Johan Jakob Albert Ehrensvärd

Född:1867-05-09 – Göteborgs stad, Västra Götalands län
Död:1940-03-06 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Diplomat, Skriftställare, Utrikesminister


Band 12 (1949), sida 496.

Meriter

10. Johan Jakob Albert Ehrensvärd, den föregåendes broder, f. 9 maj 1867 i Göteborg, d. 6 mars 1940 i Lund. Mogenhetsex. i Göteborg 28 maj 1884; student vid Lunds univ. 30 sept. s. å.; fil. kand. där 31 maj 1887; jur. utr. kand. 31 jan. 1891; e. o. notarie i Svea hovrätt 24 febr. s. å.; vice häradshövding 31 maj 1894; jur. lic. i Lund 24 maj 1895; jur. doktor där 29 maj s. å.; e. o. amanuens i Riksarkivet 19 nov. s. å.; amanuens i Civildepartementet 12 dec. s. å.; attaché i Utrikesdepartementet 31 jan. 1896; sekr. i kommittén angående minderåriga förbrytares behandling s. å.; tf. fiskal i Svea hovrätt 2 okt. 1898 och fiskal 31 jan. 1902; assessor där 30 okt. 1903; sekr. och led. i trafiksäkerhetskommittén 31 dec. 1904–29 sept. 1905; expeditionschef i Civildepartementet 15 sept. 1905; kabinettssekr. i Utrikesdepartementet 16 febr. 1906; envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire samt generalkonsul i Bryssel och Haag 17 juni 1908 samt i Washington 8 okt. 1910; Sveriges ombud vid sjörättskonferensen i Bryssel 1909–10, vid växelrättskonferensen i Haag 1910 och vid industriella äganderättskonferensen i Washington 1911; minister för utrikes ärendena 7 okt. 1911 –17 febr. 1914; minister i disponibilitet 21 febr. s. å.; erhöll uppdrag att utreda fideikommissfrågan 20 okt. s. å.; envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire i Bern 12 aug. 1915 samt i Paris 11 juni 1918–4 maj 1934; Sveriges ombud vid förhandlingarna om Nationernas förbund 15 mars 1919; delegerad för Ålands- och Spetsbergsfrågorna vid fredskonferensen i Paris s. å.; delegerad i Ålandsfrågan inför Nationernas förbunds råd 1920; fil. hedersdoktor i Uppsala 16 sept. 1927, i Strasbourg 1934 och i Poitiers; erhöll Letterstedtska priset 1923 och Franska akademiens medalj 1929; ordf. i Cartesius-stiftelsens franska kommitté 1931. RNO 1905; KNO2kl 1908; KNO1kl 1909; KmstkNO 1912; StkDDO s. å.; innehade även andra utländska ordnar.

G. 11 april 1917 i Köpenhamn m. Marna Edith Christina Münter, f. 1 nov. 1869 där, d. 17 sept. 1935 i Lund, dotter av danske kammarherren och kommendörkaptenen Alexander Balthasar Herman Jacob Münter och Johanne Elisabeth Johnson.

Biografi

Albert E. växte upp i Göteborg och var om somrarna på faderns skånska gods, Tosterup. Han studerade i Lund och erhöll juris utr. doktorsgrad 1895 på en avhandling »Om verkan af utländsk straffdom i straffrättsligt hänseende». Redan som student hade han vidsträckta intressen, ej minst för skönlitteratur, skrev själv dikter men publicerade endast några få sådana och ett par essäer i Ord och Bild 1893–97. Från Göteborg hade E. i politiska och sociala frågor säkerligen medfört intryck, som bidrogo till utformningen av hans egna åsikter, vilka snart betecknades som radikala. Han fick sin juridiska och administrativa skolning i Svea hovrätt. Som äldre kunde han med tanke på senare motgångar antyda, att han hellre borde kvarstannat i den rena juristkarriären. Så skedde emellertid ej. E. övergick först till Civildepartementet som expeditionschef 1905, men redan i okt. 1904 hade dåvarande utrikesministern, Alfred Lagerheim, velat förvärva E. till Utrikesdepartementet och placera honom som chef för legationsavdelningen. Statsministern, E. G. Boström, motsatte sig emellertid detta förslag med motivering, att E. vore en man »med farliga åsikter». Senare fick Lagerheim veta, att Boström bakom hans rygg varnat E. för att antaga tjänsten. Förbittringen över det sätt, varpå statsministern ingripit i Utrikesdepartementets interna angelägenheter, var – lagd till tidigare misshälligheter – den närmaste anledningen till att Lagerheim ingav sin avskedsansökan. Det dröjde emellertid icke länge, innan E. definitivt övergick i diplomatisk tjänst. I febr. 1906 övertog han kabinettssekreterarposten. Hans chef var hans vän Eric Trolle, som i nov. 1905 blivit utrikesminister i Karl Staaffs första ministär (till maj 1906) och kvarstod i Arvid Lindmans första ministär.

De år, som följde närmast efter unionsupplösningen, voro fyllda av en för svenska förhållanden exceptionellt livaktig diplomatisk aktivitet. Det var en tung arbetsbörda, som åvilade kabinettssekreteraren under de långdragna och växlingsrika förhandlingar, som ledde till Nord- och Östersjöavtalen 1908; även den norska integritetstraktaten 1907 gav den svenska utrikesledningen mycket arbete och bekymmer. Därtill kom diplomat- och konsulatväsendets omorganisation, även den betingad av skilsmässan från Norge. Förslag härom skulle avges av en i nov. 1905 tillsatt femmannakommitté, som var starkt handelspolitiskt betonad med Alfred Lagerheim, vid denna tid chef för Kommerskollegium, som ordförande (se närmare härom i K. Hildebrands och I. Ömans nedan under Källor nämnda arbeten). I början av april 1906 inkom kommittén med sitt betänkande, präglat av Lagerheims synpunkter. Det väckte stort uppseende och betecknades i pressen som ett försök att göra utrikesrepresentationen till en enda stor »exportagentur». Försöket att ge den förut politiskt inriktade utrikesrepresentationen en i stort sett merkantil betoning mötte hos Trolle ett bestämt motstånd. Han framhöll, att dylika ändringar kunde ge utlandet vanföreställningen, att unionsupplösningen haft större återverkan på Sveriges ställning och betydelse, än vad som verkligen var fallet. Vid utarbetandet av Trolles proposition, som starkt avvek från kommittéförslaget och sedan godtogs av riksdagen, spelade E. en betydande roll, ej minst för själva utformningen, vilket var viktigt, då Lagerheims inflytande hos vissa riksdagsgrupper ännu var starkt. Framgången köptes dock med prisgivande av viktiga reformförslag för konsulatväsendet, vilket beklagades av både Trolle och E. Ett annat problem, som skulle lösas, var utfärdandet av för diplomatien och konsulatväsendet gemensam förordning jämte utförlig instruktion. Förslaget, som utarbetades av generalkonsul F. A. Gr. Berencreutz, blev ej tillfredsställande. Det granskades i en kommitté, där E. satt med och där han på förtjänstfullt sätt gav instruktionen slutgiltig form. God jurist med kunskaper även i internationell rätt torde E. som kabinettssekreterare ha åstadkommit en uppryckning bland personalen i fråga om handläggning av rättsärenden. Däremot var han föga bevandrad i handelsfördragsfrågorna och även på det politiska området en nykomling, utan föregående skolning i karriären.

I vissa hänseenden lämpade E. sig mindre för diplomatiskt arbete, icke heller var han i allo lyckad i den inre departementstjänsten. Albert E. var en av mycket heterogena drag sammansatt natur, i grunden en disharmonisk och irritabel känslomänniska med utpräglade sympatier och antipatier. Han var överhuvud icke tilltalad av människor under den första beröringen med dem. Redan härigenom kunde han ej sällan ge intryck av högdragenhet och nonchalans – hans liberalism ledde honom ej till jämlikhetssynpunkter i mänsklig samlevnad. Häftig till lynnet förgick han sig lätt, ångrade sig sedan, och dylika tvärvändningar tyddes som brist på omdöme och takt. Han var även otålig i detaljarbetet på ett ofta hindrande sätt. Samtidigt hade han viktiga tillgångar i begåvning, stora juridiska kunskaper och bred bildning, i uppslagsrikedom, fyndighet och formtalang. När han var disponerad och trivdes, kunde E. därtill vara en utomordentligt charmerande, angenäm och spirituell sällskapsmänniska och en gästfri, lysande värd.

E., som avgick som kabinettssekreterare trekvarts år innan Trolle lämnade Lindmanska ministären, var beskickningschef 1908–10 i Bryssel och Haag samt 1910–11 i Washington, varifrån han medförde starka intryck av Amerika. Han kallades därpå av Staaff att i dennes andra ministär (1911–14) själv intaga utrikesministerposten. E. sökte nu avlägsna de kvarstående bristerna i 1906 års utrikesorganisation, särskilt i fråga om konsulatväsendet. Förslaget utarbetades av dåvarande konsulatrådet Torsten Undén, men E. deltog själv ivrigt i arbetet, och förslaget gick igenom vid 1913 års riksdag. Härigenom blevo beskickningscheferna högsta ledare av konsulatväsendet i sina verksamhetsländer, utan att samtidigt betecknas som generalkonsuler; sådana kunde i stället förordnas i större städer. Konsulatråden indrogos, legationssekreterare ställdes till förfogande vid de beskickningar, där de behövdes, lönerna förbättrades för både beskicknings- och konsulattjänstemän och ett antal nya konsulat inom och utom Europa inrättades. Genom dessa reformer anslöt sig Sverige till det i övriga länder brukliga systemet och ett närmare samarbete mellan beskickningar och konsulat främjades.

E:s utrikesministertid inföll under en period av stigande yttre oro och skarpa inre partimotsättningar. Det gällde för honom i första hand att utåt manifestera Sveriges orubbliga beslutsamhet alt förbli neutralt under den väntade stormaktskonflikten. E. ansåg, att vissa opinionsyttringar, framför allt de hänvisningar till den ryska faran, som Sven Hedin gjort under sin försvarskampanj, samt Pontus Fahlbecks i en 1912 utgiven broschyr framlagda förslag om svensk anslutning till trippelalliansen, på flera håll i utlandet väckt tvivel på den svenska neutralitetspolitikens uppriktighet. E. underströk i flera riksdagsanföranden viljan till neutralitet och ålade genom cirkulärskrivelser beskickningarna att söka förtaga det hos ententemakterna ogynnsamma intrycket av de nämnda opinionsyttringarna. Som ett led i dessa strävanden har man att betrakta mötet mellan Sveriges och Rysslands monarker i de finska skären i juli 1912. Utrikesministrarna, på rysk sida Sazonov, deltogo däri. Då E. vid mötet väckte Ålandsfrågan på tal, genmälde Sazonov enligt eget vittnesbörd (se Källor), att Ryssland icke i något fall tänkte göra Åland till någon offensiv bas mot Sverige. En kommuniké utfärdades, som underströk det vänskapliga förhållandet mellan de båda länderna.

Om neutraliteten var den ena ledstjärnan för E:s politik, var den andra strävandet att övervinna de ogynnsamma efterverkningarna av unionskrisen och åstadkomma ett närmande till de nordiska grannländerna. Denna målsättning var väl i första hand betingad av E:s liberalism, men även rent personliga faktorer ha säkerligen spelat in: hans norska möderne och den orientering mot Danmark, som ligger nära till hands i Skåne, inte minst för den skånska högaristokrati, till vars krets E. hörde – han gjorde ju senare (1917), femtioårig, även danskt gifte. I fråga om politiskt skandinaviskt samarbete var E. framtidsman. Hans politik innebar en tydlig avvikelse från den kurs, som den föregående regimen hade följt. Dess viktigaste, utåt synliga resultat var tillkomsten av 1912 års nordiska neutralitetsregler. Underhandlingar om neutralitetssamverkan med Danmark hade inletts redan 1909. Tack vare E. anmodades även Norge att deltaga i överläggningarna; Hj. Hammarskjöld, som hade regeringens uppdrag att tillsammans med svenske ministern E. Günther i Köpenhamn föra förhandlingarna med danskarna, hade velat lämna den forne unionsbrodern utanför.

E. syftade emellertid ännu längre. Under en märklig utrikespolitisk debatt i andra kammaren 20 maj 1912, föranledd av en av Erik Palmstierna m. fl. väckt motion om Sveriges förklarande som permanent neutral stat, vände sig E. mot förslaget, bl. a. med den motiveringen, att Sveriges neutralisering skulle beröva oss möjligheten »att räcka Norge en hjälpande hand» i händelse av ett angrepp mot detta vårt grannland. E. oroades av tanken, att Sverige och Norge under en stormaktskonflikt skulle kunna dragas in i kriget på motsatta sidor. Han övervägde olika möjligheter att förebygga en sådan katastrof och gjorde även några försiktiga trevare för att i dylikt syfte nå kontakt med den norska utrikesledningen. Något mera påtagligt resultat uppnåddes väl icke – riksdagsoppositionen iakttog misstänksamt varje åtgärd, som kunde tolkas som ett politiskt engagemang i skandinavisk riktning – men E. hade i varje fall gjort vad han kunde för att jämna vägen för det praktiska nordiska samarbete, som kom till stånd under det första världskriget.

E. fick uppbära sin dryga andel av klandret mot den Staaffska ministärens försvarspolitik. Han var dock personligen övertygad om nödvändigheten av ett starkt försvar. »Jag är för egen del och har alltid varit verklig försvarsvän», skrev han till Henrik Hedlund (3 juli 1913). Planen på ett F-båtsbygge i stor skala tilltalade honom dock icke; han ansåg, att värdet av ett sådant sjöförsvar icke skulle motsvara de stora kostnaderna. I dec. 1913 övervägde E. rentav att avgå ur ministären på grund av meningsskiljaktighet mellan honom och Staaff i försvarsfrågan (brev från C. Bildt till E. 23 dec. 1913; jfr även Zweigbergk, se Källor nedan).

Sedan E. i februari 1914 försatts i disponibilitet, vistades han på Tosterup och i Lund. Under denna tid blev han utrikespolitisk medarbetare i den från okt. 1914 utkommande liberala veckotidskriften Forum, där Torgny Segerstedt var redaktör. Under strängt bevarad anonymitet (förf. var känd endast för Segerstedt) publicerade E. dels några artiklar, signerade »Observatör», dels ett par osignerade artiklar på ledarplats (i varje fall art. »Aktiv utrikespolitik» 20 mars 1915 och en art. om Finland 29 maj s. å.). E:s huvudsyfte med dessa artiklar var, enligt hans egen anteckning, »bekämpande av aktivismen». Stort uppseende väckte särskilt Observatörs utförliga granskning av det politiska förhållandet mellan Sverige och Norge efter unionsbrottet (»1905–1914, en återblick», 27 febr. 1915). Den utmynnar i en försiktigt formulerad plaidoyer för framtida svensk-norsk försvarssamverkan. Då Segerstedt 1917 övertagit chefredaktörskapet i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, medarbetade E. först anonymt där, också i inrikespolitiska frågor; han blev småningom under eget namn medarbetare där.

När E. efter några år som beskickningschef i Bern sommaren 1918 utnämndes till minister i Paris, där han förblev i hela sexton år, fick han en för sig särskilt angenäm post. E. var i hög grad franskorienterad, och han tillträdde strax före fredskonferensen och Versaillesfördragets avslutande, vilket gav honom högintressanta observationsmöjligheter. Två viktiga politiska uppdrag anförtroddes åt E. under de första Parisåren. Han tillhörde den delegation, som 1919 tillsattes med uppdrag att granska segrarmakternas erbjudande till Sverige att inträda i Nationernas förbund, och han var svensk delegerad både inför fredskonferensen och inför Nationernas förbunds råd i Ålandsfrågan. Material för bedömande av hans personliga insatser i dessa sammanhang är ännu icke tillgängligt; känt är emellertid, att han i hög grad engagerade sig för den svenska regeringens Ålandspolitik.

När det vid E:s död sades, att han ej varit någon »exportföreningsdiplomat», var detta såtillvida riktigt, som han till en början hade svårt att intressera sig för beskickningsarbetets kommersiella sidor. Här skedde emellertid en bestämd vändning, och under senare år ägnade han personligt intresse och självständigt arbete även åt dessa frågor.

Albert E. var emellertid framför allt en svensk kulturenvoyé på den i det hänseendet sedan Tessins och Creutz' dagar krävande Parisposten. E. var varm konstvän och befrämjade svensk-franskt samarbete på den bildande konstens område. Han stödde bl. a. Institut Tessin och föranledde stiftandet i Paris av Föreningen för isvensk konst, under vars auspicier tillkom konstskolan Maison Watteau. E. tog också initiativ till att en värdefull kollektion modern fransk konst tillfördes Nationalmuseum i Stockholm. Framför allt stimulerades emellertid E:s litterära intressen av den parisiska omgivningen och den ständiga beröringen med gallisk esprit och kultur, varav han redan förut var beundrare och kännare. Han fördjupade sig alltmer i studiet av fransk litteratur och utgav i snabb följd både essäer och översättningar av fransk lyrik. Som översättare hade han försökt sig först 1919 och fann här ett för sin begåvning väl lämpat arbetsfält. Han utgav år 1921 »Ur fransk diktning», som börjar med en litterär orientering, följd av översättningar från André Chénier, Lamartine, de Vigny, Victor Hugo, Musset, »les Parnassiens», Baudelaire och Verlaine. Särskilt fäster man sig vid de känsliga och utsökta tolkningarna ur Verlaines »Sagesse». E. fördjupade sig nu i litteraturstudiet bakåt i tiden och kom 1922 med ett band essäer och ett band översättningar under titeln »Fransk medeltid och renässans», belönat med Letterstedtska priset 1923. Det var sådana pärlor av äldre fransk lyrik som dikter av Charles d'Orléans, Villon och Plejadens skalder, åt vilka E. här gav kongeniala och formfulländade svenska uttryck. Sedan följde »Jean de La Fontaine» (1924, essä och övers.) samt »Från det 17:e och 18:e århundradets Frankrike» (1926), likaledes essäer och översättningar, där han bl. a. behandlade Voltaire och återvände till André Chénier. Den litteraturhistoriska framställningen vittnar om djup inlevelse i den franska litteraturen och är skriven med uddig och elegant penna. Några år innan han lämnade Paris, samlade E. tidigare tryckta egna dikter och ett ej ringa antal opublicerade i volymen »Dikter», tryckt 1927 i Abbeville i Frankrike. Härigenom undgick E. att behöva lämna leveransexemplar till offentliga svenska bibliotek; boken salufördes ej heller i bokhandeln utan förbehölls i förordet uttryckligen den intima vänkretsen. Han betonade direkt, att han själv insåg beroendet av föregångare som Snoilsky, Heidenstam och Levertin och att han visst icke tillerkände egentligt litterärt värde åt alla i boken upptagna dikter. Arbetet har senare inkommit även i allmänna svenska bibliotek och därmed blivit mera känt. E. anslöt som lyriker närmast till Snoilskys aristokratiska och formsäkra diktion. E:s dikt har känsliga anslag och framträdande natur- och färgsinne, visar hans hembygdskärlek, pietet för tradition och historia, hans ostillade längtan. Dikternas värde ligger i författarens äkta känsla och betydande formtalang, vilka komma till synes även i tillfällighetsdikter, som de vackra trösteorden till Carl Snoilskys änka på makens begravningsdag. Men någon originell lyrisk nyskapelse var Albert E. icke mäktig, och intrycket av lyrisk epigon kan därför ej undgås.

Efter avskedet från Paris 1934 slog sig E. ned i sina fäders Skåne, delande sig mellan Lund och Tosterup, »Den gamla borgen, som i vattenskåln Sitt anlet speglar sänkt i minnens fred» (E: s dikt »Barndomshemmet»). Redan 1926 hade han i uppsatsen »Några ord om sydöstra Skåne» givit en förträfflig karakteristik av hembygden Österlen och dess folk. I de sydsvenska och akademiska kretsarna trivdes han av gammalt väl och blev där också livligt uppskattad. Befriad från statstjänstens ansvar och irritationer kunde E. nu på mera harmoniskt sätt än förr framträda från sina bästa sidor. Han blev ordförande i kretsen Lund–Malmö av Alliance Francaise samt intresserade sig även för Tjeckoslovakien och Polen. Sitt författarskap fortsatte E. med politiska kommentarer till världsläget genom artiklar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. E:s rika diplomatiska erfarenhet och historiska bildning sätta sin prägel på dessa ingående, väl avvägda tidsanalyser, av vilka flera nu framstå som anmärkningsvärt klarsynta. E. var en av de svenskar, som tidigast genomskådade nazismens rätta väsen och förstod vidden av den fara, som hotade genom dess frammarsch. Han uttalade sig starkt pessimistiskt med tanke på vad den stundande stora uppgörelsen skulle komma att kosta mänskligheten, dock utan att förlora tron på slutlig seger för de ideal, som han gjort till sina. Ju närmare man kom katastrofen, dess tydligare visade det sig, hur mycket av lidelse, som fanns bakom hans förnämt reserverade attityd. Munchenavtalet 1938 upprörde honom djupt; det inspirerade honom till en bitter sonett, som likaledes publicerades i Handelstidningens spalter. Det ryska överfallet på Finland hösten 1939 kom hans känslor för broderlandet i öster att flamma upp. I flera artiklar pläderade han för snar och effektiv svensk hjälp till Finland. Han förklarade sig ha »en stark övertygelse och känsla av att ett folk icke utan att ta skada till sin själ kan uteslutande åt andra överlåta omsorgen om sin egen välfärd och sitt eget självbestånd». Neutralitetens förkämpe slutade som aktivist. Men detta innebar i grunden icke någon omvändelse. I en av Finlandsartiklarna hänvisade han till sitt ovan åberopade uttalande i riksdagen 1912 om det oriktiga i att på förhand beröva sig möjligheten att skynda till ett nödställt nordiskt frändefolks hjälp. En del av sina artiklar samlade han i essävolymen »Statsmän, diplomater och författare» (1939) med psykologiskt skickliga och levande porträtt av bl. a. förgrundsfigurer i äldre och nyare fransk historia.

Med all sin begåvning och sina kunskaper var E. aldrig någon verklig ledarpersonligbet, men väl gjorde han insatser av stort värde på olika offentliga arbetsområden, även inom nordisk politik. Han kommer därtill att bli ihågkommen som högt kultiverad essäist och en utmärkt översättare genom fint urval och säker, elegant formgivning. Hans person har blivit starkt kritiserad både under hans livstid och senare, och denna kritik av hans svagheter har icke varit utan orsak. Men den, som samtidigt kunnat förvärva sig så stark och trofast sympati och beundran hos vänner, har också haft tillgångar av ovanlig art, utsprungna ur hans släkts sällsynt rika kulturarv. E. kunde se tillbaka på ett levande liv och därför också ge personlig ton åt sin översättning av en berömd rad hos La Fontaine: »Den fruktar döden mest, som liknar mest de döde». Det avväpnar kritiken att se, att E. samtidigt förstod, att han hade något av personlig tragik, liksom han vinner därigenom, att han aldrig upphörde att söka: »Vad skall väl ske den underbara dag, Då dödens klockor i mitt öra ringa? Skall minnet av min levnads nederlag Med ännu större bitterhet mig stinga? ... Mitt hjärta ännu, när det tvingas brista, Skall drömma om min längtans dolda värld.» Orden, ur en sonett, äro Albert E:s egna, ett epitafium över hans liv.

Författare

Bengt Hildebrand. Folke Lindberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

E:s papper (huvudsakligen omfattande brev till honom; jfr B. Hildebrands nedan anförda uppsats) finnas i Tosterupsamlingen i Riksarkivet. Brev från E. till Henrik Hedlund finnas i Göteborgsstadsbibliotek. E:s värdefulla bibliotek på Tosterup tillhör generallöjtnanten greve C. A. Ehrensvärd.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tankar och stämningar, 1–2 (Ord och bild, Årg. 2, 1893, s. 554, 560). – Rimfrost, I grafkapellet (ibid, s. 561–562). – Om verkan af utländsk straffdom i straffrättsligt hänseende. Akad. afh. Lund 1895. 1 bl, 160, XIV s, 1 bl. – Sylvesternatt (Ord och bild, Årg. 5, 1896, s. 11). – Alexandrine Henriette Sparre. En tidsbild från det. adertonde århundradet. Strödda anteckningar ur ett familjearkiv (ibid, s. 97–113). – Esaias Tegnér. Några drag af hans lif och personlighet (ibid, s. 529–538). – Två dikter. [Fattigfolk, Vårkväll] (ibid, Årg. 6, 1897, s. 544). – Carl August Ehrensvärds förhållande till fränderna Gustaf Johan och Carl Ehrensvärd belyst af hittills outgifna bref (Sv. autograf sällsk. tidskr. 2, 1889–97, 1897, s. 283–303). – Betänkande och förslag afgifna af den af Kongl. maj:t den 16 oktober 1896 tillsatta komitén för utredning af frågan om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare dels ock åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn. 1–2. Sthm 1898–1900. IX, 172 s.; 208 s, 4 pl.-bl. (Undert. såsom sekreterare). – Utrikesministerns programtal (Krigsfaran. Inlägg av K. P. Arnoldson. . , 1912, s. 39–57). – Ur fransk diktning. Från André Chénier till Paul Verlaine. Sthm (tr. Abbeville) 1921. 397 s, 1 rättel-sebl. — Två franska medeltidsdiktare. Charles d'Orléans–Francois Villon. [1]–2. [Essayer och övers.] (Ord och bild, Arg. 30, 1921, s. 571–591, 625–647). – Le lyrisme francais (Revue politique et littéraire, Année 60, 1922. s. 1–2). – Fransk medeltid och renässans. 1. Essayer. 2. Översättningar. Lund 1922. 2 bl, 317 s, 2 bl..; 1 bl, 216 s. – Jean de La Fontaine. Essay och översättningar. Med vinjetter av Yngve Berg. Sthm 1924. 168 s, 1 bl. – Från det 17:e och 18:e århundradets Frankrike. Essayer och översättningar. . . Sthm 1926. 429 s. – Några ord om sydöstra Skåne (Fören:s f. fornminnes-och hembygdsvård i sydöstra Skåne skr, 2, 1926). — Dikter. Abbeville 1927. 314 s, 1 bl. – Statsmän, diplomater och författare. Sthm 1939. 307, (1) s. [Förut tr. i Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1934–39]. – Anföranden till Riksdagens protokoll 1912–14. – Artiklar i Forum, frisinnad veckoskrift, 1–2 (1914–15), dels under sign. Observatör, dels anonymt; artiklar i Göteborgs handels- och sjöfartstidning.

Källor och litteratur

Källor: E:s ovan nämnda papper och brev, A. Lagerheims skrivelse till konungen 24 okt. 1904 (koncept) samt promemoria ang. E:s ifrågasatta anställning i Utrikesdepartementet, Lagerheims samling, RA; E :s dossier m. m. i Utrikes-dep:s arkiv; fd. envoyén Torsten Undéns otryckta memoarer (hos envoyén Undén). – E:s egna skrifter (se ovan); Inbjudningar till doktorspromotionerna i Uppsala... 16 september 1927... (1927); Kungl. utrikesdepartementets kalender 1934 (1934). – J. A. Almquist, Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor samt konsulsstaten (1912–15); A. Anjou, Kongl. Svea hofrätts presidenter samt embets- och tjenstemän 1614–1898 (1899); E. Giinther, Minnen från ministertiden i Köpenhamn åren 1908–1914 (1923); B. Hildebrand, Albert Ehrensvärd d. y. Anteckningar kring hans arkiv (Sv. tidskr. 1948); S. lbsen, Da unionen I0sne.dc (Samtiden, 17, 1906); [nekrolog, av] R. Josephson (Lunds dagbl. 7 mars 1940); [nekrolog av] O. J[ä]rtLe] (Sv. dagbl. 7 mars 1940); E. Långström & G. Stern, Göteborgsstudenter, 1 (1917); Meddelanden från K. akademien för de fria konsterna 1932 (1932), s. 19; Amelie Posse, Kunskapens träd (1946), s. 253, 263; [nekrolog av T. Segerstedt] (Göteb. handels- och sjöfartstidn. 6 mars 1940; osign.); Den svenska utrikesförvaltningens historia, av S. Tunberg, C.-F. Palmstierna, Arne Munthe, A. Forssell, T. Gihl & N. G. Wollin (1935); A. Savinsky, Recollections of a Russian diplomat (1927); S. Sazonov, Les années fatales. Souvenirs (1927); L. Weibull, Essäkonst (Göteb. handels- och sjöfartstidn. 18 dec. 1939); A. Wåhlstrand, Statsminister Boström och Lagerheimska krisen (Festskrift till pro- fessor Axel Brusewitz, 1941); O. von Zweigbergk, Svensk politik 1905–1929 (1929), s. 112. – Om den allmänna politiska miljö, vari E. verkade 1906–11, se särskilt: K. Hildebrand, Gustaf V som människa och regent, 1–2 (1945–48); P. Reuterswärd, Generallöjtnanten och envoyén Edvard Brändström (1947); M. de Taube, La politique russe d'avantguerre et la fin de 1'empire des tsars (1904—1917) (1928); 1. Öman, Karl Staaffs första ministär (1923). – Meddel. av ett flertal personer.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Jakob Albert Ehrensvärd, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16741, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. Folke Lindberg.), hämtad 2019-09-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16741
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Jakob Albert Ehrensvärd, urn:sbl:16741, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. Folke Lindberg.), hämtad 2019-09-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se