Albert Carl August Lars Ehrensvärd

Född:1821-01-10 – Björkö församling, Jönköpings län (på Rödjenäs)
Död:1901-01-31 – Tosterups församling, Kristianstads län

Diplomat, Riksdagsledamot, Utrikesminister


Band 12 (1949), sida 483.

Meriter

8. Albert Carl August Lars Ehrensvärd, sonson till E. 4, f. 10 jan. 1821 på Rödjenäs, Björkö sn (Jönk.), d. 31 jan. 1901 på Tosterup i likanämnda sn (Krist.). Föräldrar: översten greve Gustaf Carl Albert August Ehrensvärd och Henriette Virginia Sofia Catharina Adlercreutz. Student vid Lunds univ. 20 febr. 1837; disp. pro exercitio 27 maj 1837; ex. filol. 20 juni 1840; ex. filos. 22 maj 1841; disp. pro gradu 17 juni s. å.; fil. doktor 22 juni s. å.; e. o. kanslist i Civildepartementet 11 maj 1842; attaché i Berlin 26 majs. å.; i Paris 11 aug. 1843; e. o. amanuens i Riksarkivet 5 dec. s. å.; andre sekr. i Utrikesdepartementet 29 okt. 1845; kammarherre hos änkedrottning Desideria 21 okt. 1849; legationssekr. i S: t Petersburg 25 sept. 1850; förste sekr. i Utrikesdepartementet 10 febr. 1852; kabinettssekr. 30 maj 1855; avgick till Nassau för att uppgöra giftermålskontrakt mellan hertigen av Östergötland och prinsessan Sophie av Nassau 1856; erhöll avsked från kabinettssékreterarämbetet 11 mars 1859; led. av styr. för Skånes enskilda bank s. å., av Skånska hypotéksföreningen 1861–66, 1891–1901; ordf. i Ystad–Eslövs järnvägsaktb. 1862–64, i nämnden för reglering av prästerskapets löner i Kristianstads län 1863; v. ordf. i Kristianstads läns landsting s. å.; statsrevisor 1864; landshövding i Göteborgs och Bohus län 1864–85; ordf. i samma läns hushållningssällskap 1864–70, 1872–85; ordf. för nordiska konstnärsmötet och konstutställningen i Göteborg 1869; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1847–48, 1853–54, 1856–58, 1862–63 och 1865–60 (led. av bevillningsutskottet 1856–58, 1862–63); led. av riksdagens första kammare 1866–74, 1876–90; led. av riksdagens särskilda utskott 1867 (ordf.), 1873 (ordf.), 1877 (ordf.) och 1883; ordf. i bevillningsutskottet 1868; ordf. i kommittén för ändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet 1876, i kommittén för lantförsvarets ordnande 1880; minister för utrikes ärendena 25 sept. 1885–12 juni 1889. RNO i briljanter 1856; KNO 1859; LFS 1864; LVVS s. å.; LLA 1865; KmstkNO 1869; KmstkVO 1871; HLVVS s. å.; RoKavKMO 1885; LVA 1886; HLLA s. å.; HLHA 1888; HLFS 1895; innehade även utländska ordnar.

G. 3 okt. 1852 i Kristiania m. hovfröken (hos drottning Josephine) Ingeborg Hedvig (Hedda) Vogt, f. 11 febr. 1825 där, d. 17 aug. 1904 på Tosterup, dotter av norska statsrådet Jörgen Herman Vogt och grevinnan Hedvig Lovisa Frölich.

Biografi

Efter att ha avlagt studentexamen, vid sexton års ålder ägnade sig Albert E. åt universitetsstudier i Lund med zoologi som huvudämne. Redan fyra år senare (1841) promoverades han till fil. doktor men lämnade därmed också den lärda banan för att i stället ägna sig åt diplomatin. Som attaché i Berlin och Paris och som andre sekreterare i Utrikesdepartementet gjorde han sina första lärospån. Efter att på legationssekreterarposten i S: t Petersburg ha dokumenterat sin lämplighet för diplomatiska värv blev E. 1852 förste sekreterare i Utrikesdepartementet, där han snart blev en uppskattad medhjälpare åt sin närmaste chef, kabinettssekreteraren L. Manderström. Bland de speciella uppdrag, som under denna tid tillföllo E., kan nämnas hans deltagande i Oskar I:s resa till Gotland sommaren 1854, då de första förhandlingarna mellan konungen och några utsända franska delegater om ett svenskt närmande till västmakterna ägde rum. I denna diplomatiska episod spelade E. snarast åskådarens roll, men hans rapporter till Manderström äro dock en värdefull källa för kunskapen om det diplomatiska spelet. E. räknades som en av de dugligaste av de yngre karriärdiplomaterna, och hans snabba befordran är fullt förklarlig. Att han inte saknade arbetsförmåga och ärelystnad antydes också i F. von Dardels koncentrerade omdöme om E.: »han är en verksam och intelligent ung man, som vill fram».

När Manderström 1855 blev envoyé ad interim i Wien, utsågs E. till kabinettssekreterare. En svårare uppgift än att axla Manderströms mantel kunde E. knappast ha fått. Under ett och ett halvt decennium hade Manderström med av alla erkänd skicklighet skött denna betydelsefulla och arbetstyngda post och härunder skaffat sig ett avsevärt inflytande. Väl var Oskar I i viss mån »sin egen utrikesminister», men för Manderströms insikter och goda omdöme synes han dock ha hyst berättigad respekt och skall också vid ett tillfälle (1848) ha erbjudit honom utrikesministerportföljen. Givet är, att E. icke kunde intaga en liknande position och utöva ett lika personligt och kraftfullt regemente som företrädaren, men han strävade efter att fullfölja dennes intentioner och stod i ständig och intim kontakt med honom. För E., liksom för alla hans jämnåriga inom »carrièren», var Manderström den vördade läraren, och hans råd inhämtades också vid alla viktigare frågors avgörande. Genom E:s flitiga brevskrivning hölls Manderström under sin utlandsvistelse ständigt underrättad om allt vad som tilldrog sig vid den centrala utrikesledningen i Stockholm. E. var såsom kabinettssekreterare icke endast hans efterträdare utan även hans ställföreträdare.

Det var under en händelserik period, som E. på detta sätt kom att intaga en central diplomatisk position. Under Krimkriget fann Oskar I det lämpligt att låta ett närmande till de västeuropeiska makterna ersätta den orientering mot Ryssland, som alltsedan faderns kronprinstid varit ett dominerande drag i svensk utrikespolitik. Möjligheten att gå vidare på den inslagna vägen och deltaga i krigsoperationerna på västmakternas sida låg nära till hands, och tydligt är, att konungen hyst dylika planer. Den mot Ryssland riktade novembertraktaten var också från hans sida avsedd att endast bli en första början till en direkt antirysk politik. E., liksom säkerligen de flesta av yrkesdiplomaterna, var dock bestämd motståndare till dylika äventyrliga krigsplaner och obetingat belåten, när Ryssland mot mångas förmodan accepterade fredsvillkoren, innan Sverige hunnit engagera sig i striden. Av denna E:s fredspolitik berodde också delvis hans tydliga ovilja mot de privata diplomater, t. ex. Knut Bonde och A. L. Lilliehöök, som konungen nu i allt större utsträckning började använda i sin tjänst. Framför allt torde det dock ha varit yrkesstolthet och en naturlig önskan att bevara plats och inflytande åt karriärdiplomaterna, som dikterade E:s ständiga kamp mot de ovälkomna medtävlarna. I tidens andra stora utrikespolitiska fråga, skandinavismen, intog E. en i stort sett passiv hållning. År 1856, efter Parisfreden och de därigenom avskrivna planerna på krigsvinster i öster, skall E. visserligen ha understött skandinavismen, men detta emedan han däri såg »ett medel att få de andra planerna att glömmas».

Åtminstone under sina sista år som kabinettssekreterare stod E. i mindre gott förhållande till sin chef, utrikesminister Elias Lagerheim. Denne synes för övrigt icke ha åtnjutit kronprinsen-regentens förtroende utan i viss mån skjutits åt sidan till förmån för E. Såväl vid viktigare politiska förhandlingar (t. ex. angående förbund med Danmark nov. 1857) som vid instruktioner till beskickningscheferna finner man E:s namn i sammanhang, där man i stället borde möta utrikesministerns. Kabinettssekreterarens arbetsbörda var, dessa extra uppgifter förutan, tillräckligt pressande, och E. fann det snart nödvändigt att söka få till stånd en reform av Utrikesdepartementets organisation för att jämnare kunna fördela arbetet. 1858 års reform, varvid byråsystemet med särskilda avdelningschefer infördes, var också till stor del ett verk av E. Själv fick han knappast tillfälle att tillämpa den nya ordningen. På grund av familjeskäl, framför allt faderns sjukdom, såg sig E. nödsakad att (1859) övertaga skötseln av fädernegodset Tosterup och därmed, åtminstone för tillfället, avstå från den diplomatiska banan.

Från och med 1847 bevistade E. samtliga ståndsriksdagar med undantag för riksdagarna 1850–51 och 1859–60. Hans mest uppmärksammade insats som riksdagsman under denna tid är hans på inspiration av B. von Beskow tillkomna motion 1862 om ett anslag på 6,000 kronor till Svenska akademiens förfogande att utdelas som årligt vitterhetsstipendium. Detta förslag lyckades vinna riksdagens bifall, medan däremot hans planer på en allmän överstyrelse för rikets undervisningsanstalter (1862) icke ledde till något resultat. Vid 1857 års riksdag uppträdde han och bistod utrikesministern, i det att E. mot oppositionens angrepp försvarade de ökade anslag, som begärts på Utrikesdepartementets huvudtitel. När representationsfrågan på 1860-talet återigen blev högaktuell genom ministären De Geers förslag om ett tvåkammarsystem med samfällda val, ställde sig E. obetingat på regeringens sida och deltog i organiserandet av reformvännernas agitationsarbete, bl. a. såsom en av initiativtagarna till de deputationer, som uppvaktade regeringen i reformfrågan (1865).

Redan 1864 hade E. återinträtt i statstjänst, nu som landshövding i Göteborgs och Bohus län. På denna post stannade han i tjuguett år och utförde ett allsidigt arbete till länets bästa. E:s ivriga intresse för alla de arbetsuppgifter, som tillkommo honom som K. M:ts befallningshavande, landstingsordförande, hushållningssällskapets ordförande och ordförande i ett flertal lokala kommittéer och styrelser, har övertygande vitsordats. Framför allt har man framhållit hans omsorger om den bohuslänska fiskerinäringen liksom hans stora insatser till fromma för residensstadens kulturella liv. Sålunda var han den främste befrämjaren av Göteborgs museum, som visserligen upprättats före hans ankomst till staden, men vars kraftiga tillväxt är intimt knuten till hans ledning som styrelsens mångårige ordförande.

E. valdes också 1866 av länets landsting till representant i den nya riksdagen. Med undantag för två år, 1875–76, då han ansåg sig helt böra ägna sin tid åt länets styrelse, innehade han under de närmaste tjugutre åren främsta platsen på Göteborgsbänken i första kammaren. Liksom han under den sista ståndsriksdagen kraftigt hade uppträtt till försvar för representationsreformen, sökte han nu, genom att medverka vid den s. k. ministeriella gruppens bildande, att skapa en stark kammarmajoritet, som kunde bli reformministären De Geers parlamentariska stöd. Även i fortsättningen kom E. att ansluta sig till den liberalt moderata grupp, som vanligen gick under namn av det De Geerska partiet eller »skåningarna» och som åtminstone i viss utsträckning kunde tänka sig ett samarbete med lantmannapartiet i andra kammaren. E. var för övrigt sedan barndomen nära vän till Arvid Posse. Trots att vänskapen sattes på många hårda prov genom de politiska motsättningarna, blev den dock bestående, och Posse anlitade vid flera tillfällen E. som medhjälpare. Sålunda tog han honom till rådgivare 1875, när han erhöll uppdrag att bilda regering, och avsåg då också att erhålla E. som kollega i statsrådet. Huruvida liknande planer voro aktuella även fem år senare, när den posseska regeringsbildningen blev verklighet, är okänt. I stället för regeringsengagemang fick dock E. andra viktiga politiska uppgifter sig tilldelade: han blev ordförande i ministären Posses stora lantförsvarskommitté och som sådan en framstående förespråkare för regeringens förslag i försvarsfrågan vid 1883 års riksdag. Vid Posses avgång s. å. var E. en av de många statsministerkandidater, till vilka Oskar II förgäves vände sig med anbud eller snarare begäran att bilda regering.

E:s inställning till de under denna period dominerande försvars- och grundskattefrågorna belyses bäst av hans egna ord i riksdagsdebatten 1883: »då jag gör det [= röstar bifall till föreliggande förslag] frånsäger jag mig därmed icke rättigheten att inom denna kammare liksom hittills understödja varje förslag, Kongl. Maj:t framlägger, som avser att förbättra vårt försvar och värna vårt land. Jag kommer att göra det, vare sig sådant förslag är byggt på indelningsverkets grund eller på den allmänna värnpliktens fullständigare tillämpning, vare sig det är byggt på den i den nu föredragna § 40 föreslagna grunden eller på en förbättring av densamma». Två år senare bad han bevekande första kammaren att icke »schackra» med några procent i fråga om grundskatternas avskrivning; hela det tjugu år långa arbetet på försvarsfrågans lösning skulle därmed äventyras, och det rådande tillståndet inom försvaret fordrade till varje pris en omedelbar reform. E. var onekligen konsekvent i sin försvarsvilja, även om han gav sitt bifall till vitt skilda förslag till frågans lösning. Även åt undervisningsfrågorna ägnade E. stort intresse. Som ordförande i särskilda utskottet vid 1873 års riksdag, vilket utskott skulle behandla förslag till ändringar i undervisningen vid elementarläroverken, fick E. ett gott tillfälle att framlägga och försvara sina åsikter i dessa ämnen. Bl. a. märkes hans försvar för de lägre realläroverken eller de s. k. borgarskolorna, som skulle kunna meddela »en allmän medborgerlig bildning, som fullständigare än folkskolans undervisning förbereder för inträde i lägre tillämpningsskolor och för direkt utträdande i det praktiska livet». Klassikerväldet i gymnasierna hade icke någon förespråkare i E., även om han ännu inte ansåg tiden mogen för några genomgripande reformer på detta område.

E:s diplomatiska bana var ej definitivt avslutad i och med avskedet från kabinettssekreterarposten 1859. Ett kvartsekel senare (1885) accepterade han nämligen ett erbjudande att efterträda friherre C. Hochschild som utrikesminister i regeringen Themptander. Hochschild hade på grund av personliga motsättningar till sina kolleger inom ministären och en från dem avvikande mening i den brännande frågan om reform av den ministeriella konseljen tvingats att begära avsked. Då denna fråga hade en mycket ömtålig unionell sida – spörsmålet om de båda unionsländernas andelar i den gemensamma utrikesledningen – kom regeringens unionspolitik att bli en av de viktigaste punkterna i konungens och statsministerns underhandlingar ined E. om utrikesministerposten. Den svenska regeringens program omfattade en eftergift beträffande norrmännens krav på ökat antal representanter i den ministeriella konseljen men krävde i gengäld ett tillägg till riksakten: att utrikesministern alltid skulle vara svensk. E. torde inte ha haft något att erinra häremot, och i varje fall accepterade han dessa huvudprinciper som grund för förhandlingarna med den norska vänsterregeringen Sverdrup. Den ståndpunkt, som regeringen Themptander intog i denna fråga, möttes av skarp kritik på många håll i Sverige. Den karakteriserades av motståndarna till de norska reformsträvandena som en ovärdig eftergiftspolitik, och på detta håll var man vid utrikesministerskiftet icke alldeles övertygad om att E., som genom sitt norska gifte givetvis hade nära förbindelser i Norge, skulle äga den fasthet gentemot norska krav, som vore nödvändig. E:s festtal vid avresan från Göteborg, vari han trots en försiktig formulering ansågs ha visat sig alltför Norgevänlig, kritiserades som ett farligt omen för framtiden. Vid de följande förhandlingarna mellan de båda regeringarna var E. den främste underhandlaren från svensk sida och visade härvid både förhandlingsvilja och fasthet. Att förhandlingarna strandade (1886) och därmed denna ömtåliga unionsfråga lämnades olöst kan inte på något sätt läggas E. till last; det politiska läget i de båda länderna omöjliggjorde åtminstone för tillfället varje överenskommelse.

Under de närmaste åren efter E:s inträde i regeringen behärskade tullfrågan det politiska livet. Såsom en av ministärens mest allmänpolitiskt orienterade och inflytelserika medlemmar kom E. härvid att spela en ingalunda obetydlig roll, trots att frågan icke berörde hans eget ämbetsområde. I sak synes aldrig någon meningsmotsättning ha förekommit mellan den lidelsefullt frihandelsvänlige regeringschefen och hans utrikesminister men däremot i flera av de taktiska spörsmål, som sammanhängde med tullfrågan. Som allmän regel kan sägas, att E. sökte moderera den kraftfulla och alltmera, partibetonade politik, som Themptander förordade och genomdrev. Sålunda avrådde E. från andra kammarens upplösning våren 1887 samt motarbetade förslaget, att ministären skulle avgå med anledning av Stockholmsvalet hösten s. å. och därmed ytterligare skarpt, markera den första statsmaktens klart partipolitiska engagemang. Delvis som en konsekvens av denna sin medlande hållning under regeringen Themptanders sista skede såg han sig också föranlåten att tillmötesgå konungens begäran om medverkan i den mer. eller mindre protektionistiska övergångsregering, som skulle förbereda det nya tullsystemet. Det är dock svårt att avgöra, huruvida detta är hela förklaringen till det onekligen ganska överraskande steg E. tog, då han, den av protektionisterna ofta kritiserade, »Norgevänliga» utrikesministern, kvarstannade på sin post under den tullvänlige D. A. G. Bildts ledning. Säkerligen trivdes E. väl med makten och äran, samtidigt som han – att döma av initierade antydningar i C. G. Hammarskjölds dagböcker – fruktade sysslolösheten efter avskedet, varför det är tänkbart, att rent personliga motiv medverkat till hans beslut. När den långt utdragna krisen äntligen skulle avvecklas (febr. 1888), fann han emellertid sin ställning obehaglig och fordrade som villkor för sin medverkan bl. a. handlingsfrihet i avseende på tullfrågan. Redan i juni 1889 lämnade han regeringen Bildt i samband med en planerad förändring av ministären i konservativ riktning. – E:s utrikesministertid kännetecknas inte av några större utrikespolitiska frågor. Förhållandet till Norge tilldrog sig den största uppmärksamheten, och förutom ovannämnda förhandlingar angående reform av den ministeriella konseljen märkes frågan om vissa ändringar av mellanrikslagens bestämmelser (1887), vilket spörsmål dock knappast var av utrikespolitisk natur utan snarare tillhörde tullfrågornas grupp. E:s förslag om s. k. kommersiella attachéer (1886) vann inte riksdagens bifall; däremot tillvaratogos handelns intressen i den nya konsulatstadga, som genomfördes 1886, varigenom man avsåg att erhålla en fastare och mera intim kontakt mellan den politiska utrikesledningen och konsulatkåren.

E. tillhörde den ganska stora grupp av förtroendeämbetsmän, som under det nya riksdagsskickets första tid såg som sin uppgift att medverka till moderata reformer och kompromissbetonat samarbete partierna emellan. Hans moderat-liberala grundåskådning och koncilianta natur ställde honom snart på en framträdande plats inom denna grupp. När det politiska livet under tullfrågans inflytande ändrade karaktär och partistridernas skärpning omintetgjorde förutsättningarna för den av E. omhuldade kompromisspolitiken, kunde han inte längre intaga samma centrala position som tidigare. Efter det stora systemskiftet 1888 blev också hans ställning i grunden ohållbar, och hans avskedstagande från politiken (1890), då han frivilligt avsade sig sitt förstakammarmandat, framstår som en i högsta grad naturlig handling, en enkel konsekvens av den ändrade politiska situationen. Sina sista år tillbragte han som godsherre på det nu utarrenderade Tosterup, på avstånd från det politiska livet och främst sysselsatt med sitt bibliotek. E. var en i många avseenden överlägsen personlighet – intelligent, livlig och temperamentsfull, starkt kulturintresserad, älskvärd i sitt sätt, när han ville vara det, och charmerande sällskapsmänniska. Han ligger begraven i Tosterup.

Författare

T. Petré.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

E:s papper finnas i Tosterupsamlingen (Albert Ehrensvärds papper, vol. 1–14; häri även brev från E. till bl. a. Carl Wachtmeister), Riksarkivet, strödda brev från honom i Uppsala univ.-bibliotek. Om E:s maka, grevinnan Hedda E., född Vogt, och hennes arbete för skånsk textilkonst jfr ovan s. 414.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se J. H. Liden, Catalogus disputationum . . . iterum continuatus a G. Marklin, 2 (1856). – b) övriga skrifter: [Motion] angående anslag till pensioner och stipendier åt vitterhets-idkare (Bih. till samtl. riks-ståndens prot.... åren 1862 och 1863, Saml. 11, Aid. 1, Motioner hos ridd. och adeln, 1864, s. 489–492). – Några uppgifter om fattigvården i Göteborgs och Bohuslän åren 1841 och 1865, meddelade i Göteborgs Kongl. vetenskaps- och vitterhets-samhälle . . . 1868 (Göteborgs K. vetensk.- och vitterh.-samh. handl. Ny tidsföljd, H. 10, 1870, s. 100–117; även särtr. Göteb. 1868). – Fru Dorothea Bjeikes jordebok år 1660. Meddelad af C. A. Ehrensvärd (Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, 1, 1874–79, s. 215–269). – Underdånigt betänkande angående förändrad lagstiftning i fråga om utgörande af väghållningsbesväret på landet, afgifvet af utsedde kommitterade. Sthm 1881. 4 :o IX, 255, 89 s. (Även i Bih. till riksdagens protokoll, 1889, Saml. 2, Afd. 2, N:o 1. Anon.; undert. som kommittéledamot). – Underdånigt betänkande angående landtförsvarets ordnande, afgifvet ... af den ... i nåder förordnade komité. 1–4. Sthm 1882. 4:o VIII, 93 s.; 355, (1) s.; 5, 16, 70, 12, 61, 2, 3, 2, 9, 8, 104, 8 s, 40 tab.; 123 s, 1 tab. (Även i Bih. till riksdagens protokoll, 1883, Saml. 2, Afd. 2, Bd. 1, N:o 1. Anon.; undert. som kommittéledamot).

Källor och litteratur

Källor: Brev i Tosterupsaml. och Manderströms saml., RA; dagböcker och brev i O. R. Themptanders, E. v. Krusenstiernas och C. G. Hammarskjölds saml. (närmare redovisade i T. Petré, Ministären Themptander, 1945); riksdagens protokoll och handlingar; nekrologer i dagspressen. – Ur L. De Geers brevsamling [utg. av G. L. De Geer] (1929). – S. Eriksson, Svensk diplomati och tidningspress under Krimkriget (1939); C. Hallendorff, Oskar I, Napoleon och Nikolaus (1915); dens., Från Karl XV:s dagar (1924); A. Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); L. Kihlberg, Den sv. ministären under ståndsriksdag och tvåkammarsystem (1922); H. Koht, Johan Sverdrup, 1–3 (1918–25); T. Petré, Svenska regeringen och de norska frågorna 1884–1886 (1944); dens., Ministären Themptander (1945); H. Schuck, Svenska akademiens historia, 6 (1938); Alma Söderhjelm & C. F. Palmstierna, Oscar I (1944); E. Thernwenius, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, 17, 1935); H. Wieselgren, Bilder och minnen (1889). – Om livet i E:s barndom på Tosterup se: [Sophie Ekman, född Kurck, & Amelie Cederström, född Ehrensvärd], Minnen 1848—1852. [Utg. av Ette Covet & Eugène Cederström.] (Tr. i 14 numr. ex, 1923).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Albert Carl August Lars Ehrensvärd, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16729, Svenskt biografiskt lexikon (art av T. Petré.), hämtad 2019-02-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16729
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Albert Carl August Lars Ehrensvärd, urn:sbl:16729, Svenskt biografiskt lexikon (art av T. Petré.), hämtad 2019-02-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se