorat; 1: e provpredikant i Jönköpings stadsförsamling 1826 samt uppförd på 2: a förslagsrum till Klara församling i Stockholm 1832, på 1: a till Jakobs och Johannes där 1853; förklarades av. Consistorium ecclesiasticum 28 mars 1855 sitt ämbete förlustig men överklagade domen, målet återförvisades av Göta hovrätt till häradsrätten, där rättegången pågick ännu vid E: s död. G. 24 juni 1817 i Härs-lövs sn (Malm.) m. Ingrid Catharina Urseli, f. 16 okt. 1795 i Välluvs sn (Malm.), d. 24 maj 1879 i Uddevalla, dotter av kronolänsmannen Olof Urseli och Hanna Olsdotter.

Biografi

Redan vid mycket unga år väckte E. uppmärksamhet genom sin brådmogenhet och begåvning. Med rekordartad hast absolverade han sina akademiska lärdomsprov, vid fjorton års ålder responde-rade han pro exercitio för en avhandling i hebreisk och syrisk filologi, vid sjutton år pro gradu (i båda fallen med laudatur) och blev vid nyss fyllda aderton år docent i grekiska. Samtidigt produ- cerade han tillfällighetsdikter och skönlitterära alster, vilka enligt hans egen mening visade — uppgiften är C. A. Agardhs i brev till Tegnér 1812 — att han vore den främste poeten i Sverige näst Leopold. Det är uppenbart, att de hastiga framgångarna stego honom åt huvudet och alstrade en arrogant och högljudd självbelåtenhet, som kom att följa honom livet ut. Hans självsäkra uppträdande väckte också tidigt opposition. I nämnda Agardhbrev skildras ett elakt gyckel med hans fåfänga, i det att man lurade honom att på det artigaste tacka Atterbom för en föregiven floskulös inbjudan att ingå i det då redan avsomnade Auroraförbundet. År 1814 var han medelpunkten i en celeber akademisk episod, då det också gällde att utlämna honom åt löjet. I en svensk versifierad översättning av Hesiodos' Theogoni, för vilken han vid disputation skulle fungera som preses, hade han med ogenerad brist på hänsyn till hexameterns rytmiska krav och ordens stilvalör åstadkommit ett ytterst svagt opus, och motståndarna funno tillfället lämpligt att söka knäcka honom. Det var själva Härbärgets män, som gingo till attack. B. M. Bolmeer, E: s konkurrent om en adjunktur i filosofiska fakulteten, skulle förrätta exekutionen, och i samarbete med denne skrev Tegnér i stället för den övliga avskedshälsningen till preses en parodisk travestering av E:s översättning, vari skickligt inf lic- kats och förlöjligats E: s grövsta metriska och stilistiska fel. Men i själva verket var det nog den munvige och suffisante E., som inför åhörarna avgick med segern. Kahl, som givit en livfull skildring av disputationsakten, hävdar, att preses både på allvarets och skämtets vägnar var oåtkomlig, och även den övertygade härbär-gisten C. I. Heurlin, som skildrat ordfäktningen i sina memoarer, erkänner, att E. skötte sjg väl.

Av E: s förväntade akademiska karriär blev emellertid intet. Visserligen erhöll han, trots Tegnérs energiska motstånd, sommaren 1815 en adjunktur i grekiska, men även för E: s framåtanda satte motståndet och ogynnsamma konjunkturer spärr, och 1820 övergick han till rektoratet vid Hälsingborgs läroverk. Det vitsordas, att han här var omtyckt av sina disciplar, men vid skolan synes han icke ha gjort någon särskild insats, antagligen därför, att hans intresse snart helt absorberades av journalistiken och arbetet med den av honom grundade Helsingborgsposten. År 1821 fick E. professors namn. Sedan han låtit prästviga sig i Stockholm, anmälde han sig som extrasökande till en hel rad pastorat, och då han enligt egen uppgift icke ville lämna huvudstaden, förrän han blivit utnämnd till någotdera, accepterade han 1825 ett kyrkoherdekall i Visseltofta i Göinges ödsligaste skogsbygder, ett av de för sin ringa tiondes skull så kallade kalvskinnspastoraten. Här kunde han givetvis icke slå sig till ro, men först efter många ansökningar och förgäves avlagda predikoprov fick han 1835 transport, till V. Karups och Hovs goda pastorat, där han förblev till sin död.

En undersökning av E:s tjänstetid i V. Karup, där det huvudsakliga av hans livsgärning utfördes, visar, att han redan från första stund med reformatorisk iver grep sig an med alla de uppgifter, som tillhörde hans ämbetsområde. Hans avsikter voro härvid utan tvivel goda och framsynta. I den nu runt omkring i stiftet pågående kampen mellan den ambulerande roteskolan och den fasta sockenskolan ingrep han med kraft och framtvang nya skolhus ocli anständiga löner åt skollärarna; fattigvård och sjukvård förbättrades och kyrkorna restaurerades och utvidgades. Av de åtskilliga predikningar han utgav av trycket framgår också, att han frambar sitt kristna budskap i en enkel och livfull, klart evangelisk form. För nattvardsundervisningens lämpliga bedrivande synes han måhända icke ha haft någon läggning. S. Rosenberg, som under några år var skollärare i församlingen, har givit en livfull skildring av E: s exercis i katekesutanläsning, och hur det gick, när han icke fick nöjaktiga svar: »Barnen gräto och darrade, professorn stormade och stampade. Han slog till slut spanskröret i katedern och klagade: 0, dessa usla varelser, de ha icke något begreppb> Brister i kristendomskunskapen tålde han i varje fall icke, varken hos barn eller vuxna, och med ett utpräglat sinne för det ceremoniellas betydelse förstod han att göra de kyrkliga akterna högtidliga och gripande. Men i den kamp varje reformivrande präst har att föra med konservativa, traditionsbundna vanor tillgrep han, sin natur likmätigt, ytterst olämpliga metoder. Hetsig, härsklysten och trätgirig genomdrev han under bullersamma ordstrider sin vilja, och redan efter ett par år hade han lyckats mot sig samla en kompakt opposition av stridbara bönder. Snart drogos tvisterna inför häradsrätten, där långvariga och vidlyftiga processer inleddes, i vilka E. överöste sina motståndare med smädliga tillmålen och ettriga sarkasmer. Domkapitlet ingrep med visitationer och suspension, men härigenom blott skärptes striden, och under mer än tjugu år blev E: s liv en kedja av mer eller mindre skandalösa rättegångar, alltsomoftast fullföljda i hovrätten eller hos K. M:t. Mer och mer kom hans kverulans att rikta sig mot stiftsstyrelsen, som upprepade gånger fick erinra honom om kyrkolagens hot om avsättning av trätosamma präster. Då han slutligen under en stormig visitation 1854 av prosten H. F. Cedergren ytterligare förgått sig, blev det domkapitlet för mycket, och 28 mars 1855 dömdes han sitt ämbete förlustig. Han klagade i hovrätten, och rättegången pågick alltjämt, när E. 16 mars 1858 slöt sitt oroliga liv.

E:s litterära verksamhet är mångfrestarens: vetenskap, journalistik och pamflettskriveri, diktning och andlig vältalighet i brokig blandning. Efter ungdomsårens i snabb takt tillkomna vetenskapliga avhandlingar, som icke ledde till den åsyftade akademiska karriären, upphörde i huvudsak hans vetenskapliga verksamhet, men ännu på ålderdomen hade han nog andlig vitalitet — eller självkänsla — att som sökande till domprostbefattningen i Lund 1855 uppträda i katedern som preses för ett lärt teologiskt arbete, och ännu i maj 1857 provföreläste han för en teologisk professur, i båda fallen dock utan att vinna något erkännande.

Hans journalistiska verksamhet tillhör framför allt Hälsingborgstiden, där han i Helsingborgs-posten skaffat sig ett organ, i vilket han i fräna artiklar kunde hifta sina högst personliga meningar, vanligen med skarp udd mot någon av sina fiender, främst den myndige Hälsingborgsborgmästaren A. P. Ståhle. Även sedan han lämnat Hälsingborg, fortsatte han att i Skånepressen strö omkring sig hetsiga utfall mot sina antagonister, ofta välskrivna och skarpslipade men alltid elaka. Kulmen i hans smädeskriveri betecknar den anonymt i Köpenhamn 1852 utgivna poetiska kalendern Bispén, där hans hat mot den åldrige biskop V. Faxe får utlopp i hänsynslöst perfida strofer. Som en kuriositet kan antecknas, att den utgör en versifierad parallell tills en annan, några år tidigare, också tydligen av tryckfrihetshänsyn, i Köpenhamn utgiven Faxeteckning på prosa, vars författare, Henrik Schönbeck, hade en i fråga om pam-flettistisk smak tydlig själsfrändskap med E. men som av någon anledning blivit en av E: s hätskaste antagonister och i sin teckning av E. (tr. i »Prelater», s. 389 ff.) avrättat honom lika grundligt som E. sina motståndare.

De talrika dikter E. författat, de flesta samlade i »Mina tids-fördrif» och »Mina höstblommor», vittna om en betydande poetisk begåvning och en av Tegnér starkt påverkad stilkonst. Stora personliga sorger — av hans elva barn överlevde honom blott tre; två söner och en dotter dogo i tjuguårsåldern — stämde hans lyra i moll, och han fann gripande uttryck för sina vemodiga betraktelser. Men i stort sett är det tillfällighetspoesi utan djupare halt. Den hätska kritiken i »Svea» 1827 av »Mina tidsfördrif» synes dock så obehärskad (»Ett sammelsurium av dels platta oder och jämmerfulla elegier, dels långsläpiga epigrammer och länsmans-kvickheter ... En vidrig och vämjelig samling»), att den anonyme författaren torde vara att söka bland E: s många personliga ovänner.

Det är möjligt, att E.: s onekligen stora begåvning kommit bättre till sin rätt, om han fått en akademisk lärostol i stället för att hamna i en lantlig omgivning, där han icke var i stånd att som sig bort skapa en fridens boning. Men kampen var hans livselement, och i sin nästan patologiska brist på hämningar saknade han fullständigt omdöme och måtta. Det förefaller därför sannolikast, att hans olyckliga självkänsla och bråkighet voro så integrerande delar av hans natur, att hans öde knappast i någon annan livsmiljö kunnat bli annorlunda.

Författare

Gunnar Carlquist.

Arkivuppgifter

— Strödda brev från E. finnas i Riksarkivet, Uppsala univ.-bibliotek, Göteborgs stadsbibliotek^[1] samt till G. Andersson, V. Faxe, P. Genberg, A. Kahl och J. H. Thomander i Lunds univ.-bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se J. H. Liden, Catalogus disputa-tionum . .. continuatus a G. Marklin, 1—2 (1820), Iter. continuatus, 2 (1856); bl. a. Theogonia Hesiodi svethice reddita, P. 1—9, 1813—18. — b) övriga skrifter: En sons [Elias Billings] röst från Elyséen till sin sörjande moder. Lund 1811. 1 bl. — Till mademoiselle Anna Ulrica Eberstein på hennes bröllops-dag den 29 november 1811. Lund 1811. Fol. 2 bl. — Till bruks-patronen ... Christian Eberstein vid dess k. maka, fru Maria Carolina von Åkens död den 27 aug. 1814. Lund 1814. 4:o 4 bl. Även var.-tr.: U. o. o. å. 2 bl., å sämre papper. — Alexander Liljesvärds skugga. Den 10 mars 1816. Lund 1816. 4:o 4 bl. — Vid... grefve Johan Christopher Tolls graf den 16 julii 1817. Lund 1817. Fol. 2 bl. — Då Hans Majestät, konung Carl d. XIV:de Johans kröning underdånigast firades på Kongl. Carolinska akademiens lärosal den 26 maj

1818. Lund 1818. 4:o 2 bl. — Skaldebref till biskopen på Gottland [C. J. Eberstein]. U. o. o. å. [efter 1820]. 4:o 2 bl. — Mina tidsfördrif. Skaldestycken. Hälsingborg 1826. 3 bl., 182 s. [Rec. i Svea 1827]. — En årgång predikningar. H. 1*. Kristianstad 1829. 4 bl., 247 s. [Rec. av J. H. Thomander i Theol. quartalskrift 1830, h. 1, s. 26 f.] — Vid herr löjtnant Christian Håkanssons kära maka välborna fru Engel M. Rosencrantz's jordfästning ... Kristianstad 1831. 14 s. — Prof predikan uti S:t Clara kyrka i Stockholm. 3:dje söndagen efter Hel. trefaldighets-dag 1832. Sthm 1832. 16 s. — Afsked till min dotter Rosali på hennes bröllopsdag d. 2 julii 1834. Kristianstad 1834. 2 bl. — Vid underrättelsen om ... grefve Corfitz L. BeckfrhVs timade död på Börringe-closter d. 13 febr. 1834. Lund 1834. 4:o 2 bl. — Prof-predikan för W. Karups och Houfs församlingar på 3:dje adv. sond. 1834. Kristianstad 1835. 14 s. — Dissertatio theologica, de morte. Lund 1836. 4:o 1 bl., 45 s. (Diss. synod., praes. E., men synodalmötet inhiberades). — Wisby stifts matrikel, utg. efter vörd. presterskapets egna skriftliga uppgifter. Kristianstad 1836. 4:o 1 bl., 48 s.,

1 bl. — Några suckar vid tidningen om min sjuttonåriga dotters [EmmaE:s] död. Lund 1840. 2 bl. — Menniskan såsom ett godt träd, hwilket bär god frukt. Predikan på åttonde söndagen efter H. Trefaldighets dag 1841 wid Ramlösa hälsobrunn. Hälsingborg 1841. 14 s. — Den rätta tempel-inwigningen. Predikan på piugesdagen 1841 i Houfs nybygda kyrka... Lund 1841. lös. — Psalm att afsjungas från predikstolen i Houfs kyrka klagodagen den 8 maj, 1844, med anledning af... Carl XIV Johans dödliga frånfälle. Lund 1844. 2 bl. — Vid domkyrkans jubelfest i Lund den 1 september 1845. Lund 1845. 4:o 3 bl. (Lunds domkyrkas jubelfest den 1 och 2 sept. 1845). — Folkets hälsning till DD. MM. konungen och drottningen samt det kungliga huset i Helsingborg d. 3 augusti 1846. Hälsingborg 1846. 4:o 2 bl. — Vid kungamötet i Ramlösa den 20 juni [julii] 1846. Hälsingborg 1846. 4:o 2 bl. — Vid Esaias Tegnérs minnesfest på Kongl. Carolinska akademiens lärosal den 7 maj 1847. Lund 1847. 4:o 2 bl. —¦ Vid fru Regina Paulsons jordfästning i Torekov den 5 november 1847. U. o. o. å. 4:o 1 bl. — Predikan på tjugonde söndagen efter Helga trefaldighetsdag för W. Karups och Houfs församlingar. Hälsingborg 1851. 15 s. — Vid akademiska förenings-festen i Lund den 14 och 15 maj 1851. Lund 1851. 4:o 2 bl. — Bispen, utkast till en poetisk kalender för år

1853, af E—n. Köpenhamn 1852. 47 s. (Sign.) — Vid Hans konglig höghet kronprinsen Carl Ludvig Eugens höga besök i Lund den 26 maj 1852. Lund 1852. 4:o 2 bl.— Mina höstblommor. Samlade dikter. Bd 1—2. Lund 1853, 60. 5 bl., 230 s., 1 bl.; 2 bl., 236 s. — Professor C. C. Ebersteins slutliqvid med dom-capit-let i Lund jemte nödiga bilagor. Halmstad, tr. Jeunsson 1853. 34 s, [Enl. Stockholms bokauktionskat. 1939:9, nr 1594]. — Vid vår odödlige Tegnérs minnes-stods aftäckande i Lund den 22 juni 1853. Lund 1853. 4:o 2 bl. — Julbocken, utkast till poetisk kalender för ett år i B—a härad, af E—n. Halmstad, Jeunsson 1854. 16:o. [Enl. Hj. Linnström, Sv. boklexikon, 1]. — Vid Carl XIV Johans statys aftäckande i Stockholm den 4 nov. 1854. Hälsingborg 1854. 4:o

2 bl. — Vid herr brukspatronen ... S. M. Sunnerdahls graf den 19 februari

1854. Hälsingborg 1854. 4:o 2 bl. (Anon.; undert.: ¦—n.) — Aftonsångs-predikan på fjerde bönedagen 1854 i Lunds domkyrka. Malmö 1856. 14 s. — En theologisk fakultet i Lund, ställd under framtidens dom. Lund 1856. 16 s. — Utgivit: Luna. Månadsskrift i blandade ämnen. N:o 1*. Kristianstad 1828. 16 s. (Utg. anon.; jfr Biogr. lexikon, 4, 1838, s. 163). — E. var grundläg-gare av och medarb. i Helsingborgs-posten, 1824 f.

Källor och litteratur

Källor: Lunds domkapitels arkiv, Lunds landsarkiv; Lunds univ:s arkiv, LUB; B. Hägglund, C. C. E. som församlingspräst i V. Karup, seminarieuppsats i kyrkohistoria 1942 (manus hos förf.). — |F. T. Borg(?), Nekrolog över E.] (Allm. Öresunds-posten 19 mars 1858); Ur [C. I.] Heurlins självbiografi (Gamla studentminnen från Lund saml. och utg. av E. Wrangel, 1918); A. Kahl, Tegnér och hans samtida i Lund, 2:a uppl. (1868); S. Rosenberg, En dagbok ligger öppen (1934); H. Schönbeck, Prelater (1927); Ur Esaias Tegnérs papper (1882).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Christian Eberstein, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16562, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Carlquist.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16562
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Christian Eberstein, urn:sbl:16562, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Carlquist.), hämtad 2024-11-08.