Meriter

1. Nils Fredrik Ehrenström, f. 20 febr. 1756 i Helsingfors, d. 24 nov. 1816 i Träslövs sn (Hall.). Föräldrar: överstelöjtnanten och kommendanten på Vaxholms och Fredriksborgs fästningar Nils Albrecht Ehrenström och Christina Catharina Sederholm. Konstapel vid artilleriet 7 juni 1768; artilleriofficersex. 10 dec. 1771; kommenderad med expeditionen Sprengtporten till Stockholm 18 aug. 1772; konstit. fänrik vid Åbo läns reg. 19 aug. s. å.; underlöjtnant vid artilleriet 25 sept. s. å.; biträdde vid den södra rekognosceringsförrättningen i Finland 1778–83; löjtnant 25 juni 1782; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagen 1786; tygkapten i Stockholm 21 febr. 1788; överadjutant hos generalfälttygmästaren C. G. Sinclair 12 juni s. å.; fälttygmästare 29 juli 1789; kallad 11 dec. s. å. att under generalfälttygmästarens sjukdom företräda honom i krigsberedningen; major 13 sept. 1792; överstelöjtnant 24 sept. s. å.; avsked på begäran 14 mars 1793; återinträdde i tjänst som överstelöjtnant 1 maj 1797 med uppgift att biträda vid artilleribefälet; överste 16 nov. 1799; generalfälttygmästare (efter att under sex månader ha skött företrädarens tjänst som »direktör för artilleriet») 8 nov. 1800; kommendant i Göteborg 9 aug. (tilltr. 5 dec.) 1803–21 jan. 1812; kommendant på Varbergs fästning 1816.

G. 1) 13 juli 1789 på Siggesta, Värmdö sn (Sth.) m. Maria Charlotta von Scheven, f. 12 dec. 1772 där, d. 19 jan. 1815 i Stockholm, skilsm. 11 maj 1802, dotter av överstelöjtnanten Carl Ludvig Christoffer von Scheven och Catharina Maria Adlerberg, samt omg. 1807 m. löjtnanten frih. Clas Samuel Lybecker, f. 1765, d. 1850; 2) 10 mars 1803 på Stockholms slott m. änkedrottning Sofia Magdalenas hovfröken Mariana (Marianne) Maximiliana Christina Carolina Lovisa Pollet (se E. 2).

Biografi

Såsom framgår av E:s meritlista kom han mycket tidigt fram till viktiga och inflytelserika poster inom artilleriet. Den högre artilleriledningen i Sverige var omkring sekelskiftet 1800 underkastad stora förändringar. För att förstå E: s öde bör man erinra sig dessa. Under 1700-talet hade i spetsen för artilleriet stått översten för artilleriregementet, samt generalfälttygmästaren, varav ingendera behövde vara generalsperson. Den förre hade det närmaste befälet över truppen, som ännu icke var uppdelad på flera regementen, medan den senare hade hand om materielanskaffningen och för detta ändamål säte och stämma i Krigskollegium. Stundom ägde den förra befattningen försteget i betydenhet (t. ex. med Carl Cronstedt), i andra fall den senare. Under Gustav III:s tid var från 1784 generalen Carl Gideon Sinclair innehavare av båda befattningarna samtidigt. På 1790-talet blevo förhållandena mera kaotiska. Då inrättades en general en chef för allt artilleri, sedan kallad generalinspektör, som stod över de förut nämnda befattningshavarna, och slutligen inrättades 1807 en generalfälttyg-mästare och chef för artilleriet, som svarade både för truppen och materielen. År 1794 hade det gamla artilleriregementet delats upp på fyra. Under 1790-talet hade också under en kort tid förekommit en »direktör för artilleriet», som utan att vara artilleriofficer dock hade samma åligganden som generalfälttygmästaren.

Vid krigsutbrottet 1788 var E. den förste, som med sitt artillerikompani marscherade till ryska gränsen. I betraktande av den osedvanligt snabba befordran, som till en början kommit honom till del och fört honom ända upp i krigskonseljen, var det för honom en stor missräkning, då han efter krigets slut och konungens död såg sig berövad den gunst på högsta ort, som han förut åtnjutit. Han fick välja mellan en »subaltern» befattning i Finland eller att taga avsked. Han valde det senare. E. var tydligen pessimist, och detta kommer särskilt till uttryck i en av honom författad och till hovkanslern G. af Wetterstedt 1812 ställd försvarsskrift, som betecknande nog bär titeln »Hvilka äro orsakerna till den cabal, som nu i flera år arbetat emot överste Ehrenström» (handskr. I. e. 8, K. biblioteket). Som förklaring till den onåd han råkat i efter konungens död, vädrade han intriger från avundsmän, varvid han särskilt antyder en, som sett sig av honom förbigången vid förandet av befälet över artilleriet under Sinclairs sjukdom och som vid konungamordet t. o. m. arresterats som misstänkt. Det var tydligen överste H. W. Gyllengranat.

E. slog sig efter avskedstagandet ned på sin svärfaders, överstelöjtnant von Schevens egendom Sund på Värmdön för att idka jordbruk. Där blev E. 18 dec. 1793 häktad som misstänkt att vara delaktig i broderns (E. 1) påstådda förbrytelse i Armfeltska affären men frigavs dock 1 april året därpå utan att ens ha underkastats förhör. Först 1799 blev han fullt rehabiliterad, fick inträda i sin gamla tur och blev s. å. överste i armén. Året därpå nådde han till en av de ledande platserna inom artilleriet som generalfälttygmästare, vilken ersatte den dittillsvarande direktören. E. blev därigenom inblandad i den pågående stora princip striden om hur artilleriet skulle organiseras och beväpnas. Att allt härutinnan icke var välbeställt framgår därav, att redan Gustav III i ett brev 11 dec. 1790 förklarat, att vapnet nu var vida sämre än på Carl Cronstedts tid och att det därför borde återbringas i ett skick, som svarade mot vunnen krigserfarenhet. Ropet på reformer tog sig bl. a. uttryck i en broschyr av den unge pommerske artilleriofficeren C. von Cardell (jfr denne) »Om artilleriet till häst». I spetsen för reformrörelsen trädde generalen frih. Bror Cederström (jfr denne), som redan 1794 blivit general en chef för artilleriet, men som nödgats avbryta sina reformplaner på grund av förflyttning till annan befattning. År 1803 kom han tillbaka till artilleriet som generalinspektör och utverkade tillsättandet av en stor artillerikommitté med honom själv som ordförande och C. G. von Helvig som sekreterare och primus motor. I denna kommitté var E. icke medlem, vilket var en uppenbar prickning av honom, som under Cederström bar det närmaste ansvaret för kanonmaterielen. Men ej nog härmed. Man ville ha bort honom. Det skedde därigenom, att han, samtidigt med att kommittén tillsattes, helt enkelt fick frånträda sitt ämbete och transporterades till kommendant i Göteborg, en befattning, som förut icke existerat. Man får ej undra på, att han fann sig illa behandlad. Olyckan fullkomnades, som han själv säger i skrivelsen till Wetterstedt, genom att E. beskylldes för att olovandes ha försålt krut från kronans förråd. Han försvarar sig mot denna beskyllning med att åtgärden ej vidtagits av honom ensam utan av en kommitté, i vilken också generalkvartermästaren N. Mannerskantz var ledamot, och att åtgärden avsåg att bestrida kostnaden för en polygon (skjutbana) på Gärdet, vilket man trodde ha K. M:ts gillande.

Den verkliga orsaken till skiljandet från generalfälttygmästaretjänsten var otvivelaktigt, att E. i hög grad ogillade de förändringar, som av Cederström och Helvig åsyftades. E. säger sig i stöd av sitt ämbete ha ivrat emot »den allmänna förstörelsen av det gamla artilleriet». Han höll framför allt på småkanoner, s. k. partikanoner, vilka införts under senare hälften av 1700-talet, och som han ansåg särskilt passa i den svenska terrängen. De vore 3-pundiga och uppdelade på infanteriförbanden. I den nya artilleriorganisation, som framgick som slutresultat av den Helvigska artillerikommitténs 5-åriga arbete, voro dessa kanoner utrangerade, och fältartilleriets huvudpjäs blev den 6-pundiga kanonen av järn. Eftervärldens dom är nog, att kritiken mot den Helvigska artillerireformen var i huvudsak oberättigad. Förändringarna hade sin grund i den nya napoleonska krigföringen, som i kommittén hade sin målsman i G. W. af Tibell, vilken varit generaladjutant under Bonaparte. Helvig blev 1807 generalfälttygmästare och chef för artilleriet, varigenom ledningen av vapnet på nytt blev enhetlig. I tävlingen med honom kom E. tydligen till korta. Helvig behärskade både teorien och praktiken, i det att han själv konstruerade de nya kanonerna. E. synes också ha haft stora kunskaper i artillerivetenskapen, eftersom han 1787 fick i uppdrag att utarbeta en artillerivetenskapskurs för officerare, varav han avslutade en första del, uppdelad på åtta böcker, behandlande resp. matematiken i allmänhet, geometrien, parabolen eller kastlinjen, elementerna i mekaniken, satser i naturkunnigheten, hydrostatiken, trigonometrien samt tillämpningen av geometrien till situationers och distansers avmätande i fält. Denna vidlyftiga avhandling synes emellertid aldrig ha blivit tryckt. Sedan den underkastats granskning av en kommission, i vilken ingick den mest sakkunnige, nämligen artilleriprofessorn J. Törngren, fann kommissionen »att den ifrågavarande matematiska volymen vore mindre systematisk, redig och fullständig, dels mera vidlyftig och omständlig, än behov gjordes». Onekligen är detta ett svagt betyg för E: s omdömesförmåga.

Ungefär samtidigt med E:s transport till kommendantskapet i Göteborg, vilken otvivelaktigt innebar en degradering, hade han ett annat stort bekymmer, genom att hans äktenskap blev högst olyckligt. Makarna ansökte hos Högsta domstolen om äktenskapsskillnad, som dock 13 april 1802 av domstolen avstyrktes. Ärendet gick då till K. M:t nådevägen, varvid E. anmälde, att hustrun rymt hemifrån och medtagit åtskilliga hans saker ävensom en till uppfostran upptagen släkting, som E. fått reklamera genom polisen. K. M:t biföll i konselj 11 maj 1802 skilsmässan.

Det dröjde endast ett år, innan E. ingick ett nytt äktenskap av långt mera anmärkningsvärd karaktär, nämligen med hovfröken Marianne Pollet, den sedan så kända författarinnan (E. 2). Att få en hustru med representativa egenskaper föll sig för E. så mycket mera lägligt, som han i Göteborg fick särskilt maktpåliggande förpliktelser i dylikt avseende. Vid icke mindre än tre olika tillfällen under hans kommendantstid kommo medlemmar av den avsatta bourbonska konungafamiljen att uppehålla sig i Göteborg. Han klagar över att detta givetvis vållade honom stora kostnader, som tvingade till skuldsättning. Med sedvanlig energi ägnade sig E. åt sina tjänsteåligganden som kommendant. Härpå föreligga i Krigsarkivet bevis genom en beskrivning på Göteborgs befästningar med omsorgsfullt utförda ritningar och kartor.

Vid revolutionen 1809 och vid västra arméns revolt ställdes E. genast utanför händelsernas gång, genom att han sattes underbefäl av sin vapenkamrat överste C. U. Silfverschiöld, samtidigt som underrättelse ingick, att konungen blivit urståndsatt att regera.

Ej heller under den nya regimen, då Karl Johan blivit kronprins, fann sig E. vara persona grata. Han vädrade alltid förtal och intriger mot sig. Man anklagade honom för att alltid sätta sig »en devant» och att han ställde till oreda. På grund av den långvariga onåd av skilda regimer, för vilken han var utsatt, kan man ej frigöra sig från den misstanken, att det måhända hos honom själv fanns något fel, som gav anledning till hans svårigheter. En dylik svårhanterlighet synes ha varit gemensam för den tidens högre artilleriofficerare. Man finner den också i hög grad hos Cardell och Helvig. Då E. i jan. 1811 var på audiens hos kronprinsen, yttrade denne, att varken konungen eller han själv skulle motsätta sig, om köpmännen i Göteborg drevo affärer med England, oaktat krigsförklaringen, blott det skedde med måtta. E. var nog oförsiktig att återge detta i ett brev till korrespondenter i Göteborg; det blev allmänt känt, rapporterades till franske ministern, och denne klagade officiellt. Kronprinsen blev givetvis starkt missnöjd. Då raserandet av befästningarna gjorde kommendantsposten i Göteborg obehövlig, begärde E. förflyttning till annan tjänst. Utan att detta beviljades, fann han sig i posttidningen ha erhållit avsked från kommendantsbefattningen i jan. 1812. Han flyttade efter avskedet till Stockholm; om hans ekonomi och äktenskap då se nedan s. 398. Han togs dock 1816 åter till nåder och placerades som kommendant på Varberg. Han dog emellertid i nov. s. å.

Författare

Ludvig Hammarskiöld med bidrag av Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

Brev från E. finnas i Riksarkivet i bl. a. G. A. Reuterholms och G. F. Wirséns samlingar samt i K. biblioteket (autografsaml.). Om E:s försvarsskrift, nu i K. biblioteket, se ovan s. 393. I Uppsala univ.-bibliotek finnas strödda brev från E. I Krigsarkivet finnas bl. a. E:s anteckningar till artillerivetenskapskurs bland handlingarna från kommittén däröver 1793.

Källor och litteratur

Källor: (utom ovan anförda) Krigsexp:s registr., Biographica, Militaria: ansökn. o. meritförteckn., RA; Meritförteckn., KrA. – G. G. Adlerbeth, Historiska anteckningar, 1–2 (Från tredje Gustafs dagar, 2, 1892–93); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 4, 6, 7 (1920—36); J. A. Ehrenström, Efterlemnade historiska anteckningar... 1–2 (1882, 83). – C. von Bonsdorff, Gustaf Mauritz Armfelt, 1 (1930); J. R. Danielson Kalmari, Finland under gustavianska tiden, 1 (1925); J. Kleberg, Krigskollegii historia. Biografiska anteckningar 1630–1865 (1930); A. Th. Låstbom, Swea och Götha höf-dinga-minne, 1–2 (1842, 43); H. Schuck, Den sista gustavianska hovdamen (dens., Svenska bilder, 7, 1941); W. Sjöstrand, Grunddragen av den militära undervisningens uppkomst- och utvecklingshistoria i Sverige till år 1792 (1941); Svenska artilleriet förr och nu. En överblick . . . utg. genom Artilleri-tidskrift (1944); Elof Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 2, 2:a uppl. (1894); B. Wed-berg, Konungens högsta domstol 1789–1809 (1922), s. 495 f.; dens., Tär- ningkast om liv och död (1935), s. 146 f.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Fredrik Ehrenström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16726, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ludvig Hammarskiöld med bidrag av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16726
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Fredrik Ehrenström, urn:sbl:16726, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ludvig Hammarskiöld med bidrag av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.