Meriter

1. Lars Johan Ehrenmalm, före adl. Malm, f. 14 juni 1688 i Viborg, d. 21 sept. 1774 i Åbo. Föräldrar: överkrigskommissarien Lars Malm och Helena Lilliegren. Student vid Åbo univ. 11 mars 1703; auditör vid artilleriet i Finland 8 jan. 1708; fången vid Viborgs kapitulation 1710; befriad 1712; privatsekr. hos kanslipresidenten greve A. B. Horn efter återkomsten från fångenskapen 1714; sekr. i Åbo hovrätt 11 juli 1717; assessor där 6 sept. 1718; adlad 23 nov. 1719; led. av ekonomikommissionen i v. Finland 1725–27; hovrättsråd i Åbo hovrätt 2 mars 1728; lagman i Norrfinne lagsaga 23 dec. 1736; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1723, 1726–27, 1740–41, 1742–43, 1746–47; revisionssekr. 3 juli 1742; vice landshövding i Åbo och Björneborgs län 8 sept. 1744; landshövding där 22 jan. 1747; på begäran beviljad avsked 20 april 1749.

G. 18 okt. 1717 m. Elisabeth Äkerhielm, f. 24 juni 1693, d. 1748 och begr. 26 aug. s. å. i Åbo domkyrka, dotter av statssekreteraren och postdirektören Samuel Månsson Agriconius, adl. Åkerhielm, och Catharina Mollsdorf, samt förut g. m. notarien i borgrätten i Stockholm fil. magister Magnus Pontin, f. 1675, d. 1714.

Biografi

Vid Åbo akademi bedrev E. studier som »juris och politices studiosus» men ägnade uppmärksamhet även åt sin litterära utbildning. Vid akademiens tacksägelsefest med anledning av freden i Altranstädt 1707 höll han 27 april ett för tillfället avfattat latinskt tal. Troligen ha hans intressen under akademitiden även fått en ekonomisk inriktning, varvid inflytelser från professor Israel Nesselius äro sannolika. I varje fall har denne just under de år E. bedrev studier vid akademien särskilt tagit sig an studenterna från Viborg.

Som auditör vid artilleriet var E. med om G. Lybeckers olyckliga tåg till Ingermanland 1708 och om Viborgs belägring och kapitulation 1710. Vistelsen i Ryssland som fånge de följande åren blev betydelsefull för hans utveckling. Efter en tids uppehåll i S:t Petersburg fördes E. vintern 1711 till Moskva, varifrån han våren 1712 avreste till S:t Petersburg, sedan han friköpt sig ur fångenskapen. Ännu 1713 befann han sig i Ryssland men nådde 1714 »med mycken svårighet» Stockholm. Under Moskvavistelsen hade han haft tillfälle att röra sig rätt fritt och att skaffa sig underrättelser om förhållandena både av civila och militära sagesman. Han fattade »straxt det slut att till mitt fäderneslands tjänst och andra till behag» förtro pennan det han efter hand kunde inhämta. Åren 1712–14 uppsatte han så sin skrift »Några anmärkningar angående det ryska rijketz nuvarande macht och styrkio, i anseende till myckenheten af manskap, landets fruchtbarhet, de inrättade manufacturer, handeln, rijketz inkomster m. m.». Ehuru författaren 1715 erhöll privilegium på tryckning av skriften, verkställdes denna aldrig »för varjehanda grannlaga omständigheters skull». Den ansågs synbarligen icke lämplig att offentliggöras, då den innehöll många för grannsämjan med Ryssland besvärliga saker. Skriften bygger på självsyn och på uppgifter inhämtade från olika håll. Den ger i sju böcker en skildring av det ryska folket, Rysslands natur och naturtillgångar, dess manufakturer och handel, dess revenuer och inkomster, dess militära krafter och slutar med vissa praktiska slutsatser. Den uppbäres av ett starkt medvetande om »vad för en mäktig och svår granne Ryssland» vore för det svenska riket, om det förbleve i besittning av de områden det nu förvärvat samt behärskas av en stark aversion gentemot den ryska folkkaraktären, dess falskhet och svåra moraliska lyten. Å andra sidan uppskattades högt det ryska rikets resurser i folk och naturprodukter. Också betydelsen av de goda vattenvägarna framhävdes. Skriften överlämnades till Kanslikollegium och bidrog helt visst att fästa de överordnades uppmärksamhet, på författaren. Efter det att den numera adlade E. jämte Åbo hovrätt flyttat tillbaka till det genom freden återvunna Finland, kom omsorgen om detta lands återuppbyggnad i allt högre grad att uppta hans tid och tankar. År 1725 utsågs E. till medlem av den s. k. västra kommissionen i Finland, som fått till uppgift att beivra missbruk bland tjänstemännen, att bevilja skattefrihet åt de genom ofredstiderna lidande och att finna på medel till upphjälpande av det ekonomiska tillståndet. Här utövade han ett betydande inflytande. För att utreda möjligheterna för en »durchfart», en vattenväg från det inre landet till Bottenhavet, granskade E. på uppdrag av kommissionen de planerade durchfartsvägarna under en månadslång färd sommaren 1726. Han uppgjorde ett förslag till en upprensning och kanalisering av vattendragen från de inre sjöarna till Kumo älvs mynning. Detta godtogs av kommissionen. Projektet underkastades senare fackmannautredning av bl. a. professor Nils Hasselbom men sköts åt sidan för andra kanaliseringsförslag, som ej heller genomfördes. E:s framställning riktade emellertid uppmärksamheten på de outnyttjade tillgångarna i det inre av landet. För E. personligen betydde hans verksamhet i kommissionen vidgad kunskap om Finlands ekonomiska förhållanden. Ytterligare iakttagelser kunde han göra, då han från 1736 såsom lagman i Norrfinne lagsaga höll ting även i Österbotten och då han därutöver förordnades att förrätta lagmansting i Nylands och Tavastehus' län.

Vid 1741 års riksdag framlade E. ett betänkande av 29 dec. 1740 i kammar-, ekonomie- och kommersedeputationen »angående Finlands rätta skötsel och bruk samt verkeliga tillväxt och uppkomst». Här framhöll han främst landets folkfattigdom, som han ville avhjälpa, dels genom förbud mot utflyttning, dels genom inkallande av kolonister från Sverige eller genom att kronan själv övertog odlingsverket. De ständigt återkommande missväxternas hämmande inflytande på folkökningen önskade E. förebygga genom att kronan under goda år sparade spannmål för att understödja befolkningen vid missväxt. Därtill förordade han, att spannmålsmagasin enligt västra kommissionens förslag av år 1726 skulle inrättas av allmogen. Under hungerår borde förbudet mot brännvinsbränning strängt vidhållas. Genom bättre kommunikationsleder mellan det inre landet och havet borde inlandet ekonomiskt upphjälpas. Då projektet om en vattenväg till Kumo älvs mynning rönt mothugg, kunde det nya förslaget om en vattenväg till Helsingfors eventuellt godtagas. E. berörde vidare skogshushållningens otillfredsställande tillstånd, förordade inrättande av industriella företag, tobaksplanteringar samt undervisningsväsendets omdaning i mer praktisk riktning. Förslaget fick ingen omedelbar verkan men har påverkat senare reformförslag.

Nästa riksdag bevistade E. som flykting från det av ryssarna besatta Finland. Lyckligare än många andra fick han anställning som revisionssekreterare. I de storpolitiska frågorna kring fred och tronföljarval intog han samma ståndpunkt som hans landsmän i övrigt: återförvärv av så mycket som möjligt av Finland genom ett Ryssland behagligt tronföljarval. Av regeringen hade han utsetts till ordförande i flyktingskommissionen, vars övriga medlemmar han föreslog och vars instruktion han utarbetade, ledande dess arbete ända till sin avresa till Finland hösten 1744. Efter riksdagens slut utsågs E. till ledamot i finska ekonomiekommissionen, i vars arbete hans andel av allt att döma blev mindre betydande till följd av att han för andra uppdrag nödgades resa till Finland.

Vid 1742–43 års riksdag hade ständerna generellt beviljat Finlands invånare skattelättnader i form av frihetsår. Ur statsfinansiell synpunkt blev det dock nödvändigt att söka förmå befolkningen att avstå en del av de beviljade skattelättnaderna. Det grannlaga uppdraget anförtroddes E., till vars måttfulla och koncilianta väsen man litade. Samtidigt utsågs han till vice landshövding i Åbo och Björneborga län. Där fullgjorde han först sitt uppdrag för att senare fortsätta därmed i Österbotten och i Nylands och Tavastehus' län. Han utförde sitt värv till regeringens belåtenhet utan att stöta sig med befolkningen. Från och med nu tog han verksam del i länsstyrelsen i Åbo och Björneborgs län. Sitt intresse för ekonomiska strävanden visade han, då han 1746 hos kanslern greve C. G. Tessin väckte förslag om inrättande av en professur i ekonomi vid Åbo akademi, ett projekt, som även snart förverkligades.

Vid 1746–47 års riksdag inlämnade E. ett vidlyftigt betänkande till finska deputationen. Här dryftade han folkbristen i Finland, medlen till dess avhjälpande och till landets ekonomiska förkovran. Främst krävdes, att osäkerhetstillståndet på östgränsen undanröjdes genom fasta försvarsverk och genom en sådan krigsmakt i Finland, att den var i stånd att avvärja varje oförmodat infall. Farorna för missväxt borde förebyggas genom förrådshus. Tjänstefolkets löner borde förbättras för att förhindra folkutflyttning, ny skattläggning igångsättas m. m. Deputationen förordade ett flertal av E:s förslag. Ytterligare synes E. vid riksdagen ha framlagt ett anonymt förslag beträffande Finlands försvar. E. hade under riksdagens lopp blivit ordinarie landshövding i Åbo och Björneborgs län. Till följd av de politiska omvälvningarna under riksdagen blev E. likväl inte i tillfälle att länge behålla sin post.

Under sin verksamhet vid riksdagarna hade E. vunnit anseende genom sina kunskaper och sitt måttfulla väsen även i frågor, som ej speciellt berörde Finland. Så hade han i juli 1743 blivit deputerad till den upproriska dalaallmogen. Det blevE., som uppgjorde de deputerades berättelse om det misslyckade försöket att i godo nå uppgörelse med dalkarlarna. Partiman var E. aldrig i högre grad. Därtill var han. alltför lugnt dömande. Som medlem av västra kommissionen hade han erfarit partilivets följder. Det holsteinska partiets nederlag vid riksdagen 1726 hade nämligen medfört, att en del av kommissionens åtgärder ogillats. Senare kom han att förfäkta mössornas åsikter. Hans svågerskap med Samuel Åkerhielm kan ha bidragit härtill, men därtill hörde han genom hela sin läggning till de betänksamma ämbetsmän, som på Puddarhuset företrädde mössorna. Vid 1741 års riksdag uppträdde han mot sekreta utskottets åtgärd att vidtaga truppförflyttningar till Finland, framhävande landets utblottade tillstånd och underhållssvårigheterna. Han önskade ingenting högre än att riket förhjälptes »till sitt förra anseende och krafter», men huru skälig en sådan åstundan än vore, så måste man tänka på förmågan. Då hans varningar visat sig befogade, understödde han vid 1742–43 års riksdag mössornas krav på en undersökning av orsakerna till den föregående politiken och dess misslyckande, men i moderat form. Han förde ej blott enigheten på sina läppar utan framhöll uttryckligen på tal om kriget, att »vi måste tro, att de, som begynt detsamma, haft gott uppsåt och sett då konjunkturerna så an, att någonting skulle kunna uträttas för riket». Trots sin moderata ståndpunkt begärde han, då hattarna segrat och riksrådet greve G. F. von Rosen utsetts till generalguvernör i Finland med utvidgade befogenheter, i april 1747 avsked från sitt landshövdingeämbete på grund av försvagad hälsa. Efter avskedet levde han i närmare tre årtionden utan att befatta sig med politik eller annan offentlig verksamhet. För hans gammaldags uppfattning hade tidens ävlan med dess utländska korruption och dess egoism ingen större lockelse, som man kan sluta sig till av hans anföranden vid 1743 års riksdag. – E. hade 1722 inköpt Saustila säteri, Pemar sn, som han dock 1754 försålde till biskop J. Browallius.

Författare

Eric Anthoni.

Arkivuppgifter

– En del handlingar rörande E. finnas i autografsaml., K. biblioteket.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Sermo panegyricus die 27 apr. an. 1707 qvem ob pacem inter monarcham invietissimum Carolum XII . . . et regem . .. Frederi-cum Auguslum sanctum fieri jussum est... Aboa: [1707]. 4:o (4), 35 s. – Allerunderdånigste berättelse, öfver hvad som förelupit vid den af Hans Kongl. Maj :ts. . . deputerade, skedde resa den uppreste dahl-allmogen till mötes (Handl. rör. Skandinaviens hist, D. 2, 1816, s. 155–168; anon.). – E. hade 1722 inköpt Saustila säteri, Pemar sn, som han dock 1754 försålde till biskop J. Browallius. Memorial angående Finlands rätta skötsel och bruk samt värkeliga tillväxt och uppkomst (Förhandl. o. uppsatser, 3, 1887–1888, s. 160–182= Skr. utg. af Sv. litteratursälsk. i Finland, 9). – Hörsamt memorial [ang. folkbristen i Finland och medlen till dess afhjälpande] (Historiallinen arkisto, 16, 1900, s. 94–102). – En utförlig berättelse, om de siöars och strömmars beskaffenhet som kunna tiena till durchfartens befordran, så wähl ifrån sielfwa Päijäne siön, ... alt till saltsiön ... (Västra och östra kommissionens handlingar 1725–1727, Helsinki 1939, s. 149–193 = Soumen historian lähteitä, 3).

Handskrifter: Av den i texten nämnda skriften ang. ryska rikets nuvarande makt och styrka finnas i UB två avskrifter: H 195 och Nordin 422; den förra är i väsentliga delar av Jos. Cederhjelms hand. – Ang. handskrifterna till E:s i senare tid publicerade memorial och berättelser se resp. inledningar till de publicerade aktstyckena.

Källor och litteratur

Källor: Inrikes civilexp:s registr, Biographica, RA. – M. G. Schybergson, Lars Johan Ehrenmalm. Biografisk teckning (Förhandl. o. upps, 3, 1887–1888 = Skr. utg. af Sv. litteratursällsk. i Finland, 9); [G. Tidgren], Minne öfwer Ehrenmalm (Tidn. utg. af et sällsk. i Åbo, 1774: nr 22–23). – A. J. Alanen, Läpikulkuvesitie-kysymus Suomessa 1700-luvulla. 1. Pikkuvihaan men-nessä (1935) (= Historiall. tutkimuksia, 20); K. O. Alho, Läntinen tutkija-kunta ja sen toiminta vuosina 1725–1727 (1940) (= Historiall. tutkimuksia, 26); Bj. Beckman, Dalupproret 1743 (1930); A. R. Cederberg, Suomen historia vapaudenajalla, 1 (1942); A. Hjelt, Folkbristen i Finland i medlet af 1700-talet. Ett utlåtande af L. J. Ehrenmalm (Historiallinen arkisto, 16, 1900); J. Jaakkola, Eras hyödyn aikakauden turkulainen edältäjä (ibid, 40, 1933); V. Lagus, Åbo akademis studentmatrikel, 1 (1891); W. G. Lagus, Åbo hofrätts historia intill... 1823, 1 (1834); M. Kerkkonen, Pietari Kalm, talousopin professorina (1936); K. O. Lindeqvist, L. J. Ehrenmalms skildring av Mikael Golytsin (Historiallinen aikakauskirja, 1915); A. Mickwitz, De finska deputatio-nerna och ekonomiekommissionerna under frihetstiden, 1–2 (1912–14); E. G. Palmen, Anteckningar ur inrikes rådsprotokollen om finske tjenstemäns tillsättande på 1740-talet (Historiallinen arkisto, 6, 1878); M. G. Schybergson, Bidrag till Finlands inre historia 1721—1731 (1875); G. Utterström, Potatisodlingen i Sverige under frihetstiden (Hist. tidskr, 63, 1943); Sveriges rid-derskaps och adels riksdags-protokoll fr. o. m. år 1719,3–15 (1877–1901); Västra och östra kommissionens handlingar 1725–1727 (1939) (= Suomen historian lähteitä, 3)

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Johan Ehrenmalm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16688, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Anthoni.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16688
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Johan Ehrenmalm, urn:sbl:16688, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Anthoni.), hämtad 2024-04-20.