Gillis W Bratt

Född:1870-01-16 – Göteborgs stad, Västra Götalands län
Död:1925-01-10 – Stockholms stad, Stockholms län

Läkare, Sångare


Band 06 (1926), sida 85.

Meriter

2. Gillis Waldemar Bratt, f. 16 jan. 1870 i Göteborg, d 10 febr. 1925 i Stockholm. Föräldrar: köpmannen Axel Napoleon Bratt och Isabella Pineus. Elev vid Reuterskiöldska skolan och vid Göteborgs h. latinläroverk från ht. 1883; avlade mogenhetsexamen vid sistnämnda läroverk 31 maj, 1889; student i Uppsala ht. s. å.; med. fil. kand. 12 sept. 1890; med. kand. 13 mars 1895; idkade sångstudier för Agnar Strandberg 1895—97 och för Algot Lange 1897—98; med. lic. vid karolinska institutet 29 sept. 1900; företog resor i och för medicinska och musikaliska studier till Tyskland 1902 och till London 1906. Underläkare vid Sätra brunn, vid Bie badanstalt sommaren 1896 och vid Ytterå brunns- och badanstalt sommaren 1897; fältläkarstipendiat 1 apr. 1898—1900; medverkade vid Borgarskolans musikaftnar 1898— 1902; verkade fr. o. m. år 1900 som lärare i fysiologisk tonbildning och sång i Stockholm; öppnade egen praktik som läkare i hals- och nässjukdomar därstädes 1902; lärare i talteknik vid privata högre lärarinneseminariet ht. 1907—ht. 1917; ordförande i sällskapet Konstnärsringen sedan 1909. Erhöll medaljen Litteris et artibus 1920. — Ogift.

Biografi

Tillhörande en för sin musikaliska begåvning känd släkt, växte B. upp i ett utpräglat musikaliskt hem. Själv utrustad med barytonstämma, deltog han såsom student aktivt] i det uppsali-ensiska sångarlivet, bl. a. i sällskapet Orfei drängars (O. D: s) sångarfärder i början av 1890-talet, och sedan han som medicine kandidat överflyttat till Stockholm, mottog han starka musikaliska impulser genom umgänge hos Tor Aulin, vilkens första hustru, pianisten Ida Åqvist, f. Hjort, var en kusin till honom. Jämsides med den medicinska utbildningen studerade B. sång, först två år hos bassångaren Agnar Strandberg, en elev av Frits Arlberg, genom vilkens undervisning han fick del av den berömde 80-tals- pedagogens sångliga åskådningar. Sångstudierna fortsattes under ännu ett år för Algot Lange, vilkens uppfattning om verkligt rationell sångundervisning och tonbildning likaledes blev av betydelse för B:s egen framtida sångpedagogiska verksamhet; i Langes metod var det ej minst den till fullständig resonans syftande skolningen, som rönte efterföljd hos B., medan denne däremot sedermera ställde sig avvisande mot de s. k. stockningsövningarna på spänd hals, som Lange, enligt mönster av tysken Georg Arnim (pseudonym för Georg Herrman), förordade under sin sista Stockholmstid.

Vid sitt första mer offentliga framträdande i Stockholm, då B. — ehuru ej namngiven på programmet — vid en O. D.-matiné i Musikaliska akademien våren 1899 sjöng barytonsolot i Griegs »Christianiensernes sangerhilsen», mottogs han med enstämmigt lovordande kritik. Mycket fördelaktigt bedömdes också hans medverkan vid en av sångerskan Davida Afzelius 18 jan. 1900 given konsert: »Formlig sensation väckte», skrev V. Peterson-Berger (märket —t—) i Dagens nyheter, »en musikälskare lika mycket genom sitt musikaliskt och språkligt fulländade föredrag som genom sin rentav fenomenalt glänsande, kraftiga och klangsköna tenorbaryton.» För första gången med sitt namn utsatt på programmet uppträdde B. vid en av Emil Sjögren 21 mars 1901 given konsert, varvid han föredrog flera då alldeles nya Sjögrenssånger, bl. a. »Ett drömackord», som tillägnats honom. Kritiken lovordade denna gång »hans vackra, stora och manliga röst, den intelligenta uppfattningen och det tydliga uttalet» (K. Valentin i Svenska dagbladet) liksom den förträffliga verkan av hans »vackra röst och solida sångsätt» men konstaterade också, »att han i fråga om föredragskonst, karakteristik av kompositionerna och textuttal ännu har ett och annat att lära» (Peterson-Berger).

B: s sångarbana kom att inskränka sig till dylika enstaka framträdanden, men i den dubbla egenskapen av »lärare i fysiologisk tonbildning vid sång och tal» (sedan 1900) och praktiserande läkare i hals- och nässjukdomar (sedan 1902) vann han en framskjuten plats i Stockholms musikliv och en omfattande praktik. Han företrädde hos oss en sedan sekelskiftet i olika länder och företrädesvis i Tyskland alltmer vanlig typ, som kallats »gesangarzt», »sångläkare». Som sådan beaktade han särskilt >såväl tal-som sångröstens fysiologi i sammanhang med den metodiska utbildningens betydelse för röstorganets hälsotillstånd» och hävdade, att kroniska halsbesvär i ett oerhört stort antal fall härröra från »ett ofysiologiskt användande av röstorganet och att dessa besvär kunna definitivt botas, endast om röstfelet genom lämpliga övningar blir avlägsnat». En första framställning av sin fysiologiskt grundade sångmetod gav B. i två i Svenska dagbladet 7 och 8 nov. 1905 publicerade artiklar, betitlade »Om 'fria' och 'spända' röster. Några fysiologiskt-pedagogiska erfarenheter». I föreläsningar och i sin bok om »Talröstens fysiologi» (1908) inskärpte han ytterligare de för hans sångundervisning vägledande principerna, bl. a. framhållande vikten av en såvitt möjlig diafragmatisk andning, av stämbandskänsla (»stöd») i bröst eller halsgrop, av att lära eleven i största möjliga grad behärska sina resonansresurser, av att tonströmmen ej, såsom ofta sker, går direkt till tänderna eller ut ur munnen utan att först ha fått »stöd», dvs. sitt träffställe, i gomvalvet, som bör vara den naturliga resonatorn. Utgångspunkten vid undervisningen anges i följande sats: »All god och modern sångundervisning ... lär... eleven först att lösa intonationen och att andas och ger honom en vacker och enhetlig resonans, innan den övergår till det omsorgsfulla utarbetandet av artikulationens finare detaljer.» Därjämte påpekas betydelsen av att det presteras ett visst minimum av artikulationsenergi, såväl i stämband som i artikulationsorgan. Såsom ett särskilt verksamt medel, ägnat att »samtidigt avlösa alla falska muskelspänningar, få fria stämband och god resonans», förordas s. k. sumningsövningar, dvs. utandning under ton.

Såsom ofta inträffar i fråga om bemärkta sånglärare, har det rått delade meningar om B., och hans metod väckte kanske i ovanligt hög grad både anslutning och motsägelse. Efter den första offentliga uppvisning med sångelever, som han 29 apr. 1907 anordnade och som senare följdes av några andra liknande, kunde en musikkritiker (B. H—d i Stockholms dagblad) t. o. m. tala om »den förvirrade kören av de varandra absolut motsägande omdömena från de fackkunnigas sida». Det torde emellertid ligga sanning i det omdöme, som efter nämnda uppvisning formulerades i Dagens nyheter: det övervägande gynnsamma intrycket sades till någon del väl ha berott »på de framförda rösternas utmärkta naturliga kvalitet; deras behandling hade emellertid över lag en omisskännlig prägel av soliditet, som tydde på att den nämnda sångläraren nu riktar sin verksamhet mot mer rent musikaliska mål, efter att förut ha syftat mot övervägande fysiologiska och medicinskt vetenskapliga». Ett faktum är, att B. under ett k två decennier var den mest anlitade av våra inhemska sångpedagoger. Ett flertal av de svenska artister, som framträtt på konsertestraden eller operascenen, ha åtnjutit hans undervisning, vare sig under längre eller kortare tid. Bland dem, som helt erhållit sin utbildning genom B., kunna framhållas Elin Linnander-Lejdström, Josef Hislop, Ivar Andrésen, doktor S. Hybbinette. Andra, på vilka B. utövat ett mer väsentligt inflytande, äro: Davida Hesse-Lilienberg, Magna Lykseth-Skogman, Rosa Grönberg, Ebba Nyström-Strandberg, Signe Schillander, Göta Ljungberg, Sigrid Brandel, den finländska sångerskan Aina Mannerheim, den norska sångerskan Kaja Eide, Torsten Lennartsson, Emile Stiebel, Barthold Schweback, Carl Richter, Oscar Ralf, Gustaf Rödin, Elof Benktander. Därjämte ha en del av talscenens artister, däribland Tora Teje och Lars Hanson, hos B. studerat talteknik. Såsom föreläsare verkade B. bl. a. vid Brunnsviks folkhögskola, där han 1907 ledde en kurs i talteknik, vid en kurs i samma ämne, som med B. och sånglärarinnan Anna Bergström såsom ledare under höstterminen 1908 anordnades i Stockholm av Pedagogiska lärokursen, vidare vid den kurs i talteknik och välläsning, som med B. och Hilma Henningsson såsom ledare under sommaren 1912 av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk anordnades för lärare och lärarinnor vid allmänna läroverk och flickskolor samt vid Svenska, teaterförbundets studieveckor åren 1913 och 1921. Under många år lärare i talteknik vid privata högre lärarinneseminariet, var B. den förste svenske specielle pedagogen i detta ämne, för vilket väg här förut brutits av Anna Bergström, som förenade det med sin sångpedagogiska verksamhet. — För sin livliga naturell och sin kvicka tunga var B. i konstnärskretsar högt uppskattad.

Författare

Herman Glimstedt.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Talröstens fysiologi ur pedagogisk synpunkt. Populära föreläsningar hållna vid pedagogiska lärokursen i Stockholm hösten 1908 Sthm 1908 . 87 s. 3:e omarb. uppl. Sthm 1922. 109 s. — Dessutom uppsatser och recensioner i tidskr., i Sv. dagbladet (1905) och i Aftonbladet (1914, 16).

Källor och litteratur

Källor: Enskilda meddelanden; samtida tidningar; N. T. Welinder Biografisk matrikel över svenska läkarkåren 1924 (1924).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gillis W Bratt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16883, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Glimstedt.), hämtad 2017-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16883
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gillis W Bratt, urn:sbl:16883, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Glimstedt.), hämtad 2017-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se