Meriter

Brynolf Gerlaksson (Brynolphus Gerlaci), biskop i Skara 1478–1505, var av frälse börd och förde schackspelsrutad sköld. Om hans släktförbindelser är föga känt. Sannolikt var han nära befryndad med den norske rådsherren och riddaren Erik Björnsson till Rådaberg (Råde) i Bro socken, nv. Bohuslän, vars vapensköld också var schackspelsrutad. Även till svenska riksrådet Jöns Knutsson (Tre rosor; den bekante Ture Jönssons fader), som bodde å Falem i Västergötland, torde han ha stått i släktskapsförhållande, ehuru av annan art; det kan nämligen antagas, att B:s moder i ett andra gifte var förenad med denne Jöns Knutsson, vilken av honom i ett brev från biskopstiden kallas »vår älskelige fader».

Biografi

I yngre år synes B. under längre tid ha uppehållit sig utrikes. Då han 24 sept. 1468 inskrevs vid Rostocks universitet, där han (»Bruriolpbus Gerlaci episcopus»; det sista ordet tydligtvis senare tillskrivet i matrikeln) under vintersemestern 1469—70 blev artium baccalaureus, antecknades Reval som hans hemort, och på långvarigare vistelse i främmande land tyder i sin mån även ett yttrande av Sten Sture år 1480, att B. »margfolleliga» bevisat riket »tro främst oc hulskap bade utan landz oc innan.» Till biskop i Skara valdes han i början av år 1478 (före 19 mars) — av vissa skäl kan man förmoda, att han tiden närmast före valet var innehavare av dekanatet i den västgötska stiftsstaden — och utnämndes av påven 28 juli s. å. Som biskop utvecklade han en mångsidig och nitisk verksamhet, vilken gjort hans tjugusjuåriga episkopat minnesvärt i Skarastiftets annaler. Kort efter sitt ämbetstillträde stiftade han, förvisso av egna gods, ett »brödraskap» vid domkyrkan, vilket därefter 18 okt. 1479 förstärktes genom en donation av den ovannämnde herr Erik Björnsson (brev i UB). En ivrig byggherre, påbörjade han befästandet av biskopsgården Läckö, och vissa delar av det nuvarande slottet förskriva sig från hans tid; å en dörr i ett av »biskopsrummen» ser man ännu hans vapen, som också — jämte initialerna B. G. och formeln »Hielp Maria» — är inhugget å en: numera i stora borggårdens nordöstra hörn inmurad sten. Han uppförde även det fasta stenhuset å det likaledes biskopsstolen tillhöriga Husaby. Här lät han (troligen efter utländskt mönster) smycka en sal med bilder av stiftets alla biskopar, sist i raden hans egen, och försåg därvid varje bild med en i trenne — undantagsvis fyra — rimpar utformad text, som avsåg att utgöra en biografi över dess föremål. Detta märkliga dekorationsverk gick förlorat, då Husaby vid reformationen överlämnades åt förfallet, men den rimmade texten, som tillsammans bildade en fullständig biskopskrönika från Sigfrid t. o. m. B. själv, har blivit räddad åt eftervärlden genom en från 1500-talets tidigare decennier härrörande uppteckning (tryckt i  Scriptores rerum Suec. III:2, s. 115–120). B. visar sig här som en god och samvetsgrann krönikör. För de båda första århundradena (till 1238) har han måst nöja sig med att parafrasera den gamla prosaiska biskopskrönika, som vi känna från den bevarade handskriften av äldre västgötalagen, men i det följande äger hans framställning självständigt och högt källvärde och är uppenbarligen grundad på biografiska anteckningar, som under tidernas lopp hade förts vid domkyrkan. Med särskild värme tecknas den helige Brynolfs gestalt (se om honom Algotssönerna 2), och för denne sin berömde namne och företrädare ådagalade B. även på annat sätt sitt synnerliga intresse. Han återupptog nämligen den vid tiden för Konstanzkonsiliet (1414—17) påbörjade men sedan dess vilande aktionen för Brynolfs formliga helgonförklaring och sökte förbereda kanonisationen dels genom att 16 aug. 1492 med påven Innocentius VIII:s tillstånd verkställa skrinläggningen av den helige mannens kvarlevor i Skara domkyrka, dels genom att ungefär samtidigt under titeln »Vita Brynolphi» (B. Ghotan, omkr. 1492) trycka handlingarna från den 1417 förda helgonprocessen. Under bemedling av det svenska sändebudet i Rom Hemming Gadh lyckades han därefter utverka ett brev och en bulla av den nye påven Alexander VI, vari denne (1497 och 1499) i anslutning till sin företrädarea förfoganden gav sitt bifall till att Brynolf t. v. och i avvaktan på kanonisationsfrågans definitiva handläggning gjordes till föremål för vederbörlig dyrkan, men det slutliga målet, helgonförklaringen, nådde han icke. — »Vita Brynolphi» är icke den enda tryckta skrift, som har B:s episkopala nit att tacka för sin tillkomst. Under sina visita-tionsresor i biskopsdömet hade han funnit, att det mångenstädes var illa beställt med det vederbörliga iakttagandet av föreskrivet ritual för »horao canonicae», dvs. de efter kyrkoåret växlande dagliga gudstjänsttiderna med undantag för mässan. För att avhjälpa detta missförhållande och åstadkomma liturgisk enhetlighet vid stiftets alla kyrkor beslöt han att, till allmän efterrättelse för prästerskapet, av trycket utge det vid domkyrkan använda breviariet. Så tillkom genom B:s försorg »Breviarium Scarense» (Nürnberg, Georg Stuchs). Prytt med ett träsnitt, där B. i full biskopsornat knäböjer för den korsfäste, innehåller det inte blott det egentliga breviariet med tillhörande kalendarium och psalterium utan också en »canon misse» jämte till mässan hörande bruk, vissa officier — däribland ett officium för Brynolf Algotsson, vilket av H. Schück antages vara B.:s eget verk — och slutligen formulär för brudvigsel, dop, jordfästning m. fl. prästerliga handlingar. Det kunde sålunda i viss utsträckning göra tjänst även som missale och manuale. I till vår tid bevarade exemplar anger sig »Breviarium Scarense» ha lämnat pressen 24 apr. 1498, men då B:s på första sidan tryckta företal, vari han anbefaller det till allmänt bruk i stiftet och meddelar vederbörande fyrtio dagars indulgens för dess samvetsgranna efterlevnad, är dagtecknat 12 apr. 1493, torde den förmodan vara berättigad, att en äldre upplaga funnits, vilken blivit tryckt redan ömkr. 1493 och alltså utgivits ungefär samtidigt med det sistnämnda år, likaledes hos Georg Stuchs i Nürnberg, tryckta Linköpings-breviariet — en hittills allmänt godtagen hypotes (av Klemming), att i B:s ovannämnda företal årtalet 1493 skulle vara tryckfel för 1498, vilar nämligen på oriktiga grunder och är dessutom av kronologiska skäl osannolik.

Även på det politiska området gjorde sig B. gällande. Han var under hela sin biskopstid en flitig deltagare i rådssammankomsterna och bevistade därjämte flertalet av de svensk-danska möten, som på 1480- och 1490-talen höllos för behandling av frågan om konung Hans' regeringstillträde i Sverige. Till Sten Sture d. ä. synes han länge ha stått i gott förhållande — ett ovan anfört yttrande av riksföreståndaren tycks ju ge vid handen, att han redan under utomlandsvistelsen före biskopsvalet tjänat dennes intressen —, men vid 1490-talets mitt skilde han sig från herr Sten och anslöt sig .till den unionsvänliga rådsmajoriteten. Under det kritiska året 1497 ställde han sig alltså bakom kravet på Sten Stures avsättning och understödde i sin ort konung Hans vid dennes invasion. Den ovilja, som han härigenom framkallade på Sturesinnat håll, blev anledningen till att en västsvensk folkhär på hösten (efter 24 sept.) med Sten Stures goda minne hemsökte honom, troligen å Husaby, och tvang honom att ge sig fången. Vid konungens slutliga seger i okt. återfick han friheten och blev sålunda i tillfälle att övervara Hans' kröning i Stockholm påföljande månad, varefter Sten Sture omsider (febr. 1499) i följd av påvligt bannlysningshot och konungens påtryckningar måste ge honom en förskrivning å 500 mark som gottgörelse för det övervåld och lidande, som tillfogats honom genom fångenskapen. Han synes emellertid snart nog ha glömt sitt groll mot herr Sten, ty då denne på sommaren 1501 började sin resning mot konung Hans, var B. en av de första rådsherrar utanför de egentliga upprorsledarnas krets, som gåvo honom sin anslutning, och han biträdde sedan Sten Sture vid belägringen av Stockholms stad, efter vars fall han deltog i det Stockholmsmöte, där Sten Sture (12 nov.) på nytt valdes till riksföreståndare. Även i fortsättningen förblev han det nationella partiet obrottsligt trogen. Han medverkade vid Svante Nilssons regeringstillträde i början av 1504 och bevistade ännu på hösten samma år en rådssammankomst i Stockholm, men ett halvår senare, i apr. 1505, bortrycktes han av döden. Hans sista brev till den nye riksföreståndaren, med vilken han tydligen var förbunden i personlig vänskap, är daterat 21 mars 1505, och dess innehåll visar, att han då alltjämt var vid god vigör och i full verksamhet, men blott några Veckor därefter (30 apr.) föll det på hans efterträdares, biskop Vincens', lott att i skrivelse till herr Svante notificera hans frånfälle och sitt eget. val till Skarabiskop i den avlidnes ställe.

Författare

G. Carlsson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: se texten. — Delar av Brynolfsofficiet föreligga även i mässhandskriften C. 420, UB, där de av en hand från medeltidens slut inskri-vits på bakre pärmen; jmfr G. Lindberg, Die schwedischen Missalien des Mittelalters (1923).

Källor och litteratur

Källor: Pergamentsbrev, RA och UB; K. H. Karlssons avskr. fr. Vati--kanark.: obligationes 1297—1524 (anteckning om den å B:s vägnar vid kurian skedda utbetalningen av servitier, dat. 3 aug. 1478). — Bidrag till' Skandinaviens historia, utg. af C. G. Styffe, 4, 5 (1875, 84); Handl. rörj Skandinaviens historia, 18, 19 (1833, 34); Matrikel d. Universität Rostock, 1 (1889), s. 157, 164; Scriptores rerum Suecicarum, 1: 1 (1818), s. 76, 3: 1 (1876), s. 84, & 3:2 (1871), s, 115; Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 3 (1895); Vestergötl. fornm.-fören. tidskr., Bd 1: H. 3 (1877),' s. 11. — C. Annerstedt, Svenska medeltidens frälsesläkter (manuskript; se under Bonde, släkthistorik); N. Beckman, Ett par ord om Skara, biskopskrönika (Kyrkohist. årsskr., 12, 1911); G.. Carlsson, Hemming Gadh (1915); I. Collijn, Vita Brynolphis tryckort (Ex bibliotheca Framimestadiensi, 1914); G. E. Klemming, Sveriges bibliografi 1481—1600, H. 1 (1889);- II. Reuterdahl, Sw. kyrkans historia, 3:2 (1863); A. R. Romdahl, Leckö (Sv. slott och herresäten vid 1900-talets börian: Västergötland, 1910); H. Schück, Sv. literaturhistoria, 1 (1890).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Brynolf Gerlaksson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17105, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17105
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Brynolf Gerlaksson, urn:sbl:17105, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-18.