Meriter

3. Frans Joachim Ehrenstrahl, före adl. Gerdes, styvson till E. 1, f. 25 juli (dp 26 juli) 1670 i Stockholm (Tysk.), d. 9 okt. 1735 i Leksbergs sn (Skarab.), begr. i Mariestads kyrka. Föräldrar: oberpastorn vid tyska församlingen i Stockholm Johannes Gerdes och Emerentia Baumann. Student vid Uppsala univ. 5 juni 1680; kanslist i Utrikesexpeditionen 11 maj 1694; registrator i livländska expeditionen 3 maj 1696; adlad och adopterad 18 juni 1698; referendariesekr. vid tyska expeditionen 8 aug. 1699; sekr. där 21 mars 1710; kansliråd 12 aug. 1713; statssekr. vid Krigsexpeditionen 2 jan. 1714; avsatt för ämbetsförseelse 21 jan. 1717; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1719–20, 1723, 1726–27, 1731 (led. av sekreta utskottet 1720 och 1726); landshövding i Stockholms län 14 aug. 1727; friherre (ej introd.) 5 juli 1731; landshövding i Skaraborgs län 6 aug. 1733.

G. 10 april 1700 i Stockholm (Nik.) m. Margaretha Adlersköld, f. 17 mars (dp 24 mars) 1678 i Stockholm (Nik.), d. 22 jan. 1730 i Stockholm (Nik.) och begr. 26 jan. s. å. i faderns grav i Storkyrkan, dotter av kommissarien Lydert Bartels, adlad Adlersköld, och Anna Furubom.

Biografi

E. var ännu ej tre år gammal, när hans fader 1673 avled. Genom moderns äktenskap med Karl XI:s frejdade hovmålare David Klöker E. (E. 1) kom han att stå denne nära. Vid den tid, 1681, då modern trädde i nytt äktenskap, studerade E. visserligen, trots sina unga år, redan i Uppsala. Men David E., som ej hade någon son, erhöll några månader före sin död tillstånd att upptaga styvsonen i sin ätt, varpå E. introducerades under styvfaderns namn och nummer.

Sina studier fortsatte E. i Tyskland och Holland. Efter hemkomsten blev han i maj 1694 kanslist vid Utrikesexpeditionen. Genom sina släktförbindelser intog E. en relativt gynnad ställning, men han visste också att snart göra sin förmåga gällande. I en meritförteckning, ingiven 1734, uppger han, att han redan som ung kanslist »åtskilliga gånger» befalldes att åtfölja Karl XI. på dennes resor i riket. Hans befordran gick också i ganska rask takt. Registrator blev han redan 1696, och som sådan fungerade han ofta som protokollsförare i Kanslikollegium under sekreterarna J. von Öllers och C. Prytz' sjukledigheter.

När det stora nordiska kriget bröt ut, hade han avancerat till tysk referendariesekreterare. E. var bland de kanslitjänstemän, som vid krigsutbrottet medföljde armén, först till Skåne och Danmark och därefter över Pernau till Livland. Men han kom ej länge att dela sina kamraters äventyr i fält. När hären efter segern, vid Narva intog sina vinterkvarter, erhöll han tillstånd att återvända från Lais till huvudstaden för att, nygift som han var, vårda sina enskilda angelägenheter. Sedan beordrades han att kvarstanna, varefter hans tjänstgöring var förlagd till hemorten. Här fungerade han som rådets expeditionssekreterare för utrikes ärenden. Under de följande åren avancerade E. till kansliråd och 1714 till statssekreterare vid Krigsexpeditionen.

När ledningen av Kanslikollegium efter kanslipresidenten greve Nils Gyldenstolpes död gled över i Arvid Horns händer, blev E. en av dennes närmaste medhjälpare och stärkte Horns misstro till Frankrike och tillit till sjömakterna (Grauers). E. stod nu på höjden av sin bana inom kansliet men samtidigt inför slutet. Han invecklades nämligen vid denna tid i en affär, som för hans del skulle medföra ämbetets förlust. I juni 1713 begärde den rike köpmannen i Riga Daniel Protte, som uppgav sig där ha förlorat över 200,000 rdr, att trots konungens förbud mot sjöfart på hamnar, som av fienden höllos besatta, få utrusta och dit avsända tvenne skepp för att avhämta varor, som hans debitorer där ville ställa till hans förfogande. Bland dessa varor fanns också hampa, varpå stor brist rådde. Då Protte till en början ej hade framgång, inkom han 1714 med en förnyad framställning. Saken tycks ej ha blivit föremål för slutgiltigt avgörande i rådet, men trots detta expedierades det begärda tillståndet. När konungen återvänt från Turkiet, ställdes de närmast ansvariga, K. rådet Jacob Reenstierna och E., inför rätta. Målet mot E. handlades inför en kanslirätt, och utredningen blottade de oefterrättliga förhållanden och den oreda, som vid denna tid rådde i kansliet. E. värjde sig med ed mot anklagelsen att »malitia et dolo» ha utfärdat beslutet men dömdes, sedan saken underställts konungen, i jan. 1717 till tjänstens förlust.

För E. var slaget hårt. När domen kungjordes, var han frånvarande, enligt Urban Hiärnes attest drabbad av sjukdom, »som likar sig till slag». Men Karl XII:s död och regeringssättets förändring öppnade utsikter till lindring för honom. Redan 1719 skall han, enligt egen uppgift, ha erhållit Ulrika Eleonoras löfte om befordran, och 1720 uppfördes han av Kanslikollegium på förslag till ett kanslirådsämbete. Men ännu dröjde det flera år, innan hans ihärdiga ansträngningar att erhålla upprättelse kröntes med fullständig framgång. Under tiden fann han utlopp för sitt verksamhetsbegär i sitt stånds riksdagsarbete. I samtliga riksdagar mellan 1719 och 1731 deltog han, och hans förmåga och erfarenhet gjorde honom till en av ridderskapet och adeln ofta anlitad ledamot av olika utskott och deputationer; i sekreta utskottet invaldes han redan 1720. E. hade tidigare stått Horn nära, och även om denne hade varit ordförande i den kanslirätt, som dömde honom, var det naturligt, att E., ett offer för enväldets regeringssystem, sällade sig till dem, som försvarade Horns politik mot det holsteinska partiets angrepp.

Vid den uppgörelse med detta parti, som ägde rum under 1726–27 års riksdag, spelade E. en framskjuten roll. Han blev ånyo ledamot av sekreta utskottet samt av den mindre sekreta deputation, som tillsattes för att pröva frågan om Sveriges anslutning till den hannoverska alliansen. Det var också han, som författade svaret på den sekreta propositionen och det sekreta bihang, vari riktlinjerna för de kommande årens utrikespolitik uppdrogos.

Belöningen för dessa tjänster uteblev ej heller. Sekreta utskottet rekommenderade honom att »vid någon nuvarande anständig öppning varda hågkommen». Några dagar senare, 14 aug. 1727, utnämndes han också bland flera medtävlare till landshövding i Stockholms län efter Olof Törnflycht, som nyss blivit riksråd. På denna post kvarstod han till 1733, då han genom tjänstebyte med Gustaf Palmfelt flyttade till Skaraborgs län.

Författare

Olof Jägerskiöld.

Arkivuppgifter

Brev från. E. finnas i följande samlingar: Germanica, Gallica, Turcica, Anglica, Hollandica, Kanslikollegii arkiv, Miillerns samling, Vellingks samling, Kanslitjänstemäns koncept och mottagna skrivelser; koncept av hans hand jämte skrivelser till honom i sistnämnda samling. Hans ämbetsskrivelser som landshövding förvaras i serien Landshövdingars skrivelser till Kungl. Maj:t, allt i Riksarkivet. Ett antal brev av E., huvudsakligen till Johan Rosenhane (1701–06; E. 521-525) och N. Gyldenstolpe (1702–09; Nordin 449) finnas i Uppsala univ.-bibliotek.

Källor och litteratur

Källor: Kanslikollegii prot., Kanslikollegii koncept, Kanslirättens prot. och handl. 1715–1717, Biographica, Civila meritlistor 1720–1740, Kanslitjänstemäns koncept och mottagna skrivelser samt E:s brev i ovan angivna samlingar, allt i RA; Kyrkoarkiv, Stockholms stadsarkiv. – Svenska riksdagsakter, Ser. 2, 1–3 (1918–31); Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll fr. o. m. år 1719, 1–6 (1875–81). – H. Danielsson, Sverige och Frankrike 1727–1735 (1920); S. Grauers, Arvid Bernhard Horn, 1 (1920); Hj. Jansson, Sveriges accession till Hannoverska alliansen (1893); Kungl. Maj:ts kanslis historia, 1–2 (1935, 34); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, 1–2, 2:a uppl. (1893–95).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Frans Joachim Ehrenstrahl, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16719, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16719
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Frans Joachim Ehrenstrahl, urn:sbl:16719, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld.), hämtad 2024-04-24.