Meriter

Abraham Isaksson Breant, d. 1756 på Skevik, Värmdö. Son till kommissarien Isak Breant. Kammarskrivare i krigskollegiets husesynskontor (enligt uppgift 1728); kammarskrivare i kammarkollegiets tredje provinskontor; revisor i krigskollegiets husesynsrevisionskontor 23 juni 1730; erhöll avsked 6 aug. 1734; följde Jakob och Erik Eriksson i landsflykten s. å.; återvände till Sverige 1745 och uppehöll sig därefter huvudsakligen nå Skevik på Värmdön. — Ogift.

Biografi

B. hörde till dem, som genom de bekanta finländska bröderna Jakob och Erik Eriksson fördes över till en esoterisk, åt betraktelser och det inre livets förkovran ägnad religiositet. Han hade ingått på den kamerala banan och efter en befordringsstrid 1730 uppnått revisorsbeställningen vid det under krigskollegiet ny upprättade husesynsrevisionskontoret. Fyra år senare begärde han sitt avsked för att följa Erikssönerna i deras landsflykt, då »K. kollegium», heter det i protokollet för 6 aug. i ordalag, som återspegla den bestörtning, detta slut på en lovande tjänstemannabana väckte, »väl sökte att övertala honom såsom omistelig vid husesynsverket att bliva kvar; men han stod ändå fast i sin begäran, efter dess angelägenhet sådant fordrade. Varföre resolverades, att honom meddelas ett hederligt såsom välförtjänt avsked.» En månad därefter (5 sept.) anslöt sig B. till det Erikssonska sällskapet eller »främlingarna», som de kallade sig, i Köpenhamn och delade sedan med sina trossyskon den tioåriga landsflyktens alla vedermödor och lidanden. Något senare, 1735, följde honom brodern Karl, som upphann de landsflyktiga i Friedrichsstadt. Vid återkomsten till Sverige i apr. 1745 följde B. Erik Eriksson, den kvarlevande av de båda bröderna, då denne skyndade före sina vänner till Stockholm för att utröna möjligheterna av ett kvarblivande i hemlandet. De omhändertogos här av en anhängare, köpmannen Ludvig Melkior Bluth, och funno slutligen härbärge i ett hus vid Götgatan, dit sällskapet snart samlades. Det dröjde ej länge, innan »främlingarnas» därvaro ådrog sig uppmärksamhet, och redan 7 maj anställdes husvisitation hos dem av pastorn vid franska kyrkan Olof Tillæus med biträde av slottsbetjänte. Den ömtåliga rollen att företräda sekteristernas intressen vid förrättningen tillföll B. jämte en annan bemärkt ledamot av deras samfund, Johan Konrad Cedersparre. Sitt värv synas de ha fyllt med både hovsamhet och fasthet:" De vägrade emellertid att själva framvisa böcker och handlingar, av vilka också en del — och just deras »angelägnaste dokumenter, brev och skrifter» — ej upptäcktes av visitatorerna. Efter många förhör och omvändelseförsök lämnades »främlingarna» äntligen i ro. Då Eriksson var bortrest, tillföll omsorgen om samfundet bröderna Breant. De sökte först förmå en känd pietist, hovjunkaren Johan Gripenstedt på Lejondals gård i Uppland, att öppna en tillflyktsort för de hemlösa, men då han trots god vilja ej vågade, fann man äntligen i Skevik på Värmdön den fristad, som givit »främlingarna» deras i kyrkohistorien oftast brukade namn, »Skevikarna». Deras framtid tryggades äntligen, då Skevik i aug. 1746 för deras räkning inköptes av handlanden Anders Almquist (se denne). Tio år senare slutade B. sina dagar på Skevik. Han överlevdes länge av sin broder Karl, »en av de tysta och tåliga i kretsen», vilken efter Erik Erikssons död 1761 jämte Cedersparre och Bluth övertog föreståndarskapet för samfundet.

B. var enligt »främlingarnas» historieskrivare en av deras oegennyttigaste och ädlaste personligheter. Hans kunskaper skola hava närmat sig verklig lärdom, hans kännedom om den heliga skrift betecknas som ovanlig, och hans uttalanden i andliga frågor sägas vittna om mognad visdom. Dock skall han ej alltid ha varit fri från självrådighet och egensinne. Ehuru B. i svåra lägen befrämjade sina trosfränders bästa och otvivelaktigt tillhörde samfundets mest framstående medlemmar, kan han icke sägas ha ingripit kraftigare i dess yttre öden än brodern Karl, Bluth, Cedersparre och andra. Men han har blivit särskilt bekant genom sin brevkonceptbok, vilken jämte skevikarnas övriga papper kommit till Uppsala universitetsbibliotek. Påbörjad mot slutet av landsflykten går den fram till dec. 1755 och erbjuder sålunda en källa av stort värde till skevikarnas historia under det första decenniet efter återkomsten till Sverige. Jämte en och annan underrättelse om yttre händelser och praktiska frågor — bl. a. rörande det understöd, som från olika håll kom skevikarna till del samt om tryckningen av deras traktater — rymmer boken främst själasörjarbrev. Utom de meningsfränder, som anslutit sig till det egentliga brödraskapet, räknade nämligen skevikarna åtskilliga anhängare i Sverige, Finland, Danmark och Tyskland, vilka förblivit i sina världsliga kall och med fasthet leddes från huvudkvarteret. B:s brev handla mest om det inre livets växt under gudaktighetsövningar och självförglömmelse. Han fordrade den ledighet från yttre bestyr, naturliga band och världsliga omtankar, som kräves för kontemplation och umgängelse med Gud, men tolererade ej därför oordning eller pliktförgätenhet. Ej heller eftersträvade han omstörtning av den vanliga borgerliga ordningen. Alldeles förkastade han en i Finland framträdande socialt radikal förkunnelse, som hävdade, att husbönder och matmödrar skulle tjäna tjänstefolket — »också the ogudaktiga» — och åtaga sig de svåraste sysslor, tvärtemot Guds ordning, varigenom stor oreda uppkommit i ekonomiska mål (till A. Almquist 14 apr. 1746) Ehuru äktenskapet av skevikarna betraktades som »världens oheliga äkta stånd», befriade enligt B.. Kristi sanna efterföljelse ingalunda från de verkliga plikterna mot hustru och barn. Men väl visste B. (5 dec. 1755), »att naturliga kärleken och vidhängeligheten ofta emot ens vilja åstadkomma... mycken oro och plågsamma tankar». Då gäller det dock »att under böner vända vår själs ansikte till Gud och jämte oss själva uppoffra vederbörande Herranom, som faderligen sörjer för oss alla, så slipper man många onödiga bördor och varda (!) i loppet efter klenodet intet hindrade».. »Alla, alla gamla ting äro i then fulleligen på nytt födda människan förgångne... Si, all ting äro ny vordne. O, ett härligit, förträffeligit och i alla måtto saligt tillstånd. Säll then som vinner.»

Författare

B. BOËTHIUS.

Källor och litteratur

Källor: Abraham Isakssons brevbok, sign. K. 125, UB; krigskollegii protokoll och brevböcker, krigsarkivet; rådsprotokoll i civilärenden 22 juni 1730 och i justitieärenden 23 juni 1730 samt krigskollegiets skrivelse till K. M: t 5 maj 1730, allt i RA. — K. Henning, Bidrag till kännedomen om de religiösa rörelserna i Sverige och Finland efter 1730 (1891); G. Janzon, Bidrag till skevikarnes historia (1866); A. Kämpe, Främlingarna på Skevik (1924); E. Linderholm, Sven Rosén (191

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Abraham Isaksson Breant, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16911, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16911
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Abraham Isaksson Breant, urn:sbl:16911, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-25.